(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Historiska studier tillägnade professor Harald Hjärne på hans sextioarsdag den 2 maj 1908"

Digitized by the Internet Archive 

in 2010 with funding from 

University of Toronto 



http://www.archive.org/details/historiskastudieOOhj 



H^ 



HISTORISKA STUDIER 



TILLÄGNADE 



HARALD HJÄRNE 



OK 

H'5 






/l^^-ti-C^ 




HISTORISKA 
STUDIER 



TILLÄGNADE 

Professor HARALD HJÄRNE 

PÄ HANS SEXTIOÅRSDAG DEN 2 MAJ 1908 



LÄRJUNGAR 



UPPSALA & STOCKHOLM 

ALMaVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A. -B. 
(I distribution) 



UPPSALA 1908 

ALMaVIST & WIKSELI.S BOKTRYCKERIA.-B. 



Till 



Professor 

Jlarald Jljärne 



Såsom en gärd af vördnad och af tacksamhet för 
hvad Ni gifoit oss genom Eder banbrytande och vidsynta 
forskning och ttndervisning bringa vi Eder härmed pä 
sextioärsdagen vår hyllning och vår lyckönskan. 

Upsala den 2 maj igoS. 



S. Aberstén 

Helge Almquist 

E. Apelqvist 

E. Arosenius 

K. Beckman 



GUSTAF ADOLF 
G. Adde 

JoH. Ax. Almquist 

Einar Apiarie 

Gustaf Aulén 

Sven Bellinder 



Elsa Alexanderson 

f. KOCH 

Sune Ambrosiani 

Frid Arbman 

Gösta Bagge 

Elsa Berg 



Einar Bergendal 
AuG. Bergh 

E. BiLLINCi 

Frans G. Blom 

Arnold Bratt 

Axel Brusewitz 

Arvid Carlson 

Rudolf Cederström 

Josef Danell 

Karl Arvid Edin 

H. Elmquist 

Sam Eriksson 

Albert Falk 

Hugo Frölén 

Samuel Gabrielsson 

Carl Grönblad 

Emmerik Hagberg 

Carl Hallendorff 

Björn Hazelius 

Anton von Hedenberg 

Hugo Heyman 

Gunnar Huss 

Gustaf Jacobson 

Axel Jonsson 
K. H. Karlsson 
Rudolf Kjellén 



S. Bergendal 

Nils Bergsten 

Seth C: son Bjurner 

L. Blomgren . 

Thore Brinck 

L. M. Bååth 

A. B. Carlsson 

Sam. Clason 

Nils Eden 

Jakob Ekman 

Axel Enblom 

Emil Fagerlund 

Erik Falk 
Rudolf Fåhr^us 

B. Gezelius 

Otto Grönlund 

Konrad Hagman 

Malte Hamnström 

Eli Heckscher 

Karl Hedvall 

Karl Hildebrand 

J. E. HVLÉN 

Otto Janse 

Hugo Jungner 

K. V. V. Key-Åberg 

Johannes Kolmodin 



Lennart Berggren 

Hjalmar Bergstrand 

Sigrid Björklund 

b. boéthius 

Herman Brulin 

WiLH. Carlgren 

Waldemar Carlsson 

Ester Dalström 

Richard Edgren 

Karl Elfman 

K. E. Eriksson 

Birger Fahlborg 

K. A. Fryxell 

Karl D. Fägersten 

P. Girgensohn 

Gustaf Göthe 

Ivar Hallberg 

Hjalmar Haralds 

Hjalmar Heden 

Emil Helander 

Hjalmar Holmquist 

Torvald Höjer 

Hjalmar Jansson 

Otto Järte 

Carl M. Kjellberg 

Gustaf Lagercrantz 



I. Lagerfelt 

Yngve Larsson 

Gösta Lizell 

Nils Lundqvist 

Sven Lönborg 

Erik Meurling 

J. W. Nilsson 

Karl Nordlund 

Anna Nyländer 

Olof Palme 

Karl Pira 

Gunnar Rexius 

Gustaf Rudbeck 

A. Rydfors 

J. Sandegren 

Elin Silén 

f. Nordin 

Otto Sjöstrand 

G. A. Sparre 

Uno Steinholtz 

Birger Swartling 

Ernst Söderberg 

Gunnar Thunander 

G. Thörning 

Sven Tunberg 

C. B. Wadström 



Arvid Lagerstedt 

StenS. Leijönhufvud 

C. Fr. Lundin 

K. A. Lundvik 

Birger Lövgren 

Alvar Montelius 

Hj. J. Nordin 

Gunnar Norrby 

Bertil Nyström 

Karl T. Petander 

Ivan Fr. Regner 

Torsten Rosell 

Amanda Rundqvist 

Ernst Rönnblad 

M. Sandegren 

Erik Sjöstrand 

Elisabet Skarin 

Henrik Spens 

Nils Stjernberg 

Karl Svensson 

Verner Söderberg 

Hjalmar Thyresson 

Oskar Tidström 

Arvid Hj. Uggla 

Ernst G. Wahlgren 



K. G. Landgren 

Algot Lindblom 

K. G. Lundqvist 

Vilhelm Lundvik 

Oscar Mannström 

Helge Nelson 

Richard Nordin 

Erik Norrman 

Einar Odhner 

Hans Petterson 

C. A. Reuterskiöld 

Hilding Rosengren 

Lina Rydberg 

Sixten Samuelsson 

Max Schurer von 
Waldheim 

Hj. Sjöstrand 

Alexandra Skoglund 

Ludvig Stavenow 

Otto W. Sundén 

AuG. Svedberg 

Olof Söderqvist 

Gösta Thörnell 

Elias Tiselius 

Gustaf Upmark 

Lydia Wahlström 



K. A. Waldén 
Max Wedberg 

ViLH. VeSSBERG 

Hjalmar Wijk 

H. E. WiKLUND 

Karl Amark 



J. S. F. Wallner Otto Varenius 

Carl M. Wejle Georg Wendbladh 

Knut B. Westman Karl Gustaf Westman 

OL(n- Fr. Wijkman Ingeborg Wikander 

Georg Wittrock Aug. Akerlindh 

Axel Åström Claes Österberg 



I 



INNEHÅLLSFÖRTECKNING 



Sid. 

Anders Grape, Bidrag till en Hjärne-bibliografi I 

Johannes Kolmodin, De fornsvenska Volga-färderna i 

Sven Tunberg, Det världsliga frälsets uppkomst i Sverige 25 

P. GiRGENSOHN, Om förhållandet mellan de s. k. Västmannalagarna . . 39 
Torvald Höjer, Till kännedomen om Vadstena klosters ställning såsom 

religiös institution 5g 

Birger Swartling, Johannes Magnus' Historia Metropolitanae Ecclesiae 

Upsalensis 107 

Sixten Samuelsson, Om traditionen som källa för Gustaf Vasas äfventyr 

i Dalarna 125 

Olof Söderqvist, Brömsebrotraktaten 1541 och den yngre oldenburgska 

ättens anspråk på Sverige 139 

Hjalmar Jansson, Visby kapitel under den danska tiden (1586 — 1645) • '^^ 

Helge Almquist, Tsarvalet år 1613. Karl Filip och Mikael Romanov . 197 
Karl Arvid Edin, Gustaf Adolfs planer på landtregeringens organisation 

1623 — 1624 225 

Herman Brulin, Stilleståndet i Altmark 1629 259 

Nils Eden, Schlippenbachs beskickning till Tyskland 1654 — 1655 . . . 311 

K. G. Lundqvist, Sveriges förbund med Kur-Sachsen år 1666 353 

Otto Varenius, Ludvig XIV:s bref af den 20 mars 1676 till Marquis de 

Feuquiéres 383 

Olof Palme, »Les Anecdotes de Suede» och dess författare 419 

Ludvig Stavenovv, Jacob von Engeströms förslag till regeringsform och 

kungamördarnes författningsprogram 443 

Lydia Wahlström, Till historien om Sverige och Ryssland 1796 .... 477 

Richard Nordin, Bonaparte och Fersen 507 

Malte Hamnström, Liljencrantz' memorial i realisationsfrågan vid riksda- 
gen i Norrköping år 1800 535 

Sam. Clason, Hvad innehöll aftalet i Kongsvinger mars 1809? 559 

Carl Hallendorff, Förhandlingarna om de skandinaviska rikenas neutrali- 
tetsförklaring under Krimkriget 585 

C. A. Reuterskiöld, Om neutralitetsidéens förverkligande i Sveriges nyaste 

historia 621 

Verner Söderberg, Det Hemming Gadh tillskrifna talet mot danskarne 645 
Rudolf Kjellén, 1866 och 1909. Historiska randanmärkningar till den 

svenska rösträttsfrågans lösning 675 

Eli F. Heckscher, Produktplakatet och dess förutsättningar. Bidrag till 

merkantilsystemets historia i Sverige 693 

K. G- Westman, Konung och landskapliga myndigheter i den äldsta 

svenska rättegången 785 



BIDRAG 



HJÄRNE-BIBLIOGRAFI 

SYSTEMATISK FÖRTECKNING ÖFVER 

PROFESSOR HARALD HJÄRNES INTILL Vs I908 

UTGIFNA SKRIFTER 



ANDERS GRAPE 



Allmän och utländsk historia. 

I. Historiska världsbilder. 

I IS orden igo2. Redaktion: O. Thvregod, H. Koht, O. Ottelin. 
Stockholm 1902. Sid. 48 — 65. 



2. Sanherib och Nebukadnezar. 

I Ur folkens häfder, 1874. Sid. i — 16. — Ingick äfven i ett 'Prof- 
ark' till tidskriften, tryckt 1873. 
Undert.: H. H— e. 

3. Semiterna. 

I Ilhistrerad verldshistoria, utg. af E. Wallis, Del i. Stockholm 1875; 
— [Titel] uppl. 2. Ibid. 1882. Sid. 67 — 168. — Ingår äfven i öfver- 
sättning och bearbetning i den norska uppl., Illiistreret Verdenshistorie, 
efter den svenske . . . Originaludgave ved L. Daae og A. C. Drolsum, 
Bd I. Kristiania 1876. Sid. 67 — 164. 

Originalupplagan 'Illustr. verldshistoria' (Del i, 2: 15) recenserad 
af Ehd [E. Hildebraxd] i Hisf. bibliotek, Del 2 (1876), s. xx — xxxix, 
hvaraf särsk. s. xxv — xxvii gälla 'Semiterna'. 

4. Frågan om byzantinernas historiska betydelse. [Med anledning 

afj C. Paparrigopoulo, Histoire de la civilisation hellénique. 
Paris 1878. 

I Ny svensk tidskr., 1880. Sid. 73 — 94. 

5. Anmärkningar [till F. Guizot, Den europeiska civilisationens 

historia]. 

I F. GuizoT, Den europeiska eiuilisationens Jiistoria . . . Ny öfver- 
sättning . . . uf J. R. Spilhammar. Stockholm 1886. Sid. 249 — 254. 



IV ANDERS GRAPE 



Medeltidens statsskick omkr. 800— 1350. Valda texter utgifna. 
(Historiska texter för akademiska öfningar.) 

Upsala 1895. ^-O- xxi,(i). 426 s. 

Anm. i Hist. tidskr., Årg. 16 (1896): Öfversikter o. granskningar, 
s. 16 — 18, af Ehd [E. Hildebrand]; — i Kyrklig tidskr., Årg. 2 (1896), 
s. 329 — 332, af H. L[un]d[strö]m. 



7- Englands parlamentarism. 

I Svensk tidskr., utg. afF, yon Schéele, Årg. 4 (1894). Sid. 257 — 285. 
— Äfven i särtr. med eget titelblad och omslag. Upsala 1894. 8:0. 20 s. 



8. Ryssland: Historia. 

I Nordisk familjebok, Bd 14. Stockholm 1890. Sp. 1541 — 1584. 
Undert.: H— e. 

9. Östanifrån. Minnen och utkast. 

Stockholm 1905. 8:0. (8), 240 s. 

Innehåller, utom ett förord, följande uppsatser: Intryck från Moskva. 
(Sommaren 1880.) i — 4. — En rysk unionsfråga. Uen lillryska natio- 
nalitetsrörelsens ursprung. (Juli 1879.) — Svenska nederlagsminnen. 
(Augusti 1902.) I. Pultava-minnet. 2. Svensk-finska krigsminnen. — 
Ryska sjukdomstecken. (Sommaren 1899.) i. Ekonomisk uppblomstring. 
2. Fosterländska stämningar. 3. Folku]iplysningsnit. 4. Intelligensens 
upptuktan. 5. Pressens lifaktighet. — Den ryska faran. (Årsskiftet 
1905.) I. Misstankar mot Sverge. 2. Rysk världsmakt. 3. Ryska 
maktmedel. 4. Skälig förtröstan. 5. Allvar bakom optimismen. — Ett 
världspolitiskt vägskäl: i. Kosacken i österväg. 2. Riddarens väg. 
(12 jan. 1904.) 3. Kosacken på hemväg. 

Dessa uppsatser hafva samtliga förut \arit j)ublicerade i tidningar 
(de två första delvis i Aftonbladet, de öfriga i Svenska dagbladet), 
men äro alla för denna samling omarbetade och utvidgade. 

Anm. i Tidning f. Sveriges läroverk, Årg. 5 (1905), s. 45 — 46, af 
R. N[ordin]. 

10. »Antinormannismen» i den ryska historieforskningen. [Med 

anledning af] C. FeiieoHOBb, Bapjirn w Pycb. HcTopHHecKoe 
H3c.a'feflOBaHie. (S. Gedeonov, Varjager och ryssar. En hi- 
storisk undersökning.) St. Petersb. 1876; och JX. HjioBaHCKJH, 

— 4 — 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI 



PasbicKaHisi o Haqayi-fe PycH. (D. Ilovajskij, Undersökningar 
om Rysslands ursprung.) Moskva 1876. 

I Hist. bibliotek, Del 6 (1879). Sid. xxvii — Ii. 

Undert.: H— e. 

11. Rysslands äldsta tsardöme. 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. 4 (1894). Sid. i — 20. 

— Äfven i särtr, med eget titelblad och omslag. Upsala 1894. 8:0. 20 s. 

12. Ryssland under nordiska krigets återverkan. 

I Nordisk tidskr., 1892. Sid. 407 — 433. 

13- Från Moskva till Petersburg. Rysslands omdaning. Kultur- 
historiska skildringar. [Omslagstitel.] Haft. i — 2. [Quant. 
prod.] 

Upsala 1888—89. 8:0. 176 s. 

Innehåll: Bok i. Moskovitiska samhällsbrytningar: i. Moskovitiska 
rikets uppväxt. 2. Det återställda tsardömet. (Oafslutadt.) 

Rec. af H. i. i Nordisk tidskr., 1889, s. 86 — 88, af P. Sondén; 

— i Verdandi, Årg. 7 (1889), s. 83 — 84, af I. — d [E. H. Lind]. 

14. Ryska konstitutionsprojekt år 1 730 efter svenska förebilder. 

I Hist. tidskr., Arg. 4 (1884). Sid. i8g — 272. — Äfven i särtr. 
Stockholm 1884. 8:0. 84 s. 

Anmäld i en i Ny svensk tidskr., 1885, s. 291 — 302, införd öfver- 
sikt 'Några af de nyaste bidragen till vårt fäderneslands historia' af C. 
Sprinchorn (särsk. s. 302). 

15. Ett svenskt vittnesbörd om holsteinska partistämplingar i Ryss- 

land. 

I Historiska studier. Festskrift tillägnad Carl Gustaf Malmström 
den 2 november iSgy. Stockholm 1897. — Utgör Nr 9 af de 12 af- 
handlingar, som bilda denna publikation. — 8:0. 34 s. Äfven i särtr. 

Festskriften rec. i Hist. tidskr., Årg. 18 (1898): Öfversikter o. 
granskn., s. 15 — 21 — professor Hjärnes afhandling särsk. s. 19 — , 
af V. S[öderberg]. 

16. Rysslands orientpolitik och Sverige. 

I Ny svensk tidskr., 1890. Sid. 513 — 578. 

Uppsatsen återgifver med vissa tillägg några föredrag, som förf. 
någon tid förut hållit i Uppsala och Stockholm. 

— S — 



VI ANDERS GRAPE 



17. Till belysning af Polens nordiska politik närmast före kongressen 

i Stettin 1570. 

Upsala 1884. 8:0. 14 s. 

Anmäld i en i ^Vv srensk tidskr., 1885, s. 291 — 302, införd öfver- 
sikt 'Några af de nyaste bidragen till vårt fäderneslands historia' af 
C. Sprixchorx (särsk. s. 302). 

18. Bidrag till historien om Sigismiinds förhållande till det Habs- 

burgska huset 1589 — 1604. [Med Bilaga i — 5.] 

I Hist. tidskr., Årg. 3 (1883). Sid. 241 — 278. — Äfven i särtr. 

19- Polens undergång. (Sommarkurserna i Upsala 1897. Grund- 
linjer till föreläsningar.) 
Upsala 1897. 8:0. 12 s. 



20. Ungern: Historia. 

I Xordisk familjebok, Bd 16. Stockholm 1S92. Sp. 1365 — 137S. 
Undert.: H. H— e. 



2\. Spanska armadan. 

I Xy svensk tidskr., 1888. Sid. 35g — 367. 

22. Förenta Staternas historia. (Sommarkurserna i Upsala 1899. 
Grundlinjer till föreläsningar.) 
Upsala 1899. 8:0. 10 s. 



23. Kinas störste kejsare. 

I ynlbok . . . utg. af E. Sta ve. Uppsala o. Stockholm (tr. i Upps.) 
1906. Sid. 127— 198. — Särtryck med eget titelblad och omslag. 
Uppsala 1906. 8:0. 74 s. 

Kort referat i Hist. tidskr., Arg. 27 (1907), s. 59 ('Underrättelser'). 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI VII 



Svensk (och nordisk) historia. 

24. Inledning till Skandinaviens historia. (Sommarkurserna i Up- 

sala 1893. Grundlinjer till föreläsningar.) 
Upsala i8q3. 8:0. 15,(1) s. 

25. Skandinavisk laghistoria. 

Tillika en anmälan af K. Maurer, Island iwn se/ner erstcn Ent- 
dechaig bis zum Untergangc des Freistaats (Miinchen 1874) m. fl. arbe- 
ten; jfr. nedan under Anmälningar och recensioner. 

1 Svensk tidskr., 1876. Sid. 178 — 288. — Äfven i särtr. 

Vissa partier (särsk. af s. 181 — 185, 243 — 246, 278 f., 282 — 284, 
286 — 288) i bearbetning aftryckta under titeln 'Sveriges gamla lagar' i 
E)i bok om Sverige, utg. af R. Bergström och O. A. Stridsrerg, Del 
2. Stockholm 1893, Sid. 10 — 19. 

26. Norsk historieskrifning. [Med anledning af] J. E. Sars, Udsigt 

över den norske Historie. Deel 1. Kristiania 1873. 
I Svensk tidskr., 1874. Sid. 256 — 262. 
Undert: H— e. 

27. Våra ståndsriksdagar. i — 3. [Med anledning af] — lm — 

[W. F. A. Dalman], Några anteckningar från våra stånds- 
riksdagar 1809—1865, H. I — 3 (Sthlm 1874 — 75) och Sve- 
riges ridderskaps och adels riksdags-protokoll från och med 
år 1 7 19, Del i: H. i — 2 (Sthlm 1875). 

I Svensk tidskr., 1875. ^'d- 151 — 180, 550 — 569, 701 — 730. 
— Äfven i särtr. 

28. Runinskriften på Forsaringen. Ett tydningsförsök. 

I Nordisk Tidskr. >;• TvM^.,^/ (Köbenhavn), N. R.: Bd 5, 1880—82. 
Sid. 177 — 183. — Äfven i särtr. 

Kort referat i JaJiresbericht . . . der german. Philologie, Jahrg. 3 
(1881), s. 109. 

29. Om den fornsvenska nämnden enligt götalagarne. Akademisk 

afhandling. 

Upsala 1872. 8:0. 52 s. 

Ingick med 'Rättelser och tillägg' och under titeln 'Om den forn- 
svenska nämnden enligt landskaps-, stads- och landslagarne', Afdeln. i, 
i Upsala Universitets Årsskrift, 1872. (i), 6i, (i) s. (Sid. 53 — 61 inne- 
hålla 'Rättelser och tillägg'.) 



VIII ANDERS GRAPE 



30. Helsingelif under helsingelag". 

Söderhamn (tr. i Upsala) 1893. 8:0. 28,(1) s. — Ny uppl. 
Stockholm 1901. 8:0. 30 s. (Förai. Hcimdals Folkskrifter, 68). 

Vissa delar af s. 20 — 23 (uppl. i) under titeln 'Folkungarna och 
Sverges lag' aftryckla i Läsebok för folkskolans högre klasser, utg. af 
H. ScHiJCK och N. Lundahl, Del i : H. i. Uppl. 2. Lund 1907. 
Sid. 121 — 123. — Sid. 23 — 29 aftryckta ibid., s. 124 — 128, med titeln 
'Hälsingelagen'. 

31. Kyrkliga inflytelser inom Sverges äldre statsrätt. 

Upsala 1902. 8:0. 10 s. 

Bidrag till Sverges medeltidshistoria, tillegnade C. G. Malmström 
den 2 november igo2 af Histo7-iska se)ninariet vid Upsala universitet, i . — 
Denna festskrift, som tillkom på prof. Hjärnes initiativ och under hans 
redaktion, innehåller, utom en af prof. H. undertecknad dedikation, 
15 afhandlingar. 

32. Om förhållandet mellan landslagens båda redaktioner. Några 

kritiska anmärkningar. 

Upsala 1884. 8:0. (i), 19 s. 

I Upsala Universitets Årsskrift, 1884. — Äf\en i särtr. 

Innehåller ss. bilaga 'Konung Kristoffers föregifna stadföstelsebref 
ålandslagen', sid. 17—19. 

Föranledde en motskrift af K. H. Karlsson, Förhållandet mellan 
landslagens båda redaktioner, i Hisf. tidskr.. Arg. 4 (1884), s. 273 — 278. 

33. Skandinaviska unioner under medeltiden. (Sommarkurserna i 

Upsala 1897. Grundlinjer till föreläsningar.) 
Upsala 1897. 8:0. 16 s. 

34. Sveriges statsskick under reformationstiden (1520 — 1611). (Som- 

markurserna i Upsala 1893. Grundlinjer till föreläsningar.) 

Upsala 1893. ^-O- 63,(1) s, 

35. Reformationsriksdagen i Västerås. 

Stockholm 1893. ^'•^- 79 ^• 
Svenska spörsmål, 7. 

36. Ett nytt intyg om biskop Petrus Magni. 

I Teologisk tidskr., Årg. 23 (1883). Sid 203 — 210. 

Denna uj)psats, som i någon mån berörde en bl. a. i samma tidskr.. 
Årg. 22 (1882), förd polemik om den apostoliska successionen inom den 
svensk-lutherska kyrkan, framkallade 'Slutord' i sagda stridsfråga af 

— 8 — 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI IX 

A. Bernhard, s. 365 — 372, hvarpå följde en 'Slutanmärkning' af 
prof HjÄRNR, s. 372 — 374. 

37. Bidras^ till Olai Ma^^ni historia, i. Literära fragmenter af Olaus 

Mag-nus. Utgifna af K. Samfundet för utgifvande af hand- 
skrifter rör. Skandinaviens historia genom H. Hjärne. 2. 
Handlingar angående Olai Magni egendomsförvärf och qvar- 
låtenskap. Utgifna af K. Samfundet . . , 

Stockholm 1892 — 93. 8:0. vii, 26 s.; (2), 9 s. 

Historiska hafidlin,s^ar. Del 12: Nr 2:1,2. — Nr 2:2 utan angifvet 
utg.-namn. 

38. De äldsta svensk-ryska legationsakterna. Efter originalen i 

Stockholm och Moskva utgifna. 

Upsala 1884. 8:0. iv, 119,(1) s. 

Anm. i Hisf. tidskr., Årg. 4 (1894): Öfversikter o. granskn., s. 
ci — cii, af [E.] H[ildebrand] i artikeln 'Urkunds- och textpublikationer'; 
— i en i Ny svensk tidskr., 1885, s. 291 — 302, införd öfversikt 'Några 
af de nyaste bidragen till vårt fäderneslands historia' af C. Sprinchorn 
(särsk. s. 300 — 301); — '\ Revue historiqne, T. 85 (1904), s. 125 — 126, 
i en öfversikt 'Suéde 1884 — 1902' af L. Maurv. 

39- Svensk-ryska förhandlingar 1564 — 72. Erik XIV:s ryska för- 
bundsplaner. 

Upsala 1897. 8:0. 129, (i) s. 

Skrifter utg. af K. Hut/iafiist. Vet. -sa inf. i Upsala, Bd 5: 15. — 
Till afhandlingen finnes i bandet (ej i separatuppl.) en resumé på tyska, 
s. XXXV — xxxviii. 

Variantex.: Ett fåtal exemplar ä bättre papper och med särsk. om- 
slag, utan påtrycket 'Skrifter utg. af K. Hum. Vet.-samf . . .' 

Rec. i Historisihe Zeitschrift, Bd 83 (1899), s. 337 — 338, af 
D. Schäfer; — i Deutsche Litteraturzeitung, Jahrg. 22 (1901), sp. 352, 
af densamme; — i The English historical review, 1898, s. 783 — 784, 
af M. R. MoRFiLL. — Kort anmälan i Hist. tidskr., Årg. 18 (1898): 
Öfversikter o. granskn., s. 3—4, i en artikel af Ehd [E. Hildebrand], 
'Historisk jubileumslitteratur från 1897'. 

40. Ur brefvexlingen emellan konung Johan III och tsar Ivan Vasi- 
lievitj. Meddeladt. 

I Hist. bibliotek. Del 7 (1880). Sid. 531—554+8 s. rysk text. — 
Äfven i särtr. 

Anm. i Jahresberichte d. Geschichtswissenschaft, Jahrg. 3 (1880), III, 
s. 181, i en öfversikt 'Skandinavien (Schweden)' af C. Annerstedt. 

— 9 - 



X ANDERS GRAPE 



41. Ett ryskt bref af Johan den tredje. 

I Hisi. tidskr., Ärg. 3 (1883). Sid 461 — 462 ('Bref upplysande 
svenska historien'). 
Anon. 

42. Sigismunds svenska resor. Bidrag ur polska och italienska käl- 

lor. [Med Bilaga i — 13.] 

Upsala 1884. 8:0. vii, 96, 63, (2) s. 

Variantexemplar: I några få (4) exemplar äro noterna i textens 
sista ark satta med annan stil än i den öfriga upplagan. 

(Silfverstolpe, [Hist.] Bibliografi 1884, i Hist. tidskr., Arg. 5, 1885.) 

Rec. \ Nordisk rery, Årg. i (1883/84), sp. 456 — 457, af J. Fr. N[v- 
ström]; — i Hist. tidskr., Årg. 4 (1S84): Öfversigter och granskn., 
s. xlix — lii, af S — r,H [S. Bergh] ; — i Ny svensk tidskr., \'^%^, \trv öfver- 
sikt, s. 291 — 302, 'Några af de nyaste bidragen till vårt fäderneslands 
historia' af C. Sprinchorx (särsk. s. 297 — 298); — i Teolog, tidskr., 
Arg. 24 (1884), s. 235 — 237, af H. D. J[ans.son]; — i Finsk tidskr., 
T. 17, 1884, s. 234 — 236, af M. G. Schvrergson; — i Jahresberichte 
d. Gesehichtswissensc/iaft, Jahrg. 8 (1885), III, s. 233, i en öfversikt 
'Schweden' af K. Beckman; — i Rem/e historiqite, T. 85 (1904), s. 
126 — 127, i en öfversikt 'Suéde 1884 — 1902* af L. Maurv. 

H. D. Janssons recension i Teol. tidskr. föranledde 'Anmärkningar' 
af Pater J- C. Moro, ibid., s. 468 — 472, riktade ej blott mot anmälan, 
utan äfven mot själfA a arbetet. Artikeln framkallade därför också 'Svar' 
från såväl recensenten, s. 472 — 473, som från författaren, s. 474 — 476. 

43. Upsala möte. 

I Ord och bild, Årg. 2 (1893). Sid. 370—378. — Äfven i Up- 
sala minne, 1893 [Festnummer af Ord och bild]. Sid. 18 — 22. 

44. Renässans och reformation. [Omslag:] Tal vid Uppsala student- 

kårs fäst till Uppsala mötes minne i universitetets aula den 7 
september 1893. 

Stockholm 1893. ^-O- 16 s. 

Svenska spörsmål, 13. 

Variantex.: I en del af upplagan förekomma vissa tillägg s. 13 — 16. 

I tysk öfversättning 'Renaissance und Reformation. Rede . . . 
Vom Verfasser genehmigte Ubersetzung' i Die christlie/ie /Tr// (Leipzig), 
Jahrg. 7 (1893), sp. 1095 — 1098, 1 1 15 — 1 1 18. 

45. Sveriges statsskick i sjuttonde århundradet. (Sommarkurserna 

i Uppsala 1895. Grundlinjer till föreläsningar.) 

Uppsala 1895. ^•'^'- *^ ^- 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI XI 

46. Sveriges Östersjövälde och Europa. Några synpunkter. (En 
inträdesföreläsning.) 

I Ny svensk tidskr., i88g. Sid. 521 — 531. 

Föreläsning vid förf:s installation i professorsämbetet d. 30 sept. 
188g. — Ämnet anges i Rektors inbjudningsskrift såsom 'Några syn- 
punkter för bedömandet af det svenska Östersjöväldets betydelse i Eu- 
ropas nyare historia'. 

47- Utdrag ur ryska krönikor, hufvudsakligen angående Jakob De 
la Gardies fälttåg. 

I Hist. bibliotek, Uel 6 (1879), s. 605—618; Del 7 (1880), s. 
208 — 242 ('Strödda meddelanden'). 

48. Gustaf Adolf, protestantismens förkämpe. Några synpunkter. 
Stockholm 1901. 8:0. 140 s. 

Anm. i Kyrklig tidskr,, Årg. 7 (1901), s. 280 — 282, af O. N[orber]g; 
— i Hist. fidskr., Arg. 21 (1901), s. 161 — 162 ('Underrättelser'). — i 
Tidning/. Sveriges läroverk, Årg. i (1901), s. 53, af R. N[ordin]. 
Ingår delvis i: 

49- Gustav Adolf, der Retter des Protestantismus. Aus dem Schwe- 
dischen ins Deutsche iibertragen von E. Jonas. 

I Der Protestantismus avi Ende des neunzehnten Jahrhunderts in 
Wort und Bild (Berlin 1900 — 02), Bd i. Sid. 141 — 168 -f i portr. — 
Jfr näst föregående Nr. 

50. Gustaf Adolfs eftermäle af en samtida italiensk krigare. [Grefve 

Galeazzo Gualdo Priorato.] 

Särtr. ur Fyris, 1894: Nr 145. Upsala. 8:0. 4 s. 
Undert.: H— e. 

51. Vårt trosarf efter Gustaf Adolf. 

Särtr. ur Göteborgs handels- och sjöfarts-tidn., 1894: Nr 287 (B), 
Gustaf Adolfs-nr. 4:0. 8 s. 

52. Minnestal på Gustaf Adolfs-dagen 1892 (i Upsala universitets 

aula). 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. 2 (1892). Sid. 
473 — 485. — Äfven i särtr. med eget titelblad och omslag. Upsala 
1892. 8:0. 15 s. 

53. Roskildeminnet. Tal i Upsala universitets aula den 26 febru- 

ari 1908. 

Uppsala 1908. 8:0. 16 s. 
Hisi. stud. — 1 1 — II 



XII ANDERS GRAPE 



54. En rysk emigrant i Sverige för två hundra år sedan [Gregoreij 

Kotosjichin]. 

I Hist. fidskr., Årg. i (1881). Sid. 53 — 84. — Äfven i särtr. Stock- 
holm 1880. 8:0. 

Med några tillägg öfversatt till ryska af J. K. Gröt med titeln: 
HOBblH CBtZI-feHIH O KOTOLLIMXHH';^ 00 LUBE/ICKHMTd 
HCTOHHHKAMTd, i Kejs. Ryska Vetenskaps Akademiens 'Zapiski' 
(St. Petersb.), T. 41, 18S2. (2), 33 s. — Äfven i särtr. under eget 
omslag. St. Petersb. 1882. 8:0. 

Anm. i Historische Zeitschrift, Bd 48 (1882), s. 369, af [J. R.] 
Danif.lson (kort notis i en 'Literaturbericht' ang. Hist. tidskr., Årg. i). 

55. Ur de Aschebergska papperen. Anteckningar. 

I Bidrag till kännedomen om Göteborgs och Bohusläns fornminnen 
och historia, Bd 2, 1879 — 83. Sid. 99 — 116. — Äfven i särtr. Stock- 
holm 1880. 8:0. 18 s. 

56. Karl XII. En uppgift för svensk häfdaforskning. 

I Vintergatan, Arg. 4 (1897). Sid. i — 40. — Äfven i särtr. 
Rec. i Hist. tidskr., Årg. 18 (1898), sid. 74 — 79, af Ehd [E. Hii,- 
debrand], i en artikel 'Svensk historieskrifning och svensk patriotism'. 

5;. Karl XII och tsar Peter. (Sommarkurserna i Uppsala 1895. 
Grundlinjer till föreläsningar.) 
Uppsala 1895. 8:0. 16 s. 

58. Karl XII. Omstörtningen i Östeuropa 1697— 1703. 

Stockholm (1900 — ) 1902. 8:0. viii, 219, (i) s. 

Först utg. SS. bilaga till tidskriften Ljus, 1900 — 02. 

Rec. i Hist. tidskr., Årg. 23 (1903): Öfversikter o. granskn., s. 
17 — 25, af E. C[arlson]; — i Finsk tidskr., T. 55, 1903, s. 158 — 159, 
af M. G. ScHYBERGSON. Kortarc anmälan i jfahresberichte d. Geschichts- 
wissenschaft, Jahrg. 25 (1902), III, s. 274 — 275, i en öfversikt 'Schweden' 
af J. A. Almquist. 

59. Storpolitiska villobilder från frihetstiden. 1—2. [Med anledning af] 

J. R. Danielson: Die nordische Frage in den Jahren 1746 — 
1751 . . . Helsingfors 1888. 

I Nordisk tidskr., 1889. Sid. 27 — 43, 89 — 102. — Äfven i särtr. 
Jfr nedan Nr 123. 

— 12 —^ 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI XIII 

60. Öfversigt af Sveriges ställning till främmande makter vid tiden 

för 1772 års statshvälfning. [Med 'Bilagor'.] 
Upsala 1884. 8.0. 40 s. 
Utgjorde i sin ursprungliga form en akademisk profföreläsning. 

61. K. K. Zlobin, De diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland 

och Sverige under de första åren af kejsar Alexander I:s 
regeringstid intill Finlands förening med Ryssland. Öfver- 
sättning från ryskan. 

Stockholm 1880. 8:0. 119, (i) s. 

Jlyska historiska skrifter i svensk ö/versättmng, i. 

Originalarbetet publiceradt i Kejs. Ryska Historiska Samfundets 
'Sbornik', Del 2. St. Petersb. 1868. Sid. 1—95. 

62. Ur en polsk reseskildring från Sverige 1833. [^- Przezdziecki, 

Szwecya, Wspomnienia jesienne z roku 1833. Uppl. 2. 
Wilno 1845.] 

I Samlaren, Årg. 12 (1891), Sid. 175 — 176. 

Undert.: H — e. 

63. King Oscar [II] of Sweden and Norway. 

I T/ie ForujH (New York), Bd 3 (1896). Sid. 164 — 175. 

64. Oscar II. f . 

I Det nya Sverige, Arg. i, 1906 — 07. Sid. 419 — 426. — Äfven 
i särtr. 



65. Minne af Carl Snoilsky. Inträdestal i Svenska Akademien den 
20 dec. 1903. 

I Svenska Akademiens Handlingar ifrån år 1886^ Del 18. 1904. 
Sid. 7 — 45. — Äfven i särtr. med eget titelbl. Stockholm 1904. 8:0. 31 s. 

VariantuppL: Inträdestal i Svenska Akademien 20 dec. 1903. 
Utkast i sammandrag. Tryckt som manuskript. Uppsala 1904. 8:0. 
22 s. — Tryckt i 100 ex. + 50 numrerade dedikationsex. å s. k. antikt 
papper. 



— 13 



XIV ANDERS GRAPE 



Politik och samhällsfrågor. 

66. Blandade spörsmål. 

Stockholm 1903. 8:0. vii, (i), 335, (i) s. 

Innehåller jämte 'Förord' ett antal uppsatser, flertalet förut publice- 
rade såsom tidningsartiklar, en del utgörande föredrag vid offentliga 
möten o. s. v. Uppsatserna äro för denna samling »ej blott i stilistiskt 
afseende något, men ej mycket, hyfsade, utan äfven i sak på några få 
ställen tillökade eller rättade». De äro följande: 

Nationalismens århundrade. (Svenska dagbladet 31 dec. 1899.) — 
Folkraser och politik. (Sv. dagbl. 27 aug. 1898.) — Anarkism. (Sv. 
dagbl. 12 sept. 1898.) — Kulturkamp. (Sv. dagbl. 27 aug. 1902.) — 
Fosterlandskärlek. (Sv. dagbl. 30 juli 1898.) — Frisinne och fosterlands- 
försvar. (Sv. dagbl. 5 febr. 1899.) — Försvar och reformer: i. (Före- 
drag vid Uppsala Försvarsförbunds möte 11 okt. 1890.) 2. (Föredrag 
19 april 1 89 1 i Uppsala vid ett allmänt försvarsmöte, där en resolution 
antogs om värnpliktens utvidgning i samband med allmän rösträtt och 
de ökade försvarskostnadernas betäckande delvis genom progressiv be- 
skattning.) 3. (Fyris 27 april 1891.) 4. (Fyris 4 maj 1891. Denna och 
näst föregående artikel utgöra ett genmäle mot hvarjehanda klander 
från konservativt håll af rörelsen för »försvar och reformer».) — För- 
svar på allvar. (Sv. dagbl. 25 nov. 1900.) — Svenska fredssträfvanden. 
(Sv. dagbl. 5 jan. 1899.) — Den svenska fredsmanifestationens rätta 
adress. (Sv. dagbl. 25 febr. 1899.) — Garanterad neutralitet. (Tidn. 
Upsala 29 mars 1883.) — Erkänd neutralitet. (Sv. dagbl. 15 okt. 1898.) 
— Neutralitet och pangermanism. (Sv. dagbl. 28 aug. 1902.) — Ger- 
mansk samkänsla. (Sv. dagbl. 17 dec. 1900.) — Vestfaliska freden. 
(Sv. dagbl. 24 okt. 1898.) — Försvar och reformer i Preussens förned- 
ring. (Föredrag vid ett försvarsmöte i Uppsala 18 maj 1891.) — Bis- 
marek. (Sv. dagbl. 3 aug. 1898.) — Storbritanniens unionsvånda. (Stockh. 
dagbl. 22 juli — 10 aug. 1898.) i. Skottarnes genstörtighet emot den 
britiska unionen. 2. Skotska stämplingar mot unionen. 3. Engelska par- 
lamentets unionsförsvar. 4. Den sista britiska unionskommittén. 5. Den 
sista britiska unionskrisen. 6. Skotlands och Englands kapitulationer i 
unionsfrågan. — Nationalism i Sydafrika: i. Afrikanska brandgnistor. 
(Sv. dagbl. 22 okt. 1899.) 2. Afrikansk och annan folkrätt. (Sv dagbl. 
28 okt. 1899.) 3. Den britiska imperialismens eldprof (Sv. dagbl. 
4 jan. 1900.) 4. Afrikanska framtidsutsikter. (Sv. dagbl. 21 jan. 1900.) 
5. Boerkrigets ändalykt. (Sv. dagbl. 20 sept. 1900.) 6. Svarta småfolk 

— 14 — 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI XV 



(Sv. dagbl. 27 sept. 1900.) — Nya världens imperialism: i. Spaniens 
nederlag. (Sv. dagbl. 26 juli 1898.) 2. Förenta Staternas seger. (Sv. 
dagbl. 28 juli 1898.) 3. Amerikanisering. (Sv, dagbl. 11 mars 1892.) 
— Lånade fördomar. (Vinterbloss 1901; jfr nedan Nr 68.) — Princip- 
frågor. (Sv. dagbl. 19 jan. 1899; m. anledn. af V. von Heidenstams 
Klassicitet och germanism.) — Nysvenska historiedramer. (Sv. dagbl. 15 
nov. 1900.) — Akademiska skolor. (Sv. dagbl. 13 febr. 1898.) 



^T. Poesi och politik. [Med anledning af] Björnstjerne Björnson, 
Redaktören. Skådespel i fyra akter, Stockholm 1875. 
1 Svensk tids kr., 1875. Sid. 348 — 357. 

68. Lånade fördomar. 

I Vinterbloss, Svenska dagbladets julnr, 1901. Sid. 20 — 21. 
Omtryckt 1903 i 'Blandade spörsmål' (se ofvan Nr 66), s. 302 — 308. 

69. Chamberlain. 

I Juldagar, 1903. Sid. 10 — 11. 

70. Japans amerikanske profet. [Lafcadio Hearn.j 

I Vinterbloss, Svenska dagbladets julnr, 1904. Sid. 13, 15, 16. 

71. Professor Harald Hjärnes programtal å valmötet å Stora Gil- 

lesalen [i Upsala] den 19 sept. [1896]. 
Upsala 1896. I blad. Patent- fol. 

72. Prof. Hjärnes valprogram, framlagdt vid valmötet den 12 sep- 

tember 1899. 

Upsala [1899]. I blad. Patent-fol. 

73. Statsreglering och konungamakt. 

I Svensk tidskr., 1874. Sid. 354 — 398. — Äfven i särtr. 

74. Kongl. Statskontorets s. k. hufvudliggare. 

I Svensk tidskr., 1875. Sid. 77 — 91. 
(Utgör en följdskrift till näst föreg. Nr.) 

75. Rösträtt ock värneplikt. Föredrag vid ett den 9 oktober 1892 

av Uppsala Rösträttsförening anordnat protestmöte mot ur- 
tima riksdagen. 

Uppsala 1892. 8:0. 33, (i) s. 

— IS — 



XVI ANDERS GRAPE 



Svenska spörsmål i. 

Föredraget hade förut ingått i Upsala nya tidn., 1892: Nr 284 — 
286, men är i broschyruppl. försedt med »nägra förtydligande tillägg». 

Rec. i Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. i (1892), s. 
516-518. 

"j^. Snar uppgörelse utan fjäsk. Tal vid rösträttsmötet i Uppsala 
18 april 1906. 

Uppsala o. Stockholm (tr. i Upps.) 1906. 8:0. 28 s. 

11- Svensk uppgörelse. Tal i andra kammaren 15 maj 1906. Med 
ett förord. 

Uppsala o. Stockholm (tr. i Upps.) 1906. 8:0. 21 s. 

78. Norrlands arbetarfråga. Föredrag hållet å Gillesalen i Upsala 
den 25 april 1899. 

Upsala 1899. 16:0. 38 s. 

Anm. i Ekonomisk tidskr.. Arg i (1899), S- 247 — 248, af D. DfAviD- 
son]. Mot prof. HjÄRNES skrift riktar sig vidare en onämnd förf. i 
artikeln 'Den norrländska arbetarefrågan', ibid., s. 255 — 263. Mot båda 
dessa artiklar vänder sig prof. Hjärne i 'Ett genmäle', ibid., s. 311 — 
315, hvarpå slutligen följer ett svar af D. D., ibid., s. 311 — 312. 

79- Svensk utrikespolitik. 

Uppsala 1905. — Uppl. 2. Ibid. igo6. 8:0. 43 s. 

Svensk politik. Fören. Hcimdals föreläsningar, läsåret igo^ — igoö. 
3. — (Denna serie utgafs först häftesvis 1905 — 07, sedan äfven samlad 
till en volym, 1907.) 

80. Nutidspolitik och Sverges häfder. 

Uppsala o. Stockholm (tr. i Upps.) 1907. 8:0. 20 s. 
Svensk politik. Fören. Heimdals politiska småskrifter, Bd 2:3. 
Anm. i Hist. tidskr., Årg. 27 (1907), s. 257 — 258 ('Underrättelser'). 



81. Lärdomar från Finland. [Med anledning af] S. Palme, Ställ- 
ningar och förhållanden i Finland. Två föredrag . . . Stock- 
holm 1 89 1. 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. i (1891). Sid. 65 — 70. 



82. Unionsfrågan och Sveriges försvar, hiledningsföredrag vid ett 

— 16 — 



BIDRAG TII.L EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI XVII 

offentligt diskussionsmöte i Upsala, anordnadt af föreningen 
'Försvar och reformer' den 31 januari 1892. 

Upsala 1892. 8:0. 37 s. 

Detta föredrag är, jämte två samtidiga uppsatser i unionsfrågan 
(Nr 83 o. 84 här nedan), föremål för en »kritisk framställning» af O. 
Varenius, i en artikel 'Nyare unioneli litteratur', 2, i Svensk tidskr., utg. 
af F. VON ScHÉELE, Årg. 2 (1892), s. 414 — 435, särsk. s. 422 — 426. 
(Varenii artikelserie är äfven utgifven i särtr. med titel 'Nyare unionell 
litteratur och olika unionella rättsåskådningar. Kritisk framställning'. 
Upsala 1893. — Redogörelsen för prof. Hjärnes arbeten återfinnes här 
sid. 25—29.) 

83. Frågor till en norsk unionsvän. 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Arg. 2 (1892). Sid. 201 
— 213. — Äfven i särtr. med eget titelblad och omslag. Upsala 1892. 
8:0. 13 s. 

Föranleddes af en artikel i samma tidskr. och samma årg., s. 137 
— 147, af professor B. Morgenstierne, 'Unionsspörgsmaalet fra norsk 
Synspunkt'. På prof. Hjärnes 'Frågor' följde ett genmäle af prof. 
Morgenstierne: 'Svar til en kjölig svensk Unionsven', ibid., s. 233 — 
241. Detta svar framkallade: 

84. Norska högerns realpolitik. 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. 2 (1892). Sid. 242 
— 264. — Äfven i särtr. med eget titelblad och omslag. Upsala 1892. 
8:0. 24 s. 

Härpå följde 'Nogle sidste Ord til Selvforsvar' af prof. Morgen- 
stierne i Svensk tidskr., Årg. 2 (1892), s. 346 — 348, och slutligen: 

85. Afsked till prof B. Morgenstierne. 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. 2 (1892). Sid. 348. 

Den härmed afslutade polemiken mellan hrr Hjärne och Morgen- 
stierne framkallade emellertid vidare en uppsats af R. Kjellén, 'Den 
norska landtvärnsklausulen. Till belysning af tvänne högerprogram i 
unionsfrågan', i Svensk tidskr., Ärg. 2 (1892), s. 462 — 472. Härpå 
följde ett genmäle af prof Hjärne: 

^^. Anmärkningar till belysning af D:r R. Kjelléns landvärnskritik. 
I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. 2 (1892). Sid. 506 
-508. 



XVIII ANDERS GRAPE 



8;. I unionsfrågan. Brefväxling mellan Björnstjerne Björnson och 
Harald Hjärne. 

I Svefisk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. 3 (1893). Sid. 69 
— ^5i '53 — 157 (med ett polemiskt tillägg af Björnson, s. 192). — 
Äfven i särtr. (utan tillägget) med eget titelblad och omslag. Upsala 
1893. 8:0. 19 s. 

Denna brefväxling innehåller 7 bref (Björnsons tillägg oberäknadt), 
hvaraf Nr i, 3, 5 och 7 af prof. Hjärne. 

88. Unionsbref publicerade i Göteborgs aftonblad. [Omslagstitel; — 

rubrik: Unionsbref. i:sta serien.] 

Göteborg 1893. 4:0. 15 s. 

Innehåller, utom en inledning, följande uppsatser: i. Det dyna- 
stiska intresset i allmänhet. — 2. Det dynastiska unionsintresset. • — 

3. Sveriges och Norges kronor. — 4. Sveriges riksdag och den norska 
konflikten. — 5. Konsulatfrågan och den »egne» utrikesministern. — 
6. Den »gemensamme» utrikesministern. 

89. Norska frågans nuvarande läge. 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. 4 (1894). Sid. 577 
— 623. — Äfven i särtr. med eget titelblad och omslag. Upsala 
1895. 8:0. 47 s. 

90. Unionskrisen. 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Arg. 5 (1895). Sid. 172 
— 185. — Särtr. med eget titelblad och omslag. Upsala 1895. ^'•^- ^^ s. 

91. Unionsrevisionismen. Tal vid ett offentligt möte i Upsala den 

27 oktober 1895. 

Upsala 1895. 8:0. 27 s. 

Variantex.: Exemplar utan omslag och tryckta å sämre papper 
medföljde såsom bilaga Stockholms dagblad och Göteborgs handels- o. 
sjöfarts-tidn. 1895. 

Variantuppl.: Nitet för unionens revision. Tal . . . Upsala 1895. 
16:0. 32 s. 

92. Unionsfaran. 

Stockholm 1905. 8:0. 73, (i) s. 

Innehåller, utom ett förord, följande uppsatser: i. Faran i norr. 
(Norska Morgenbladet 28 okt. 1904.) — 2. Unionens värde. (Sv. dagbl. 
I febr. 1905.) — 3. Försvarsförbund. (Sv. dagbl. 10 febr. 1905.) — 

4. Unionsupplösning. (Sv. dagbl. 14 febr. 1905.) — 5. Kroklinjer. (Sv. 
dagbl. 19 febr. 1905.) 

— 18 -' 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI XIX 



93- Schwedische Grenzverteidigung-. 

I Die Wagc (Wien), Jahrg. 8 (1905). Sid. 753—756. 

94. Hans Forssell, Uttalanden i konsulatfrågan. Utgifna [med för- 
ord]. 

Stockholm 1905. 8:0. viii, 133 s. 



95. Samverkan mellan universitetsbildning och folkbildning. 

I Folkskolans vän, 1892. Sid. 326. 

96. Universitetens folkbildningsarbete i England. 

Stockholm (tryckt i Upsala) 1893. 8:0. 49, (i) s. 

Svenska spörsmål, 4. 

Rec. (tills. m. ett arbete af J. A. Lundell) i Svensk tidskr., utg. af 
F. VON ScHÉELE, Årg, 3 (1893), s. 348 — 350, af S — E [F. VON Schéele], 
i en artikel 'Universitetens folkbildningsarbete'. Ref. i en uppsats 'De 
akademiska sommarkurserna i Uppsala 1893' af J. A. Lundell, i Ver- 
dandi, Arg. 11 (1893), s. 93 — 96; — i Svensk läraretidning, Årg. 12 
(1893), s. 116— 117. 

Tysk öfversättning i utdrag, med tit.: 'Die Hochschulen und die 
Volksbildung in England. Zur Geschichte der Volkshochschulen', i 
Comeniics-Blätter fiir Volkserziehung (Miinster), Jahrg. 3 (1895), s- 68 — • 
79, med några tillägg af öfversättaren, G. Hamdorff, ibid., s. 79 — 80. 

97- Universitetet såsom samfundsmakt. Tal vid sommarkursernas 
afslutning i Upsala universitets aula den 26 augusti 1893. 

I Svensk tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. 3 (1893). Sid. 339 
— 347. (Dessförinnan äfven tryckt i Göteborgs handels- och sjöfarts- 
tidn. 1893: Nr 199-) — Äfven i särtr. under eget omslag. Upsala 
1893. 8:0. 9 s. 

Ref. i ofvan (se under näst föreg. Nr) anförda artikel af J. A. Lun- 
dell i Verdafidi, Årg. 11 (1893), s. 119 — 120. 

98. Fosterländsk bildning. 

I Julqvällen, . . . utg. af Publicistklubben, 1895. Sid. 20, 22. 

99. L'Insegnamento e Torganizzazione degli studi di storia nei di- 

versi stati e nei varii ordini di scuole. 9) Nella Svezia. 
Relazione. 

I Atti del congresso internaz. di scienze storiche (Roma, i — g Aprile 
igoj), Vol. 3. Roma 1906. Sid. 70 — 72. 

— 19 - 



XX ANDERS GRAPE 



ICX3. Mecenatskap. 

I Pro novitate. Festskrift utg. af Svenska Bokhandels-medhjälpare- 
föreningen .. . Red. af C. Lundahl. Stockholm 1898. Sid. gi — 105. 
— Äfven i särtryck (i 20 exemplar). Upsala 1898. 8:0. 15 s. 



Anmälningar och recensioner. 

loi. Schweden. [Redogörelse för Sveriges historiska litteratur år 

1881.] 

I Jahresberichte der Geschichtswissenschaft, Jahrg. 4 (l88r), II ('Mit- 
telalter'): s. 314 — 315; III ('Neue Zeit'): s. 157 — 164. 

102. Scriptores reriim svecicarum medii sevi. Tom. III: Sectio po- 

sterior. Upsali^ MDCCCLXXI. 
I Svensk tidskr., 187 1, s. 549 — 551. 
Undert.: H. H. 

103. H. O. H. HiLDEBRAND, Svenska folket under hednatiden. Uppl. 

2. Sthlm 1872. 

I Svensk tidskr., 1872, s. 509 — 533 ('Arkeologi'). 

104. S. Nilsson, Bronsåldern. Uppl. 3, omarbetad till ett försök i 

bronsåldersfolkets historia i Skandinavien. Lund 1872. 
J. J. A. WoRSAAE, Ruslands og det skandinaviske Nordens Be- 
byggelse og seldste Kulturforhold. Khvn 1872. 
I Svensk tidskr., 1873, s. 243 — 260 ('Arkeologi')- 

J. E. Sars, Udsigt over den norske Historie. Deel i. Kra 1873. 
Se ofvan Nr 26, 'Norsk historieskrifning'. 

— LM — [W, F'. A. Dalman], Några anteckningar från våra 
ståndsriksdagar 1809 — 1865. H. i — 3. Sthlm 1874 — 75. 

Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll från och med 
år 1 719. Del i: H. i — 2. Sthlm 1875. 
Se ofvan Nr 27, 'Våra ståndsriksdagar'. 

1)1. I)juKNS()N, Redaktören. Skådespel i fyra akter. Sthlm 1875. 
Se ofvan Nr 67, 'Poesi och politik'. 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE BIBLIOGRAFI XXI 

K. Maurer, Island von seiner ersten Entdeckung bis zum Un- 

tergan^^e des Freistaats. Miinchen 1878. 
K. v. Amira, Das altnorweorische Vollstreckuno-sverfahren . . . 

Miinchen 1874. 

E. Hertzberg, Grundtraekkene i den seldste norske Proces. 

Kra 1874. 

L. M. B. Aubert, De norske Loves Historie indtil Nutiden. 
Khvn 1875. 

R. Tengberg, Om den äldsta territoriala indelningen och för- 
valtningen i Sverige. Akad. afhandl., i. Sthlm 1875. 

F. Ödberg, Om den svenske konungens domsrätt före Svea hof- 

rätts inrättande år 1614. Akad. afhandl., i — 2. Sthlm 1875. 
Se ofvan Nr 25, 'Skandinavisk laghistoria*. 

I05- J. A. Fridericia, Danmarks ydre politiske Historie i Tiden fra 
freden i Lybek til freden i Prag (1629 — 1635). Khvn 1876. 
I Hist. bibliotek, Del 5 (1878), s. Ivii — lix. 
Undert.: H— e. 

106. C. T. Odhner, Sveriges deltagande i Westfaliska fredskongres- 
sen och grundläggningen af det svenska väldet i Tyskland. 
Sthlm 1875. 

I Hist. bibliotek, Del 5 (1878), s. lix— Ixiv. 
Undert.: H— e. 

C. feaeoHOB-b, BapHFH h Pycb. HcxopHMecKoe HSCJi-feiioBaHie. St. Pe- 

tersb. 1876. 
il. HjioeaHCKifl, PasbicKaHia o HaMaji-fe PycH. Moskva 1876. 

Se ofvan Nr 10, '»Antinormannismen» i den ryska historieforskningen'. 

A. ViDAL, L'Eglise d'Avon et le meurtre de Monaldeschi. 
Paris 1879. 

I Hist. bibliotek, Del 6 (1879), s. Ii— Hi. 

10;. C. Paparrigopoulo, Histoire de la civilisation hellénique. Paris 

1878. 

Se ofvan Nr 4, 'Frågan om byzantinernas historiska betydelse'. 

108. E. Herrmann, Peter der Grosse und der Zarewitsch Alexei . . . 
Leipz. 1880. 
A. Bruckner, Der Zarewitsch Alexei... Heidelb. 1880. 



XXII ANDERS GKAPE 



CBOPHHKTd HMnEPATOPCKArO PyCCKArO HCTOPHMECKAro 
OBIHECTBA (Kejs. Ryska Historiska Samfundets Samlingar). 
T. 24, 25. St. Petersb. 1878. 

I Hist. tidskr.^ Årg, i (1881): Öfversigter o. granskn., s. Ixviii — Ixxii. 

Undert.: H— e. 

109. V. Thomsen, Ryska rikets grundläggning genom skandinaverna. 
Sthlm 1882. (Ur vår tids forskning . . . 30.) 

I Nordisk tid skr., 1883, s. 85 — 90. 

no. Acta Polonise historica. T. IV. (Stanislai Hosii epistolarum to- 
mus I) ed. D:rHiPLER och D:r V.Zakrzewski. Cracoviae 1879. 
I Hist. tidskr., Årg. 3 (1883): Öfversigter o. granskn., s. xxvi — xxviii. 
Undert.: H — e. 

111. A. E. Nordenskiöld, Studier och forskningar föranledda af mina 

resor i höga norden... H. i. Sthlm 1883. 

I Nordisk revy, Profnr 1883, sp. 6 — 7. 
Undert.: H — e. 

Föranledde ett 'Genmäle' af Nordenskiöld i samma tidskr., Årg. 
I (1883/84), sp. 36—39- 

112. C. Muller, Claudii Ptolemaei Geographica. E codicibus recog- 

novit... Vol. I : P. i. Paris 1883. 

I Nordisk revy, Årg. i (1883/84), sp. 102. 
Undert.: H— e. 

113. O. LiTKEN, Om Peter Willemoés . .. Khvn 1883. 

I Nordisk revy, Årg. i (1883/84), sp. 102 — 103. 
Undert.: H— e. 

114- H. Forssell, Erik Benzelius den yngre. Minnesteckning. Sthlm 
1883. 

I Nordisk revy, Årg. i (1883/84), sp. 135. 
Undert.: H— e. 

115. E. Key, Försök till svenska tidningspressens historia. Del i. 

1634— 1 719. Sthlm 1883. 

I Nordisk revy, Årg. i (1883/84), sp. 135—136. 
Undert.: H— k. 

116. H. Wieselgren, Leibniz' bref till Sparfvenfelt 1695— 1700. 

[Antiqvar. tidskr. f. Sverige, Del 7: Nr 3, . . .] Sthlm 1883. 



BIDRAG TILL EN HJÄRNE-BIBLIOGRAFI XXIII 

I Nordisk revy, Arg. i (1883/84), sp. 136 — 137. 
Undert.: H— e. 

117. L. Daae, Nordmaend og Danske i Rusland i det attende Aar- 

hundrede. (Sserskilt aftryck af Hist. Tidsskr., R. 2: Bd 4.) 
Kra 1884. 

I Nordisk revy. Arg. 2 (1884/85), sp. 10 1 — 103. 

Undert: H— e. 

118. E. VON DER Bruggen, Wie Russland europäisch wurde. Studien 

zur Kulturgeschichte. Leipz. 1885. 

I Nordisk revy, Årg. 2 (1884/85), sp. 171 — 176. 
Undert.: H— e. 

119. H. VON ZwiEDiNECK-SijDENHORST, DIe Politik der Republik Ve- 

nedig- während des dreissigjährigen Krieges. Bd i — 2. Stutt- 
gart 1882—85. 
J. BuHRiNG, Venedig, Gustav Adolf und Rohan. Ein Beitrag zur 
allgemeinen politischen Geschichte im Zeitalter des dreissig- 
jährigen Krieges, aus venetianischen Quellen. Halle 1885. 

I Nordisk revy, Arg. 2 (1884/85), sp. 493 — 4Q7. 
Undert : H— e. 

120. E. Holm, Danmark-Norges indre historie under Enevselden fra 

1660 til 1720. Inledning til den dansk-norske stats historie 
1720 — 1814. Del 1. Khvn 1885. 
I Nordisk tidskr., 1886, s. 248 — 252. 

121. E, Holm, Danmark-Norges indre historie. . . (se näst föreg. Nr). 

Del 2. Khvn 1886.' 

I Nordisk tidskr., 1887. s. 496 — 502. 

122. K. J. Hartman, Tsar Peters underhandlingar 1716 om landgång 

i Skåne. Akad. afhandl. Hfors 1887. 
I Nordisk tidskr., 1888, s. 171 — 174. 

123. J. R. Danielson, Die nordische Frage in den Jahren 1746 — ^1751. 

Mit einer Darstellung russisch-schwedisch-finnischer Bezieh- 
ungen 1740 — 1743. Hfors 1888. 

I Hist. tidskr., Årg. 9 (1889): Öfversigter och granskn., s. 52 — 67. 
— Äfven i särtr. — Jfr of van Nr 59. 

- 23 — 



XXIV ANDERS GRAPE 



S. Palme, Ställningar och förhållanden i Finland. Två föredrag, . . 
Sthlm 1 89 1. 

Se ofvan Nr 81, 'Lärdomar från Finland'. 

124. J. Stadling, De religiösa rörelserna i Ryssland. Sthlm 1891. 
I Svens/c tidskr., utg. af F. von Schéele, Årg. i (1891), s. 126 — 127. 
Undert.: H— e. 

V. VON Heidenstam, Klassicitet och germanism. Några ord om 
världsstriden. Sthlm 1898. 

Se ofvan Nr 66, 'Blandade spörsmål': artikeln Principfrågor'. 



Professor HjÄRNE har redigerat Svensk tidskrift 1874 — 'j6 (1874 
i förening med H. Forssell) samt skriftserien Svenska spörstnål 
1892 — 95 (i förening med L. BERGSTRÖM, A. G. S. JOSEPHSON, J. A. 
LUNDELL och G. A. Magnuson). — Redigeringen af Bidrag till Sve- 
riges medeltidshistoria är redan nämnd (se ofvan under n:r 31). 

I bibliografien äro icke upptagna osignerade artiklar och anmäl- 
ningar (som hufvudsakligen torde vara att finna i Svensk tidskrift från 
prof HjÄRNES egen redaktionstid), ej häller yttranden och diskussions- 
inlägg tryckta i mötesförhandlingar, anföranden i riksdagen o. dyl. 
Tyvärr har föga eller ingen hänsyn kunnat tagas till prof HjÄRNES 
synnerligen omfattande skriftställarskap i tidningspressen. Hvarken tid 
eller utrymme hafva medgifvit ens ett försök i denna riktning. 

Tilläggas må ock, att en samling uppsatser (omtryck af Nr i, 4, 
43, 44, 46, 51 — 53, 56, 70, 97 och 100) är afsedd att under titeln 'Svenskt 
och främmande' utkomma till öo-ärsdagen. 



— 24 — 



HISTORISKA STUDIER 



De fornsvenska Volga-färderna. 

Af Johannes Kolmodin. 

»Man kan ur den slaviska krönikans dunkla och motstridiga upp- 
gifter sluta, att Rurik och hans män ej inkallats till Ryssland utan fak- 
tiskt eröfrat det».^ Och denna eröfring är icke blott och bart en vi- 
kingabragd efter det traditionella receptet. Det saknas ej alldeles an- 
tydningar om, att den varägiska invasionen i de finska och slaviska 
områdena också varit en målmedveten yttring af svensk statsmakt och 
statskonst; och vi ha ingen anledning att uppskjuta diskussionen om 
denna sak, därför att de obotfärdigas släkte ännu idisslar den för länge 
sedan afgjorda stridsfrågan om de gamla ryssarnas nationalitet. 

Det bekanta stället i Annales Bei'tiniani (under år 839) är det första 
vittnesbörd om det svenska framträngandet i östervåg, som kan date- 
ras med full säkerhet. De här omtalade Rhos-Sveones förtjäna en 
alldeles särskild uppmärksamhet, då de utan tvifvel äro ett motstycke 
till den svenska beskickning till det frankiska kejsarhofvet, som ledde 
till Ansgarii sändning. 

För titeln Chacanus, som den grekiska kejsaren (enligt anna- 
listens citat) låter sändebuden tillägga sin konung, har Thomsen fun- 
nit en sannolik förklaring i det antagandet, att beskickningen införts 
vid det byzantinska hofvet af personer, som själfva betecknade sin här- 
skare med detta namn (förmodligen af kazarer, det enda turkiska folk, 
som kan komma i fråga vid denna tid). ^ Han finner också ett visst 



^ Prof. HjÄRNES föreläsningar öfver Sveriges medeltidshistoria V. T. 1902. 
2 Thomsen, Ryska rikets grundläggning, s. 25 flf. Jfr s. 81 ff. 



Hist. Stud. 



JOHANNES KOLMODIN 



Stöd för denna uppfattning i själfva namnet Rhos, som man förmod- 
ligen icke kände till i det kejserliga kansliet före det här åsyftade till- 
fället. ^ Redan KuNiK har påpekat, att det slaviska Rué (med vokalen 
u) icke kan ligga till grund för den grekiska namnformen^; och den 
danske språkforskaren sammanställer denna med det ungerska orosz, 
»som obestridligen, såsom man kan se af det framför satta o, kommit 
till ungerskan genom någon turkisk dialekt».' Vi skulle här kunna 
tillägga, att magyarerna efter all sannolikhet upptagit ordet från de 
kazariska kabarerna, som synas ha anslutit sig till dem efter Soo-talets midt."* 
Thomsen är böjd för det antagandet, att sändebuden »först haft 
hos kazarerna ett liknande värf — afslutandet af handels- och vän- 
skapsförbindelser — att uträtta som i Konstantinopel». Han gör sig 
emellertid skyldig till en liten inkonsekvens, då han icke för ty finner 
det sannolikt, att de tagit vägen utför Dnjepr. Denna väg gick åt- 
minstone icke genom kazarernas land, ty »tudunatet i Kiev» ^ är endast 
ett lärdt fantasifoster utan stöd i källorna, och i verkligheten torde den 
kazariska »styrelsen» i de västra gränstrakterna helt enkelt ha bestått 
däri, att allierade magyariska slafjägare alltemellanåt lössläpptes mot 
de skattskyldiga stammarna.® Till kazarerna kunde man komma på 
två vägar, dels öfver Svarta hafvet och dels utför Volga. Af dessa 
vägar var den senare den naturliga, om sändebuden verkligen hade ett 

^ Detta synes framgå af det omständliga uttrycket »qui se, id est gentem suam, 
Rhos vocari dicebant.» 

' KuNiK, Die Berufung der schivedischen Rodsen, I, s. 71 f. 

' »Det framför satta o» åberopas af Marq.uart, Osteuropäische tind Ostasiatische 
Streifziige, s. 354, mot den af Thomsen antydda härledningen, men utan tvifvel med 
orätt, ty låneordet har naturligtvis först så småningom lämpat sig efter den turkiska 
ljudlagen. I osmanly är det godt om låneord, som ännu börja med r eller 1. 

* Då former med u (i st. f. o) förekomma hos en del turkiska stammar, som i 
senare tid kommit i beröring med (de slaviserade) ryssarna, ligger det nära till hands att 
antaga, att namnet kommit till kazarerna utan slavisk förmedling direkt från de finska 
folken i norra och nordöstra Ryssland. För denna slutsats kan man emellertid 
icke åberopa sig på den i Viborgsdialekten förekommande assimilationen af ts till ss 
(Ruossi för Ruotsi), då denna bildning är helt och hållet modern. Jfr Mikkola i Fin- 
nisch-ugtische Forschiingen, II, s. 74. 

^ KuNiK, fl. fl., II, s. 258 f. 

' Jfr ibn RustA's skildring {Bibi. Gcogr. Arab., ed. de Goeje, VII, s. 42 f; i tysk 
öfversättning hos Vambéry, Der Ursprung der Magyaren, s. 116 f.) Se nedan s. 14. 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 



uppdrag till kaganen ; och i annat fall hade de intet skäl att öfver 
hufvud uppsöka kazarerna. 

Härmed är det naturligtvis icke bevisadt, att den svenska beskick- 
ningen verkligen farit utför Volga. Frånsedt tillfälligheternas konto, 
som vi sakna hvarje utväg att beräkna, är det ju icke stort mer än en 
gissning, att underhandlingen i Konstantinopel förts genom kazarer. Om 
Vasiljevskijs Tmutarakanskaja Rus verkligen haft ett historiskt 
underlag, skulle man kanske kunna tänka sig en annan mellanhand 
och en annan reseroute, ty i så fall ha Rhos gjort sig kända och fruk- 
tade vid Svarta hafvets kuster redan före år 839.^ Men vi skulle då 
också vara oförhindrade att antaga, att tidigare färder kunnat före- 
tagas på en östligare väg; och detta vore i själfva verket den enda 
slutsats, som kunde dragas af den ryska byzantinistens tes, att Bosporus 
Cimmerius varit utgångspunkten för härnadstågen mot Amastris och 
Sogdaea. Såsom underlag för en ny antinormannistisk doktrin är ett 
dylikt faktum i alla händelser otillräckligt. ^ 

Det är sålunda icke otroligt, att Volga-vägen haft större betydelse 
för grundläggningen af det svenska väldet i Ryssland än den häfd- 
vunna uppfattningen tillmäter den. Den ryska traditionen synes ännu 
ha bevarat ett dunkelt medvetande härom. Krönikan framställer va- 
rägernas första inträngande i Dnjepr-området som en fribrytarfärd af 
privata lycksökare^; den låter det dröja hela 20 år, innan de novgoro- 
diska härskarna följa efter; och i sammanhang med Olegs öfverflyttning 
till Kiev berättar den om en reglering af den skatt, som novgoroderna hade 
att erlägga till varägerna »för fredens skull».* Det är nog ingen tillfällig- 
het, att det själfständiga ryska riket utgick från de sydvästra territorierna, 
som lågo på sidan om den stora världshandelsvägen. Från svensk syn- 



^ Vasiljevskij, Russko-vizantijskija izsledovanija, II. 

* Jfr Jagic i Archiv fiir slavische Philologie, 16, s. 215 flf. 

' Den bekanta uppgiften i inledningen, att det sedan äldsta tider existerat en sam- 
färdsled utefter Dnjepr mellan grekerna och varägerna, har sannolikt infogats där såsom 
en förberedelse till den följande legenden om aposteln Andreas' resa från Sinope genom 
slavernas och varägernas land till Rom. 

* Jfr N. Höjer i Hist. Tidskr., III, s. 345 flf. 

— 3 - 



JOHANNES KOLMODIN 



punkt bör det ha tett sig som den närmaste och naturligaste uppgiften att 
fatta fast fot på den öppna och upparbetade marknaden i östra och syd- 
östra Ryssland, och det är mer än sannolikt, att detta sträfvande va- 
rit den ursprungliga drifkraften i de svenska eröfringstågen. 

* * 

* 

Denna slutsats är så mycket rimligare, som Volgas öppnande sy- 
nes ha inträffat tämligen kort före varägernas första uppträdande. 

G. Jacob vill visserligen göra gällande, att den arabiska handeln 
på Östeuropa varit i full gång redan under den omajjadiska tiden. ^ Han 
har emellertid intet annat underlag för sin teori än de jämförelsevis 
fataliga kufiska mynt från denna period, som anträffats i Ryssland och 
de baltiska länderna; och detta material bevisar ej, hvad det skulle be- 
visa, ty de äldsta drachmerna anträffas gemenligen tillsammans med 
andra af yngre datum. Det är däremot ett betydelsefullt faktum, som 
för öfrigt uppmärksammats redan af TORNBERG, att de funna myntens 
antal plötsligt ökas afsevärdt fr. o. m. det 8:de seklets sista år. ^ Denna 
nya ansats, som den citerade forskaren på ett tämligen oklart och lätt- 
vindigt sätt betecknar såsom en återverkan af samtida krigsoperationer 
i Mindre Asien, torde i själfva verket beteckna den sökta utgångspunk- 
ten. Den får i hvarje fall en intressant belysning af en annan omstän- 
dighet, som den bristfälliga statistiken icke alldeles lyckats undanskymma. 
Såsom man kan sluta af de yngsta mynten i de särskilda fynden, sy- 
nes ingen skatt af någon betydenhet ha blifvit gömd i jorden före nämnda 
tid, men däremot ganska många redan i till 3 decennier efter den. 
Fynden börja något tidigare i mellersta Ryssland än i Sverige, men 
skillnaden är icke så stor, att man på denna grund kan bygga någon 
teori om en gammal handelsväg till de finska och slaviska folken före 
svearnes deltagande i samfärdseln. 

Vi befinna oss för öfrigt i den lyckliga ställningen att icke behöfva 

* J.^coB, Der Nordisch-baltische Handel der Araber im Mittelalter, s. 49. 

"- Tornberg, Numi Cujici Regii Numophylocii Holmiensis, s. LII. — För Ryss- 
lands del bestyrkes denna iakttagelse af de i Frähns Topographische Uebersicht der 
Ausgrabungen meddelade fyndbeiättelserna (Bulletin Scientifique, IX, s. 315 ff.). 

- 4 — 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 5 

alldeles uteslutande bygga på det numismatiska materialet, som aldrig 
kan erbjuda mer än en jämförelsevis osäker grundval. Den här ofvan fram- 
ställda hypotesen sanktioneras i själfva verket af hela det historiska läget. 

En mellanfolklig samfärdsel i de kaspiska länderna har naturligt- 
vis förekommit redan under de föregående århundradena, och sanno- 
likt har den icke ens varit alldeles afskuren under den arabiska inva- 
sionens kulminationstid. ^ Men det är icke heller troligt, att denna sam- 
färdsel antagit större proportioner, innan de första abbasidernas kon- 
sekventa och kraftiga fredspolitik jämnat vägen. Under den omajja- 
diska epoken hunno de invandrande nomaderna aldrig riktigt med att 
grundligt genomtränga och smälta de omåttliga landförvärfven. Bag- 
dad-kalifatets blomstringstid visar oss däremot kulturstaten, som med 
den öfverlägsna odlingens makt attraherar de 'smärre kraftcentra utan- 
för gränserna. Den arabiska världshandeln under 8oo-talet är den mogna 
frukten af Mansur's och barmakidernas statsordning,^ och vi ha ingen 
anledning att förutsätta något undantag för den kommersiella expansio- 
nen i de »skytiska» länderna. 

Härtill kommer ytterligare ett annat moment, en motsvarande om- 
läggning inom det kazariska väldet, som också tillhör samma århund- 
rades början. Fr. o. m. denna tid hör man ej vidare talas om de 
väldiga plundringståg till Transkaukasien och Medien, som ända sedan 
SOOtalet varit dessa länders skräck. Det sista ägde rum år 799^; sedan 
är det plötsligt alldeles tyst. Förmodligen existerar något slags sam- 
band mellan krigsföretagens afstannande och den händelse, som mer 
än något annat väckt och bibehållit eftervärldens intresse för kazarerna, 
deras öfvergång till judisk religion. I MAS'UDi's bekanta Murug för- 
lägges den till Härun ar-RasId's kalifat,* och den här gifna framställ- 
ningen är värd uppmärksamhet redan därför, att den faktiskt ger oss 
den enda bestämda tidsuppgift, som står oss till buds. För öfrigt 

^ Heyd, Histoire du Commerce du Levant, I, s. 67. 

■^ Muller, Der Islam im Morgen- und Abendland, I, s. 474. 

^ Annales auctore at Tabari, ed. de Goeje m. fl., III, s. 247 f. 

■* M.\gouDl, Les prairies dor. Texte et träd. par Barbier de Meynard, II, s. 8 f. 

— 5 — 



JOHANNES KOLMODIN 



torde notisen i själfva verket återgå till en loo år äldre författare, MUS- 
LIM IBN 'ABi Muslim al-Garmi, som under en lång fångenskap i Kon- 
stantinopel (ungefär 837 — 856) samlat en mängd uppgifter om det by- 
zantinska riket och dess barbariska grannar, bl. a. äfven om kazarerna.^ 
Mas^udl hänvisar den, som vill veta de närmare detaljerna, till sina 
äldre arbeten, och dessa ha att döma af de bevarade fragmenten inne- 
hållit utförliga utdrag ur Garmfs verk, som äfven flerestädes framträ- 
der såsom ett slags grundstomme i hans senare framställningar af Öst- 
europas geografiska och etnografiska förhållanden. 

Det s. k. kazariska kungabj-efvet skulle möjligen ge oss ett något 
tidigare datum, men skälen mot dess autenticitet äro allt för starka, 
för att man skulle kunna fästa synnerligt afseende vid dess kronologi. 
Det går nog icke för sig att förklara hela innehållet ur arabiska källor; 
men det senjudiska traditionsskikt, som föreligger i episteln, måste i 
hvarje fall upptagas med stor försiktighet. Föga bevisande äro också 
de skäl, som Marquart anför för en nedflyttning af det viktiga afgö- 
randet till 800-talets senare hälft. ^ Druthmars Matteuskommentar in- 
tygar, att kazarernas judiska religion varit känd i den kristna västern 
vid år 860, men den kan icke åberopas för den uppfattningen, att öf- 
vergången inträffat »in der allerjiingsten Vergangenheit». En jämfö- 
relse mellan Vita Constantini (o. 1050) och den 100 år äldre Vita Me- 
thodii ger det intrycket, att författaren till den förra biografien haft känne- 
dom om den judiska disputationslegenden och utan vidare öfverfört dess 
ställningar och förhållanden på berättelsen om Konstantins missionsresa; 
och den arabiska framställningen hos BakrI innehåller icke någon parallell 
till den slaviska biografens skildring af helgonets framgångar, ty dess 
uppgift, att den kazariska härskaren först en tid varit kristen, innan han 

öfvergick till judendomen, är endast ett lätt afslöjadt skriffel. ^ Den hos 

* Bibi. Geogr. Arab., VIII, s. 190 f. (i fransk öfversättning: MAgouDi, Le Livré 
de t Avertissetnent. Träd. par Carra de Vaux, s. 257 f.). Utom Mas udi har äfven 
IBN yuRDÄDBEH känt och användt Garmi's relation (i sin skildring af det byzantinska 
riket; jfr Bibi. Geogr. Arab., VI, s. 74 — (S4). 

' MARauART, a. a., s. 5 fT., 270 ff. 

' Det heter i texten: »Orsaken till, att kazarernas kung, som förut varit hedning, 
öfvergick till judendomen, var den, att han hade låtit döpa sig(!) och insett det orik- 

— 6 - 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 



GÄHIZ (f 869) förekommande sammanställningen af inder, kazarer och 
dailamiter i motsats till »bokens folk» härrör uppenbarligen från ett äldre 
kristet arbete. Och IBN AL-FAKiH'S uppgift, att kazarerna »för kort tid 
sedan» antagit den mosaiska trosbekännelsen måste gifvetvis ses i lju- 
set af Druthmars utsago. Den har antagligen förefunnits i IBN HUR- 
DÄDBEH's ursprungliga text och i sista hand återgått till Garml. 

Judendomens seger i det mäktiga kaganatet blir fullkomligt obegrip- 
hg utan den förutsättningen, att en stark judisk diaspora existerat bland 
kazarerna i en ännu tidigare tid. Denna församling har utan tvifvel 
varit angelägen om att få till stånd öppna och fredliga förbindelser 
med de angränsande kulturländerna, och det är därför mycket antag- 
ligt, att den politiska riktningsförändringen inaugurerats från detta håll. 
Den islamska kapitalismen höll sitt intåg under judendomens skydd, 
och dess outtömliga resurser gjorde sig snart gällande på ett sätt, som 
blef ödesdigert för den kazariska maktens bestånd. Muhammedanis- 
mens ställning befästes genom framgångsrik propaganda bland kazarerna 
själfva och bland deras lydfolk och bundsförvandter, och det dröjde 
knappt ett århundrade, innan kaganen och hans judiska hofadel förde 
en tämligen efemär tillvaro i ett genomgångsland för den arabiska 
handeln. 



Litterära vittnesbörd, som gå tillbaka till den tid, då denna ut- 
veckling ännu icke var börjad, ha hittills icke blifvit anträffade och 
torde ej heller vara att förvänta, åtminstone icke förr än de arabiska 
astrologernas geografiska namnkataloger blifvit utgifna och genomfor- 
skade. Men den äldsta orientaliska berättelsen härrör dock från en tid, 
som ligger 10, 20, kanske 30 år före den slaviska krönikans »veten- 
skapligt» utspekulerade begynnelseår; och det är därför af stort in- 
tresse, att den icke blott visar oss en liflig samfärdsel i Volga-länderna 

tiga i den tro, som han förut hade bekant». Efter denna inledning följer det sedvan- 
liga religionssamtalet (ungefär som i »kungabrefvet»). — I st. f. tanassara (= hade 
låtit döpa sig) bör man tydligen läsa tanazzara [= hade börjat tänka sig för]. 



8 JOHANNES KOLMODIN 



utan äfven förutsätter ryssarnas deltagande i densamma. Ännu märk- 
ligare är emellertid, att dessa »ryssar» ännu synas vara bosatta i 
Sverige. 

Redan Thomsen har insett det höga värdet af den relation om 
Östeuropa, som sedan ChwolsonS ylsvesäja o Chazarach^ (1869) varit 
känd under IBN Dasta's [eller rättare IBN RuSTÄ's] namn.^ Han upp- 
tar utan närmare undersökning sin ryska föregångares åsikt, att berät- 
telsen i dess nuvarande form tillhör det io:de århundradet, men han 
har också iakttagit, att vissa drag i densamma hänvisa till en tidigare 
period, och ibn Rustas författarskap har därför enligt hans mening 
inskränkt sig till en [tämligen okritiskt utförd] bearbetning af äldre 
skrifter. Antydningsvis gör han t. o. m. ett försök till källsöndring, 
som dock är alltför lättvindigt hopkommet. ^ 

Sedan numera den fullständiga texten af Kitäb al-a^^läk an-naflsa 
blifvit tillgänglig i DE GOEJES edition, kan man lätt öfvertyga sig om, 
att dess författare ej ens med den thomsenska inskränkningen kan gö- 
ras ansvarig för den omtalade relationen. Ibn Rustä förklarar själf, att 
han genomgående hämtat sina uppgifter ur äldre författares arbeten, 
och en granskning af de fall, där kontroll varit möjlig, visar tydligt, 
att han ingalunda vågat sig på någon bearbetning af sitt långods. 
Han citerar bl. a. IBN HuRDÄDBEH och de berömda astronomerna 
FargäNi, 'abu Ma'öar och BattänI; det ena excerptet följer på det 
andra utan sammanblandning eller förvandling, och man märker ej ens, 
att »författaren» gjort sig besvär med att tillägga några förbindande 
öfvergångar. På samma oförmedlade sätt som allt det öfriga införes 
också den berättelse, som här intresserar oss. Ett inledande stycke, 
som icke medtagits här, men flerestädes förutsattes i det meddelade 
fragmentet, återfinnes i en bearbetning af den spanske geografen BakkI 

[från medlet af loootalet].^ • 

' Om läsningen ibn Rustä jfr de Goeje i Bibi. Geogr. Arab., VIII, s. V. 

• Thomsen, a. a., s. 34 f. Se nedan s. 14. 

■ Se ofvan s. 6. Jfr Defré.mery i/. A. P., Sér. IV, T. 15, s. 4^7 ff.; texten om- 
trvckt med rj'sk öfversättning i Kuniks och Rosens Izvestija AlBekri (Kejs. Vetensk. 
A'k:s Zapiski, XXXII, N:o 2, s. 42 ff.). 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 



På grund af den sekundära karaktären af ibn Rustä's arbete är det 
ingen lätt uppgift att fastställa dess tillkomsttid. I de jämförelsevis 
obetydliga stycken, som icke hämtats från andra författare, omtalas en 
enda personlig upplefvelse, ett besök i Medina 903, och denna uppgift 
hindrar oss ej att placera arbetet en hel mansålder efter rämnda år.^ 
Frågan har för öfrigt föga betydelse i detta sammanhang. Hufvudpro- 
blemet är för oss att utröna, hvarifrän den ispahanska samlaren erhållit 
sina notiser om de »skytiska» stammarna, och dess lösning behöfver 
icke nödvändigt förutsätta ett svar på det kronologiska spörsmålet. 

GÉZA KuuN har först framkastat den hypotesen, att IBN RuSTÄ's 
källa varit ett förloradt arbete af den sämänidiska visiren Gaihäni, och 
Marquart har i sitt förut citerade arbete upptagit denna sats och för- 
sett den med en utförlig motivering. Hans tankegång är följande. ^ 
Ibn Rustas' beskrifning öfver floden Gaihun [= Oxus] återfinnes hos 
BakrI, som här uttryckligen nämner Gaihäni såsom sin sagesman; och 
den persiske författaren KARDiZi (o. 1050), hvilken i sin utförliga skild- 
ring af de turkiska folken^ infogat samma berättelse, som vi känna 
från de båda nämnda författarna, betecknar i afslutningen hans arbete 
som en af sina källor. Då sålunda både ibn Rusta, BakrI och Kar- 
dlzi känt Gaihäni, böra också de gemensamma styckena i deras arbe- 
ten härröra från honom. 

Denna bevisning är visserligen icke alldeles så bindande, som den 
ser ut. Såsom det framgår af citeringsformeln dukira ^an, har BakrI 
endast känt Gaihäni i andra hand, * och det är naturligtvis intet axiom, 
att han haft sina underrättelser om petjeneger, kazarer och andra folk 
från samma omedelbara källa som notisen om Gaihun. Innan man 
kan våga ett dylikt påstående, måste man först på annan väg förvissa 

^ Man kan ej (med de Goeje) sluta något däraf, att formeln 'atäla 1-Iähu bakä'a- 
hu (= förlänge Gud hans lif) på ett ställe användes om kalifen Mu'^tadid, ty omedel- 
bart efteråt (på samma sida i de Goejes edition) begagnas den också om Härun ar- 
Rasid. För öfrigt var Mu^tadid redan död, när ibn Rusta besökte Medina. 

' Marcluart a. a., s. 25 f. 

' Barthold, Poezdka v Srednuju Azijii (Kejs. Vetensk. Ak: s Mémoires, Sér. 
VIII, T. I, N:o 4), s. 78 ff. 

* Hughes, Dictionary of Islam, s. 640 f. 

— 9 — 



10 JOHANNES KOLMODIN. 



sig om, att dessa underrättelser verkligen förekommit hos Gaihäni. 
Här kommer oss Kardlzl till hjälp. Af de båda arbeten, som han an- 
för vid sidan af nämnda författare, är det ena, Ketäb tävähu" äd-dunjä (till- 
skrifven IBN al-Mukaffa', f 757) lätt igenkännligt genom sitt genea- 
logiska och sagohistoriska innehåll; och det andra, Ketäb ähbär af IBN 
HuRDÄDBEH, är att döma af de gifna citaten ingenting annat än en (möj- 
ligen något utvidgad) persisk upplaga af denna författares välkända 
statistiska handbok.^ Återstoden, bl. a. just de stycken, som intressera 
oss i detta sammanhang, komma sålunda på GaihänTs lott. 

Det återstår en annan lucka i bevisföringen. Beröringspunkterna 
mellan ibn Rusta och GaihänT behöfva icke nödvändigt förutsätta, att 
den förre varit afhängig af den senare; man skulle naturligtvis också 
kunna tänka sig, att båda haft framför sig samma arbete af en tidigare 
skriftställare.^ Denna möjlighet blir emellertid väsentligt minskad, ifall 
det kan uppvisas eller åtminstone göras troUgt, att de båda författarna 
haft ännu flera gemensamma ställen än de hittills konstaterade. Vid 
en granskning af ibn Rustä's flodkatalog finner man också, att 
ibn Hurdädbeh's text, som i början lagts till grund, blifvit ersatt 
med en annan icke blott i kapitlet om Oxus utan äfven på en 
del andra ställen.' Med dessa stycken, som utgifvaren icke lyc- 
kats återfinna hos någon annan författare, öfverensstämmer i ordval 
och uttryckssätt en längre dublett till de från BattänT hämtade noti- 
serna om världshafven ;^ och till samma grupp af fragment hör tydligen 
också ett utförligt tillägg till Fargänfs kortfattade öfversikt öfver de 
7 klimaten och en beskrifning öfver Indien, som innehåller ett stort 
antal för öfrigt okända detaljer. Ibn Rusta har här följt ett och samma 



' Jfr Raverty, Tabaqäti-Näsiri, s. 961 f. 

' Jfr DE GoEjE hos KuNiK och Rosen, a. a., s. 25 anm. 

' Eufrat, Tigris, Cyrus. Under rubriken Araxes förekomma 2 beskrifningar, en 
af hvardera typen. 

* Ett mindre stycke af denna skildring återfinnes i 'abu Ma''§ar's Kitnb almud- 
hal (citerad af Mas^udi, Les prairies dor, I, s. 327). Af den gamla latinska öfver- 
sättningen (Albumasar, Introdiictoritim in asti-onomiam ; jfr Collijn, Inkunabeln, s. 
12) framgår emellertid, att den omgifvande texten icke härrör från detta verk. 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA II 

arbete kapitel efter kapitel/ och de meddelade fragmenten äro alldeles 
tillräckligt utförliga för att tillåta ett omdöme om detta arbetes art. 

v 

Den karakteristik af GaihänT's verk, som förekommer i inledningen till 
MuKADDASi's "Ahsan at-takäslm^ ställer det utom allt tvifvel, att vi verk- 
ligen ha att göra med denne författare. I ibn Rustä's utdrag återfinna 
vi samma astrologiska färgläggning, samma spekulationer om klimaten, 
samma intresse för den indiska afgudatjänsten, som Mukaddasi funnit 
utmärkande för honom. 

I kronologiskt afseende är Gaihänl vida mera åtkomlig än ibn 
Rusta. Den citerade geografen uppger, att han arbetat på sitt verk, 
medan han innehade visirämbetet. Han var enligt samma auktoritet 
visir under emiren Nasr ibn 'Ahmad (914 — 943) och såsom sådan efter- 
trädare till en viss BaFamT (fader till Tabarl-öfversättaren). Enligt 
Mas'^UDi var han däremot visir under Nasr's farfar 'Ismä^Tl (892 — 907),^ 
och IBN an-NadIM synes betrakta honom som en äldre samtida till 
'abu Zaid al-Balhi, som dog vid hög ålder år 934.* IBN AL-'ATiR låter 
oss veta, att Nasr haft 2 visirer med tillnamnet Gaihänl (Muhammad 
ibn 'Ahmad och Muhammad ibn Muhammad, förmodligen far och son; 
märkligt nog betecknas geografen alltid, äfven hos Mukaddasi, med det 
förra namnet), af hvilka den äldre var hans förmyndare under minder- 
ärighetstiden och den yngre efterträdare till den nämnde BaramI (sedan 
938; i* genom en olyckshändelse 942).^ Det är tydligt, att endast den 
äldre af de båda visirerna kan komma i fråga. Resultatet blir alltså, 
att arbetet författats under 900-talets första decennier och möjligen redan 
under dess första år. 

Därmed är det naturligtvis icke sagdt, att vår berättelse tillhör 



^ Betecknande är öfvergångsformeln : »och i ett annat kapitel har jag funnit föl- 
jande» (s. 88 i DE GoEjES edition). 

* Bibi. Geogr. Arab., III, s. 3 f. (i engelsk öfversättning Ahsanu-t-taqäsim. 
Transl. by Ranking & Azoo, s. 4.) 

' Bibi. Geogr. Arab., VIII, s. 75. (Jfr Le Livré de rAvertissement, s. 109). 

* KiTAB al-Fihr:st, hsgb. v. Flugel m. fl., I, s. 138. Jfr de Goeje i Z. D. M. G., 
XXV, s. 53 fl". 

^ Ibn-el-Athiri Chronicon, ed. Tornberg, VII, s. 59, 66; 283, 294. 



12 JOHANNES KOLMODIN 



denna tid och helt och hållet eller åtminstone öfvervägande grundar sig 
pä uppgifter, som GaihänI inhämtat af resande främlingar och handels- 
män.^ Hela den geografiska och historiska ramen, sä långt vi kunna 
kontrollera den, härrör i själfva verket, på smärre förskjutningar när, 
från Soo-talets förra hälft. Bevismaterialet har utförligt och i det hela 
riktigt sammanställts af KUNIKS lärjunge Westberg och af Marquart.^ 
Petjenegernas boningsplatser utsträcka sig ännu mellan Hwärezm och 
kazarernas land, och magyarernas områden gränsa omedelbart till osse- 
ternas.^ Skildringen af Kaukasus-folken hänvisar till tiden före Muta- 
wakkils kalifat, då den arabiska makten ännu var obruten i Armenien. 
Härtill kommer ytterligare, att förhållandena i det kazariska väldet ha 
en vida ålderdomligare prägel, än vi kunna antaga för Gaihänl's egen 
tid (efter Mas'udI's och ibn FadlÄn's vittnesbörd). Den kazariska lego- 
hären består ännu icke af muhammedaner; och de kazarer, som icke 
bekänna sig till judendomen, äro hvarken muhammedaner eller kristna 
utan lefva i turkisk hedendom. 

v 

GaihänT's roll torde i själfva verket ha inskränkt sig till, att han 
här och där infogat några korta satser, som till en viss grad förskjuta 
det kronologiska totalintrycket. Han röjer sålunda på ett par ställen 
en dunkel kännedom om petjenegernas utflyttning till de gamla magya- 
riska områdena, men han har icke lyckats införlifva detta vetande i 
det ursprungliga sammanhanget, och detta tydligen därför, att han icke 
därutöfver haft att tillgå något otvetydigt kompletteringsmaterial. Ett 
annat ställe, där vi uppenbarligen ha att göra med en retouchering af 
hans hand, föreligger i berättelsen om Volga-bulgarerna. Dess parti- 
ella öfverensstämmelse med ibn Fadlän's uppgifter, som förledt en 



' Jfr MuKADn.\Si, a. s. 

"Jfr Westbepg i Kcjs. Vetensk. Ak:s Bidletin, Ser. V, T. ii, s. 211 fF. — Mar- 
QUART, a. a., s. 160 f. 

' Kanhända kan man häri se en antydan om, att berättelsen tillkommit, innan 
kazarerna tryggat sin besittning af Don-linien genom fästningen SarkeVs uppbyggande 
(vid år 835). Ibn Rustä's notis (Bihl. Geogr. A?-ab., VII, s. 143) om kazarernas be- 
fästningar mot magyarema är en typisk interpolation, som afbrvter sammanhanget i 
berättelsen om de grekiska slafuppköpen. 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 1 3 

del forskare att rent af betrakta den som afhängig af dessa/ torde 
visserligen icke ha mycket att betyda. Kunganamnet 'LMS är icke 
något personnamn utan en titel, som förmodligen förekommit redan i den 
ursprungliga källan.^ Och muhammedanismen i Bulgar kan ej heller ha 
varit någon nyhet vid tiden för kalifen Muktadir's ambassad. Vi veta 
af ibn Fadlän's berättelse, att bulgarerna redan hade utbildat en själf- 
ständig praxis i fråga om de dagliga bönerna; och 800-talets maktför- 
hållanden återspeglas tydligt i deras egen historietradition, som bl, a. 
ger oss den uppgiften, att kazarerna anfallit bulgarerna med krig för 
att bota dem från deras böjelse för Islam. ^ Påståendet, att den bul- 
gariske härskaren själf bekände sig till denna religion, måste man dock 
under alla omständigheter härleda från Gaihänl, ty ibn Fadlän förklarar 
uttryckligen, att den regerande konungens fader varit hedning. 

Det ligger i sakens natur, att de gamla originalanteckningarna fram- 
träda allt mera ogrumlade, ju längre vi aflägsna oss från den region, 
som låg omedelbart under GAlHÄNfs egen synvinkel. Om hans till- 
satser redan här varit föga framträdande, så böra de vara ännu obe- 
tydligare i fortsättningen. Man har a priori en viss rätt att vänta, att 
kapitlet om Rus skall innehålla en orörd och enhetlig framställning. 
Och denna förmodan bestyrkes vid en granskning af de textkritiska 
problem, som anknyta sig till detta stycke. 

Vi kunna här inskränka oss till att behandla ett par ställen, som 



^ Harkavy, Skazanija musubnanskich pisatelej , s. 261 £.; Marq.uart, a. «., s. 25. 
Den senare synes icke ha känt till sin ryske föregångares uttalanden. 

* Ibn Fadlän's bulgarfurste heter icke 'LMS utan BLTVR, såsom det framgår af 
hutba-formuläret : »Gud välsigne konung BLTVR, konungen af Bulgar!» (Jfr Westberg 
i Bulletm etc, s. 224 £). Frähns gissning, att det senare fonemet innehöll titeln (jfr 
hans uttalanden i Mémoires etc. Sér. VI, T. i, s. 182), har framkallats af den bakvända 
ordningen i namnföljden 'LMS ibn SLKI BLTVR, som i själfva verket torde återgå 
till ett regelrätt turkiskt 'LM§ SLKI-oglu BLTVR (= furst(?) BLTVR, son af §LKI). 
Ibn Fadlän har tydligen hämtat uttrycket ur bulgarkungens bref till kalifen, som synes 
ha varit skrifvet på turkiskt tungomål. — Enligt Vambéry, a. a., s. 62, kommer 'LMS 
af stammen ulu-mak (= växa) och betyder »den store», »den upphöjde», d. ä. höfdingen. 

^ Uppgiften är bevarad hos 'abu Hämid AL-'ANDALUSi (från iioo-talets förra hälft), 
som säger sig ha funnit den i en inhemsk ta'ri^ Bulgar (Jfr Frähn i Mémoires etc, 
Sér. VI, T. I, s. 185 anm). 

— 13 — 



14 JOHANNES KOLMODIN 



användts som bevismedel för en motsatt åsikt. Thomsen grundar sin 
källskriftsteori därpå, att det »först heter, att ryssarna hvarken hafva 
städer eller åkrar, och längre fram, att de hafva ett stort antal städer». 
Men den senare uppgiften förekommer i ett sammanhang, som kräfver 
någonting helt annat. Det heter ordagrant i texten: »Sina slafvar 
behandla de väl och äro noggranna med deras klädsel, på det att de 
må lämpa sig för marknaden, och de ha ett stort antal städer(!), ochde 
själfva rikta sig genom försäljningen.» Att vi här ha att göra med 
ett fel i textöfverlämningen ligger i öppen dag.^ Och Marquarts för- 
sök att vindicera åt Gaihänl själf notisen om ryssarnas handelsfärder till 
Hazarän (på den grund, att detta ortnamn eljes icke förekommer före 
900-talets senare hälft) är knappast oangripligt i logiskt afseende, då 

v 

Gaihänl s författarskap kunde misstänkliggöras med samma argument. 
Antagligen afses här från början intet ortnamn utan endast den per- 
siska pluralformen af Hazar, som lätt kan ha insmugglat sig hos en 
författare af persisk extraktion. 

Den historiska situationsbild, som upprullas för oss i den gamla 
urkunden, öfverensstämmer i det allra närmaste med våra föregående 
slutsatser och antaganden. Ryssarna drifva en liflig handel med de 
östra folken, som de mot betalning i blanka drachmer^ förse med päls- 
verk och slafvar. Men de ha ännu icke satt sig fast i slavernas land 
och öfver hufvud taget icke inträngt i Dnjepr-området, där magyarerna 
synas vara ensamma herrar på täppan.^ De bopåen aflägsen ö, som ligger 
midt i en sjö, och komma därifrån på skepp till slavernas land, eller 
(med införande af de moderna benämningarna): de komma öfver Öster- 
sjön från Sverige. 



^ Detta fel förklaras lätt, om man får göra det antagandet, att den ursprungliga 
källan varit skrifven på persiska. I en persisk text kan sähr-hä (= städer) ha uppkom- 
mit af ett ursprungligt sährävä (af sähr-rävä = gångbart (mynt), sedan den mongoliska 
tiden term. techn. för sedel; jfr Meninski, Lexicon Arabico-Fersico-Turcicuin^ III, s. 
474 f.). Vi skulle på detta sätt erhålla den passande meningen: »på det att de må 
lämpa sig för marknaden, och de själfva få mycket mynt och (sålunda) rikta sig.» 

* KaRDIZI hos B.äiRTHOLD, a. a., s. 98. 

" Jfr Westberg i Bulletin etc, s. 216. 

— 14 — 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 1 5 

Den här antagna tolkningen af notisen om ryssarnas ö tangerades 
redan af RaSMUSSEN och Frähn, som kände vår berättelse i ett från 
MuKADDASi härrörande utdrag.'^ Den är i själfva verket den enda na- 
turliga. Detaljskildringen innehåller visserligen ingenting, som särskildt 
hänvisar till Sverige, men man har svårt att begripa uppkomsten af 
den i texten framträdande föreställningen, om man icke får förutsätta 
en mera adekvat bakgrund än en holme i Ladoga eller limen. På en 
sådan »ö» passar beskrifningen alls icke in. Författarens mening är icke 
att skildra någon »handelsplats» eller någon »militärkoloni»; han be- 
skrifver ryssarnas »land», likasom han förut beskrifvit kazarernas, bul- 
garernas, slavernas; och dess utsträckning kan ej ha varit allt för obe- 
tydlig, ty både KARDlZi och MukaddasI upplysa samstämmigt, att in- 
nebyggarnas antal uppgick till 100,000.^ Det är för öfrigt en alldeles 
felaktig föreställning, att det aflägsnare, som är större, nödvändigt 
måste vara sämre kändt än det mindre, som äfven ligger ganska långt 
borta. De skrufvade förklaringar, som lämnas af Thomsen och hans 
eftersägare, förråda en undermedveten inverkan af antinormannismen 
eller åtminstone en allt för stor tilltro till den slaviska krönikans patrio- 
tiska inkallelseteori. 

Marquart har haft det olyckliga infallet att härleda den ursprung- 
liga berättelsen från GarmI,^ som Gaihani skulle ha känt genom IBN 
HurdÄdbeh's förmedling. Vi ha ingen säkerhet för, att Ibn Hurdädbeh 
meddelat några längre citat ur Garml's etnografiska skildringar; och 
det är äfven ganska tvifvelaktigt, om Gaihänl begagnat den mång- 
kunnige postmästarens arbete. Mas^udi förråder intet medvetande om 
någon öfverensstämmelse mellan deras uppgifter; och Gaihänl-fragmen- 

^ Jfr Rasmussen i Molbecks Athe?te, II, s, 306. Frähn, Ibn Foszlan, s. 47 f. 

* KARDiZi's uppgift, att ön är tre dagsmarscher lång och bred, beror på ett miss- 
förstånd af det arabiska originalet. Hos ibn Rusta heter det: walgaziratu llati hum fi- 
hä nuzulun masiratu talätati 'ajjämin masägiru wa-gijädun. Vi ha tydligen här att 
göra med en s. k. sammansatt nominalsats, som endast kan bet^^da, att ett område 
(på ön), som har en utsträckning af tre dagsmarscher, utgöres af skogar etc; förmod- 
ligen afses det område, som Hgger närmast landningsplatsen. Thomsen har tydligen 
ieke rådfrågat den arabiska texten utan endast Chwolsons ryska öfversättning (a. a., s. 34). 

* Se ofvan s. 6. 

— IS — 



l6 JOHANNES KOLMODIN 



ten hos IBN RuSTÄ ha inga beröringspunkter med motsvarande ställen i 
ibn Hurdädbeh's framställning. MuKADDASi synes ha känt till 2 olika ar- 
beten, som gått under den sämänidiske visirens namn; och det bekanta 
omdömet, att man kunde tro sig läsa ibn Hurdädbeh, när man läser 
GaihänT, ^ afser tydligen icke det stora verk, som han beskrifver i inled- 
ningen. Rätta förhållandet torde vara, att Gaihänfs ursprungliga skrift 
tidigt blifvit undanträngd af en version af ibn Hurdädbeh, där en okänd 
bearbetare infogat några valda brottstycken ur hans framställning.^ 

En jämförelse med Garml-fragmenten hos Mas^udl ger ej heller 
något stöd åt Marquarts uppfattning. Det visar sig i stället, att GarmT 
och Gaihäni's källa stå gent emot hvarandra som en östlig och en väst- 
lig notissamling med olika namnformer, olika geografisk terminologi 
och framför allt ett väsentligt ohka urval. Märkligt är, att Garml, som 
dock efter all sannolikhet vistades i Konstantinopel vid den tid, då den 
ryska beskickningen infann sig där, icke synes ha haft någon känne- 
dom om Rus. Första gången detta namn förekommer i den orienta- 
liska litteraturen, har det sålunda icke lånats från grekerna.^ 



Från de följande loo åren finnas flera viktiga underrättelser om 
ryssarnas uppträdande i Volgaländerna i fredliga och krigiska syften. 
Men det mesta, som meddelas, är icke af den art, att det förtjänar upp- 
tagas i detta sammanhang. Vi ha här endast att sysselsätta oss med 
de sparsamma uppgifter, som häntyda på, att det verkligen existerat 
»en 07nedelbar handelsförbindelse mellan Skandinavien och de arabiska 
länderna i Asien» (hvilket MONTELIUS och Hans HiLDEBRAND betvifla*), 

' Bibi. Geogr. Arab., III, s. 241. Jfr Sprenger, Post- iind Reiserouten (A.\)\v. i. d. 
K. M., III, N:o 3), s. XVII. 

" Denna muhtasar begagnas redan at ibn al-Fakih (och förmodligen äfven af 
Kudäma), i allmänhet också af Mukaddasi och i senare tid af 'Idrisi. 

^ Jfr Thomshx, a. a., s. 88. 

* ///. sv. hist., I, s. 248; II, s. 61 f. Hans Hildebrand uppplyser oss ej om, hvarpå 
han grundat sin »iakttagelse», att det »i regeln finnes en skillnad af vid pass 30 år 
mellan de yngsta öster- och västerländska mynten i samma fynd» (hvilken skillnad 
skulle utmärka den tid, som de kufiska mynten behöfde för vandringen genom Ryssland ; 

— 16 — 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 1 7 

eller åtminstone, att ett direkt svenskt inflytande gjort sig gällande i 
norra och östra Ryssland på sidan om det ryska storfurstendömet. 

I första rummet märkes IBN HurdÄdbeh's intressanta notis om de 

v — 

ryska köpmännens handelsfärder.^ De Goejes försök att härleda hans 
arbete från 840-talets midt är visserligen icke hållbart^; men den ifråga- 
varande uppgiften är tillräckligt betydelsefull ändå, fastän den tillkom- 
mit en mansålder senare. Vi ha intet skäl att antaga, att ibn Hurdädbeh 
haft framför sig en äldre skriftlig källa, ty notisen innehåller icke nå- 
gonting, som han icke kunnat erfara under sin ämbetsverksamhet i 
Samarrä eller Gibäl. Den kritiska uppgiften är endast att fastställa 
dess ordalydelse i hans ursprungliga verk, som möjligen innehållit något 
mer än den utgifna förkortade texttypen. 

Vi dela naturligtvis icke Westbergs bekymmer öfver, att ryssarna 
här betecknas som en slavisk stam; men detta hindrar oss icke frän 
att erkänna, att denne forskare gjort en del värdefulla iakttagelser un- 
der sitt välmenta om också tämligen onödiga och i det hela misslyc- 
kade försök att vrida antinormannisterna detta »vapen» ur händerna.'* 
Hans kritik af de Goejes konjektur Tanais är onekligen fullt berättigad; 
och hans egen gissning Atel (= Volga) är både textkritiskt och sak- 
ligt väl motiverad. Man kan ej heller påstå, att han är inne på orätt 
väg, när han söker begagna sig af parallellen hos IBN al-FakIH* för 
att komma åt den verklige ibn Hurdädbeh, ehuru visserligen den nämnda 
tredjehandsvarianten icke kan användas som bevismedel utan en före- 
gående noggrann detaljundersökning. 



jfr »De öster- och västerländska mynten i Sveriges jord>y i Hist. Studier iSgy). De 
af honom själf anförda exemplen tala snarare emot teorien om en snabbare tillförsel 
västerifrån. För öfrigt är det material, som här kommer i fråga, så ytterligt knapp- 
händigt, att man måste draga den statistiska metodens berättigande i allvarligt tvifvelsmål. 

' Bibi. Geogr. Arab., VI, s. 154 (i den franska öfversättningen s. 115). Berättel- 
sen publicerades första gången af Reinaud, Géographie d'Aboulfe'da, I, s. LVIII; den 
upptages ej af Thomsen. 

•^ Barthold, a. 0., s. 34 f.; Marq.uart, a. a., s.390. 

^ Jfr Westberg i Bulletin etc, s. 280 ff. 

* Bibi. Geogr. Arab., V, s. 271 f. 

Hist. stud. — 17 — 2 



JOHANNES KOLMODTN 



En jämförelse mellan de båda framställningarna lämnar i själfva 
verket ett ingalunda oväsentligt resultat. 

I ibn Hurdädbeh's text heter det: »eller också taga de vägen efter 
Atel, slavarnas flod, och fara förbi Hamllg, kazarernas hufvudstad, 

och därefter utskeppa de sig på Gurgäns haf» ' ; och hos ibn al- 

Faklh lyder motsvarande ställe: »eller också utgå de från slavernas haf, 
tills de komma till kazarernas sund (hallg), — — — och därifrån går 
deras väg till det huräsänska hafvet på en flod, som kallas slavernas 
flxod». Utom den nya uppgiften om färdernas utgångspunkt ha vi här 
att märka, att »kazarernas sund» (= Bosporus Cimmerius) fått träda i 
stället för deras hufvudstad, och att »slavernas flod» flyttats från sin 
ursprungliga plats i texten. Dessa afvikelser kunna icke gärna vara 
blotta skrifFel.^ Ibn al-Faklh eller hans närmaste källa har utan tvifvel 
haft den uppfattningen, att resan gått genom Azovska sjön efter Don 
upp till Volga, och ändrat texten i enlighet härmed. 

Denna missuppfattning blir alldeles oförklarlig, om man ej far för- 
utsätta, att notisen om »slavernas haf» förekommit redan i den ur- 
sprungliga texten. Bearbetaren, som förmodligen haft en tämligen 
dunkel kännedom om Östeuropas verkliga utseende, har uppenbarligen 
tagit för gifvet, att detta haf varit Svarta hafvet och — helt naturligt 
för resten — ansett ett förtydligande behöfligt. Det har sannolikt bi- 
dragit till att framkalla den felaktiga tolkningen, att »det rhomäiska 
hafvet» omtalats strax förut i berättelsen om ryssarnas handel med 
grekerna. Denna term är det vanliga namnet på Medelhafvet hos de 
arabiska geograferna, och ibn al-Fakih har antagligen uppfattat den 
så äfven på detta ställe. I verkligheten måste den här (likasom i be- 
rättelsen om magyarerna hos GaihänI) beteckna Svarta hafvet,^ och 



' I det följande omtalas, att de ofta föra sina varor på kameler från Gurgän 
(= Hyrcanien) till Bagdad. 

' Så ock M.\RQ.UART, a. a., s. 351, som dock icke gör något försök att förklara 
dem. 

" Betecknande är, att köpmännen sägas fara öfver detta haf till Samkars ( = Matarl}ä, 
Tamanj). 

— 18 — 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA IQ 

det »slavarnas haf», hvarifrån ryssarna komma på Volga till kazarernas 
hufvudstad, kan ej vara något annat än Östersjön. 

Från 900-talets första tredjedel härrör en annan originaluppgift, som 
förtjänar att upptagas till förnyad diskussion. Vi syfta på 'ISTAHRi's 
(och IBN Haukal's) berättelse om ryssarnas olika stammar,^ som synes 
ha blifvit öfvertagen från en äldre författare — likasom hela grund- 
stommen i deras öfversikt öfver de östeuropeiska områdena. 'IstahrT's 
verk kan icke ha författats före 951, men Mas^udI har redan i Murug 
ad-dahab (fullbordad 947) begagnat ett material, som varit så godt som 
identiskt med hans. En direkt hänsyftning på det ifrågavarande stället 
föreligger i notisen om den mystiska ryska stammen LuDGäNa (eller 
KuDKäNa), som tydligen intet annat är än en korrumperad form af 
'Istahri's Kujäba.^ 

Då 'Istahrrs underrättelser om kazarerna röja en nära släktskap 
med motsvarande kapitel i IBN Fadlän's resebeskrifning, ansåg Frähn 
sannolikt, att han varit afhängig af denna och kanske också användt 
den på sådana ställen, där den icke bevarats hos JÄKUT (t. ex. här).^ Mot 
detta antagande talar emellertid det faktum, att 'Istahrl på intet annat 
ställe begagnat något af det material, som veterligen förekommit hos 
ibn Fadlän. De Goejes teori, att Jäkut under rubriken Hazar felaktigt 
citerat ibn Fadlän i st. f. 'Istahrl,^ är visserligen ohållbar äfven den, 
ty citatet innehåller vida mer än de motsvarande ställena i denne för- 
fattares arbete och delvis äfven sådant, som knappast kan förenas med 
dessa. I verkligheten torde det förhålla sig så, att ibn Fadlän infogat 
sina egna iakttagelser i en äldre framställning, som äfven varit källan 
till 'Istahrl's (och Mas'udl's).^ 

^ Bibi. Geogr. Arab., I, s. 225, II, s. 285, (i tysk öfversättning: Frähn, a. «., s. 258). 

* Les prairies d'or, II, s. 18; Bibi. Geogr. Arab., VIII, s. 141 (Jfr Le Livré de 
r Avertissement, s. 194). Olika, mer eller mindre vidunderliga tolkningar ha presterats 
af Frähn, a. a., s. 71; Lelewel, Géographie du Moyen Age, III, s. 48; Harkavy, a. a., 
s. 155 £.; MARQ.UART, a. a., s. 342 f. 

•'' Frähn, a a., s. 150. 

* Jfr DE GoEjE i Z. D. M. G., XXV, s. 51. 

* Förmodligen har denna framställning tillhört BALHi's förlorade arbete (författadt 
vid år 921). Om Baljii — 'Istahnproblemet jfr de Goeje, a. st. 

- 19 — 



20 JOHANNES KOLMODIN 



Den nämnda berättelsen om ryssarna börjar på följande sätt: 
»Rus delas i 3 stammar; den, som bor närmare bulgarerna (än de öfriga; 
'akrabu 'ila Bulgar) har till hufvudstad Kujäba, som är större än Bulgar; 
en annan, som bor längre bort ('ab'adu), kallas Saläwija; den tredje 
heter 'RTäNija och dess härskare bor i 'RTä». Af de här förekom- 
mande namnen är Kujäba gifvetvis identiskt med Kiev, där den ryske 
storfursten residerade med sin druzina; och Saläwija betecknar, såsom 
Thomsen riktigt insett, det slaviska elementet i det ryska väldet, må- 
hända företrädesvis slovenerna i Novgorod.^ Det tredje namnet, 'RTä 
('RBä, 'RKä, 'WTä), är däremot ännu ett crux interpretum. Sedan 
Frähn har det i allmänhet ansetts beteckna ersa-mordvinerna, som borde 
varit alldeles uteslutna redan därför, att deras boningsplatser icke ligga 
längre bort än Kiev, från Bulgar räknadt. Man har också svårt att 
förstå, huru ett finskt folk, som aldrig tillhörde den egentliga ryska 
maktsfären, kunnat få namn af ryssar och upptagas i en förteckning 
öfver ryska stammar.^ 

Det är sannolikt »hemma-ryssarna», varägerna, svearna, som afses 
med den tredje stammen.^ Om man lämnar å sido de korrumperade 
namnformerna och håller sig till de faktiska uppgifterna i texten, så 
frapperar det genast, att 'RTäNija (i motsats till Saläwija) bilda ett särskildt 
rike, skildt från Kiev-ryssarna.^ Och det är tydligen 'Istahrfs mening, att 
de äro den aflägsnaste af alla stammarna. Ett vittnesbörd härom ligger 
redan däri, att de senare kompilatorerna (HURÄSÄNi o. a.), hvilka upp- 



^ Thomsen, a. a., s. 47. Jfr Harkavy, a. a., s. 199; Hjärne i Hist. Bibl.^ 6, s. 
XLV (referat af Gedeonovs uttalanden). 

' Frähn, a. a., s. 162 f. — Reinaud, a. a., II, s. 306 ville hellre tänka på bjar- 
merna, hvilket alternativt upptagits af Thomsen a. s. Men bjarnierna ha ingen bättre 
rätt att kallas ryssar än mordvinerna. Denna gissning har ej heller stöd af någon 
läsart, ty Thomsens Barmanijah, Abarmah är endast en konjektur, som ingalunda hör 
till de närmast liggande. 

•■' Man kunde gissa på namnformen Tzwä, 'Izvi'ä'ija (Z för R eller W; W för K). 
S-ljudet i svearnas nanm återgifves med Z äfven hos 'Idnsi och likaså den långa vo- 
kalen med ett ä, som gifvetvis bör uttalas med 'imäla (= dragning åt iljud). Att 
dubbelkonsonantismen upplösts genom ett prostetiskt 'alif, erbjuder ingenting ovanligt. 

* IBN Haukal ger äfven Saläwija en kung, som han låter residera i Sala (tydligen 
af hänsyn till symmetriens kraf). 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 21 

fattat de absoluta elativerna ('akrabu, 'ab'adu) superlativiskt, ansett sig 
behöfva »förtydliga» texten genom att placera 'RTä mellan Kujäba 
och Saläwija vid uppräkningen^; och det framgår otvetydigt af en 
passus som denna: »Hvad 'RTä beträffar, så vet man icke af, att 
någon främling någonsin varit där, ty de döda hvarje främling, som 
beträder deras jord». I det följande ges en karakteristik af stammen, 

v _ 

som erinrar om GAIHANi'S uppgifter. Af särskildt intresse är, att 
'RTäNija framträda som det egentliga handelsfolket bland ryssarna.^ 
»De komma ned för floderna för att drifva handel»; Volga omnämnes 
icke uttryckligen, men bör gifvetvis underförstås, då berättarens utgångs- 
punkt är Bulgar. 

Till kapitlet om de svenska Volgafärderna hör också det stora 
vikingatåg mot bulgarerna och kazarerna, som IBN Haukal omtalar 
under år 969. Westberg har skickligt uppvisat, att Svätoslav icke 
kan ha haft något att skaffa med denna härfärd.^ Om dess orsaker 
tillåter oss materialet ej att döma; dess följder få vi tillfälle att beröra 
i det följande. 



Frågan om Volgahandelns upphörande vid det io:de århundradets 
slut är icke så lätt afifärdad, som den levantinska handelns historie- 
skrifvare synes ha tänkt sig.* Vi lida ingen brist på teorier, men de 
olika förslagen ha ännu icke gjorts till föremål för en något så när 
uttömmande värdering, och det faktiska förloppet har icke kommit oss 
närmare genom de många lösa antagandena. En särskild svårighet 
ligger i de orientaliska källornas utsinande, som håller jämna steg med 
samfärdselns förfall. Efter allt, hvad vi veta, är det knappast att vänta, 
att nytt material skall erhållas från detta håll. 



Frähn, a. a., s. 265. Jfr Jaubert, Géographie d Edrisi^ II, s. 401 ff. 
Jfr Thomsens tydning af ordet väring, a. a., s. 105 f. 
Jfr Westberg i Bulletin etc, s. 230 f. 
Heyd, a. «., I, s. 67. 



22 JOHANNES KOLMODIN 



En verklig profkarta på ovederhäftiga hugskott erbjuder Jacobs 
förut anförda arbete om arabernas handel på de nordisk-baltiska län- 
derna.^ Än synes han tvifla på, att något af brott i samfärdseln verk- 
ligen ägt rum och serverar i detta sammanhang ett föga genomtänkt 
resonnemang om de kufiska myntens obehöflighet(!), sedan de nordiska 
(och ryska) furstarna börjat slå egna mynt^; än åter spekulerar han om 
hela den ryska handelns obehöflighet efter den venezianska sjömaktens 
uppsving under Pietro II Orseolo och härleder dess förfall till den nor- 
mandiska eröfringen af Syditalien och Sicilien eller någon annan lika 
ovidkommande händelse. Något försök att fixera problemet finner man 
ännu mindre hos honom än hos hans föregångare, som åtminstone för 
det mesta fasthållit den sunda synpunkten, att orsakerna till den östra 
handelsvägens förfall i första hand böra sökas i förhållandena vid denna 
handelsväg. 

Om man vill undvika att förlora sig i meningslöst hypotesmakeri, 
måste man först och främst göra sig reda för, hvad det jämförelsevis 
säkraste materialet, de kufiska mynten, har att säga oss. Det faller då 
genast i ögonen, att mynt med senare präglingsår än 950-talets midt 
äro så mycket sällsyntare än de äldre. ^ I detta skarpt markerade af- 
brott ha vi en anvisning om, att det icke allt för långt efter 955 in- 
träffat någonting, som inverkat hämmande och förstörande på sam- 
färdseln. Och vi behöfva icke sväfva i okunnighet om, hvad detta 
varit för en händelse. Det är uppenbarligen den stora ödeläggeisen af 
är pöp, som betecknar det kritiska tillfället.* 

Naturligtvis ha vi därmed icke sagt, att 969 års händelser verkli- 
gen varit fullkomligt afgörande eller hade behöft vara det, om ej andra 



' Jacob, a. a., s. 50 f. 

* Att de kufiska mynten aflöstes af en kraftig invasion af anglosaxiska och tyska 
skatter, synes vara Jacob obekant. Jfr ///. .c^A /tist., I, s. 244 f. 

' Tornberg, a. «., s. LIII; Frähn i Bu//. Se, IX, a. s. 

• Egendomligt nog synes denna slutsats hittills icke ha blifvit klart och bestämdt 
uttalad. På sin höjd finner man ett framhållande i allmänna ordalag af synkronismen 
mellan de kufiska myntens aftagande och den kazariska maktens tillbakagång. Jfr 
Léger i Chronique dite de Nestor, s. 326. 



DE FORNSVENSKA VOLGA-FÄRDERNA 23 

omständigheter tillstött och hindrat återväxten. Att Volga-bulgarerna 
repat sig ganska snart, intygas af det numismatiska materialet: mynt, 
slagna för bulgariska härskare på 970-talet, förekomma både i ryska 
och svenska samlingar.' Och äfven kazarerna ha nog icke blifvit all- 
deles tillintetgjorda. MuKADDASi förklarar uttryckligen, att »staden Hazars 
invånare», som hade flytt till hafvet (undan det ryska öfverfallet), på 
hans tid (o. 985) återvändt till sitt gamla hem.^ IBN Haukal själf 
synes ha haft tillgång till en del senare uppgifter, som läto olyckan 
framstå såsom mera öfvergående. Det råder en viss motsägelse mellan 
de ställen, där det berättas, att de öfverblifna kazarerna och bulgarerna 
lefde som flyktingar hos grannfolken, och sådana uppgifter som denna: 
»Bulgar är nu en liten stad; den var mera betydande före det ryska 
öfverfallet»; eller denna: »Den ryska handeln, som förr gick öfver 
Hazarän, har icke upphört att söka sig dit».^ — Af det här anförda 
synes framgå, att en ansats till ny uppblomstring kännetecknat det när- 
maste årtiondet efter katastrofen. 

Att den aldrig blef mer än en ansats, vittnar om, att förfallet hade 
djupare orsaker än en tillfällig utplundring af de mest exponerade em- 
porierna. Dessa orsaker lågo delvis på den asiatiska sidan — man har 
närmast tänkt på den sämänidiska maktens förfall, och denna omstän- 
dighet har ovedersägligen haft en stor indirekt betydelse genom de 
förskjutningar af steppernas barbariska folkelement, som sammanhängde 
därmed; delvis lågo de också på den europeiska — naturligtvis icke i 
det ryska småstatsväsendet, som tillhör det följande århundradet, och 
icke heller i »bulgarernas underkufvande och kristnande», som är en 
fullständigt apokryfisk händelse,"^ men uppenbarligen i storfurstendömets 



^ Jfr Frähn i Mémoires etc, Sér. VI, T. i, s. 171 f. 

* Bibi. Geogr Arab., III, s. 361. 

^ Bibi. Geogr. Arab., II, s. 14, 281; jfr s. 282, 286. — Att ibn Haukal utarbetat sitt 
verk under loppet af en längre tid, framgår också däraf, att en af handskrifterna inne- 
håller en dedikation till den berömde hamdäniden Saif-ad-daula (•{■967). Sådant arbetet 
nu föreligger, kan det icke ha blifvit affattadt före 977. 

* Dessa besynnerliga funderingar presenteras af Heyd, a. s., i anslutning till Torn- 
berg, a. a., s. LXXVII. 

— 23 — 



24 JOHANNES KOLMODIN 



fortgående slavisering, i nonnannernas försvinnande ur Ryssland. Detta 
sammanhang har riktigt framhåUits redan af G. J. Adlerbeth/ 

Efter hvad det vill synas, ligger det afgörande momentet i Vladi- 
mir den stores politik. Det är ej nog med att den ryska hufvudmakten 
i Kiev genom honom får en byzantinsk-slavisk prägel, utan denna makt 
börjar också göra sig gällande i norr och öster på ett helt annat sätt 
än förut. Betecknande äro den gamla krönikans uppgifter om Vladi- 
mirs upprepade krigståg mot bulgarerna, som måhända varit en bidra- 
gande orsak till novgorodernas i en annan källa intygade missnöje 
med den nya läran. Betecknande är det också, att det längre fram, 
under Jaroslavs regering, då det varägiska elementet åter för en kort 
tid far vind i seglen i Ryssland, göres ett försök från svenskt håll att 
återupptaga de gamla förbindelserna. Ingvarståget vittnar om, att 
minnet af äldre Volga-färder länge bevarats i Sverige.^ 



1 Kgl. Vitt. Hist. år' Ant. Ak.s Handl., I, s. 102 ff. 

' Intressant är den isländska sagans uppgift, att Ingvar längst bort vid den stora 
flodens mynning påträffat ett minnesmärke öfver Harald, Svea konung, som »längesedan 
for denna led», men »omkom i Röda hafvets svall». ]ir Sagan om Ingwar IVidtfarne, 
utg. af Bro CM AX, s. 26. 



Det världsliga frälsets uppkomst i Sverige. 

Af Sven Tunberg. 

En världslig stormannaklass har utan tvifvel redan tidigt uppstått 
i Sverige liksom i öfriga germanska land. Öfver folkets massa höjde 
sig en grupp af rika och mäktiga jorddrottar, hvilka alltmer samman- 
slötos och förbundos genom gemensamma intressen. Med konunga- 
maktens växande betydenhet och inflytande blef medlemskapet af 
konungens hird äfvenså en källa till större socialt anseende. »Bonde- 
höfdingar» och »hofmän» bilda ock i hufvudsak de kategorier, ur hvilka 
det senare frälse- eller adelsståndet utvecklade sig. 

Det var emellertid först under senare delen af 1 200-talet, som denna 
sammanslutning till ett särskildt stånd i verklig mening försiggick. Alsnö 
stadga med dess frälseprivilegier utgör, historiskt sedt, den första rätts- 
Hga grundvalen för den nya herremannaklassen. Skattefrihet som lön 
för kvaUficerad krigstjänstskyldighet, rusttjänst, blir det moment, som i 
sig förenar de äldre stormannaelementen, och på hvilket det världsliga 

frälset uppbygges. 

* * 

* 

För en riktig uppfattning af det världsliga frälsets uppkomst måste 
helt naturligt frågan om Alsnöstadgans rätta tolkning spela en afgö- 
rande roll. Innan vi likväl närmare ingå på diskussion härom, blir det 
nödvändigt att beröra ett annat spörsmål, som med detta står i ett 
bestämdt sammanhang. 

Olika teorier hafva gjort sig gällande, huru de stormän, som upp- 
träda i tidens urkunder — »majores», »principes regni» o. s. v. — äro 



26 SVEN TUNBERG 



att uppfatta i deras förhållande till konungen. Hans Hildebrand ^ 
har framställt och utförligt motiverat det antagandet, att konungens 
hird i sig upptagit alla landets förnämligare män, och att det var 
egenskapen af att tillhöra konungens hird, som konstituerade skillnaden 
mellan stormännen och allmogen. En motsatt ståndpunkt har häfdats 
af Westman,^ som punkt för punkt upptagit de af Hans Hildebrand 
anförda bevisen till granskning och underkänt deras riktighet. Han 
påvisar å sin sida, huru konungens »män» i källorna framträda som en 
afskild krets, som strängt särskiljes från stormännen och deras »män», och 
framhåller, huru konungens »män» tydligen i rang stå efter stormännen.^ 

Det synes otvifvelaktigt, att den af Westman förebragta bevisfö- 
ringen är fullt bindande, och att således den åsikt, han förfäktar, i huf- 
vudsak är riktig. Då stormännen uppträda i förbindelse med konungen, 
är detta i främsta rummet att tillskrifva deras sociala inflytande och 
anseende, som gör deras medverkan i riksstyrelsen nödvändig. Emel- 
lertid bör man å andra sidan ej allt för starkt betona denna stormän- 
nens själfständighet gent emot konungen. Med centralmyndighetens 
allt fastare sammanslutning blefvo landets framstående män mer och 
mer beroende af konungamakten, banden mellan dem och konungen 
allt starkare. Just uppkomsten och utvecklingen af det världsliga frälset 
med privilegier äfven för stormännens hirder kan endast på detta sätt 
förklaras. Den nära förbindelsen mellan konungen och stormännen 
framgår ock tydligt af Skenningestadgan, där konungen uppträder som 
lagstiftare ej blott för sin egen utan äfven för stormännens hirder.* 

Att stormännen genom någon särskild trohetsförpliktelse af bestämd 
art (h omagi um) varit bundna vid konungen, har ej kunnat uppvisas.^ 
I och för sig är det väl dock sannolikt, att utom de förut berörda 



* Sveriges Medeltid, II, s. 154 o. f. — Emil Hildebrand, Sv. statsf. hist. titv., s. 
162 o. f., yttrar sig mera obestämdt, men synes i hufvudsak luta åt samma uppfattning. 

' Sv. r (Idets hist., s. 70 o. f. 

^ Jfr äfven A. Bugge, Det svenske og det danske aristokrati i deres förste ud- 
vikling. Festskrift till Professor Daae, s. 181 o. f. 

* Jfr Eden i recension af Westmans afhandling, Hist. Tidskr. 1905. 

* Westman, a. a., s. 98—99. 



DET VÄRLDSLIGA FRÄLSETS UPPKOMST I SVERIGE 2/ 

reella faktorer, som medverkat till att sammanföra konung och herremän, 
en anslutning till utlandets feodala uppfattning i viss mån gjort sig 
gällande. Redan riddareväsendets införande måste härtill hafva bidra- 
git. Åtskilliga direkta antydningar i denna riktning kunna också spå- 
ras i urkunderna. Det ur den romerska rätten hämtade uttrycket om 
proceres principis såsom pars corporis ejus (d. v. s. principis) 
har visserligen, såsom Westman påpekat,^ föga värde som svensk 
historisk källa. Men själfva det faktum, att en dylik term uppträder 
på svensk botten, kan dock i och för sig ej frånkännas all betydelse. 
Betecknande är likaså det stormännen tillagda epitetet »fideles», som 
då och då förekommer. Att denna den feodala åskådningens »terminus 
technicus» för »man» (homo, vasallus)^ låter sig påträffas äfven i 
Sverige, ger berättigad anledning att antaga, att de allmänna föreställ- 
ningar, som med sagda åskådning sammanhängde, ej heller för Sverige 
voro alldeles främmande. 

En blick på den samtida utvecklingen i Danmark, från hvilket land 
Sverige under medeltiden i allmänhet röjer den lifligaste påverkan, 
bestyrker i hög grad en dylik uppfattning. Den tidigare härskande 
åsikten,^ att den danska herremannaklassen direkt utvecklat sig ur 
Knut den stores ryktbara hird, den s. k. »tingliden», har af Erslev* 
bhfvit helt vederlagd. Såsom denne påpekar, var det ej blott den 
kungliga hirden, som intog en mera framträdande ställning bland folket, 
utan äfven en skara af fristående stormän i landets oHka delar, 
principes, magnates. Dessas betydelse och inflytande var ej 
beroende på någon särskild förbindelse med konungen, utan på deras 
rikedom och sociala anseende, som gjorde det nödvändigt för konungen 
att lyssna till deras råd. Ännu under Valdemar den stores tid kommer 
klart till synes skillnaden mellan folkadeln och konungens hirdmän. 
Och dock hade redan band börjat att knytas mellan de bägge klasserna. 

' A. a., s. 47, 72. — Jfr äfven s. 98; DS 802, 869. 

* W.\iTZ, Deiitsch. Verf. gesch. VP, s. 540 o. £, Schröder, Lehrbuch der deutsch. 
Rechtsgeschichté^ , s. 398. 

* Ursprungligen framställd af Kinch i Aarboger for nordisk Oldkyndtghed 1875. 

* Valdemarernes Storhedstid, s. 199 o. f. 



28 SVEN TUNBERG 



Med krigstjänstens omdaning kommo de att tillsammans representera 
de väpnade, rustade (ar mat i), i motsats till den vapenlösa allmogen, 
den förnämligare ryttartjänsten skilde dem båda från folkets massa. 
Härtill kom, att äfven stormännen numera med all säkerhet voro bundna 
vid konungen genom en särskild trohetsed af samma slag, som konun- 
gens hirdmän, en fides militaris, en hominium. De gemen- 
samma förutsättningarna för ett nytt stånds uppkomst voro sålunda gifna. 

Adelståndet, sådant det framträder fullt utbildadt under slutet af 
det I3:de och början af det I4:de århundradet, är dock ej en produkt af 
dessa element allena. Dess väsentligaste del kom från ett annat håll, och 
Jydske Lovs bestämmelser om »herremännen» gifva upplysning härom. 

Under Valdemar den store och Knut VI omordnades ledungsvä- 
sendet så till vida, att krigstjänstskyldigheten pålades bönderna efter 
deras egendoms storlek : från att ursprungligen hafva varit ett personligt 
åliggande utkräfdes ledungsplikten numera efter hvars och ens förmö- 
genhet. I de år, då ledingen ej uppbådades, aflöstes den af en skatt, 
som utgick efter samma grunder. 

Denna organisation stod i nära sammanhang med landets hela 
kulturutveckling. Befolkningens flertal önskade helt visst ingenting 
hellre än att i lugn och ro få ägna sig åt sin fredliga verksamhet. 
Emellertid funnos ock många, isynnerhet bland de välbesuttna bönderna, 
som i den personliga krigstjänstskyldigheten ej sågo någon börda, utan 
tvärtom en väg till ära och inflytande. Dessa tog konungamakten i 
sin tjänst och gjorde dem till sina »män». Som ersättning för sina 
uppoffringar erhålla de vissa frälserättigheter, framför allt ledings- och 
skattefrihet för sina gårdar. De ägde dessutom att uppbära vissa böter 
af sina underhafvande. 

Det är sålunda af flera olika element, som det nya frälseståndet i 
Danmark sammansättes. Formellt sedt, intaga de dock samma ställning 
i samfundet: de tillhöra konungens hird, äro hans »män»; de stå i 
särskildt lydnadsförhållande till konungen och äro förpliktade gent emot 
honom genom en särskild trohetsed. De för konungens hird af häfd 

— 4 — 



DET VÄRLDSLIGA FRÄLSETS UPPKOMST I SVERIGE 29 

gällande bestämmelser, Vederlagen,^ sökte konungen att upprätthålla, 
äfven sedan korporationen blifvit utvidgad till att omfatta hela landets 
herremannaklass. Den s. k. »Rigslovgivningen» från midten och senare 
hälften af 1200-talet går därför i hufvudsak ut på att ordna det nya 
ståndet och dess förhållande till konungen.^ 

Det i det föregående behandlade problemet möter genast vid tolknin- 
gen af frälseprivilegierna i Alsnö stadga.^ Dess bekanta afdelning 3 lyder: 
Ellighser maeöaer py at {jset aer wael waerduct. at Tpev 
sum os fylghiae frammarmer baöj^i maeö raöhum oc hialpp. 
at J)er hawi mere aeru. J)a giwm wir allae warae maen. oc 
wars kyaerse broöjjors bsenöigs. oc allae Jaerrae bryttiae. oc 
lanbo. oc allae pa. i J)errae goz aeru liöughae. af allum ko- 
nongslicum rået. swa oc allae aerkibiskupsins swenae oc 
allae biscupaennae swenae. Wiir wilium oc at allir per maen 
aer maeö 0rs jDiaenae. at {)er hawi Jjaet samae fraelsi hwem 
sum J)er f)ianae haelst. 

Hans Hildebrand grundar sin uppfattning af dessa bestämmel 
sers betydelse och innebörd på sin, i det föregående behandlade, teori 
om konungens hird såsom i sig innefattande samtliga landets förnämsta 
män. Privilegiet innebure icke en förmån för ett obestämdt antal af 
stormän, utan för att ernå denna förmån behöfdes en alldeles bestämd 
kvalifikation, nämligen att tillhöra konungens eller hans broders »män», 
d. v. s. vara medlem af deras hirder; denna frihet utsträcktes också till 
ärkebiskopens och biskoparnes svenner. Stadgans sista del: »Wiir 



^ Om denna term se Wimmer i Oversigt över Videtisk. Selsk. Forhandl. 1898. 

* Erslev, Valäemarernes Storhedstid, s. 199 o. £, Da?iniarks Riges Historie, 
II, s. 113. — Den vidlyftiga diskussionen om den danska »Rigslovgivningen » under 
1200-talet — jag tänker särskildt på Matzens och Holbergs arbeten — kan i detta 
sammanhang ej närmare beröras. — Att i Norge konungens hird i sig inneslöt alla 
landets stormän, har enstämmigt framhållits. Man saknar dock en modern, kritisk be- 
handling af denna fråga. Jfr senast Taranger, Udsigt över den norske Rets Historie, 
II: I, s. 144 o. f., 210 o. f. 

* DS 799. Beträffande Alsnöstadgans datering och diplomatiska karaktär hän- 
visas till Kjellén, Otn dateringen af Alsnö och Skenninge herremöten, Hist. Tidskr. 
1894, och Westman, a. «., s. 204 o. f. 

— 5 — 



30 SVEN TUNBERG 



wilium oc at allir per maen aer mgeö 0rs J)iaenae. at \>ev hawi {laet samse 
fraelsi, hwem sum per J)ianae haelst», skall utgöra ett förklarande tillägg 
till det föregående: ordet »oc» har af misstag insmugit sig i texten/ 

I sin polemik mot Hans Hildebrand har Westman äfven upptagit 
Alsnöstadgans frälseprivilegier till kritisk granskning. Sedan han förut 
framhållit skillnaden mellan stormännen och konungens »män», analy- 
seras stadgandets närmare innehåll. De privilegierade tillhöra trenne 
kategorier. Den första omfattar konungens och hans broder Bengts 
män och deras brytar och landbor och alla dem, som bo på deras 
gårdar. Den, som inträdde i konungens eller hertig Bengts tjänst, er- 
höll sålunda frälse ej blott för sig, utan äfven för sina tjänare. Den 
andra kategorien utgöres af ärkebiskopens och biskoparnas svenner. 
Friheten gifves i detta fall sålunda ej åt alla dessa prelaters underly- 
dande, utan blott åt deras svenner. Den tredje gruppen af privilegie- 
rade omfattar en ännu trängre krets. De, som tjäna några andra herrar 
än dem, som nämnts i de båda föregående frihetsbestämmelserna, äga 
att åtnjuta frälse, endast om de tjäna med stridshäst. Dessa andra 
herrar, d. v. s. de världsliga stormännen, fingo sålunda ej frälse för 
några andra af sina underlydande än dem, som i deras hird gjorde 
krigstjänst till häst.^ 

I uppfattningen af Alsnöstadgans frälsebestämmelser såsom till sin 
allmänna art ett stormannaprivilegium är Westman, såsom af hela hans 
resonnemang med all tydlighet framgår, fullt enig med sina föregångare. 
I enskilda punkter afviker dock hans tolkning högst väsentligt från de 



> Sveriges Medeltid, II, s. 156 o. f. — I samma arbete, II, s. 192 o. f., antages 
möjligheten af en annan tolkning af stadgans sista afdelning, som ej skulle nödvän- 
diggöra strykandet af »oc»: de, som här åsyftas, skulle vara medlemmar af stormännens 
hirder. Emellertid påpekas, att äfven med denna tolkning finnes ingen möjlighet att 
tänka på andra frälsemän än medlemmar af hirderna. — En helt ny förklaring af sist- 
nämnda punkt gifves af samme författare i Sveriges Historia, II, s. 152, där orden 
»hvem sum ])er {)ianas haelst» utelämnats, hvarför hela uttrycket anses syfta på dem, 
som gjorde tjänst till häst utan att tillhöra någon hird. — Emil Hildebrand, a. dr., s. 
162 o. f, uppfattar det omstridda stället såsom syftande på stormännens hirder; så äfven 
Westm.\n (se nedan). 

» Westman, a. a., s. 86. 

— 6 - 



DET VÄRLDSLIGA FRÄLSETS UPPKOMST I SVERIGE 3 1 

förklaringar, som förut gifvits; detta sammanhänger i sin mån därmed, 
att han är den förste, som utförHgt och i detalj sökt juridiskt fixera 
frälsestadgandets innebörd. 

Det har ej varit mig möjligt att helt acceptera någon af de ofvan 
anförda tolkningarna. Då min afvikande mening gäller redan stadgans 
grundkaraktär, blir det nödvändigt att upptaga frågan i hela dess om- 
fattning till förnyad granskning. 

Frälsestadgandets allmänna hufvudsyfte bör först fastslås. Det 
afser att medgifva en särskild förmån åt de personer, som fullgöra den 
kostbara krigstjänsten till häst, såsom ersättning för denna deras presta- 
tion. Att detta är stadgandets syfte, framgår med all önskvärd tydlig- 
het af dess sista punkt: »wiir wiHum oc, at allir per maen aer mseö 0rs 
J)iaenae, at per hawi J)aet samae fraelsi, hwem sum Jjer ^ianae haelst.» 
Denna bestämmelse kastar ljus äfven öfver de båda föregående i stad- 
gandet och klargör deras förutsättningar. Redan termerna »män» och 
»svenner», som i dessa bestämmelser användas, peka också afgjordt i 
samma riktning. Denna uppfattning bekräftas dessutom i det hela af 
det världsliga frälsets följande utveckling.^ 

Den ersättning, som gifves som lön för tjänsten till häst, är frihet 
från »all konungslig rätt.» Detta senare uttryck går tillbaka på det 
latinska »jus regium», som närmast afser den kungliga skatterätten, 
men stundom användes i vidsträcktare och obestämdare betydelse, 
sålunda äfven innefattande rätten att uppbära konungens andel af bö- 
terna.^ Det har i allmänhet antagits,^ att i Alsnöstadgans »allkonungs- 



^ Jfr DS 1568, 1437. Se nedan. — Af stadgandets ingress: »EUigh^er masöaer 
Jy at J)«t aer wael wserduct. at J)er sum os fylghise frammarmer ba9J)i mxd ra6hum oc 
hialpp. at |)er hawi mere asru», torde inga säkra slutsatser kunna dragas hvarken i 
det ena eller det andra afseendet. Vare sig Alsnöstadgan ursprungligen förelegat på 
latin eller den redan i original varit affattad på svenska, återgår den påtagligen i denna 
liksom i många andra punkter på den latinska kanslistilens obligatoriska fraseologi, 
hvilket omöjliggör hvarje pressning af uttrycken. 

* Jfr Westman, a. a., s. 192 o. £, Bååth, Bid7-ag till den kano?ttska rättens 
historia i Sverige, s. 102, n. 2. 

8 Hans Hildebrand, Sveriges Medeltid, II, s. 195, Emil Hildebrand, a. a., s. 
169, n. I, Westman, a. a., s. 143. 

— 7 — 



32 SVEN TUNBERG 



lig, rätt» ligger innesluten äfven bötesrätten. Gent emot denna upp- 
fattning, som till sitt stöd kan åberopa förhållandena, sådana vi känna 
dem frän en något senare tid,^ kunna dock vissa påpekanden göras. 
Dels är det obestridligen det med tidens språkbruk mest öfverensstäm- 
mande, att särskildt anmärkes, om rättighet till böter (causae) ingår i 
friheten. Och vidare är, såsom redan i viss mån antydts och nedan 
utförligare motiveras, Alsnöstadgan ej helt att likställa med senare 
frälsebestämmelser: den är närmast ett försök att ordna krigstjänsten 
till häst och riktar sig ej i första hand till någon stormannaklass, för 
hvilken ensam bötesrätten kunde vara af någon egentlig betydelse. 
Att med full visshet afgöra denna fråga, vare sig i den ena eller andra 
riktningen, torde emellertid ej vara möjligt. 

De, som först och främst (i) komma i åtnjutande af frälse, äro 
konungens och hertig Bengts »män». Frälset omfattar äfven alla deras 
brytar och landbor samt öfriga underlydande. Den andra gruppen (2) 
af privilegierade utgöres af ärkebiskopens och biskoparnas svenner. 
Någon grundad anledning att tolka stadgans uttryck så, att dessas 
frälse varit inskränktare än de i föregående punkt omnämndas, synes 
ej föreligga.^ Till sist (3) utsträckes samma privilegium till alla dem, 
som gjorde tjänst till häst, oafsedthvem tjänsten närmast gällde. Härmed 
afses tydligen dem, som till häst tjänade i de världsliga stormännens följe. 

Såsom ofvan omnämnts, har Westman med all rätt påpekat, att 
lika litet i Alsnöstadgan som i öfriga urkunder begreppet »konungens 
män» i sig innesluter stormännen. Men står detta resultat fast, fram- 
ställer sig ovillkorligen den frågan : Hvar är det frälse, som gäller stor- 
männens egna gårdar? Erhålla endast deras män, ej de själfva skattefrihet? 

Alsnöstadgans frälseparagraf har väl förefallit de flesta forskare 
dunkel till såväl formulering som innebörd. Med den teori, som af 



* Jfr Westman, a a., s. 143, n. i. 

- »Svenner» torde här förekomma i ungefär samma allmänna betydelse, som på- 
träffas i Norge. Jfr Hertzberg, Glossariiun, u. »sveina», 4: »fri mand, der navnlig i 
egenskab af vaabenfer og stridsdvgtig, tilhorte nogens personlige folge.» Ytterligare 
samtida belägg från Sverige saknas ej heller. Jfr t. ex. UL KpB IX: 3. 



DET VÄRLDSLIGA FRÄLSETS UPPKOMST I SVERIGE 33 

Hans Hildebrand framställts, att »konungens män» i sig inbegrepe alla 
landets förnämliga män, gjordes på sätt och vis ett försök att lösa 
den största svårigheten : på detta sätt finge man in i stadgan de personer, 
som man där a priori ansåg sig böra finna, nämligen stormännen. 
Sedan denna teori emellertid blifvit definitivt afvisad, gör sig ovillkorli- 
gen samma svårighet ånyo gällande. Frågan om Alsnöstadgans förhållande 
till det egentliga stormannafrälset kräfver med nödvändighet sitt be- 
svarande, för så vidt man vill vinna en verklig uppfattning om bety- 
delsen af vårt första frälseprivilegium. 

Problemet löses lättast, synes det mig, genom en hänvisning till 
ett annat ställe i Alsnöstadgan. Dess första afdelning innehåller de 
bekanta föreskrifterna angående gästning. Hvar och en vore skyldig 
att mot skälig ersättning tillhandahålla de vägfarande förnödenheter. 
Härifrån göras dock vissa undantag. Stadgan säger: »Maeö py at 
Jjaet ser oc wael waeröhughut. at per hawi merae fraelsi sum waer- 
öughir aeru. swa oc {)er sum merae aervvöae for os. pa takum wir 
undaen J^aessi gistnigh. fyrst allae varae garöae. swa biskupae 
oc riddaerae. oc swenae til wapn. swa at{)erskuluingae skuld baerae. 
Jaaer til aentiggiae giwae aellaer saeliae. utaen per sialwer wiliae.» 

Detta stadgande är, såsom det själf utger sig för, ett frälsestadgande. ^ 
Det frälse, som det beviljar, är dock af något annan art än det, som 
i stadgans senare del behandlas. Det är endast befrielse från ett be- 
svär — låt vara ett ofta mycket betungande sådant — ej en reell er- 
sättning för en påtagen förpliktelse. Detta frälse är en hedersbevisning 
gent emot de högre klasserna i samhället. Med denna insikt som bak- 
grund blir det klart, hvilka stadgans ord afse. Konungen undantager 
från gästningsskyldigheten — utom sina egna gårdar — biskopars, rid- 
dares och svenners till vapen. Redan samordningen mellan biskopar å 
ena sidan och riddare — svenner till vapen å den andra tyder på, att de 
senare termerna afse en i viss mening afgränsad herremannaklass. Det 
är de båda grupper af krigiska herremän, som genom riddareväsendet 

^ Om detta stadgandes ingress gäller samma anmärkning, som förut gjorts vid 
ingressen till afdelning 3, s. 31, n. i. 

— 9 — 
Hist Stud. z 



34 SVEN TUNBERG 



uppkommit i Sverige, hvilka konung Magnus jämte de högre prelaterna 
medgifver gästningsfrihet. ' Detta blir så mycket mer påtagligt, om 
man observerar, att konungens broder hertig Bengt här ej särskildt 
omtalas. I Alsnöstadgans korroboration benämnes han liksom de öfriga 
stormännen riddare. Med all säkerhet bör han därför anses inbegripen 
i det frälse, som gafs riddareklassen som sådan. 

I Uplandslagen möter likaså ett privilegiestadgande, som bör stäl- 
las vid sidan af det senast diskuterade i Alsnöstadgan. I MB XX be- 
-stämmes om Jjokkabot: »Nu taels um Jjokkae bot. waerjjaer kununx man 
draepin. ^aer rer fiuraetighi markaer Jjokkae bot at. waerj^aer yaerls man 
draepin. aellr biskups. tolff markaer JDokks bot at. waerf)aer kununx raj)- 
manz {jiaenistuman draepin. aellr ok andrae riddjerae. saex markaer {jokkae 
bot at. jDaenni {)okki kombasr aei .j . utaen . j . drapum. han a takae hasrrae 
{3aes sum draepin aer .j. hundrsjjae giaeldum. aeru aei J)okkae betaer.» 

Såsom jag på ett annat ställe sökt uppvisa,^ är rättigheten att 
uppbära f)okkaboten ursprungHgen till en del ett ledungsprivilegium. 
Med ledungens sjunkande betydelse kom detta privilegium så småningom 
att öfvergå till ett stormannaprivilegium, en förmån för de högre ställda 
i samfundet. Såsom sådant uppträder det äfven i Uplandslagen. 
Vid bestämmandet af de personer, som skola komma i åtnjutande 
af detta J)okkabotsprivilegium, finna vi i hufvudsak samma princip följd 
som i Alsnö stadga i fråga om frihet från gästningen. Att jarlen sär- 
skildt namnes, beror på stadgandets historiska förutsättningar. Från 
föreliggande synpunkt blir det äfven en oväsentlig afvikelse, att den 
lägsta rangklassen, svenner till vapen, ej upptagits bland de privilegierade. 

Har man väl klargjort för sig den olika karaktären af dessa 
stadganden, jämförda med bestämmelserna om frälse emot rusttjänst, 
blifva dessa senares mening och syfte fullt tydliga. Skattefrihet är 
gifven som kompensation för åtagen tjänst och har närmast till 



* I Alsnöstadgans korroboration benämnas alla de världsliga stormännen »riddare». 
I Skenningestadgan likställas alla riddare och svenner till vapen med afseende på 
det antal r\ttare, de ägde att medföra till konungens samtal. 

' De äldsta världsliga priinlegierna i Sverige, Hist. Tidskr, 1907, s. 157 o. t. 



DET VÄRLDSLIGA FRÄLSETS UPPKOMST I SVERIGE 35 

syfte att åstadkomma (eller befordra) en stående ryttarehär. Det är 
därför helt naturligt, att här ej nämnas de högre rangklasserna i samhället 
— biskopar, riddare och svenner till vapen — utan endast de höga herrar- 
nes tnän eller — med ett sammanfattande uttryck — »de, som med örs tjäna. » 

Man tycks i allmänhet hafva gått till tolkningen af Magnus Ladu- 
lås frälsestadgande med en förutfattad mening om dess aristokratiska 
karaktär. Ifrågavarande bestämmelser åsyfta ej, efter allt att döma, 
stormännen eller deras intressen, utan afse närmast att garantera konun- 
gen en tillräcklig skara af rustade ryttare. Privilegiet gifves då åt dem, 
som hufvudsakligen uppbära denna ryttaretjänst, och för hvilka skatte- 
frihet äfven medför en verklig underlättnad. ^ De egentliga stormännen 
hörde ej till denna kategori. Alsnö stadga är därför i denna punkt ej 
ett stormansprivilegium utan en rusttjänstordning. Det är af synner- 
lig vikt att hålla i sär dessa båda begrepp. 

Med den tolkning, som jag gifvit åt Alsnöstadgans frälseparagraf, 
ligger det nära till hands att påpeka den stora likhet, motsvarande be- 
stämmelser om det världsliga frälset i Danmark förete. De äldsta fräl- 
sestadgandena i Jydske Lov äro, såsom Erslev uppvisat, ^ hufvudsak- 
ligen att betrakta såsom afsedda att reglera behofvet af en ständig 
välrustad här. »Herremännen» äro ej några stormän i egentlig mening; 
de stå i de flesta fall ej framom böndernas massa. Det särskilda tjän- 
steförhållandet är den grund, på hvilken deras företrädesrättigheter helt 
och hållet basera sigr. 



^ När UL (KpB IX: 5) återgifver stadgandet om frihet från gästning för »vant; 
gärdas, swa biskupse. oc riddcer^e. oc sweniij til wapn» med »kununx garjiajr ok biskups 
garjiser. riddieras garj)3er. ok |)er£e mann^e garpter. mce]) 0rs J)ia:n«», är detta enligt min 
mening att förklara därmed, att för det folkliga uttryckssättet termen »sven till vapen» 
ännu föreföll främmande och därför utbytts mot det reellt närmast motsvarande, »dem, 
som med örs tjäna.» Härvid bör man emellertid äfven taga hänsyn till tidsskillnaden 
mellan Alsnöstadgan och Uplandslagen — jfr Alsnöstadgans »maeö sniselra; mannas 
radl)i» utbytande mot Uplandslagens »{)em basstu i hans ra|) waru» — och till den om- 
ständigheten, att »de, som tjäna frälsta redan i UL uppträda som en enhetlig klass. 
{UL ])B.l: i). För denna fråga är det äfven af intresse att jämföra Södermannalagens 
återgifvande af detta ställe (KpB X), där det tillägges: loc prestas^. — För termen 
»sven till vapen» jfr äfven Hertzberg, a. a., u. vdpn. 

^ Valdcinarernes Storheds tid, s. 199 o. f. 



36 SVEN TUNBERG 



Man kan nu emellertid vända frågan så: Hade då stormännen i 
egentlig mening vid denna tid i Sverige ej skattefrihet för sina egna 
gårdar? Något bestämdt svar på denna fråga kan ej med direkt stöd 
i källorna gifvas. Alla skäl tala dock för, att de åtnjutit en dylik fri- 
het. Härvid böra likväl tvenne omständigheter beaktas. För det för- 
sta har väl den krets af verkliga stormän, som hade någon större skara 
af väpnade ryttare i sitt följe, varit tämligen inskränkt. För det andra 
äro de friheter och privilegier, som stormännen till äfventyrs vetat att 
förskaffa sig, ursprungligen att betrakta från en helt annan synpunkt. 
De äro ej en ersättning för personlig krigstjänst till häst, utan närmast 
medgifvanden ät vederbörandes stora sociala makt och inflytande samt 
ett medel att förvärfva deras understöd i riksstyrelsen.^ 

* 
Väl voro frälseprivilegier i och genom Alsnö stadga gifna, men 

det världsliga frälset såsom enhetligt herremannastånd var därmed ej 
skapadt. Härför kräfdes ett sammanförande af Alsnö stadgas rusttjänst- 
pliktiga frälsemän och landets egentliga — eventuellt i sin stad privile- 
gierade — stormannaklass på gemensam grund med lika rättigheter 
och lika skyldigheter. Detta hade med all säkerhet ännu ej skett. Men 
utvecklingen förde raskt i denna riktning. Ej ett fjärdedels sekel hade 
förflutit, förrän vi finna, att en dylik förening i verkligheten ägt rum. 
Det världsliga frälset som stånd bör, såvidt vår kunskap sträcker sig, 
datera sin uppkomst till Magnus Ladulås' son Birger Magnussons rege- 
ring eller till tiden omkring år 1300. 

Det har ofvan antydts, ^ att några ställen i Uplandslagen redan 
synas hänsyfta på det världsliga frälset som en i viss mån homogen klass. 
Det är emellertid först några år senare, som ovedersägliga bevis i detta 
afseende kunna sägas föreligga. I ett privilegiebref för biskop Bryn- 
julf i Skara af år 1302 medgifves honom samma frihet, som tilkomme 
dem, som tjänade med stridshäst.^ Följande år påträffas ett direkt ut- 

* Jfr för denna fråga Tunberg, a. a., s. 157 o. f. 
' S. 35, n. I. 

* DS 1568. »Eadem libertate gaudeant qua ceteri gaudent, qui nobis cum 

dextrarijs serviunt phaleratis.» 

— 12 — 



DET VÄRLDSLIGA FRÄLSETS UPPKOMST I SVERIGE 37 

talande från konungens sida, att rusttjänst är den enda ordinära grund, 
på hvilken frälseprivilegier kunna baseras. ^ Och samma uttalande mö- 
ter i frihetsbrefvet för Upsala domkyrka af år 1 304. ^ 

Den form och de ordalag, i hvilka denna princip om rusttjänsten 
såsom ensamberättigande till frälseförmåner af konungen fastslås, göra 
det högst antagligt, att uttryckliga lagbestämmelser härom under Birger 
Magnussons tid blifvit träffade. ^ En utveckling i dylik riktning måste 
ju också hafva legat i konungens intresse. Den kunde blifva ett ut- 
märkt medel att vidmakthålla och stärka en talrik ryttarehär, hvilket 
med tidens stridssätt var af afgörande betydelse. Den kunde också 
låta sig användas i syfte att organisera och behärska en allt mäktigare 
aristokrati. Ingendera synpunkten torde hafva varit konungamak- 
ten alldeles främmande. 

Att de olika element, ur hvilka det världsliga frälseståndet framgår, 
så snart och på grundvalen af rusttjänsten till kronan sammansmälta 
till en relativ enhet, kan med det senast anförda lättare förklaras. Lik- 
väl måste åtskilliga andra faktorer hafva bidragit till samma resultat. 
Tidens allmänna kynne var synnerligen gynnsamt för uppkomsten af 
en krigisk öfverklass; särskildt torde riddarväsendet och de därmed 
förbundna föreställningarna härvid hafva spelat en stor roll. Ett enande 
och sammanhållande moment framför andra var ock den gemensamma 

särställningen gent emot det öfriga folket. 

* * 

Först en senare tid har gifvit oss den egentliga lagstiftningen om 
det världsliga frälset. Under Magnus Erikssons regering utkommo 
flera viktiga förordningar rörande krigstjänsten till häst och de därmed 
förenade privilegierna. År 1330 bestämdes, att årlig vapensyn skulle 
hållas med frälsemannen.^ Några år därefter beviljades frälserättighe- 

^ DS 1396. sQuamvis generaliter duximus statuendum, ut nuUus incola regni 
nostri, de solucionibus quibuscumque nobis annuatini debitis, liber resideat vel exemp- 
tus, nisi nobis cum dextrario servierit phalerato ». 

* DS 1437. — Frälset torde vid denna tid hafva omfattat såväl ordinarie skat- 
ter som gärder samt konungens andel i sakören. Westman, a. a., s. 143. 

^ Jfr Emil Hildebrand, a. a., s. 163, n. 2. 

* DS 2773. 

— n — 



38 SVEN TUNBERG 



ter åt frälsemännens änkor och barn och lämnades närmare föreskrifter 
om frälsetjänstens succession.^ Till sist kodifierades de gällande rätts- 
reglerna i Magnus Erikssons allmänna landslag för att sedermera för- 
blifva nästan oförändrade under den återstående delen af medeltiden. 

Det har merendels framhållits såsom en betecknande nyhet i denna 
lagstiftning, att bonde erhåller rätt att på vissa villkor blifva frälseman. 
Att detta är en nyhet, är också riktigt, men ej i den mening, som med 
ett dylikt yttrande vanligen afses. Att blifva frälseman har väl alltid 
stått bonden fritt, nämligen så till vida, att han ägde att ansluta sig 
till en herres hird och på så sätt ernå frälserättigheter. Det nya i 
ifrågavarande bestämmelser ligger däremot däri, att en man kan fullgöra 
rusttjänst och åtnjuta frälseprivilegier utan att tillhöra någons hird. 
Åtskilliga uttryck i tidens terminologi hänsyfta äfven direkt på detta 
sakförhållande. »Mindre män för sig» ^ och »allmänneliga frälsemän» ^ 
afse enligt min mening närmast dessa lägre oberoende frälsemän, som 
på egen hand gjorde kronan och riket tjänst till häst.'* 

I visst afseende innebär just denna förändring själfva det afgörande 
momentet i det världsliga frälsets utveckling. Först i och genom den 
blir det möjligt, att ett riksstånd i egentlig mening kan uppkomma. 
De gamla hird- och ättbanden lossna och förlora sin konstitutiva bety- 
delse. Tjänsteförhållandet till det hela, till konung och rike, blir det 
i första hand bestämmande, och ensamt på detta kunna några slags 
företrädesrättigheter grundas. 



' DS 3106, 3972. 

« DS 3175, 3864. 

' MELL. 

* Det skulle föra för långt att i detta sammanhang upptaga till granskning ter- 
minologien i dess helhet på ifrågavarande område; många intressanta slutsatser torde 
dock därur kunna dragas. 



— M — 



Om förhållandet mellan de s. k. Västmannalagarna. 

Af P. GiRGENSOHN. 

Alltsedan Hadorph 1676 utgaf sin Dala-lag har frågan, om den 
af honom utgifna lagen varit en lag för Dalarne eller en äldre Väst- 
mannalag, varit omtvistad. 

SCHLYTER i sin stora lagedition förklarade sig för den senare åsig- 
ten, men hans skäl hafva i sig själfva föga beviskraft och äro på ett 
ganska lyckadt sätt reducerade till deras rätta värde i KARLSSONS upp- 
sats: Äldre Vestmannalag eller Dalalag r^ Dock finns det ide ifråga- 
varande lagarnes eget innehåll omständigheter, som synas påkalla en 
närmare undersökning af förhållandet dem emellan, och de följande ra- 
der skola så vidt möjhgt lämna bidrag till en sådan. 

Gå vi då först närmare in på den frågan, huruvida den ena lagen 
verkligen kan vara en omredaktioa af den andra, så måste man genast 
fästa sig vid den korta mellantid, som skulle skilja de bägge redaktio- 
nerna. Att Västmannalagen I är nedskrifven i en form, som den måste 
hafva fått efter år 1318, har ScHLVTER^ på ett öfvertygande sätt på- 
visat, äfvenså är det klart att Västmannalagen II icke gärna kan vara 
afifattad efter 1347, d. v. s. efter det Magnus Erikssons landslag blifvit 
antagen. Mellantiden mellan de bägge lagredaktionernas tillkomst skulle 



1 Hist. Tidskr. 1889, s. 5 ff. 

^ VM praefat., s. XVIII fl., s. XXI. Karlssons antagande, a. «., s. 48, att 
VM I affattats först efter 1327, är i och för sig icke otroligt men dock endast en 
ganska osäker hypotes. 



40 P. GIRGENSOHN 



således icke vara längre än högst 30 år, och detta är väl för kort tid 
för en så väsentlig omgestaltning af rättsuppfattningen som den, hvil- 
ken får uttryck i de bägge Västmannalagarna — detta äfven om man 
tar vederbörlig hänsyn till det stora inflytande Upplandslagen har haft 
pä VM II i fråga om både innehåll och form. Man får icke glömma, att 
Upplandslagen fått sin nuvarande form redan i slutet af 1200-talet, och 
att dess rättssatser i hufvudsak äro bra mycket äldre, VM I däremot 
fatt sin definitiva gestaltning först omkring 1320, och att man således 
redan vid den tid VM I nedskrefs hade en mångårig kännedom om 
Upplandslagens innehåll och äfven om det sätt, hvarpå dess stadganden 
i praxis verkade. Det blir därför obegripligt, hvarför man under de 
följande trettio åren plötsligen skulle hafva fått en sådan åtrå efter att 
omgestalta den i Västmanland hittills gällande rätt och bringa den 
i så nära öfverensstämmelse med Upplandslagen, att man icke bara 
insatt två nya balkar, nämligen Jorda- och Köpmåla-balkarna, utan äf- 
ven uteslutit en gammal balk, Tjufva-balken, hvilket senare ju tydligen 
skulle hafva varit en reform in pejorem partem, och det blir ännu mera be- 
synnerligt, om man betänker, att den presumerade omredigeringen i en 
mängd andra fall envist fasthållit vid t. o. m. obetydliga äldre bestäm- 
melser.^ 

Omöjligheten däraf att i VM II skulle föreligga en under UL:s 
inflytande hastigt påkommen omgestaltning af Västmanlands äldre rätt 
framträder ännu tydligare, då man finner, att den såsom omredigering 
betecknade, således yngre, lagen innehåller en del bestämmelser, hvilka 
tydligen hänvisa på uråldriga, redan vid tiden för den definitiva gestalt- 
ningen af VM I antikverade och där icke längre omnämnda rättsförhål- 
landen. Så innehåller t. ex. VM II uttryckligt förbud mot att med 



* T. ex. giftomannaordningarna, hvilka äro alldeles lika i VM II A i:pr och 
UL Ä i:pr, endast med det undantag, att i den förre morbror går före faster, i den 
senare tvärtom; eller V M II Ä 2:i, där böterna för dråp å kvinna i bröllopssätet 
äro lika med VM / G 2, medan UL har helt afvikande bestämmelser. Öfver- 
hufvudtaget likna VM II:s bötessatser betydligt mer de i VM I än de i UL; ed- 
gärdsmännens antal är i VM I och II 12, i UL vanhgen 10; fästningavittnens 
antal är i VM I och II 4 (I 6:3; II Ä 1:1) mot 8 i UL k 1:1. 

— 2 — 



ÖM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K. VÄSTMANNALAGARNA 4I 

våld taga sig en hustru * och att till träl försälja kristen man, ^ 
hvarom i VM I icke längre talas. Vidare framträder i VM I fäst- 
ningsaftalets obligatoriska karaktär tydligare än i VM II. Medan 
nämligen den senare mot aftalets brytande endast känner straffskydd,* 
gör VM I brytandet beroende af bägge parters konsens,* ehvad det 
gäller mannen eller kvinnan, och bestämmer att den som fästningsafta- 
let hålla vill med två vittnen å hvardera sida och tolfmannaed motpar- 
ten vid aftalet »binda» kan; d. v. s. den följer den allmänt obligations- 
rättsliga regeln att ett aftal rebus sic stantibus icke ensidigt får häfvas, 
utan att dess uppfyllelse på rättslig väg kan framtvingas. Detta hän- 
visar tydligt på ett yngre rättsutvecklingsstadium än bestämmelserna 
i VM II, då som bekant fästningsaftalet, hvilket ursprungligen var ett 
rent realaftal och således bindande endast för den part, som hade mot- 
tagit en prestation, först småningom utvecklat sig till ett för bägge 
parterna bindande rent obligatoriskt tvåsidigt rättsförhållande. Utveck- 
lingen börjar redan framskymta i Götalagarna men når sin slutpunkt just 
med den här ifrågavarande bestämmelsen i VM I. 

Slutligen får man härvidlag beakta en viktig omständighet. Skulle 
den ena lagen vara en omredigering af den andra, måste man ovillkor- 
ligen finna en viss kongruens mellan deras bestämmelser i materiellt- 
rättsligt afseende, d. v. s. rättsregler och rättsinstitutioner måste i all- 
mänhet, låt vara med stora modifikationer, orsakade genom medveten 
rättsombildning och andra lagars inflytande, dock vara sådana, att man 
rimligtvis kan härleda dem från hvarandra, allrahelst om tiden mellan 
de påstådda omredaktionerna är så kort som här. Afven om den sche- 
matiska uppställningen af lagen kunde tänkas vara fullständigt omka- 
stad måste dock rättsreglerna i hufvudsak förblifva de samma. En 
större ändring i rättsåskådningen kräfver lång tid och brukar äfven då 
icke vara genomgripande, t. o. m. om viktiga händelser inträffat under 



1 VÄf II Ä i:pr. 

* VM II Köp 4. 

^ VM II Ä 1:3 :tre mk böter. 

^ VM I Q\. 



3 — 



42 P. GIRGENSOHN 



tiden. Ett exempel på kontinuiteten i rättsutvecklingen och kongruen- 
sen mellan äldre och yngre lagredaktioner erbjuda Västgötalagarnas 
bestämmelser om nämnd, och detta fast tidrymden mellan den äldre och 
yngre Västgötalagens upptecknande är ganska lång och i densamma 
falla för rättsutvecklingen just i här i frågakommande afseende så be- 
tydelsefulla händelser som utvecklingen af en fast kungamakt och eds- 
öreslagstiftningen. Den yngre Västgötalagen innehåller, låt vara modi- 
fierade och utvidgade, i hufvudsak samma grundsatser angående nämn- 
den som den äldre; endast i få undantagsfall hafva bestämmelser, som 
funnos i äldre Västgötalagen, helt enkelt försvunnit i den yngre Väst- 
götalagen, eller talar den senare om •'^ttsförhållanden, som voro full- 
ständigt främmande för den förre. 

En sådan inkongruens förekommer emellertid ofta vid en jämfö- 
relse mellan V^ästmannalagarna. För att anföra ett exempel härpå vill 
jag här närmare ingå på deras bestämmelser om nämnd. Dessa äro 
lika endast i 7 fall, nämligen i edsöres-mål,^ hvilka dock såsom fram- 
gångna ur en allmän rikslagsstiftning här äro af mindre betydelse; vid 
dråp begånget af öfvermage,^ vid olofligt usurperande af måls- 
äganderätt under en process^, om någon jordbrukare icke inbärgar 
sin gröda i rätt tid;* i reglerna angående brosyn; ^ om domare väg- 
rar att döma å tinget,^ samt angående utmätnings verkställande genom 
en tolfmannanäm.nd.' I alla dessa fall torde öfverensstämmelsen dock 
kunna förklaras därigenom, att urgamla rättsåskådningar hafva varit den 
gemensamma källan. I tre fall finna vi åtminstone öfverensstämmelse 
mellan olika kategorier af mål, som handläggas hvar på sitt sätt, fast 
desamma i VM I afgöras med vittnen, i VM II med nämnd,* men i 

' VM I Kg 1—6; // Kg 1—6; jfr UL Kg 4—9- 

» VM lUi ly, II M 2:pr; jfr UL M 2. 

» VM / Tg ii; // Tg i4:pr; jfr UL Tg 7: pr. 

* VM I B 41; // B 9: pr; jfr UL V lO: pr. 

' VM I B 38; // B 23:1; jfr UL V 23, hvilken dock är något afvikande. 

« Fil/ / Tg 2: pr; // Tg8; jfr UL Tg 2: i. 

' VM /Tg 5: pr; // Tg 23:1; jfr UL Tg 8; pr; hvilken dock har betydligt afvi- 
kande detaljer. 

» VM I Kr 13: pr; // Kr 26: pr. VM I Kr 9: 3-5; II Ä 6: pr, i, 2; VM I 
M 20: pr; II M 21 ; pr. 

— 4 — 



OM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K. VÄSTMANNALAGARNA 43 

alla andra fall, där i endera lagen nämnd förekommer, saknas hvarje 
kongruens i bestämmelserna. VM II uppräknar utom de nämnda icke 
mindre än 12 grupper af fall, där brottmåls- eller synenämnd användes, 
och hvilka sakna hvarje motsvarighet i VM I,* hvaremot denna inne- 
håller 7 kategorier af mål, där syn skall hållas af nämnd, ^ samt regler 
om nämndens tillsättande och omröstning,^ hvilka fullständigt saknas i 
VM II. Vore det härvidlag fråga endast om regler af underordnad bety- 
delse eller sådana, som i den äldre lagen behandlats med onödig vid- 
lyftighet, kunde man möjligen vara tveksam, men då åtminstone en del 
af de i VM II försvunna reglerna äro af ingripande betydelse och n 
praxi ofta torde hafva tillämpats, kan man icke antaga att de, just vid 
en tidpunkt då nämnden vann alltmer betydelse och utvidgade sin 
kompetens, skulle genom en slump eller t. o. m. afsigtligt hafva ute- 
slutits vid omredigeringen, utan är det tydligt, att VM II icke kan vara 
en omredaktion af den s. k. äldre Västmannalagen och att bägge hvila 
på i många afseenden olika grunder och troligtvis hafva varit gällande 
för lokalt skilda områden. 

Om af det anförda således tydligen framgår, att det icke kan vara 
tal om en omredigering af Västmanlands rätt i första hälften af 1300- 
talet, blir frågan den: hvad är då egentligen den af Schlyter såsom 
äldre Västmannalag betecknade lagen? 

Att den codex, som innehåller den s. k. äldre Västmannalagen, verk- 
ligen är en lagbok, d. v. s. en kodificering af den i något landskap gäl- 
lande rätten, — för såvidt man under ifrågavarande tid öfverhufvudt 
kan tala om något sådant, — och icke bara några enskilda antecknin- 
gar utan all auktoritet, hvilka icke ens skulle framställa den inom ett 
visst landskap gällande rätten utan bara ett sammelsurium af vid olika 
tider och å olika orter gällande rättssatser utan något inre sammanhang, 



^ Hit höra: tvesvärja Kr 24:5, en del processuella frågor, som afgöras af nämnd 
Tg 5; 6; 14: pr, i; 18:1,4; samt reglerna om syn: J 2:pr; 3:3; 13:1; B 5:1; i2:pr; 17:3. 
^ V3f I B 6:pr; 8:pr; 21:1; 22: 2; 38:pr; 39: i; 40: pr. 
« VM I Tg 2:1; 3: I, 2. 



44 P- GIRGENSOHN 



häri hufvudsak redan Schlyter i företalet till sin edition af Västmannalagen^ 
påvisat. Riktigheten af Schlyters påståenden härutinnan framträder ännu 
tydligare, om man något närmare granskar lagbokens innehåll, hvilken i 
en, visserligen mycket koncentrerad och dels af denna anledning, dels äf- 
ven på grund af bristande förmåga att fullt behärska skriftspråket,* 
ofta något otydlig form, innehåller ett systematiskt framställdt rättssy- 
stem, men icke lösa anteckningar utan egentligt sammanhang eller blott 
brottstycken af ett system. 

För att visa riktigheten häraf vill jag såsom exempel närmare ingå 
på V]M I:s Giftermålsbalk. 

Här behandlas hela familjerätten, och balken innehåller: I Akten- 
skapsrättcn, i två hufvudafdelningar, a. Laga äktenskap, flock i 
— 6; flock r. fästningen och det fästningen föregående preliminära af- 
tal, genom hvilket tiden för den egentliga fästningen bestämmes; flock 
2; brudfärden med särskilda bestämmelser angående rättsskyddet för 
brudföljet och den tidpunkt då hustrun kommer under mannens måls- 
manskap; flock 3: giftomannaordningen jämte en del speciella regler 
med afseende å giftomannaskap; flock 4: träls laga giftermål med fri 
kvinna och dess rättsföljder; ^ flock 5:hemföljd; flock 6: morgongåfva; 
b. Lägersmål, flock 7 — 10; flock 7: lägersmålsböter; flock 8: fader- 
skap för oäkta barn; flock 9: oäkta barns arfsrätt; flock 10: en spe- 
cialbestämmelse för det fall att kvinnan efter lägersmål dör i barnsäng. 
\\'Arfsrätteft, äfven i två hufvudafdelningar: a Den legala arfsrätten, 
flock II — 15; flock ii: arfsordningen ; flock 12: efterlefvande hustrus 
rätt att sitta i bo oskifto; flock 13: regler för arfsskifte af jord; flock 



* a. a., s. VI ff., mot Suxdström, Lex Dalecarlica antiqua sttb examen fevo- 
cata. Akad. afh. Upsala 1827; s. 8 och på andra ställen. 

* Bland de många exemplen på bristande förmåga att uttrycka sig i skrift vill jag 
bara anföra VM / G 15, där orden: »hawir rnet budith firi sokn giwi jaa^t arf wt oc wari 
saclös^ helt omotiveradt kommit au inskjutas i beskrifningen af de åtgärder sökanden 
har att företaga om han icke kunnat utfå arfvet efter inför sockncmänncn framställdt 
kraf, medan de naturligen bort stå före denna beskrifning. 

•' Att det här är fråga endast om äktenskap med fri kvinna säges icke uttryck- 
ligt men det framgår tvdligt af orden: »kaeri nokor til barn lians far aeki af cjöm c}y 
at ae gänga barn i baetre halwu». 

— 6 — 



OM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K. VÄSTMANNALAGARNA 45 

14: hur ärfvas skall, om man icke vet, huruvida arfvingen öfverlefvat 
arflåtaren; flock 15: processuella regler för framställande af arfsanspråk. 
b. Undantag från den legala arfsrätten, flock 16 och 17; där be- 
handlas i flock 16: hur mycket i testamente får bortgifvas och den s. 
k. flatföringen, d. v. s. bortgifvandet af all egendom till skyld eller oskyid 
mot undfående af underhåll och vård; flock 17: danaarf. 

Jämför man dessa bestämmelser med motsvarande i VM II, så fin- 
ner man, att denna senare lag, hvilken man dock aldrig har velat från- 
känna karaktären af en lagbok, i sin Arfdabalk visar en oredighet i 
dispositionen, som mycket ofördelaktigt skiljer sig från VM I:s giftermåls- 
balk. Så är t. ex. frågan om lägersmål, hvilken bildar en naturlig öfver- 
gång från den egentliga äktenskapsrätten till familjerättens andra huf- 
vuddel, arfsrätten, i VM II intagen midt i arfsrätten, med hvilken dock 
af flockarna 17 och 18 endast 18:3 har något direkt att skafla. Vidare 
har VM II ofta i samma flock hopblandat mycket heterogena bestäm- 
melser; så t. ex. finns i flock 10, hvilken handlar om efterlefvande makes 
rätt till kvarlåtenskapen, helt omotiveradt en bestämmelse angående 
tvist om bröllopskost (10:3), och visar flock 12 ett mycket blandadt 
konglomerat af olika bestämmelser om bakarf (i2:pr, i, 3, 5), tvist 
huruvida arf guldits (12:2) och bevisregler vid tvist om huruvida ett 
barn, genom hvilket arfvet skolat ledas bakåt, vore att anse såsom lef- 
vande födt (12:4). Om man således öfverhufvud vill tala om lösa an- 
teckningar, så kunde man med mera rätt använda detta epitet med af- 
seende å VM II, ty just den strängt genomförda systematiseringen och 
kortheten af bestämmelserna i VM I visar tydligare än något annat, 
att man här icke har att göra med strödda anteckningar; huru sådana 
se ut visa Additamenten till yngre Västgötalagen och Södermanlands- 
lagen. I VM I hafva vi en strängt systematiserad och kortfattad stomme, 
hvilken för sitt fulla förstående förutsätter, att de skrifna rättsreglerna 
uppbäras af ett lefvande medvetande om deras betydelse och det prak- 
tiska lifvets företeelser, som genom lagbuden regleras; i Additamenten 
däremot enstaka utförliga bestämmelser i vissa afseenden utan inre 

— 7 - 



46 P. GIRGENSOHN 



sammanhang, hA'ilka endast äro kompletteringar af vissa den egentliga 
lagens punkter.^ 

Egendomligt kan det synas, att i VM I giftermålsbalk icke finnas 
några bestämmelser om otukt. Denna brist är dock äfven den just ett 
tecken för lagens stränga systematisering. Bestämmelserna om blod- 
skam, tvegifte, hor och onaturlig otukt finnas nämligen i lagens kyrkobalk, 
och anledning saknades således att upptaga dem i de världsliga balkarne, 
synnerligast då sådant lätt hade kunnat åstadkomma förvirring och 
osäkerhet, såsom t. ex. i VM II, där för hor af ogift person med gift 
Kr. 24: 13 bestämmer, att hvardera af de skyldiga skall bota 6 öre till 
biskopen eller värja sig med 6 frälse män från häradet, medan A: 5 sä- 
ger, att mannen om han är gift skall bota 3 mk eller värja sig med 
tolfmannaed. I detta senare fall inträder således en konkurrens mellan den 
andlige och den världslige domstolen, hvilkens resultat icke kunde vara 
annat än att den åtalade fick två gånger föra bevisning i samma sak, 
ja han kunde t. o. m. efter att vid den ena domstolen hafva blifvit 
frikänd inför den andre brista i bevisning och blifva fälld i samma sak ! 

Hvad angår innehållets ofullständighet, h vilken man äfven åberopat 
såsom stöd för åsikten, att VM I blott vore en samling af anteckningar, 
visar en noggrannare jämförelse mellan de begge lagarnas familjerätts- 
liga bestämmelser, att VM II vi.sserligen har en mycket större rikedom 
af detaljbestämmelser, men äfven att dessa till allra största del äro 
tagna ur Upplandslagen. Xågot plus utöfver det som härstammar ur 
Upplandslagen, Södermannalagen och VM I visa endast VM II A 7: pr, 
som talar om hemgift, 7:1 om vigsels verkan för äktenskapets fullbor- 
dande, och 8:4 som bestämmer, att gåfva makar emellan eger be.stånd 
endast under deras sammanlefnad men sedan går till skiftes, om icke arf- 
vingarna annorlunda bestämma. Men om således VM II har just stom- 
men gemensam med VM I och sedan kompletterat den med lån ur 
andra lagar, så kan man naturligen icke påstå, att VM I innehåller blott 



* Den äfven framkastade tanken, att FJ/ / möjligen vore ett lagförslag, är absurd 
och kan icke på allvar diskuteras. 



OM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K, VÄSTMANNALAGARNA 47 

anteckningar, ty den representerar ju just den rätt, som har varit gäl- 
lande i Västmanland, innan detta landskaps lag fick sin större detalj- 
rikedom genom upptagandet af främmande rättsregler. Man kan så- 
ledes från denna synpunkt icke vinna något stöd för det ofvan nämnda 
påstående utan måste vid en jämförelse af bägge lagarnas innehåll 
komma till just den motsatta uppfattningen: att VM I är den egent- 
liga grundvalen för VM II och gifver fullständigt uttryck åt det rätts- 
system, som varit gällande i Västmanland under en äldre tid; detta 
dock med vissa modifikationer, hvarom nedan. 

Om nu VM I otvifvelaktigt är hvad vi efter medeltida förhållan- 
den måste beteckna såsom en lagbok, kan det knappast vara underka- 
stadt tvifvel att den verkligen är en lag för Dalarne. Hvad Schlyter ^ 
häremot anfört, har redan i sig själft föga bevisande kraft och har i 
hufvudsak vederlagts af KARLSSON.^ Några ytterligare skäl kunna dock 
anföras. 

Såsom det mest afgörande måste naturligen anses stället i G 11: 
pr: »jDaessum lagh hawa standit ae si{)an Dala bygdhus», hvilka rim- 
Hgtvis endast kunna tolkas: denna lag har gällt alltsedan Dalarne be- 
byggdes, men icke : denna lag har gällt äfven i Dalarne, såsom de 
måste tydas, om Schlyters åsikt skulle vara riktig. Det måste före- 



1 a. a., s. VI— XVIII. 

* a. a., s. 45 ff. Karlssons utredning angående det i VM I förekommande or- 
det hundari förefaller något oklar. Det är, såsom äfven Karlsson tycks antaga, allde- 
les tydligt, att ordet i lagen användes i olika betydelse. Tre gånger förekommer det i 
Edsöresbalken, där det talas om »hundaris naemd», livarmed dock icke menas härads- 
nämd i samma bemärkelse som i de andra lagarne utan tredings nsemnd (VM I 
EdsB 6:3); benämningen hundaris ntemd har tydligtvis sin grund däri, att man icke vå- 
gat ändra den i edsöresstadgandet gifna benämningen för den där skapade nya arten af 
ransakande nämd och, i brist på en judiciell indelning som grundade sig på härad, må- 
ste föreskrifva en sammansättning af denna nämd, som egentligen bort medföra en 
annan benämning för densamma. Annorlunda är förhållandet med de öfriga ställen, 
där ordet hundari förekommer i VM I; det betyder här alltid detsamma som: alla män, 
hvilket uttryck äfven ofta användes af VM I, och då i samma betydelse som i de an- 
dra lagarna, nämligen såsom beteckning för härads-samhället. Detta tycks antyda, att 
man ansett Dalarne i judiciellt hänseende lika med ett härad, fast det inom detsamma 
fans flere tingslag. Tanken och namnet hafva sedan på 1400-talet ur lagen öfvergått i 
det allmänna språkbruket och så inkommit i till vår tid bevarade urkunder. 

— 9 — 



48 P. GIRGENSOHN 



bringas starka bevis för att göra en så besynnerlig tolkning trolig, 
mycket starkare än Schlyter lyckats prestera. 

En ytterligare omständighet, som afgjordt talar mot att VM I varit gäl- 
lande i Västmanland, men mycket väl passar ihop med det antagande 
att VM I varit en lag för Dalarne, äro bestämmelserna i Giftermåls- 
balken 3:2: Gifter far eller annan giftoman dotter med utländsk man 
utan fränders råd, svare giftomannen för magens gärningar (= brott), 
så långt giftomannens och makarnes gods räcker, om han icke förr 
tagit ättarbot af dem; tar utlänning bondes dotter till hustru med hans 
samtycke, svarar bonden för alla hans brott, tar han mot bondens 
vilja, svare sjelf för sina gärningar; och bestämmelserna i Giftermåls- 
balken 17, om danaarf efter utlänning som dör utan kända arfvingar. 
Alla dessa bestämmelser saknas i VM II, ja den är den enda af våra 
landskapslagar, som icke omtalar konungens rätt till arf efter i Sverige 
afliden utlänning. Och detta är ganska naturligt, då Västmanland på 
alla håll genom andra landskap var afskildt från direkt beröring med 
utlandet och troligen föga blifvit besökt af främmande. Tillämpning 
af lagbestämmelser af ifrågavarande art kunde därför i Västmanland 
sällan komma i fråga, och anledning saknades därför att i Västmannalagen 
intaga bestämmelser härom. Dalarne däremot gränsade mot Norge, 
och här voro bestämmelser om den utlänning tillkommande rättsställ- 
ning väl på sin plats. 

Man kan visserligen påstå, att de anförda lagrummen icke visa mer 
än att VM I icke kan hafva varit gällande i Västmanland, ty det kan 
icke antagas, att man i detta landskap en gång haft bestämmelser som 
de anförda men tagit bort dem ur den nya lagredaktionen just vid den 
tidpunkt, då de egentligen började blifva mera allmänt aktuella, — 
men att de icke bevisa att lagen ifråga varit gällande just i Dalarne. 
Häremot måste dock framhållas att, om det en gång är klart, att VM 
I icke varit gällande i själfva Västmanland, den, med fäst afseende 
på dess nära öfverensstämmelse med VM II knappast kan tänkas hafva 
tillhört något annat landskap än det i närmaste förbindelse med Väst- 

— 10 — 



OM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K. VÄSTMANNALAGARNA 49 

manland stående Dalarne, hvarför ytterligare talar den omständighet, 
att bägge landskapen hade en gemensam lagman, och de redan afHa- 
dorph och Karlsson framhållna fingervisningarna i VM I. 

Hvad särskildt angår likheten mellan de bägge lagarnas innehåll, 
är den redan vid ett flyktigt påseende i ögonen fallande, och jag vill 
här endast anföra några synnerligen karakteristiska exempel ur de fa- 
milj erättsliga balkarne, där VM I och II hafva identiska eller mycket lik- 
artade bestämmelser, hvilka stå i strid med hvad de öfriga Svealagarna 
innehålla. 

Hit hör framför allt den från alla andra landskapslagarna afvi- 
kande arfsordningen, hvilken i VM I och II visar en ganska egendomlig 
öfvergångsform från den gamla gradualprincipen, enligt hvilken den i 
led närmaste utesluter alla andra arfvingar, till den först i Svealagarna 
framträdande parentelprincipen, hvilken söker bevara arfvet så länge 
som möjligt åt dem som höra till samma parentel d. v. s. härleda sig 
från ett gemensamt par stamföräldrar, därvid tillhörighet till en viss 
parentel kan gifva företräde framför sådana personer som äro i när- 
mare led med arflåtaren besläktade, så att t. ex. bröstarfvingar i femte 
led gå före föräldrar, hvilka äro med arflåtaren släkt i första led, eller 
syskon, hvilka äro släkt med honom i andra led, men icke höra till 
arflåtarens utan till den näst högre parentelen. Parentelprincipen till- 
lämpas i Västmannalagarna på följande sätt: inom arflåtarens egen pa- 
rentel (bröstarfvingar) utesluta barn och barnbarn alla andra, äfven i led 
närmare eller lika aflägsna arfvingar, d. v. s. föräldrar och syskon ; sedan 
kommer emellertid turen icke, såsom det borde vara och t. ex. i Sörm- 
landslagen verkligen är, till näst högre parentelens stam (föräldrar) eller, 
såsom i de andra lagarna, till den i led närmaste (äfven föräldrar), utan 
går direkt till första sidoliniens första och andra led (syskon och syskon- 
barn); först därefter kommer andra parentelens stam (föräldrar), och se- 
dan tredje parentelens stam (förföräldrar) och första sidoled (d. v. s. andra 
sidoliniens första led). Finnas inga arfvingar inom de nu nämnda gra- 
derna, ärfves uteslutande efter led. 

Hist. stud. — II — . 



50 P. GIRGENSOHN 



Egendomligheterna i denna arfsordning äro delvis beroende på den 
starka skillnad man gör mellan arf framåt i släkten och bakarf ; ^ man 
sträfvar tydligtvis att så mycket som möjligt inskränka bakarf, men har 
dock icke vågat införa bröstarfsprincipen med samma konsekvens som 
Upplandslagen och Helsingelagen, där bröstarfvingar intill femte led ute- 
sluta andra arfvingar, eller den oförfalskade parentelprincipen, sådan den 
tillämpas i Sörmlandslagen, där de två första leden inom en lägre pa- 
rentel alltid utesluta de personer, som höra till en högre parentel. 

Denna egendomliga och i bägge Västmannalagarna fullt likartadt 
genomförda arfsordning visar tydligt, att de hafva ett gemensamt ur- 
sprung, fastän VM II i många detaljfrågor har modifikationer, h vilka 
måste anses såsom följd af beröringen med grannlandskapen och de där 
efter hand uppkomna nyare rättsåskådningar. Så t. ex. är kvinna en- 
ligt VM II" samarfva med man och bägge ta i förhållande af 1:2, me- 
dan VM I ^ uttryckligen säger att dotter, som har bror eller brorsbarn, 
icke har arfsrätt, utan är beroende af huruvida de manliga medarfvingar 
vilja låta henne få del i arfvet. 

En annan egendomlighet hos Västmannalagarna äro deras bestäm- 
melser angående oäkta barns arfsrätt. VM I* säger: äkta barn gifva 
åt oäkta bror 3 mk, åt sådan syster 12 öre om de själfva ärfva minst 
12 mk i lösören; ärfva de mindre, gifva de hälften af förenämnda be- 
lopp, och om de ärfva mindre än 6 mk, gifva de icke mer än de vilja. 
VM II ^ låter oäkta barn, som icke äro aflade i hordom eller förbudna 
led, ärfva: en gosse 3 mk, en flicka 12 öre, ehvad de äro odalkvinnas 
barn eller icke. Dessa bestämmelser äro ju i hufvudsak fullt identiska, 
i VM II har endast den äldre inskränkningen i oäkta barns arfsrätt 
bortfallit, men däremot den tydligen sena tillsatsen gjorts, att de i hor- 
dom eller förbudna led aflade barn mista arfsrätten. 

* Jfr VM I G ii: I ; lik. 11: i ; bägge hafva den egendomliga i de andra lagarna 
icke förekommande vändningen: »jja eldar afgum brandum» == då går arfvet bakåt. 

» VM II k ii: pr. 
^ VM I Q w: pr. 

* VM / G 9. 

'" VM II k 18: 3. 



OM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K. VÄSTMANNALAGARNA 5 1 

De öfriga Svealagarna hafva här betydligt afvikande regler. Upp- 
landslagen saknar helt och hållet bestämmelser i ämnet, Helsingelagen ^ 
sätter oäkta barns arfsrätt till 6 respektive 3 mk för gosse eller flicka 
och tillägger, att flera oäkta barn icke ärfva mer än tillsammans 
nämnda belopp, dock att söner få vapen efter fadern. Sörmlandslagen ^ 
låter oäkta barn efter fadern ärfva 3 mk eller hvar tionde penning, 
dock att flera oäkta barn icke ärfva mer än detta belopp som de få 
dela med hvarandra; någon skillnad i arfsrätten på grund af könet göres 
icke, men däremot utestängas i hordom eller förbudna led aflade barn 
från all arfsrätt. 

Öfvergå vi till de äktenskapsrättsliga delarna af familjerätten, finna vi 
äfven här goda exempel på Västmannalagarnas nära samhörighet. Så 
äro de de enda bland Svealagarna, som omtala ett själfva fästningsce- 
remonien föregående preliminärt aftal, därvid friaren till kvinnans gifto- 
man framställde sin begäran om hennes hand och antagligen utlofvade 
»fästninga fae» d. v. s. uppgaf det pris han för bruden ville betala, eller 
som vi för 1300-talet få uttrycka det: bestämde storleken af den gåfva 
han ville förära giftomannen för hans samtycke till äktenskapet, hvar- 
efter giftomannen, om han biföll friarens anhållan, utsatte dagen för 
den egentliga fästningsceremonien.^ 

Likaså öfverensstämma de bägge lagarna med afseende å antalet 
fästningsvittnen, hvilka här äro fyra, tvä från hvarje sida,* medan Upp- 
landslagen och Helsingelagen tala om åtta »fastar», fyra från hvarje 
sida, således dubbelt så många som enligt Västmannalagarna, och Sörm- 
landslagen alldeles saknar bestämmelser i ämnet. ^ 

1 HL Ä 14: 3. 

- Sm Z Ä 3: pr, 5. 

^ VM / G i; // Ä I: pr; detta preliminära aftal namnes äfven i Götalagarna. 

* VM I] Ä I : I ; / G I ; det senare lagrummet talar icke uttryckligt om de 4 
vittnena, men att sådana fordrades och måste vara 2 från hvarje sida samt äfven inom 
en viss släktskapsled, framgår af lagrummets bestämmelser, att, om någon af parterna 
ville häfva fästningen, den andra parten, ehvad det var mannen eller kvinnan, kunde 
genom bevisning med 2 vittnen inom tredje led från hvardera sidan och tolfmannaed 
få fästningen förklarad för orubblig. 

^ UL Ä i: i; hl Ä i: i; huruvida man af SinLs tystnad får sluta, att inga vitt- 
nen fordrades för fästning, är mer än tvifvelaktigt; fästningen torde i alla fall ha för- 
siggått i närvaro af ett större antal fränder af bägge sidor. 



52 r. GIRGENSOHN 



Likartade äro äfven Västmannalagarnas bestämmelser med afseende 
å det särskilda rättsskydd, som tillkommer brud och brudfölje under 
bröUopshögtidligheten, och hvilket finner sitt uttryck i de egendomliga 
bötessatserna för kränkande af bröllopsfreden, särskildt för brott mot 
brud under bröllopet. Dessa äro för dråp å henne 8o mk, å ofödd 
dotter 80 mk och å ofödd son 40 mk ^ och hafva någon motsvarighet 
endast i Sörmlandslagen. ^ Vidare är öfverensstämmande den i begge 
Västmannalagarna nästan fullständigt lika uttryckta grundsatsen att det 
icke är tillåtet att föra talan mot en man på den grund att han skulle 
vara fader till en gift kvinnas barn.^ 

Hit höra äfven de synnerligen karakteristiska bestämmelserna i VM 
I och II för det fall, att änka vid mannens död hafvande är. Sörm- 
landslagen tiger här fullständigt, medan de öfriga Svealagarna öfverens- 
stämmande stadga att änkan, om hon påstår sig hafvande vara, skall 
sitta i boet tills det afgjordt är, huruvida hennes påstående varit sant 
och huruvida barnet skall kunna anses såsom frukt af äktenskapet med 
den aflidne. Alla fyra lagarna äro härvid öfverens, att barnet för att 
kunna anses såsom äkta och arfsberättigadt, måste födas inom en viss 
tid efter faderns död, men de beräkna den tid under hvilken änkan far 
sitta i boet efter olika grunder. Enligt VM II och Helsingelagen* sitter 
änkan utan vidare i boet under 10 månader efter mannens död, enligt 
VM I^ under 9 månader och enligt Upplandslagen^ bara 7 månader; 
alla lagar stämma dock däri öfverens att, om barnet födes inom den 
tionde månaden efter faderns död, det är arfsberättigadt, enligt Väst- 
mannalagarna dock endast under den förutsättning att det får dopet. 
Att Helsingelagen, hvilken i sina familjerättsliga bestämmelser egentligen 



* Fil/ / G 2; II k 2: i; UL Ä 2:1 och HL k 2:1 liar helt andra bötes- 
satser, hvilka äro baserade på ea afvikande princip. 

" SjuL g 5: i; jfr äfven Ä 2: i, 2; VM II tycks vara influerad af SmL, därpå 
lyder tudelningen af böterna, hvilka i VM I gå till treskiftes. 

^ VM I G 8; II k 'j:2\ någon motsvarande bestämmelse finns icke i de andra 
Svealagarna. 

♦ VM II k 10: I ; HL k 10: 5. 
'■ VM I G 12. 

« i/L k 10: 1. 

— 14 — 



OM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K. VÄSTMANNALAGARNA 53 

bara är ett sammandrag af Upplandslagen, här ansluter sig till VM II, 
hvilken åter i sin tur nära öfverensstämmer med VM I, medan Upplands- 
lagen har så starkt afvikande bestämmelser, lägger den tanken nära, 
att man här har att göra icke blott med en mera tillfällig olikhet. Så 
är äfven verkliga förhållandet; olikheten i bestämmelserna beror därpå 
att för bestämmandet af tiden, under hvilken änka får sitta kvar i boet, 
två olika principer, hvilka i tiden aflöst hvarandra, hafva varit gällande. 
Västmannalagarna och Helsingelagen låta nämligen änkan njuta denna 
förmån under hela den tid, inom hvilken under normala förhållanden 
framfödandet af ett arfsberättigadt barn möjligt är. Upplandslagen åter 
skiljer mellan den tid under hvilken änkan får sitta i boet, sju månader, 
och den under hvilken barnet kan framfödas utan att anses såsom 
oäkta. Upplandslagen utgår här från den för förhållandet i fråga ur- 
sprungliga uppfattningen, sådan den funnit uttryck i Götalagarna, ^ att 
nämhgen, för att änkan längre tid än tjugo veckor skall få sitta kvar i 
boet, det fordras att hennes hafvandeskap under dessa tjugo veckor 
skall vara säkert konstateradt, hvarefter hon sitter kvar till nästa far- 
dag, oberoende af huruvida under tiden barnet framfödes eller icke. 
Upplandslagen har modifierat dessa regler därhän, att konstaterandet af 
hafvandeskapet numera icke sker genom en särskild akt utan genom 
barnets framfödande, hvarför tiden under hvilken hon får sitta kvar i 
boet blifvit förlängd till 7 månader, men utan att ännu sammanfalla 
med den tid, inom hvilken ett posthumt barn möjligtvis kan framfödas. 
Upplandslagen visar oss således början till öfvergången frän den äldre 
till den i de senare Svealagarna återspeglade åskådningen, och äfven 
VM I har ännu spår af öfvergångstiden, men kan dock egentligen sägas 
hafva redan genomfört den nya principen, då den icke längre inskränker 
änkans rätt att sitta i boet till en mer eller mindre villkorligt fixerad och från 
tiden för ett arfsberättigadt barns framfödande principiellt oberoende 



^ Jfr VGL I Ä 4: pr ; II k 4, hvilka bestämma att änkan skall sitta 20 veckor i 
boet under hvilken tid det skall åtgöras huruvida hon verkligen hafvande är, i hvilket 
fall hon får sitta kvar till nästa fardag. 

— IS — 



54 P- GIRGENSOHN 



tidpunkt, utan låter henne utan vidare sitta kvar i boet hela den tid, 
under hvilken barnet vid normala förhållanden kan väntas blifva födt, 
fast den ännu i viss mån fasthåller vid den äldre uppfattningen, då den 
icke fullständigt likställer denna tidsperiod med maximum af den möj- 
liga födelsetiden. Enligt VM I kan således ännu det fall inträffa, att 
änkan far vika ur boet, men ändock framföder ett arfsberättigadt barn, 
men detta är icke längre regel utan bara undantagsfall vid abnormt 
sen födsel. VM II och Helsingelagen visa däremot den nya principen 
fullt och konsekvent genomförd; påstår änkan sig vara hafvande efter 
sin aflidne man har hon, utan att något föregående konstaterande af 
riktigheten af hennes uppgift fordras och utan någon inskränkning, rätt 
att sitta i orubbadt bo under hela den tid hon möjligtvis kan framföda 
ett arfsberättigadt barn, d. v. s. tio månader. 

En ganska egendomlig öfverensstämmelse mellan Västmannalagarna 
visa deras bevisregler i mål där kvinna påstår viss man vara fader till 
hennes oäkta barn. Medan Sörmlandslagen och Helsingelagen alldeles 
sakna bestämmelser för detta speciella fall och Upplandslagen ^ här har en 
ganska komplicerad apparat med sexmanna nämnd och edgärdsmän, hafva 
Västmannalagarna fullständigt öfverensstämmande regler och skilja mellan 
tvenne olika sätt att föra bevisning i sådana mål : ^ nekar den på- 
stådde fadern till såväl lägersmålet som faderskapet har han vitsord 
att fria sig med tolfmannaed, medgifver han däremot lägersmålet, men 
förnekar faderskapet är det åter kvinnan, som har vitsord att med två 
vittnen och tolfmannaed »binda» honom till faderskapet. 

Sådana likheter som de här anförda kunna icke rimligtvis antagas 
hafva uppkommit på olika ställen, oberoende af hvarandra och kunna, 
såsom påvisats, icke heller förklaras genom påverkan från grannland- 
skåpen. Men om så är förhållandet och, såsom vi äfven förut påpekat, 
VM II icke kan vara en blott omredigering af VM I, så blir ingen 



' UL Ä 23: pr, I. 

* VM / G 8; // Ä 18: pr; 18: i och 2 innelialla tydligen senare homplette- 

- i6 - 



OM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K. VÄSTMANNALAGARNA 55 

annan förklaring öfrig än att VM I i själfva verket är en Dalalag och 
att bägge lagarna gå ut frän en gemensam källa. Detta antagande 
styrkes ytterligare däraf, att bägge lagarna ännu i den form, i hvilken 
de kommit till vår kunskap, i många fall visa nästan ordagrann öfver- 
ensstämmelse, så t. ex. det förut anförda uttrycket därför att arfvet 
går bakåt i släkten,^ regeln: hafve heller aldrig någon vitsord att vita 
barn i »giffta saeng»^, bestämmelserna om bakarf i VM I: G ii: i och 
II: Ä ii: i^ med flere ställen. 

För en Dalalag och en Västmannalag kan den gemensamma källan 
naturligtvis icke hafva varit en annan än Västmanlands gamla land- 
skapsrätt, ty från Västmanland äro ju Dalarne, åtminstone i hufvudsak, 
koloniserade, och det faller af sig själft att kolonisterna till den nya 
bygden medförde sin gamla rätt. 

Västmanlands urgamla folkrätt har således bevarats i tvenne olika 
former: VM II visar oss den utveckling denna rätt i sitt hemlandskap 
fått, men i en ganska sen form och starkt uppblandad med i grann- 
landskapen under senare tider uppkomna nya rättssatser, VM I åter 
visar den gamla västmannarätten i en äldre, af främmande inflytande 
mindre förvanskad form, men däremot med en hel del genom de lokala 
förhållanden betingade modifikationer. 

I det stora hela torde dock antalet af sådana speciellt dalekarliska 
bestämmelser i VM I vara tämligen ringa. Huru få de åtminstone äro 
på familjerättens område framgår af hvad härofvan sagts och detsam- 
ma torde gälla äfven för andra delar af lagen. Specialbestämmelser 
finnas dock i alla fall — vi behöfva bara påminna oss landskapets egen- 
domliga judiciella indelning med allt hvad däraf följer — och stora 
svårigheter måste ofta möta vid afgörandet däraf, om en viss bestäm- 
melse har sin ursprung i den gamla västmannarätten eller är en senare 
lokal modifikation af densamma. Ett godt kriterium härvidlag är alltid 



' Jfr ofvan s. 50. 

- FAf / G 8; // Ä 7: 2. 

■'' Jfr för öfrigt hänvisningarna i Schlyters edition. 






56 P. GIRGENSOHN 



en jämförelse med VM II: finns i denna lag en motsvarande bestäm- 
melse torde saken utan vidare vara klar. Osäkerhet kan däremot lätt 
uppstå, om så icke är fallet. Ibland kan ju äfven då saken jämförelse- 
vis lätt afgöras; så t. ex äro VM I:s bestämmelser om utlännings rätts- 
ställning och danaarf tydligtvis senare lokala tillsatser till den ursprung- 
liga västmannarätten, men däremot torde det vara ganska ovisst, hvar- 
ifrån VM I har fått sin egendomliga giftomannaordning, hvilken ute- 
sluter alla kvinnor, utom icke omgift moder, och låter broder gå före 
moder, medan VM II i öfverensstämmelse med Upplandslagen låter mo- 
der gå före broder och tillåter äfven i öfrigt kvinna att vara giftoman. 
Säkert är att VM I: i princip är den äldre, och troligt är därför äfven 
att den i denna punkt hellre är en kvarlefva från den ursprungliga väst- 
mannarätten än en senare modifikation af densamma, hvilken skulle 
skett i rak motsats mot tidsandan, som sökte gifva kvinnan en friare 
ställning inom familjerättens område. 

I viss mån kan man således fortfarande fasthålla vid Schlyters 
åsikt att de bägge här behandlade lagarna äro en äldre och en yngre 
Västmannalag, dock med den ganska viktiga modifikation, att VM I 
icke återspeglar rättsförhållandena i Västmanland sådana de voro i bör- 
jan af i3CX)-talet utan sådana de voro betydligt tidigare, möjligtvis vid 
midten af 1200-talet eller ännu tidigare, i alla fall innan Upplandslagens 
modernare idéer hunnit vinna spridning i grannlandskapen. 

Detta senare framgår bland annat däraf, att Schlyter endast på 
elfva ställen har kunnat konstatera en mera påfallande likhet mellan 
Upplandslagen och VM I,^ men dessa ställen angå i allmänhet rättssatser, 
hvilka med ringa variationer återfinnas antingen i alla landskapslagar 
— så t. ex. reglerna angående hafvande enkas rätt att sitta i boet,^ 
förbudet att skifta omyndigs jord utan fränders råd och till det sämre^ 
vid äfventyr att myndlingen vid uppnådd myndig ålder äger genom 

* FJ/ / M 21; 24; 25; 26: I, 3; B 5: i; 7: i; 10; 44: i; G 12; Tg 5: 6. 
' Jfr ofvan p. 52 ff. 

' VA/ / B 7: i; // J 7; l/L J 8: i; SwL J 12: 5; ÖG Eg. sal. 21: pr; HL 
J 8 omtalar endast frändernas deltagande. 

— 18 — 



OM FÖRHALLANDET MELLAN DE S. K. VÄSTMANNALAGARNA 5/ 

klander återvinna hvad han vid skiftet förlorat, — eller åtminstone i 
Svealagarna, t. ex. regeln att vid tvesala d. v. s. försäljning af samma 
föremål till tvenne köpare, det första köpet äger bestånd.^ 

Mest belysande för förhållandet mellan Upplandslagen och VM I 
äro dock några fall, där en nästan ordagrann likhet förefinns mellan be- 
stämmelserna i de bägge lagarna, men där äfven vissa skiljaktigheter 
visa sig, så reglerna om vård af sinnessjuka. VM P säger: har någon 
blifvit sinnesrubbad, skall man lysa för grannar och socknemän, och 
hans fränder skola vårda den sinnessjuke; kommer han fri och dräper 
någon eller orsakar eldsvåda, bota han eller hans arfvingar d. v. s. de 
af hans fränder, som stå i sådant släktskapsförhållande till den sjuke, 
att de hafva arfsanspråk, i fall han aflider, 7 mk och icke mer, äfven 
om vid den af den sjuke orsakade eldsvådan någon innebrännes, för 
sår som han bibringar någon botas sex öre; samma bötessatser gälla 
för dräpande eller sårande af den sjuke själf; har det icke lysts på 
föreskrifvet sätt, så botes såsom för »viljaverk». Härmed stämmer Upp- 
landslagen^ nästan ordagrannt öfverens, men låter lysning ske utom inför 
grannar och socknemän äfven å häradstinget och bestämmer böterna 
för »såramål» till endast tre öre. Detta är af stort intresse, dä man 
på grund af lagrummens utomordentliga likhet i de bägge lagarna 
närmast måste tänka, att bestämmelserna direkt ur Upplandslagen inta- 
gits i VM I. Detta kan dock icke hafva skett, då i så fall olikheterna 
med afseende på lysning och de delvis olika bötessatserna vore oför- 
klarhga. Man kan här icke gärna komma till något annat resultat än 
att regeln för vård af sinnessjuka är urgammal men i de olika land- 
skapslagarna undergått vissa modifikationer. Följer man den inom den 
historiska vetenskapen allmänt erkända regeln att ä priori anse den 
enklaste och mest kortfattade berättelsen för den äldsta, så skulle man 



1 VM / B 5: i; // J 4; CL ] 6: pr; SmL J 6; HL ] 6; Götalagarna 
hafva här betydligt afvikande regler. 
■ VM I M 21; lika // M 2: i. 
=* UL M 2: I. 

— 19 — 



P. GIRGENSOHN 



i här föreliggande fall komma till det resultat, att VM I återgifver den 
ursprungliga rättssatsen i en äldre form än Upplandslagen. 

De påpekade likheterna mellan vissa ställen i Upplandslagen och VM 
I bevisa således icke utan vidare, att de ställen, där sådana förekomma, 
äro tagna ur Upplandslagen och att den oss föreliggande formulering af 
VM I i dessa delar måste vara yngre än Upplandslagen. Som vi ofvan 
sett, kan äfven det motsatta förhållande föreligga, och i allmänhet får 
man vid genomläsandet af VM I det intryck, att många af de äldsta 
rättsreglerna mera oförändradt blifvit bevarade i Dalarnes aflägsna 
skogsbygder än i Sveriges mera centrala och civiliserade delar. Detta 
är af stor vikt för den, som med tillhjälp af de bevarade rättskällorna 
vill uppkonstruera en bild af de rättsförhållanden, som härskade innan 
rätten vann den gestalt, i hvilken den upptecknats och bevarats till 
vår tid. Man får icke alltid, såsom man hittills gärna gjort, säga att 
en rättssats som i en yngre lag finns mer eller mindre likalydande med 
en bestämmelse i en äldre lag, är tagen ur den senare, utan man får 
oftast noga undersöka om icke en gemensam källa för bägge rättssat- 
serna kan hafva funnits i en icke läng;re bevarad bestämmelse. 



Till kännedomen om Vadstena klosters ställning 
såsom religiös institution.^ 

Af Torvald Höjer. 

För vinnande af en riktig uppfattning" af den ställning, som birgitti- 
nerna inom kyrkan intogo, eller här närmast af den ställning, som Vadstena 
kloster intog inom den svenska kyrkan, kräfves oundgängligen ett 
skarpt fasthållande af den allmänna grundskillnad, som alltifrån början 
och redan i stiftarinnans afsikt förefanns mellan å ena sidan birgittinerna 
och å andra sidan de vid deras framträdande befintliga äldre ordnarna. 
Detta gäller såväl de gamla klostersamfunden, främst cistercienserna, 
som framför allt de ordnar, som vid tiden för Birgittas uppträdande 
voro de tidsenligaste och alltså de inflytelserikaste, och hvilkas ställning 
därför också utöfvade ett dominerande inflytande på det allmänna för- 
hållandet mellan det regulära och det sekulära prästerskapet, nämligen 
tiggarordnarne (franciskaner, dominikaner, karmeliter och augustinere- 
miter). 

I allmänhet har denna motsättning kanske ej tillräckligt beaktats. 
Sin grund har väl detta förnämligast däri, att birgittinerna i afseende 
på sin organisation närmast utgingo från cistercienserna,^ under det 
att de med hänsyn till privilegier ju likställts med en af mendikant- 
ordnarne (augustineremiterna) och i följd däraf åtnjöto åtskilliga af de 



^ Denna uppsats skrefs för flere år sedan och var från början ämnad att ingå i ett 
större arbete. Den har nu i några punkter omarbetats med indragande af nytt material. 
Till en systematisk genomforskning af källor och möjhgen nyutkommen litteratur 
på området har erforderlig tid ej stått förf. till buds. 

- Höjer, Studier i Vadstena klosters och biri^ittinordois historia, s. 34. 



6o TORVALD HÖJER 



för dessa särskildt utmärkande förmånerna, speciellt deras bikt- och 
interdikt- samt några af deras aflatsprivilegier.^ Men motsättningen 
finnes där icke dess mindre. I organisatoriskt afseende är birgittinor- 
den i flera af de viktigaste punkterna sina föregångare, äldre som yngre, 
betydligt underlägsen, och denna medfödda svaghet har utöfvat ett 
olycksdigert inflytande på dess hela utveckling, hämmat dess växt och 
undergräft dess lifskraft. 

Grundolikheten, hvarur väl ytterst så godt som alla de viktigaste or- 
ganisatoriska skiljaktigheterna framspringa, birgittinregelns egendomli- 
gaste punkt, var ordens dubbelkloster för fattning. Alla äldre ordnar af 
betydenhet, cistercienser såväl som mendikanter, liksom ock inom dem 
uppvuxna kongregationer, voro organiserade i skilda, enbart manliga 
eller enbart kvinnliga grenar, om man ock hos franciskanerna möjligen 
någon gång kan spåra en dragning åt dubbelklosterväsende. Af äldre 
dubbelklosterorganisationer är fontevraldensernas till Frankrike begrän- 
sade orden den enda af betydenhet, och den företer med den birgit- 
tinska så stora likheter, att man väl har rätt att antaga, att den har 
gifvit Birgitta uppslaget till hennes anordning.^ 

Dubbelklosterförfattningen, hvilken betydelse den må ha haft för 
det kulturinflytande birgittinerna i de nordiska länderna utöfvat, var ur 
organisatorisk synpunkt knappast något lyckligt grepp; den gaf åt bir- 
gittinernas organisation något tungt och otympligt. I själfva verket har 
man väl att i densamma söka en af hufvudorsakerna till deras ringa 
utbredning och hastiga förfall. De synpunkter, som därvidlag komma 
i betraktande, synas mig vara följande. 

På grund af det exceptionellt stora antal klosterfolk, som enligt re- 
gelns föreskrift ursprungligen (före 1487)^ fordrades i hvarje birgittin- 
kloster, blefvo dessas anläggningskostnader synnerligen dryga. I samma 



' Höjer, a. a., s. 62, 95 ff. 

"^ I min förut citerade undersökning har jag, om ock med tvekan, uttalat mig mot 
teorien om en fontevraldensisk inverkan på utformningen af Birgittas klosteridéer (s. 
41, 42). Den kritik, som Westman, ///j/. 7yc/j-/'r., XXVI (1906), s. 268 f., riktat mot min 
bevisföring, synes mig i det hela berättigad och det resultat, hvartill han kommit, sannohkt. 

' Höjer, a. a., s. 297. 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 6 1 

riktning verkade ock de anordningar med hänsyn till själfva byggna- 
derna, som voro nödvändiga till förekommande af de sedliga vådor, 
som obestridligen medföljde bröders och systrars sammanförande i 
samma kloster. De stora ekonomiska krafven skrämde från grundandet 
af birgittinkloster, liksom de ock, såsom ordens historia nogsamt utvisar, 
beredde svårigheter för stiftarne att fullborda de anläggningar, med 
hvilka de en gång gripit sig an.^ 

Men dubbelklosterordningen utöfvade äfven ett bestämmande infly- 
tande på munkarnes ställning. Närmast voro de att betrakta såsom 
nunnornas kapellaner och själasörjare, brödrakonventen alltså såsom 
komplement till systrakonventen, hos hvilka ledningen af den ekono- 
miska förvaltningen skulle ligga. Munkarnes ställning, i sig själf så- 
lunda tämligen kringskuren, blef det än mera genom de, delvis med 
själfva dubbelklosterprincipen sammanhängande, ytterligt stränga klausur- 
föreskrifterna, som naturligtvis i hög grad hindrade dem från att träda 
i någon vidsträcktare förbindelse med landets befolkning. Birgittinbrö- 
derna kunde till följd däraf liksom på grund af sina trägna gudstjänstliga 
phkter ej tillägna sig cisterciensernas intresse för den materiella odlingen, 
som för den ekonomiska utvecklingen varit af så oerhörd betydelse. 
Och å andra sidan kom deras religiösa — homiletiska och pastorala — 
verksamhet att sakna mendikanternas praktiska, utåtvända, rörliga, 
agitatoriska, nästan aggressiva prägel. 

Tiggarmunkarne sysslade ju framför allt med livad vi skulle kalla 
social verksamhet, med predikan och själavård, särskildt bland de fatti- 
gare folklagren. Obundna af hämmande klausurföreskrifter eller ideliga 
andaktsöfningar, hade de hela landet till verksamhetsfält, ofta till stor 
förargelse för folkets ordinarie herdar. Birgittinerna åter voro i främsta 
rummet hänvisade till att vara ett samfund för andaktsöfningar, kon- 
templation och studier. I detta afseende som i andra var Birgittas 
skapelse framsprungen ur en nordbos grubblande lynne. Väl voro 
prästmunkarne i själfva ordensregeln ålagda att på större festdagar 

'■ Höjer, a. a., s. 194. 



62 TORVALD HÖJER 



predika för folket på landets språk, och de utförde äfven med utgångs- 
punkt i ordens rika bikt- och aflatsprivilegier ett omfattande arbete som 
predikanter och själasörjare. Men de stränga klausurföreskrifterna hin- 
drade dem från att såsom mendikanterna — man har kallat dem me- 
deltidens frälsningsarme — föra sin religiöst-sociala verksamhet ut på 
vägar och stigar, på gator och torg. I det hela nödgades de inskränka 
sin verksamhet i här ifrågavarande afseende till de visserligen ej få 
pilgrimer, som i andaktssyfte årligen besökte klostret. 

Men klausurbestämmelserna hindrade ej blott för de enskilda mun- 
karne arbetet utåt; de försvårade äfven samarbetet mellan ordens olika 
kloster och bidrogo till att förhindra uppkomsten af en verklig ordens- 
författning. Därtill medverkade dubbelklosterorganisationen äfven från en 
annan synpunkt. Den blef nämligen roten och upphofvet till de oupp- 
hörliga slitningar inom orden, som vållades af spänningen mellan brödra- 
och systrakonvent. Inom de särskilda klostren tillerkändes nämligen 
den ledande ställningen åt abbedissan, under det att samtidigt till följd 
af nunnekonventens klausurförhållanden, sådana de så tidigt som 1298 
ordnats genom Bonifatius VIII:s stadga Periailoso, ordens internatio- 
nella organisation med hvad den innebar af befogenheter och uppdrag 
måste läggas i de något friare ställda brödrakonventens händer. Också 
var under långa tider i Vadstena kloster missämjan mellan bröder och 
systrar kronisk,^ och äfven på andra ställen kan man spåra likartade 
förhållanden.^ 

Den motsats, som förefinnes mellan å ena sidan mendikanternas 
och cisterciensernas starkt centraliserade ordensförfattning, å andra sidan 
de lösa band, som förena birgittinernas kloster, har således tvifvelsutan 
en af sina rötter i denna hos Birgittas ordensorganisation immanenta 
motsättning mellan brödra- och systrakonvent. Men den leder ock till 



' IIöjF.R, a. a., s. 187 fl'. 

* Den V' 1496 skrifver lagmannen i Ikrgen Erik Andersson till Vadstena kloster 
om förhållandena i Munkaliv: »abbadisan, som nnest sculde radlia, hon radher nw 
mynst» (Di/)/. Xorrci^u:, XVI, N:o ^22). Liknande klagomål förspörjas äfven rörande 
birgittinklostrct i Liiblin (orig. på papper i AVI odateradt, men sannolikt från 1511). 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 6^ 

en del sitt ursprung från den birgittinregelns föreskrift, som för klostren 
i vissa långtifrån oviktiga stycken bibehöll stiftsbandet, kvarhöU dem 
under respektive dioecesers ordning. Mendikanterna voro fritagna från 
den vanliga kyrkliga j urisdiktionen, ställda direkt under påfvestolen, 
ägde en nästan monarkisk författning, hvars spets bildades af en or- 
densgeneral och ett regelbundet sammanträdande generalkapitel. Hos 
cistercienserna var själfständigheten visserligen ej så starkt betonad, 
organisationen ej så stramt centraliserad, men deras oberoende af stifts- 
biskoparne i allt väsentligt fastslaget.^ Birgittinerna däremot voro prin- 
cipiellt ej lösta från den ordinarie kyrkliga förvaltningen, i det att ve- 
derbörande stiftsbiskop var h varje birgittinklosters visitator, liksom ock 
detsamma i afseende på munkarnes gudstjänster stod under dioecesens 
ordning. 

Fasthåller man här antydda synpunkter, är det ej svårt att för- 
klara, hvarför de försök att skapa en birgittinsk ordensförfattning, som 
dock upprepade gånger gjordes, voro på förhand dömda att misslyckas, 
tills omsider reformationstidens stormar bröto in öfver orden. Det kan 
knappast lida något tvifvel, att dylika organisationsförsök städse setts 
med mindre blida ögon af abbedissor och stiftsbiskopar, och att det för 
den framsyntare politiken varit svårt eller omöjligt att göra sig gällande 
gentemot deras aktiva eller passiva motstånd. 

Men, kan man då med skäl fråga, huru kunde en till själfva sina 
organisatoriska grundprinciper verkligen så svag och otymplig orden 
— och det till på köpet en, som i mycket annat representerade förål- 
drade ideal — vinna en så pass framskjuten kyrklig ställning, en såpass 
vidsträckt utbredning, som den likvisst verkligen fick? Frågan är i 
själfva verket ej så alldeles lätt att besvara. Några antydningar må 
här vara nog. 

En förklaringsgrund är otvifvelaktigt stiftarinnans egen öfverväldi- 



^ Jfr generalkapitelstatutet af 121 1 («Prohibetur a capitulo generali, ne aliquis 
abbas ordinis nostri quolibet modo sustineat, quod episcopus ordinis nostri visitet filias 
suas abbatias vel in eis creet abbates vel novitios benedicat») samt Gregorius IX:s 
privilegier. Xomasiico7i Cisterdense, ed. H. Séjalon (Solesmis 1892), s. 277, 278, 306. 

— 5 — 



64 TORVALD HÖJER 



gande personlighet: hennes helgongloria omstrålar från början den nya 
stiftelsen på dess väg. Om hennes inflytande på samtiden behöfver 
jag här ej orda. Hennes lefnadstecknare, främst naturligtvis de katolska, 
ha — ibland säkerligen med någon öfverdrift — dröjt vid det öfverväl- 
digande intryck hennes ord gjorde, vare sig hon i Sverige frimodigt 
och kärft gisslade Folkungahofvets flärd och lättsinne, eller då hon, en 
främling från ett land, som man kände blott genom fantastiska hör- 
sägner, hög och allvarlig, i Rom dundrade mot kyrkans syndafördärf 
och ljumhet. I huru hög grad hon redan under sin lifstid fångat sam- 
tidens fantasi och gripit dess vilja inom alla samhällets lager, från påf- 
var och kejsare ned till de fattigaste tiggare, därom vittna otaliga små- 
drag i hennes legend, liksom själfva vittnesmålen i hennes kanonisations- 
process. Redan i lifvet tillhörde hon sagan och historien. 

I det följande vill jag inskränka mig till att söka antyda, i hvilken 
grad hennes minne lefvat kvar hos eftervärlden, huru det sträckt sina 
verkningar till de mest skilda länder och de mest skilda tider. Det är 

o 

ett rikt och intressant ämne, som hittills — så vidt jag känner — aldrig 
blifvit behandladt. Det är här icke fråga om något systematiskt ut- 
nyttjande af det material, som kunnat antagas därom lämna upplysning, 
endast om några sammanplockade drag, som tillsammans dock ge kon- 
turerna till en bild. 

Såsom Westman i en förträfflig liten uppsats framhållit^, är det 



* Hist. Tids/cr., XXVI (1906), s. 262 ff. En del af den där åberopade litteraturen 
var af mig visserligen förut använd för affattandet af här föreliggande uppsats. Men 
åtskilligt nytt material och flera nya uppslag liar förf. i förstnämnda uppsats lämnat. 
Särskildt begagnar jag tillfället att erkänna det berättigade i den kritik han riktat mot 
hvad jag i min förut anförda undersökning yttrat om skriften Onus mundi, liksom mot 
min underlåtenhet att ställa händelserna på BaselkonsiHet i belysning af de birgittinska 
profetiornas användning i de kyrkliga omstörtningsidcernas tjänst. Särskildt i afseende 
på det sist sagda synes mig Westman ha gifvit ett godt och fruktbringande uppslag. 
Hvad åter angår den anmärkning, som riktas mot min framställning af Birgittas för- 
hållande till reformationen, så torde min ärade granskare i någon mån ha missuppfattat 
mig. Jag har vändt mig mot den protestantiska apologetik, som allt ifrån Flacius lUy- 
ricu.s tagit all opposition mot påfvemakten och kyrkans hierarkiska ordning till intäkt 
för protestantismen. I detta afseende tror jag fortfarande, att min uppfattning är den 
riktiga. Att åter Birgitta i vissa fall hört till hvad man skulle kunna kalla påfvestolens 
allra trognaste opposition och att denna opposition i visst hänseende arbetat reforma- 

— 6 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 65 

framför allt genom sin profetiska verksamhet, som Birgitta förvärfvat sig 
sin framskjutna plats i medeltidens historia, genom den, som hon gjort 
sin insats i den medeltida kyrkans och den medeltida religiositetens ut- 
veckling. För sin samtid liksom för sin närmaste eftervärld blef hon 
hvad Joachim från Floris varit för den äldre medeltiden. Alltifrån 1300- 
talets slut nämnas de åter och åter tillsammans såsom de förnämsta 
profetiska auktoriteterna.^ Någon systematisk undersökning rörande 
den svenska sierskans ställning i den senare medeltidens profetiska och 
apokalyptiska litteratur finnes icke; att göra en sådan skulle helt visst 
vara en tacksam, om ock kräfvande uppgift, helst hela ifrågavarande 
sida af medeltidspublicistiken öfverhufvud är ett alltför litet undersökt 
område.^ 

Det torde väl knappast kunna betraktas såsom en för djärf eller 
godtyckUg kombination att antaga, att de af Birgittas profetiska utsagor, 
som tillåta en tillämpning å svenska förhållanden, i tal och afskrifter 
spridts kring landet och äfven kommit till användning under de inre 
brytningarna i Sverige under 1300-talets senare hälft; antydningar därom 
saknas ej alldeles.^ Säkert är, att den spådom om en snar död, h varmed 



tionen i händerna, det är själfl<lara sanningar, som jag aldrig velat förneka. Men 
emellan Birgittas åskådning och reformatorernas synes mig likväl ett svalg befäst (jfr. 
Haller, Papsttum und Kirchenrefofin, I, s. 87 ff.). 

^ Se DöLLixGER, Der Weissagungsglaube und dos Propheteiithiim in der christ- 
lichen Zeit, först tryckt i Raumers Historisches Taschefibuch, 5 Folge, Bd. I (1871), 
s. 257 ff., omtrjxkt i Kleinere Schri/te7t, s. 451 ff.; här åsyftade ställe återfinnes där å 
sid. 537. Af DöUingers undersökning har Alfred Plummer 1873 utgifvit en engelsk 
öfversättning med titel Prop/iecies and the Prophetic Spirit in the Christian Era. 
Öfversättaren har i noter och exkurser tillfogat åtskilligt nytt material. 

^ Utom DöUingers nyssnämnda skrift ha rådfrågats Werxer, Die Plugschrift 
»Omis ecclesicE-» (ijiQ) samt Kirchen- tind sozialpolitische Publizistik iin Mittelalter 
(Deutsche Geschichtsblätter, VI, s. 65 — 88, 105 — 116); Rohr, Die Prophetie imletzsten 
Jahrhundert vor der Reformation als Geschichtsqicelle und Geschichtsf aktör (Hist. Jahr- 
buch d. Görres-Gesellschaft, XIX, s. 29 — 56, 447—66) och Gotheix, Politische und 
religiöse Volksbeivegtcngeft vor der Reformatio7i. 

' Se t. ex. de »Commentarii historici super nonnuUis revelationibus S. Birgittje de rege 
Magno Erici et successoribus ejus», som Axxerstedt efter en Uppsala-handskrift af- 
tryckt i Scriptores renan Suecicarum (III:i, s. 16 ff.). Kommentatorn har sannolikt 
varit någon klerk från Linköpings stift, som för studier vistats vid universitetet i Prag. 
Jfr ock Vadstena-diariets anteckning under 1350,0. a., I:i, s. 100, där digerdöden fram- 
ställes såsom i Birgittas uppenbarelser förutspådd. 

Hist Stud. — 7 — 5 



^ TORVALD HÖJER 



sierskan 1370 hotade Urban V, om han lämnade Italien, går igen hos 
samtida krönikeskrifvare.^ Och när vi möta den uppgiften, att do- 
minikanen Thomas Stubbes redan år 1373 i London höll föreläsningar 
öfver Birgittas uppenbarelser, och att Thomas Lavingham 1381 införde 
kännedomen om dem i Oxford," är det knappast för djärft att antaga, 
att det i främsta rummet var det profetiska draget i hennes skrifter, 
som tilldragit sig de nämnda lärdes uppmärksamhet. I min förut om- 
nämnda aihandling har jag påpekat, att den berömde teologen Henrik 
af Langenstein, de konsiliära teoriernas äldste märkesman, i sin år 138 1 
författade Epistola concilii pacis klandrat Urban V (sic !) för att han ka- 
noniserat Birgitta.^ Då man vet, att nämnde teolog uppträdde mot de 
profetior, som gingo under Telesphorus' namn,* är det ju tänkbart, att 
hans ståndpunkt med hänsyn till Birgittas kanonisation förestafvats af 
en allmän ovilja mot dylika fenomen på det religiösa området. 

Hvilken roll Birgittas förkunnelse för medeltidens människor spelat, 
framgår kanske bäst af det faktum, att frågan om hennes uppenbarel- 
sers ursprung och renlärighet varit föremål för pröfning af båda de 
stora kyrkoförsamlingarna på 1400-talet samt i samband därmed under- 
kastats granskning af tidens berömdaste teologer, en Gerson, en 
Döring och en Torquemada. Ehuru så godt som intet är kändt rö- 
rande den behandling, som på Konstanzkonsiliet kom Birgitta och hen- 
nes orden till del, synes dock ett och annat häntyda därpå, att det ej 
minst var såsom utsagor af en profetisk ande, som hennes Revelationes 
där blefvo utsatta för kritik.^ Och Westman har — säkerligen med 
full rätt ■ — framhållit, att det nog mest var på grund af att sierskans 



' Se t. ex. GoBELiNus Perso\'s Cosmodromhis^ ed. M.\x J.\nse\, s. 75. 

* Ada Sanctorum, Octobris T. IV, ss. 408, 409. 

•"' Studier, s. 115. 

•* DöLLiNGER, a. a., s. 547; RoHR, a. a., s. 43; Werner, Die Flugschrift -nonus 
ecclesia:-», s. 72, not 3. 

"* Gerson författade i anledning af Birgittas förnyade helgonförklaring i Konstanz 
(*/i 141 5) en den 28 aug. s. å. dagtecknad stridsskrift, De probaiione spirituum — en 
rationaliserande andes inlägg mot tidens öfverspända rörelser. Se von der Hardt, 
Ma^num oecuvienicum Constantiense Concilium, III, s. 28; Scuw ab, Jo/tannes Gerson, 
s. 364-367. 

— 8 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 6^ 

uttalanden tagits till intäkt för tidens svärmiska och revolutionära rikt- 
ningar, som på konsiliet i Basel hennes uppenbarelser frånkändes sin 
auktoritet och hennes ordenssamfunds biktprivilegier — de rättigheter 
således, som ställde birgittinmunkarna i rapport med folkmassorna — 
vingklipptes.^ Ty en anledning till misstankarna mot Birgitta och hen- 
nes verk var förmodligen den revolutionära »sensationsskrift af första 
ordningen», som en viss Johannes Tortsch år 1433 sammanställt hufvud- 
sakligen af citat från hennes skrifter och gifvit namnet Onus mundi, och 
som från år 148 1 af trycket utkom i flera upplagor på latin och tyska. ^ 
Men vill man bilda sig en föreställning om den ställning Birgitta 
genom sin profetiska verksamhet intog, bör man i främsta rummet stu- 
dera den politiska och kyrkopolitiska publicistiken vid I400talets slut 
och 1500-talets början. Medeltidens sista skede var en stormtid, då det 
gamla samhället knakade i sina fogningar. Den under 1300-talet ge- 
nomförda strama centralisationen — »papocesarismen» — förlamade de 
kyrkliga organens verksamhet och undergräfde, särskildt genom sina 
yttringar på det ekonomiska området, deras ställning i de olika län- 
derna. Den stora schismen gaf en afgörande stöt åt den medeltida 
uppfattningen af en helig allmännelig kyrka och beredde väg för de 
framväxande nationalkyrkorna. Och den förvärldsligade ande, som hos 
den högsta kyrkostyrelsen gjorde sig gällande, delvis i samband med 
det återvaknande intresset för antikens kultur, framalstrade en i början 
oklar och famlande, men icke dess mindre mäktig och djupgående re- 
aktion inom alla de kretsar, för hvilka det religiösa lifvet ännu betydde 
något. Lika häftigt bröto sig inom det världsliga samhället gammalt 
och nytt emot hvarandra. Kristenheten, den gamla civitas Dei, remna- 
de sönder på det politiska området som på det kyrkliga. Nationalsta- 
terna framväxte och konsoliderade sig. Den gamla medeltidsförvaltnin- 
gen började ge rum för en modern ämbetsmannaadministration. Stä- 
derna och det tredje ståndet framträngde vid sidan och på bekostnad 



' Westman, a. a., s. 267, 268. 

* Westman, a. a., s. 265 ft"; jfr nedan s. 71. 

— 9 — 



68 TORVALD HÖJER 



af de gamla privilegierade stånden. De förändrade ekonomiska förhål- 
landena samt en följd af oår och epidemier vid sekelskiftet 1500 gåfvo upp- 
hof till ett djupgående socialt missnöje. Det är klart, att en sådan 
br}'tningstid, då det gamla upphört att tillfredsställa människornas be- 
hof och det nya ännu ej hunnit taga form, skulle gifva upphof till en 
mängd oppositionella rörelser. Där funnos de nyktrare och mera mål- 
medvetna kyrkopoHtici, som i en författningsändring, i ett på folksuve- 
ränitetens grundval byggdt konsiliärt kyrkoskick sökte den reformation 
till hufvud och lemmar, som skulle frälsa kyrkan. ISlen detta program 
var för abstrakt, för teoretiskt, för torrt för att kunna fånga folkfanta- 
sien. Det var också, kan man väl säga, fotadt på ett misskännande af 
hvad frågan innerst gällde, en felsyn på arten af de missförhållanden, på 
hvilka man ville råda bot. De djupa massornas sinnen fångades i stäl- 
let af den radikalare förkunnelse, som närmast gick tillbaka till den 
strängare kretsen af den helige Franciscus' efterföljare, och som såg 
roten till det onda främst i prästernas vinningslystnad^ och sökte rädd- 
ningen ej i dekretaler och kyrkomötesbeslut, utan i ett återvändande 
till de äldsta kristna idealen, till ett lif i fattigdom och ödmjukhet, i anda 
och sanning, i ett prästerskap i apostoliskt armod och apostolisk pre- 
dikoverksamhet, ej i purpur och lenkläder. Med dessa religiösa ideal 
sammanflätade sig ofullgångna sociala och politiska sträfvanden, fram- 
alstrade af trycket och oron på det politiska och sociala området och 
färgade af samma en smula hektiska religiositet. Det var häfdandet 
af de fattiges och ringes rätt eller företräde gentemot de mäktiga och 
rika på det kyrkliga området som på det världsliga, gisslandet af de 
storas brott och synder, hatet mot den bestående orättfärdigheten och 
snikenheten och mot den bestående ordningen inom stat och kyrka. 
Detta var idel saker att ta på, saker, som gemene man tyckte sig 
förstå, som kunde bemäktiga sig deras känsla och fantasi, ett program 
för hvilket de kunde hänföras. Och så uppväxte svärmiska och revolu- 

• Kyrkans och prästerskapets girighet är i alla reformskrifter ett stående tema, 
som varieras i alla tonarter; denna grundtanke leder direkt tillbaka till Joachim från 
Floris. 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 69 

tionära riktningar, den ena ofta bizarrare och vildare än den andra, alla, 
som förhållandet varit från människosläktets barndom till våra dagars 
arbetarerörelser, syftande mot ett drömdt idealsamhälle och alla käm- 
pande med profetian i en eller annan form^ såsom ett af sina för- 
nämsta politiska kampmedel. I den nyuppfunna tryckpressen fingo 
dessa rörelser ett af sina verksammaste vapen. Broschyrlitteraturen från 
medeltidens sista skede är också synnerligen rik och intressant, ehuru 
ett ännu blott delvis genomforskadt område. 

Det är icke öfverraskande, att Birgittas uppenbarelser skulle finna 
vidsträckt användning inom denna agitationslitteratur. Icke som skulle 
hennes ledande idéer i och för sig stå i samklang med dem, som för- 
kunnades af 1300- och 1400-talens radikala opposition. Hon var tvif- 
velsutan en varm vän af det härskande hierarkiska kyrkoskicket och 
sörjde öfver det afbräck, det lidit genom kurians förflyttning till Avignon. 
Vi söka förgäfves hos henne denna frigjordhet i uppfattningen af reli- 
giös form, denna svärmiska hängifvenhet för fattigdomen, som förledt 
moderna forskare att missteckna Franciscus' gestalt. Hennes angrepp 
gällde knappast systemet, utan de ovärdiga personerna, som genom 
sitt handhafvande af detsamma utsatte kyrkan för faror och fördärf. 
På samma sätt förhåller det sig med hennes politiska uppfattning. Hen- 
nes kritik af konung Magnus och hans gemål har säkerligen vida mer 
att göra med den svenska aristokratiens författningsidéer än med de 
tyska böndernas försök att komma sina herrar till lifs. Men hennes 
oblidkeliga stränghet i den sedliga uppfattningen, hennes flammande 
ovilja mot den förvärldsligade och vinningslystna andan inom kyrkan, 
hvars nära samband med systemet hon säkerligen icke såg, hennes kon- 
kreta framställningssätt, hennes språks glödande bildprakt och framför 
allt hennes, såsom Westman säger, »oerhörda styrka i invektivet», allt 
detta var ägnadt att gifva hennes ord vingar bland folket. Och det 
intryck, deras egenart gjorde, förhöjdes ytterligare af de dunkla och 

^ Med rätta framhåller Wer\er, a. a., s. 84, att man i profetian sökte finna 
rättstiteln för sitt rättsvidriga program på samma sätt, som man på 1700-talet sökte 
revolutionens rättsgrund i de si stjärnorna skrifna mänskliga rättigheterna». 

— II — 



70 TORVALD HÖJER 



fantastiska sägnerna om hennes person: hon härstammade från ett sago- 
land i norr, hon var af kunglig släkt — hon kallas vanligen »prin- 
cipissa Nericie», ibland t. o. m. drottning — man hade hört berättelser 
om hennes verksamhet bland fattiga och sjuka, om hennes underbara 
gärningar, om hennes vallfärder i Italien och till det heliga landet, och 
allt detta så att säga lyftade henne upp från det vanliga och gaf en 
särskild relief åt hennes ord. Det var sedan en lätt sak att i ett nytt 
sammanhang — omedvetet — gifva hennes uttalanden en ny innebörd, 
en ny riktning, att göra hennes angrepp på Avignonpåfvarna till ett 
angrepp på påfvedömet, hennes bestraffande ord mot slemma präster 
till diatriber mot hierarkien, med ett ord att omskapa det hela till något, 
som bättre stämde med tendensen hos den senare medeltidens radikala 
opposition. Det var i själfva verket icke konstigare, än det skulle vara 
att ge en eldig schartauansk vältalares samhälleliga varningsord ett 
syftemål och en adress, som han själf icke skulle vilja vidkännas. Det 
är alltså naturligt, att Birgittas profetior och filippiker i agitationslitte- 
raturen under 1400-talets sista och 1500-talets första årtionden spela en 
synnerligen betydande roll. Några antydningar — hufvudsakligen frukten 
af Klemmings, Döllingers och Werners forskningar — må belysa 
det sagda. 

Under tiden intill 1520 upplefde den svenska sierskans uppenba- 
relser tre latinska upplagor, den första tryckt i Liibeck 1492^^ de båda 
andra i Niirnberg 1500 och 15 17, samt trenne högtyska, utgifna i Niirn- 
berg 1502 samt i Augsburg 1502 och 1504.^ Härtill komma sedan 
från olika synpunkter gjorda urval ur sierskans skrifter. Sådana äro 
t. ex. skildringar af Frälsarens och jungfru Marias lif enligt Birgittas 
uppenbarelser (latinska upplagor 1489, 1491 och 15 17; nederländska 
1491 samt i början af 1500-talet)^ samt vidare utdrag ur uppenbarel- 



' Script. rer. Suecic, I:i, s. 200. 

' Kle.mming, Bir^ittalittej-atur (Bil. till Ktoii^l. Bibliotekets drsheriittehe 1885), 
s. 6—14, 42 ff; Werner, a. a., s. 75, not 7. 
' Kle.m.ming, a. a., s. 27 — 30, 51 ff. 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING Jl 

serna i plattysk (1484 — 94, 1496) och italiensk (15 18) öfversättning.^ 
Den af magister Johannes Tortsch sammanställda, uppenbarligen på den 
vidsträcktaste spridning beräknade Birgitta-antologien Oiius mundi har 
jag förut vidrört; en karaktäristik af boken lämnar i sin anförda upp- 
sats Westman.^ Den första latinska upplagan utkom i Rom 1485, men 
redan några år tidigare (1481 och 1482) hade tvenne tyska upplagor 
sett dagen under titeln »Biirde der Welt»; under tiden 1502 — 1569 ut- 
kommo ytterligare fem upplagor (1502, 1504, 15 10, 1522 samt 1569).''^ 
Af de femton böner, som på mycket lösliga grunder tillskrifvits Birgitta, 
äro från 1480 och framåt en mängd upplagor kända på latin, italienska, franska, 
engelska och tyska.* I Lyon utgafs 1 5 1 7 i en bönbok, kallad Hortulus animcB, 
en upplaga försedd med de äfventyrhgaste löften om bönernas verkningar; 
boken gaf anledning till så mycken skandal, att den uppfördes å index. ^ 
Birgittas revelationer ligga ock delvis till grund för de profetior, som 
gå under Lichtenbergers namn (1488), ** liksom äfven för Aytingers be- 
kanta Methodius-kommentar (1496).'^ I det af Pamphilus Gengenbach 
år 1 517 författade skådespelet Nollhart förekomma bland de uppträ- 
dande Birgitta och den kumanska sibyllan.* Jämte Methodius, Cyrillus, 
Vincentius Ferrer, Katarina från Siena och Hildegard samt en traktat- 
samling, som gick såsom ett verk af Joachim från Floris — idel be- 
römda namn inom medeltidens profetiska litteratur — har hon lämnat 
material till en af de berömdaste bland de vid medeltidens slut utkom- 
mande reformskrifterna, den af biskop Berthold af Chiemsee författade 
Onus ecclesics.^ I en annan skrift af samma typ, känd under namnet 



^ Klemming, a. a., s. 36, 37, 39 — 42. Spår finnas af en ännu äldre upplaga på 
plattyska, tryckt i Rostock, men förmodligen aldrig utgifven. 

* a. a., s. 266, 267. 

^ Klemming, a. a., s. 24 — 27, 45—50; Werner, a. a., s. 76, not 2. 

* Klemming, a. a., s. 59 flf. 

'' JANSSEN, Gesch. des detitsche}i Vo/kes, 1^'', s. 71, not i. 
" DöLLiNGER, a. a., s. 553; Werner, a. a., s. 76, not i. 
" Hisf. Tidskr., XXVI (1906), s. 265; Döllinger, a. a., s, 553 ff. 

* Werner, a. a., s. 76, not i ; Rohr, a. «., s. 49. 

'■* Se utom Werners förut anförda skrift Döllinger, a. a., s. 556; Rohr, a. a., 
s. 52; Janssen, a. a., s. 702. De birgittinska uppenbarelserna hafva synnerligen 
starkt påverkat Bertholds bok. 



72 TORVALD HÖJER 



>Reformation Maximilians», anföres hon jämte de förut omnämnda samt 
Telesphorus, Reinhard och Johannes de Rupescissa (Roche-taillée).^ 
Ett annat verk från början af 1500-talet, som först i våra dagar utgif- 
vits och hvars författare af utgifvaren betecknats såsom »der ober- 
rheinische Revolutionär», grundar sig i vidsträckt grad, utom på Metho- 
dius och den joachimitiska litteraturen, på Birgittas uppenbarelser.^ 
Äfven i nordiska skrifter vid medeltidens slut finner man åtminstone 
en återklang af hennes profetior: den bekante danske karmelitmunken 
Paulus Eliae, mera känd under smädenamnet Pål Vändekåpa, tillämpar 
på Kristiern II Birgittas syn om de sex konungarna. Öfverhufvud spe- 
lar Birgitta en stor roll i hans skrifter, särskildt i svaret på konung 
Gustafs spörsmål.^ Slutligen måste framhållas, att i de vid 1500-talets 
början så ofta utkommande folkböcker, innehållande verkliga eller apo- 
kryfiska profetior af medeltidens berömdaste profeter, Birgittas namn 
ofta förekommer. Klemming anför i sin bekanta bibliografi en mängd 
dylika Birgitta-profetior på olika språk; huruvida de, såsom Klemming 
uppger, samtliga böra liksom de 15 bönerna räknas till den apokryfiska 
Birgitta-litteraturen eller om några af dem verkligen innehålla utdrag 
ur hennes uppenbarelser, kan jag ej afgöra, då jag ej i detalj undersökt 
saken. ^ 

För kuriositetens skull må slutligen anföras ett par exempel på, 
huru Birgittas profetior ända in i senaste tid bibehållit sin aktualitet. 
I ett bref d. "' U 1656 angående lämpligheten af ett eventuellt krig med 
Sverige skrifver den danske residenten i Hamburg Martin Rasch till 
sitt hof: »Vaticinium Birgittas skal lyde: Regnante rege octavo omnia 
sursum deorsum vertentur (under den 8:de svenske Konges Regjering 



* RoHR, a. a., s. 565. 

' H. Haupt, Der oberrhcinische Rcvohifionii?- (Westdeutsche Zeitschrift fiir Ge- 
schichte a«</ ÄVwj-/', Krgänz-heft VIII), s. 196 ff; Wernkr, a. a., s. 102. 

ä Se Engelstoft, Paulus Elice (Nyt Hist. Tidskr., vdg. af den danske Hist. 
Förening, II), s. 60, 61, 119. Povel Eliesens Danske Skrifter, s. 85, 86. 

* Klemming, a. a., s. 62 ff. I förbigående må anmärkas, att den i Augsburg 15 16 
tryckta skrift, som Werner, a. a., s. 76, not i, anför under benämningen »Auszug et- 
licher Praktika> etc, antingen är identisk med eller utgör en annan upplaga af den hos 
Klemming å sid. 65 omnämnda »Eyn auszug etlichcr Practica» etc. 

- 14 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 73 

skal Alt omveltes) og Gud er en retfaerdig Dommer».^ Och år 1860 
framdrog den bekante advokaten Gennarelli i ett inlägg i frågan om påf- 
vens världsliga makt Capitoli per la lider ta 7'eligiosa e po?itifida &X.t stdXXe 
ur Rev. VI, 74: »Den påfve, som älskar kyrkan, såsom jag och mina 
vänner älskat den, skall taga denna plats (den s. k. leoninska stadsdelen) 
i besittning för att mera i frihet och ro kunna samla sina rådgifvare 
omkring sig.» Man ville häri se ett profetiskt uttalande om att påfven 
borde uppgifva sin världsliga makt och nöja sig med en del af staden 
Rom. 2 

Stor var visserligen alltså den berömmelse, som Birgittas profetiska 
verksamhet förvärfvat henne under medeltiden. Men alltför ofta torde 
den ha förbundit hennes namn med sträfvanden eller personligheter af 
omstridd eller bristande renlärighet eller af en mot den kyrkliga ord- 
ningen fientlig riktning. Och så tillvida har den kanske lika mycket 
motverkat som banat väg för hennes ordensstiftelses utbredning och 
utveckling: händelserna på Baselkonsiliet äro ett bevis härför. Men en 
annan mätare på hennes anseende är hennes ställning såsom helgon, m. a. o. 
det så att säga officiella erkännande, som kom henne till del, och denna sida 
af hennes storhet är kanske lämpligare som bakgrund för en skildring af 
hennes ordens betydelse och ställning. Här ges blott några antydnin- 
gar, som säkerligen lätt kunde fullständigas; de torde dock vara till- 
räckliga för att klargöra saken. 

Birgitta blef — och det inom ett hälft århundrade efter sin död — - 
ett svenskt eller, såsom Helveg, tvifvelsutan påverkad af sin samtids 
skandinavistiska sträfvanden, men dock väl i det hela med rätta påpe- 
kat, snarare ett nordiskt nationalhelgon.^ Den endräktiga känsla af 
stolthet öfver att ett skandinaviskt land fostrat en sådan dotter, som 
fyllde de nordiska folkens sinnen, afspeglar sig i de böneskrifter till 



^ Hammerich, Christiei-ii den anden i Sverige og Carl X Gustav i Danmark 
(Khvn 1847), s. 130, 131; jfr Revelationes extravagafttes, c. 78. 

2 DöLLiNGER, a. rt., s. 538, 539; Nielsen, Pavedömmet i det nittende Htmdred- 
nar, IP, s. 262. 

' Deti danske Kirkes Historie til Reformationen, II, s. 191 — 194. 

— 15 — 



74 TORVALD HÖJER 



de stora kyrkomötena, för hvilka jag på annat ställe redogjort.^ Den 
framträder ock, parad med den religiösa fromheten, i den hängifna 
dyrkan, som inom de tre rikena kom den svenska sierskan till del. 

I Sverige blef hennes kanonisationsdag redan år 1396 på en synod 
i Arboga lagfästad såsom en fcstum tervce. Hvilken nu den rätta inne- 
börden af detta uttryck må vara, så betecknar det i alla händelser en 
kyrklig festdag af största betydelse — andra festa tcrrcs voro t. ex. den 
helige Franciscus' och elfva tusen jungfrurs dag.^ Hennes dyrkan så- 
som helgon tog sin början redan det år, då hennes kvarlefvor ankommo 
till fosterjorden. Stora människomassor samlades i andakt, hvarhelst 
tåget gick fram, liksom kring grafven i Vadstena. Sjuka strömmade 
dit — man läse de tidigaste mirakelsamlingarna^ — för att hos helgo- 
net söka hjälp för krämpor, som trotsat läkarekonstens ansträngningar. 
Det torde efter allt att döma ej ha dröjt många år, förrän Vadstena 
var både landets och Nordens mest besökta vallfartsort. 

Äfven rundt omkring i landet tog sig under medeltidens sista år- 
hundrade den fromma vördnaden för Birgitta lefvande uttryck. I bör- 
jan af 1400-talet omtalas åt henne helgade kapell och prebendor i Lin- 
köpings (1401) och Strängnäs (1413) domkyrkor,'* i Lödöse kyrka (1447)^ 
samt nära Motala.'' Birgittaaltaren omtalas i Husabyvists kyrka i Lin- 
köpings stift^ samt i Frödinge kyrka i Sevede härad. ^ Afven i Upp- 
sala domkyrka upprättades 1426 ett Birgittaaltare mot det, att kyrkan 
erhöll fjärdedelen af den inom ärkestiftet insamlade Birgitta-(=Vårfru-) 
penningen.^ Dessa på måfå utplockade exempel skulle helt visst kunna 
flerdubblas. 



' a. a., s. 167 ff; 2 10. 
' Höjer, a. a., s. 118, 119. 
' Höjer, a. «., s. 103 — 105. 

■* Svenskt Diptotnatarium fr. 1401^ I, N:o 66; II, N:o 1419; Script. rer. Suec, 
III;2, s. 283 ff. (Linköping); Sv. Dipl., II, N:o 1796, 1797, 2020 och 2444. 
'•' Urk. af d. V^ I447 i orig. på perg. RA. 
" Script. rer. Suedc, 111:2, s. 296, 
' Indulgensbref af d. 'V^ I445 i orig. på perg. i RA. 
" Bref af d. "/lo 1468 i orig. på perg. i RA. 
* Höjer, a. a., s. 354; öfvercnskommelsen är af d. */io 1426. 

— 16 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 75 

Äfven inom den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid fram- 
träder denna Birgittakult. På tidens altarskåp är hennes bild en stän- 
digt återkommande helgonfigur. H. Hildebrand upptager den på al- 
tarskåp från Tjällmo (Östergötland), Nicolaikyrkan i Stockholm (1468), 
Kumla (Nerike, 1477), Sollentuna (Uppland, 1475), Västra Ryd (Uppland), 
Ösebygarn (Uppland), Hammarby och Salem (Södermanland), Segerstad 
(Helsingland) och Sånga (Ångermanland). I Lye kyrka på Gotland 
finnas på altarskåpet scener ur Kristi historia, sådana de skildras af 
den heliga Birgitta.^ Hennes bild finnes målad i Tensta och Tolfta 
kyrkor i Uppland.^ Äfven på mässhakar och andra kultföremål finna vi 
henne af bildad.^ Birgittareliker torde hafva funnits i flera svenska kyrkor.* 

Också i Norge synes Birgitta-kulten ha gamla anor. Så omtalas 
redan år 1376 en norsk man från Oslo, som genom Birgittas hjälpande 
hand blifvit räddad ur ett farligt läge.^ Och något liknande berättas 
— utan angifvande af det år, när tilldragelsen skulle ha inträfiat — om 
några män från Nidaros.^ Men först 1436 stadgades på en provinssy- 
nod i Oslo, att Birgittas dag i Nidaros kyrkoprovins skulle högtidlig- 
hållas såsom en festdag af första ordningen.'^ I Nidaros liksom i Oslo 
funnos Birgittaaltaren. ^ Af ett bref från Vadstena kloster till ärkebiskop 
Eskil af Nidaros, dagtecknadt d. ^^/s 1416, finna vi, att ärkebiskopen 
hos konventen anhållit om ett exemplar af Revelationes extravagantes. '* 
Som en norsk hyllningsgärd åt Birgitta får väl äfven betraktas det 
aflatsbref för Vadstena kloster, som d. ^^/s 141 3 utfärdades af samme 
ärkebiskop Eskil. ^" Slutligen bör måhända omnämnas såsom belysande 



^ Hildebrand, Sv. Medeltid. III, s. 272 — 307. 

* Sveriges histotia, II, s. 88; Hildebrand, Den kyrkliga konsten under Sve- 
riges medeltid, 2 uppl., s. 89. 

^ Hildebrand, Sv. Medeltid, III, s. 580. 
■* Hildebrand, a. a., s. 632 — 634. 

^ Ada Sanctortim, Oct. T. IV, s. 555, 556. Om Birgittas förhållande till Norge 
5e Daae, Norges Helgefier, s. 213 — 20. 

" Acta Sanctoriwi, Oct. T. IV, s. 557,558. 
' Höjer, a. a., s. 119. 

* Kreftixg, 0!n Throndhje7ns Domkirke, s. 25; Dipl. Norvegic, XVII, N:o 541. 
^ Sv. Diplomatariian för 1401, III, N:o 2207. 

" a. a., II, N:o 1692. 



76 TORVALD HÖJER 



för klostrets ställning, att enligt hvad Olaus Magnus berättar fromma 
människor brukade komma från Trondhjem till Vadstena för att be- 
skåda några där befintliga bilder af den heliga jungfrun.^ 

Påfallande är i förbigående sagdt den roll Birgitta-kulten synes ha 
spelat i Trondhjems stift, under det att i hvarje fall de bevarade ur- 
kunderna ha föga eller intet att i detta afseende förmäla rörande de 
öfriga norska stiften. Betecknande nog är ock sjelfva ärkestiftet det enda 
af de norska stiften, i hvars kalender Birgitta finnes upptagen.^ 

Afven inom den danska kyrkoprovinsen finner man talrika spår 
af denna Birgitta-kult. Några exempel må framdragas. I S. Petri kyrka 
i Malmö fanns ett Birgitta-kapell.' I Roskilde domkyrka grundades af 
biskop Olavus Martini ett kapell till hennes ära,* i Ribe domkyrka 
stiftades 1440 ett dylikt af kantorn Jep Iversen.^ I Nestved, i hvars 
närhet senare ett birgittinkloster uppstod, invigdes 1405 ett altare åt 
henne. ^ Birgittareliker omtalas i åtskilliga danska kyrkor: så i Vårfru- 
kyrkan^ och franciskankyrkan® i Köpenhamn, i franciskankyrkan^ i 
Roskilde samt i domkyrkan i Lund.^^ I Malmö fanns ett prästgille, 
helgadt ät S. Birgitta (co7ivivuwi S. Birgitte), i Lund tvenne dylika, 
af hvilka det mindre förmodligen var helgadt åt Birgitta ensam, det 
större åt den Heliga jungfrun^ den hel. Laurentius och S. Birgitta; ett 
»Sancte Birgitte law oc gilde i Sjaeland i qwandl00sae» omtalas i ett bref 
af den ^Vs 1518.^^ 



* Historia de gejitibiis septentrio7iaIibus (Ed. Ronnt 155S), s. 472. 

' Grotefend, Zeitrechnufig, II: 2, s. 75. 

•'' Isberg, Anteckn. ovi Malmö stad, s. 51, 54. 

"* Scriptores reruvi Danicaruin , Ml, s. 154, 162; III, s. 2']'^\ Da/tske Mindesvuvr- 
ker, II, s. 41, 42. 

•"' Ham.merich,, Den hellige Birgitte, s. 284, 287. 

" Det grundades at Nils Lunge och utrustades med 40 dagars aflat al 14 biskopar. 
Script. rer. Danic, IV, s. 299, 324, 533, 355. 

' a. a., VIII, s. 262, 263, 265. 

8 a. a., VIII, 282, 283, 285, 291. 

" a. fl., VIII, s. 271, 276, 279, 281, 293, 295, 299, 302, 305, 306. 

"> a. a., VIII, s. 449. 

'' HiLDEBRAND, Medeltidsgilleiia i Sj>erige {Hist. Bibliotek, III), s. 40; Isberg, 
a. a., s. 71.; Kall Rasmussen, Hist. Topogr. Efterrctningcr om Musse Herred paa 
Laaland, s. 118. 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 7/ 

Birgittas bild förekommer ock åtskilliga gånger inom den kyrkliga 
medeltidskonsten i Danmark. BECKETT har trott sig igenkänna den 
på altarskåpet i Knutskyrkan i Odense (fr. 1520) och i Bregninge kyrka 
(fr. 1 520 — 30).^ Sannolikt förekommer den äfven på Sludstrups kyrkas kalk.^ 

En antydan om att Birgitta äfven inom Lunds kyrkoprovins intagit 
en mera officiell ställning såsom helgon ligger väl däri, att hon finnes 
upptagen i flere danska stiftskalendrar^ och uppräknas bland helgonen 
i en litania från Holraby kyrka i Skåne.* 

Vittnesbörd finnas ock därom, att hennes uppenbarelser voro kända 
i Danmark. De öfversattes till danska såväl som till svenska och 
norska och af öfversättningen finnas brottstycken bevarade.^ Den för 
sin fromhet bekanta fru Ida från Gladsax, Gavnö klosters stiftarinna, 
hade af Vadstena kloster till låns några af böckerna.^ Ännu i en år 
1525 upprättad förteckning öfver en dansk landtprästs bibliotek finnes 
upptaget ett exemplar af den heliga Birgittas uppenbarelser.''^ 

Äfven utom de skandinaviska länderna har Birgitta-kulten nått en 
högst betydande utbredning, ehuru jag icke varit i tillfälle att syste- 
matiskt genomgå det mycket spridda och delvis svårtillgängliga materi- 
alet och alltså blott kan anföra ett fåtal bevis därpå, som jag mera 
tillfälligtvis påträffat under mina forskningar på närliggande områden. 

I Danzig fanns redan 1390 bland stadens »Schöppen» en »Briider- 
schaft S. Brigittae^», och år 1434 omnämnes i Greifswald en »fraternitas 
b. Birgitte», som höll sina mässor i Helgeandshospitalet.^ I skrifvelserd. ^^/e 
och ^/t 1402 anhöUo kurfursten af Saxen, ärkebiskop Albrekt af Magde- 



' Beckett, Alte7-taiiler i Da7iniark fra den se?iere Middclalder, s. 103, 129. 

* Kirkehist. Sami., II, s. 17 — 19. 
^ Se nedan sid. 78. 

■* Lagerbring, Monumefita Scanensia, I, s. 269. 

° Kirkehist. Sami.., 2 R., IV, s. 147, 148. 

" Sv. Dipl. /?: 1401, I, N:o 478. Om fru Ida se Erslev, Dronnifig Margrethe, 
s. 339, 340. 

' Ki?-kehist. Sami., I, s. 461. Förteckningen är dagtecknad 1525 feria III rogatio- 
num ("/s). 

* Hist. Tidskr., XX, (1900), s. 373. 

^ KosEG-\RTEN, Pommerschc und Riigische Geschichtsdenktnäler , I, s. 20. 

— 19 — 



TORVALD HÖJER 



burg, biskop Henrik af Brandenburg samt abboten i klostret Cynna hos 
Vadstena kloster om några Birgittareliker till det nyupprättade Birgitta- 
kapellet i stiftet Brandenburg.^ Den ^^12 1407 förnyade kyrkoprästen 
vid Sebalduskyrkan i Niirnberg hos klostret sin anhållan om dylika 
reliker, och d. "'^/e 1438 framställdes samma begäran från benediktin- 
klostret Neuenberg nära Fulda i ärkestiftet Mainz. ^ Under 1400-talets 
senare hälft omtalas i flera tyska stift (Köln, Konstanz, Breslau, Strass- 
burg) kyrkor eller altaren helgade åt den heliga Birgitta.^ 

Ur de medeltida kalendarierna kunna ock åtskilliga upplysningar 
vinnas angående Birgitta-kultens utbredning i Europa under medeltidens 
sista århundrade. Birgittas dag finnes enligt Grotefends undersök- 
ningar* upptagen såsom ordinarie kyrklig festdag i kalendarier för föl- 
jande stift eller därmed jämförliga kyrkliga förvaltningsenheter i Skan- 
dinavien och tyska Riket: under d. '^/lo i alla svenska stift utom Vexiö (i 
Linköpings stift äfven under d. ^^/s och ^^7), i Trondhjems ärkestift i Norge 
(äfven undet d. "Vs), i Lunds ärkestift, i Aarhus, Odense och Roskilde 
stift samt Köpenhamns stad i Danmark samt hos Tyska orden,^ under d. ^ Vt 
i ärkestiftet Mainz samt i stiften Bamberg, Halberstadt, Miinster och 
Wiirzburg, under d. ^V? i ärkestiftet Gnesen, under d. ^Vt i ärke- 
stiftet Krakau, under d. ^'' Ii i stiften Liibeck och Ratzeburg, under 
d. ^^/g i stiftet Merseburg samt under d. ^^/s i ärkestiftet Prag. I ett 
missale för stiftet Hildesheim från är 1499 föreskrifves, att om 5. 
Birgitta vidua skulle sjungas sekvensen Gande celuvi, terra plaude.^ 



' Sv. Dipl.fr. 1401, I, X:o 202; IV, N:o 2925, 2926 och 2927. 

» a. a.. I, N:o 811. 

' Ay»//?.- »parochialis ecclesia s. Brigide Colonien», suppl. af d. '''/i 1491, »parochialis 
ecclesia s. Brigide Colonien», suppl. af d. 'Is 1493; Konstanz: »ecclesia b. Marie ac ss. 
Petri et Brigide in Mukilch Constan. dioc», suppl. af d. '^/s 1483; 5/;-flj-j(^«r^.- >altare ss. 
Brigide et Catherine situm in ecclesia ss. Petri et MichaelisArgentin», suppl. af d. "/61495 ; 
Breslau: »parochialis ecclesia b. Marie virg. et s. Brigide Queysnaio Wratislauiensis 
dioc.» suppl. d. "^/ö 1500, allt bland Karlssons afskr. i RA. 

* Zeitrechnung, II: 2, s. 30, 75. 

^ Om fästens ritual se Weale och Misset, Analecta liturgica, II: 2, s. 578. 

" \Ve.\le och Misset, a. a., II: 2, s. 241. >Missale secundum ordinarium eccle- 
sie Hildensemensis. Jfr Analecta hymnica inedii avi, 42 (Sequentice ineditce, 8), s. 
178, 179. 

— 20 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 79 

Såsom belysande för Birgitta-kultens utbredning må ytterligare anföras, 
att i en handskrifven samling officier från 1400-talet, härstammande från 
kartusianklostret i Köln, finnas upptagna några utdrag ur Nicolaus Her- 
manni's berömda Birgitta-officium Rosa rörans} Ännu ett exempel må 
anföras. Då abboten Franz Gaisberg i S. Gallen år 1507 uppdrog åt 
klosterbrodern P. I. Bränder att lägga upp en samling af de i Tyskland och 
Schweiz allmännast sjungna religiösa sånger, inflöto i denna samling 
tvenne sånger om Birgitta, möjligen författade af ärkebiskop Birger.^ 

Tilläggas må slutligen, att jag i de af Weale och Misset utgifna, 
ej från Tyskland eller Skandinavien härstammande kalendarier och mis- 
salier ej funnit spår af Birgitta-kult. Att åtminstone i Italien en sådan 
dock blomstrat, framgår såväl af de bevarade Birgitta-biografierna och 
vittnesbörden från de i samband med hennes kanonisation företagna 
undersökningarna om hennes underverk, som ock af åtskilliga uppgifter 
i andra bevarade urkunder. Sålunda omtalas i flera italienska stift 
(Bergamo, Fiesole, Lucca, Neapel, Parma, Piacenza, Rieti och Vercelli) 
kyrkor eller altaren vigda åt Birgitta. Liknande uppgifter finnas äfven 
från ett par stift på Pyreneiska halfön (Palencia, Zaragoza).^ 



* Analecta hymnicn inedii (Pin, 28 (Historier rhyt)nicce, 7), s. 288; i den nämnda 
handskriften finnas »Rosa rörans», »O Birgitta murrae gutta» samt »Ministrans pauperibus». 
Det af ärkebiskop Birgerus Gregorii författade Birgitta-officiet »Birgitt:e matris inclytse» 
finnes möjligen i ett Breviarium Pragense (Anal. hymn., 25, Hisf. r/tyhn., 5, s. 169). 
I detta sammanhang må anmärkas, att det af Vadstenamunken Johannes Benechini för- 
fattade, af ScHUCK (Sv. Litteraturhistoria, I, s. 200; ///. Si'. Litteratu7-historia, I, s. 
110) såsom förloradt angifna Katarina-officiet efter en Gnadenberghandskrift är tryckt i 
Anal. hymn., 26 (Hist. rhytm., 6), s. 219 — 222. 

* Daniel, Thesaurus hynmologicus. V, s. 41. De åsyftade dikterna äro »Insi- 
stentes cantilene» och »Surgit mundi vergente vespero» (Anal. hymn., 42, Seqtientice 
ifteditcs, 8, s. 179, 180; 25, Sequentia ined., 5, s. 137). Om författareskapet se Anal. 
hymn., 25, (Hist. rhytm., 5), s. 169. 

' Bergamo: »ecclesia s. Brigide in dioc. Bergomen», suppl. d. "/2 1492; Fiesole: 
»ecclesia s. Brigide de Lubaco (Lobaro) Fesulan. dioc», suppl. af d. **/io 1489 och d. 

"/i 1494; Lucca: »S. Lucie et s. Brigide inuicem unita altaria sita in ecclesia s. 

Martini de Petra sancta Lucan. dioc. j, suppl. af d. ^^/u 1461; A^,?a^(?/.- »ecclesia s. Brigide 
Napolitan.», suppl. af d. '/a H99 (Flavigny, Vie de Sainte Brigitte'', s.621, n. i uppger, 
att i Neapel funnits tre kyrkor och ett kapell helgade åt Birgitta); Parma: »parochialis 
ecclesia s. Brigide ciuitatis Parmensis», suppl. af d. "'/s 1489; »societas s. Birgitte», bulla 
af d. *li 1459; Piacenza: »prepositura s. Brigide Plancentin. dioc», »ecclesia s. Brigide», 
suppl. af d. *li i48q; Rieti: »capellania ad altare s. Brigide situm in collegiata ecclesia s. 



cSo TORVALD HÖIER 



Men icke blott genom den makt öfver samtidens och eftervärldens 
sinnen, som hennes öfverlägsna och glansfulla personlighet och profe- 
tiska verksamhet utöfvade, utan äfven genom sina inflytelserika släkt- 
förbindelser och sin lysande samhällsställning i allmänhet förmådde 
Birgitta jämna vägen för sin stiftelses utveckling. I livad mån hennes 
släktförbindelser och ställning inom den svenska aristokratien främjat 
och påskyndat Vadstena klosters anläggning och uppblomstring, har 
jag på annat ställe åtminstone sökt antyda,^ Äfven Birgittas intima 
förbindelser med den svenska kungafamiljen ha för birgittinordens ut- 
bredning och allmänna ställning varit af genomgripande betydelse. 
Maribo, Mariager, Munkaliv, Gnadenberg och Syon, alla dessa kloster 
ha för sin tillkomst att tacka i främsta rummet den nordiska kunga- 
familjens fromhetsifver, dess rent personliga initiativ eller infly- 
tande.^ 

Men en orsak till birgittinordens framgång utom den, som omedel- 
bart eller medelbart är att söka i stiftarinnans egen personlighet, låg 
tvifvelsutan däri, att den verkligen fylde ett af samtiden förnummet 
behof. Detta gäller mindre kanske i rent religiöst afseende — ehuruväl 
den moderna katolska forskningen (JansSEN, Pastor m. fl.) nog har 
fog för sitt påstående, att fromhetsifvern under medeltidens sista skede 
genomgående skattats för lågt — än i allmänt socialt hänseende. Bir- 
gittinordens jämförelsevis snabba utbredning och hastiga uppblomstring 
sammanhänger nämligen, enligt mitt förmenande, med en fråga, som 
till följd af ändrade sociala förhållanden gör sig gällande under medel- 



Johannis de Stania Reatin.», suppl. af d ^•'•/■i 1494; Vaxclli : »altare ss. Nicolai et 
Brigide in parocliiali ecclesia Vercellen.», bulla af d. ""/u 1476, alla bland Karlssons afskr. 

i RA. I en supplik af d. '''/a 1500 namnes ett »monasterium monialium ord. s. 

Brigidie Aquilegien. diocesis» och i en annan af d. '"'/0 1502 »domus s. Brigide de Pi- 
nerolo ordinis fratrum Heremitarum s. Augustini Taurinen. diocesis». Anf. saml. Paleticia: 
»capella s. Brigide in heremitorio extra muros loci de Vallambrales sito Palentin. dioc», 
suppl. af d. "/« 1500; Zarai^oza: »altare b. Brigide in ecclesia parocliiali s. Pauli Cesarau- 
gustan.», suppl. af d. '7' 1484, "/i2 1490 och ''"/^ ^491 bl. Karlssons afskr. i /?/i. 

' Höjer, a. a., s. 99, 100. 

"^ Höjer, a. n., s. 245 ff., 253, 259 fl"., 266, 269 fl^. 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 8 1 

tidens sista århundraden, näml. kvinnofrågan eller rättare kvinnornas 
försörjnings fråga.* 

Hvad först angår den religiösa synpunkten, måste det obestridligen 
för många af tidens fromma kvinnor — och de voro visserligen ej få 
— ha legat något medryckande, något bestickande i Birgittas visio- 
nära drömmar om en ny vingård i kyrkan, grundad på samarbete mellan 
män och kvinnor under en kvinnas ledning, en orden, hvars hela till- 
varo, afspeglad i dess andaktsöfningar, skulle vara ett enda oaflåtligt 
lofprisande af Maria, Himladrottningen, Gudamodern, för medeltidens 
uppfattning den högsta uppenbarelsen af kristlig kvinnlighet. I denna 
Birgittas tanke, så djärf och så svärmisk, måste ligga något på en gång 
för den fromma hänförelsen och den kvinliga själfkänslan tilldragande 
och lockande. 

Men frånsedt denna psykologiska förutsättning vill jag fästa upp- 
märksamheten på ett utmärkande drag i den senare medeltidens reli- 
giösa lif, som för birgittinernas framgångar varit af den största bety- 
delse nämligen de äldre klosterordnarnes religiösa, moraliska och eko- 
nomiska förfall,^ som naturligen beredde väg för nya ungdomskrafti- 
gare organisationer. Tiden för birgittinernas landvinningar inom de 
tyska länderna — och de utgjorde ju hufvudområdet för de birgittinska 
klosteranläggningarna — sammanfaller med tiden för sträfvandena att 
reformera det tyska klosterväsendet med alla därmed följande omregle- 
ringar af klostrens gamla förhållanden och gamla klosters öfverflytt- 
ningar till nya ordnar.^ Och likartade förhållanden kunna ju äfven 
påvisas i de skandinaviska länderna. Det är därför ingen händelse, 
att så många birgittinkloster tillkommit genom inflyttning af birgittinskt 



^ Se härom Karl Buchers intressanta och i det väsentliga väl riktiga, men ibland 
på nog lös grund byggda och i sina slutsatser alltför vidtgående lilla bok Die 
Frauenfrage iin Mittelalter. Jämför ock de i företalet till Eckensteins Woman 
tinder vionasticism häfdade, en smula modernt feministiska synpunkterna. 

' Höjer, a. a., s. 19 ff. 

' Se härom det rikhaltiga och intressanta material angående klosterreformationen 
i Tyskland och England, som särskildt för nunneklostrens vidkommande sammanställts 
.if EcKENSTEiN (a. a., s. 598—452). 

Hist. Stud. — 25 — 6 



82 TORVALD HÖJER 



klosterfolk i gamla kloster tillhörande äldre ordnar : Munkaliv, Mariager, 
Marienforst och Altomiinster äro exempel därpå. De gamla ordnarnas 
förfall tvang den alltjämt varma fromhetsifvern att söka sig nya aflopp, 
och en del af det sä att säga lediga religiösa verksamhetsbegäret kom 
Birgittas nya skapelse till godo. 

De sociala och ekonomiska förutsättningar för dess framgång, som 
jag ofvan vidrört, äro måhända än viktigare, men på samma gång svå- 
rare att få riktigt grepp på till följd af materialets obestridligen torf- 
tigare och mera svårbehandlade beskaffenhet. Birgittinklostrens sociala 
och ekonomiska betydelse sammanhänger i detta fall med ett först ny- 
ligen uppmärksammadt och hittills föga utredt förhållande. Efter 
SCHÖNBERGS,^ BUCHERS^ och Jastrows^ undersökningar torde det väl 
fa anses fastslaget, att under medeltidens båda sista århundraden åt- 
minstone i de tyska städerna — och det är i främsta rummet deras 
förhållanden, som för birgittinernas utbredning äro af betydelse — an- 
talet giftasvuxna män betydligt understigit antalet giftasvuxna kvinnor.* 
Denna omständighet tillika med det kända sakförhållande, att ett ej 
obetydligt antal af städernas handtverkare aldrig kom i tillfälle att gifta 
sig, liksom att naturligtvis åtskilliga män, som skulle varit i stånd därtill, 



^ Die Finanztiej-hältnisse der Stadt Basel im XIV. tind XV. Jahrhundert (iZi^)) 
med en följdskrift Basels Bevölkerungssahl im i^.Jahrhitndcrt (Cot^K.\DS Jahrbiicher. 
bd 40, 1883). 

' Zur viittelalterlichen Bcvölkerungsstatistik 7nit besondefer Riicksicht at/f 
Frankfurt a. M. i Zeitschrift fiir die gesatmnte Staatswissetischaft XXXVII, 
XXXVIII och XLI (1881— 1885). 

' Die Volkssahl deutscher Städte zu Ende des Afittelalters und zu Begintt der 
Neuzeit (1886). 

* BucuER (Zeitschr.f.die ges. Staatsivissenschaft, XXXVII, s. 570 — 74 och XXXVIII, 
s. 37 — 39 samt Frauenfrage., s. 4 — 6) uppger för tre af de tyska städerna följande 
siffror: i Niirnberg (1449) 1,168 kvinnor på 1,000 män, i Basel (två församhngar I4S4) 
1246 kvinnor på 1000 män samt i Frankfurt a. M. (1585) iioo kvinnor på 1000 män. 
Med hänsyn till den pålitligaste af dessa siffror, den från 1449 års folkräkning i Niirn- 
berg, anmärker dock Jastrow (a. a., s. 9 — 21), som det synes med fog, de/s att öfver- 
vikten kan bero på att kvinnor i större antal än män från landet inflyttat i staden, 
dels att primäruppgifterna sannolikt medtagit ett större antal årsklasser af kvinnor än 
af män, de/s slutligen att en del af de kvinnor, som angifvits såsom ej i äkta stånd 
stadda, säkerligen varit änkor. Man kan därför ej uppställa förhållandena i Niirnberg 
såsom typiska för förhållandena i allmänhet. Att ett betydande kvinnoöfverskott fun- 
nits, vill Jastrow dock ej förneka (a. a., s. 10 och 21). 

— 24 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 



aldrig gjorde det, tvang med nödvändighet ett betydligt antal kvinnor 
att utom hemmen på olika sätt söka sin ekonomiska existens. För 
många bereddes en sådan inom handtverksorganisationerna. För de 
återstående måste andra utvägar anlitas, och såsom tillflyktsorter för 
dylika öfvertaliga kvinnor framstodo dels — i mindre utsträckning 
— klostren, dels ock framför allt de under den senare medeltiden så 
vanliga friare sammanslutningarna på religiös grund, särskildt de s, k. 
beginföreningarna.* 

Det är förmodligen icke minst i de förhållanden, för hvilka jag 
här i största korthet redogjort, som man har att söka orsaken till att 
under medeltidens senare del, i motsats till hvad förhållandet är med 
munkklostren, nunneklostrens invånareantal är i stigande.^ I afseende på 
nunneklostrens här ifrågavarande uppgift kan man iakttaga bestämda 
skiljaktigheter mellan de olika ordnarna : under det de äldre nunneord- 
narnas kloster blefvo tillflyktsorter hufvudsakligen för den fattigare 
adelns oförsörjda döttrar, spelade tiggarordnarnas kloster samma roll för 
det högre borgerskapets och patriciatets.^ Det är denna systraklostrens 
uppgift, som i de protestantiska länderna tillförsäkrade dem fortvaro 
äfven efter reformationen i form af adliga jungfrustift. 

De äldre ordensorganisationernas och äfven beginföreningarnas allt- 
mera tilltagande förfall under slutet af 1300- och början af 1400-talet 
gjorde de nya ordnarnas kloster mera eftersökta. Med sina humana 
fordringar på askes, sina förträffliga föreskrifter för det kvinnliga arbetet 
och sin ekonomiskt fasta och själfständiga organisation voro birgittin- 
klostren otvifvelaktigt synnerligen lämpliga tillflyktsorter särskildt för 
adelns och det burgnare borgerskapets oförsörjda döttrar. Vid anlägg- 
ningen af birgittinklostret i Stralsund betonades i rådets stiftelsebref 
särskildt den omständigheten, att staden förut ej ägde något kloster till 



^ BucHER, F7-auenfrage, s. 11 ff. 

'•' Lamprecht, Deidsches \Vi7-tschaftsleben iin Mittehilicr, I: 2, s. 845—849. 
Reuterdahl, Su. kyrkans historia, II: 2, s. 476, framhåller för Sveriges vidkom- 
mande — utan att dock inlåta sig på någon förklaring af förhållandet — att systra - 
klostren varit nästan mer värderade än brödraanstalterna. 

* BtiCHER, a. a., s. 18, 19. 



84 TORVALD HÖJER 



sin kvinnliga ungdoms fromma.^ Och man torde hafva rätt att spåra 
samma synpunkt såsom medverkande driffjäder i sträfvandena för an- 
läggandet af ett nunnekloster i Finland." Det behöfves blott en blick 
i de af SiLFVERSTOLPE samlade biografiska uppgifterna rörande nun- 
norna i Vadstena^ för att finna, att detta kloster äfven i här berörda 
afseende haft en stor uppgift att fylla. 

En bidragande orsak till birgittinernas framgångar ligger slutligen 
i en organisatorisk egenhet, som jag från en annan synpunkt betecknat 
såsom en otidsenlighet och en svaghet, nämligen i birgittinklostrens 
direkt af Birgittas föreskrifter liksom indirekt af de stränga klausur- 
föreskrifterna betingade afhängighet i vissa punkter af det sekulära 
prästerskapet eller närmare bestämdt stiftsbiskoparne. Under det men- 
dikanternas misshälligheter med de sekulära kyrkliga myndigheterna, 
högre och lägre, voro kroniska och i den senare medeltidens kyrkliga 
och politiska utveckling kunna sägas vara en historiebildande faktor af 
första ordningen, har jag — i stort sedt naturligtvis — knappast funnit 
några spår till misshälligheter mellan klostret i Vadstena och det svenska 
prästerskapet.* Slitningar mellan klostret och dess stiftsbiskop och 
visitator ha naturligtvis förekommit: i ett så delikat förhållande ha de 
knappast kunnat undvikas. I allmänhet ha de väl rört sig kring valen 
af konventens ledare. Af mera djupgående konflikter känner jag blott 
tvenne, dels den kris i Vadstena klosters utveckling, som slutade med 
Ingegerd Knutsdotters afsättning, af mig å annat ställe utförligt skil- 
drad,^ dels den konflikt mellan klostret och biskop Henrik Tidemansson, 
som man kan spåra i Maribo klosters skrifvelse till konung Hans och 
svenska rådet d. ^"/s 1498 angående biskopens utpressningar.^ Men på 
det hela taget synes klostret ha lojalt underkastat sig och stiftschefen 
lojalt utöfvat den myndighet, regeln tillerkände honom öfver detsamma. 



^ Gadebusch, Poiiimcrschc Snvinthingcn, I, s. 179 fT. 
- Leinberg, De finska klostrens historia, s. 64 — 70. 
" K/oster/olket i \'adstcna^ s. i — 76 

* Jfr nedan, s. 85. 

° Höjer, a. a., s. 150 fT. 

• Hist. Handlingar, VIII: i, s. 58—60. 

— 26 - 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 85 

Icke ens birgittinernas biktprivilegier synas, så vidt det af mig kända 
materialet gifver vid handen, ha gifvit anledning till någon afvoghet 
från det sekulära prästerskapets sida, ehuru konflikter mellan detta och 
mendikanterna med hänsyn till bikt- och aflösningsrätten ej heller i vårt 
land helt uteblifvit.^ 

Däremot saknas ej bevis för att någon gång slitningar mellan 
klostret och det sekulära prästerskapet förekommit i anledning af andra 
klostrets privilegier af rent ekonomisk natur, nämligen i anledning af 
den tiondefrihet, som genom bulla af d. */i 1379 tillerkänts birgittinerna. 
Från en dylik tvist äro åtskilliga af handlingarna bevarade och torde 
rättfärdiga ett något utförligare omnämnande. 

Sedan kyrkoherden i Motala Andreas Ingevasti vid kurian anfört 
klagomål öfver, att Vadstena kloster under åberopande af Urban VI:s 
ofvannämnda, i 141 3 års stora ordensbulla Mare magjuun ytterligare 
bekräftade privilegium ^ vägrat att till klaganden erlägga tionde af 
sina inom församlingen belägna fisken, uppdrog påfven genom en skrif- 
velse af d. ^^U 1434 åt domprosten i Linköping Olaus Pauli att ran- 
saka och afdöma tvisten utan vadrätt för parterna.^ 

I kraft af denna fullmakt beordrade domprosten d. ^Va 1435 kyr- 
koherdarna Tyrgill i Rogslösa och Gudmund i Herrestad att instämma 
Vadstena kloster att d. 19 i samma månad inför honom ingå i svaro- 
mål angående saken vid äfventyr, att målet eljes utan svarandens hö- 
rande afdömdes.'* Klostret utfärdade i anledning af denna stämning 
d. ^''^/a 1435 fullmakt för kyrkoprästen i Vadstena Johannes Nicolai och 
sin trotjänare Ingolf i Starby att föra klostrets talan. ^ 



^ Jag hoppas blifva i tillfälle att å annat ställe särskildt behandla denna fråga och 
inskränker mig här till att hänvisa till de uppgifter jag därom i Htteraturen påträffat. 
Se Kirkehist. Sanilinger, I,s. 555; Sv. Riksan-hivetspe7-gaineiitsbref,\l,H:o26']() — 81; 
Celse, BuUarium, s. 152, N:o 20; Reuterdahl, Sv. kyrkans historia, 111:2, s. 207, 
not 10; HiLDEBRAND, Sveriges medeltid, III, s. 886, 986, 987. 

- De åberopade privilegierna finnas afskrifna bland öfriga handlingar i målet i 
Vadstena klosters i RA förvarade kopiebok A. 26., fol. 174 v. 

^ Fullmakten i afskrift i A. 26, fol. 173. 

* .Afskrift i A. 26, fol. 173, 173 v. 

" Orig. på papper i RA. 

- 27 - 



86 TORVALD HÖTER 



Andreas Ingevasti ingaf till domaren en skrift (libcllus), hvari han 
framhöll, att tionde af fisken o. d. sedan urminnes tider plägat erläggas 
till sockenkyrkan och kyrkoherden ; att dylikt tionde äfven plägat utgå 
af de egendomsföremål, som besuttos af Vadstena kloster, nämligen 
innan de kommo i sin nuvarande ägares hand, men att klostret vägrat 
att för dessa sina besittningar och å dem befintliga underhafvande till 
församlingens kyrkoherde betala tionde och andra öfliga afgifter (offer, 
afgifter för begrafningar, kyrkotagningar m. m.). Under hänvisning till 
det anförda begärde klaganden utslag till sin förmån.^ 

I sitt svaromål inskränkte sig klostret till att med åberopande af 
sina påfliga jurisdiktionsprivilegier bestrida domstolens behörighet att 
upptaga saken till afgörande. Vid denna invändning fästes dock intet 
afseende, och klostret anförde då klagomål hos sin skyddsherre, biskopen 
af Linköping. Denne befallde ock genom en skrifvelse af d. ^"^U 1435 
domprosten att uppskjuta sakens afgörande till stiftschefens ankomst. ^ 

Hvad som blifvit följden af detta ingripande från biskopens sida, 
därom kan jag ej upplysa. Men den ^/a 1435 utfärdade Olaus Pauli 
en ny stämning å Vadstena kloster att inom åtta dagar inför honom 
ingå i svaromål å Andreas Ingevastis nyss refererade skrift vid ena- 
handa äfventyr som förra gången. ^ 

Huruvida Vadstena kloster denna gång verkligen ingått i svaro- 
mål inför domprosten och hvilken ståndpunkt det därvid intagit, därom 
lämna de mig tillgängliga handlingarna ingen bestämd upplysning. Att 
klostret denna gång verkligen fört svarstalan i målet, göres dock san- 
nolikt däraf, att efter hvad vi säkert veta för bevisnings åvägabringande 
klostrets vice generalkonfessor Ericusjohannis — den ordinarie befann sig 
på Baselkonsiliet* — inför notarius publicus hört vittnen angående saken, 
och att dessa vittnesmål gåfvo vid handen, att dylikt tionde af gam- 



' Afskr. i A. 26, fol. 174 v., 175. 

* Afskr. i A. 26, fol. 174, 174 v. 

^ .Stämningen i afskr. i A. 26, fol. 175, 175 v. 

* Höjer, a. a., s. 203, 210. 

- 28 - 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 8/ 

malt ej plägat utgå af klostrets fisken. * Likaledes förklarade förre kyr- 
koherden i Motala Laurencius Hvit, att hvarken han eller hans före- 
trädare någonsin af klostret uppburit dylikt tionde. ^ 

Äfven denna obetydliga tvist synes ha kommit att ingå i den all- 
männa motsats mellan påfvedömet och konsiliet, som vid denna tid be- 
härskade hela den europeiska politiken. Vadstena kloster vädjade näm- 
ligen till kyrkomötet i Basel, som d. ^/n 1435 uppdrog åt abboten 
i Alvastra att afgöra saken. ^ Andreas Ingevasti åter lyckades af påf- 
ven d. ^^, 1 1436 utverka ett förnyande af domare fullmakten* åt Olaus 
Pauli, som å sin sida genom skrifvelse d. */? 1436 beordrade kyrko- 
herdarna Håkan i Hagebyhöga, Laurencius Finvidi och Jacobus Lau- 
rentii att till d. ^^/t s. å. ånyo instämma Vadstena kloster i och för 
processens ändtliga afgörande.^ Huru frågan om den konkurrerande 
domsrätt, som genom nyss nämnda åtgärder uppstått, blifvit löst, lik- 
som ock i hvad riktning afgörandet i själfva sakfrågan gått, därom tiga 
de bevarade urkunderna. Af en anteckning i klostrets här citerade bref- 
bok synes dock framgå, att tvisten bilagts genom en uppgörelse igodo.^ 

Men dylika misshälligheter med prästerskapet ha, efter allt hvad 
man kan döma, varit sällsynta och af en snart öfvergående art. I stort 
sedt synes Vadstena kloster af det svenska prästerskapet ha omfattats 
med en rent öfverflödande välvilja. Dess medlemmar ha säkerligen 



' Not. intyg af Laurencius Finvidi d. **/; 1435 i orig. på perg. i RA. 
' Not. intyg af densamma d. ^"la 1455 i ^"o- P^ P^rg. i RA. 
" Afskr. i A. 26, fol 176. 

* Afskr. i A. 26, fol. 173 v. Dateringen »Florencie anno incarnacionis dominice 
MCDXXXV pridie Ydus Januarii pontificatus nostri anno quinto» ger d. "/i 1436^ 
då inom påfvekansliet vid denna tid årets början räknades efter den s. k. calculus 
Florentinus, d. v. s. från d. ^"j-i efter vårt års början, och då Eugenius IV invigdes d. 

''h 1431- 

* Afskr. i A. 26, fol. 173 v. 

^ I A. 26, finnes å fol. 173 v. följande anteckning: »abbatissa Benedicta omnibus 
renuntiauit et irrequisitis sororibus et fratribus, ut dicitur, composicionem iniit cum 
predicto domino Andrea». — I hvad mån klostrets tvist med Andreas Ingevasti bidra- 
git till broderns, Vadstenamunken Symon Ingevastis beslut att lämna klostret, kan 
ej afgöras. Signerade suppliker till påfven i denna sak af d. ^^jn 1435 (äfven bulla) 
samt d. "/i och '/* 1436 bland dr. Karlssons afskrifter i RA. Den förstnämnda finnes 
äfven i en på begäran af Andreas Ingevasti d. ^/s 1436 utfärdad vidimation. Script. 
rer. Suecic, I: i, s. 150, 151, 153; Silfverstolpe, Klosterfolket i Vadstena, s. 131. 

— 29 — 



88 TORVALD HÖJER 



känt sin nationella stolthet smickrad af att i dessa yttersta tider Sverige 
ensamt bland de nordiska länderna frambragt ett helgon med världs- 
rykte och en klosterorganisation af europeisk betydelse. Biskoparna 
uppmuntrade ock vallfarterna till Vadstena och lade, för att säga det 
minsta, inga hinder i vägen för munkarnas i samband med dem ut- 
vecklade verksamhet såsom själasörjare och predikanter. Vid uppre- 
pade tillfällen togo de sig kraftigt an klostrets och ordens sak inför 
kurian och de stora kyrkomötena. De i Vadstena ofta förrättade in- 
vigningarna af svenska och äfven af norska biskopar^ och de täta be- 
söken af de skandinaviska kyrkornas prelater vittna ock onekligen om 
det anseende klostret åtnjöt och den välvilja, hvarmed det från hierar- 
kiens sida omfattades. 

I detta sammanhang bör framhållas, att trots det att de föreskrif- 
ter i Mare 7)iag}iuvi, ^ som afsågos att lägga hinder i vägen därför, icke 
vore ämnade att blifva eller i det hela blefvo tomma ord, dock fyra 
Vadstena-munkar uppstego på svenska biskopsstolar. Johannes Ha- 
quini, klostrets förtroendeman vid förhandlingarna efter Konstanzkonsiliet, 
utnämndes d. ^^/s och invigdes d. ^Vg 1422 till ärkebiskop i Uppsala, 
som det berättas på konung Eriks bedrifvande. ^ Acho Johannis, som 
fört sitt klosters talan på kyrkomötet i Basel, valdes 1442 till biskop i 
Västerås, där han förut varit prebendat, ^ och vid hans död utnämndes 
d. ^^/i2 1454, efter en liknande bana, till hans efterträdare en annan 

framstående Vadstena-munk, Olavus Gunnari.^ Och omsider vid me- 

* Såsom i Vadstena konsekrerade omtalas för att taga några exempel biskop 
Arnold i Strängnäs d. "/g 1420, ärkebiskop Johannes Haquini d. '*/« 1422 samt biskop 
Audun af Stavanger d. **/5 1427 (Saipt. rer. Suecic. I: i, s. 141, 143, 144, 146, 147). 
Förrättandet af dvlika vigningar i Vadstena klosterWrka stod knappast i samklang 
ined ordens klausurföreskrifter. 

* Sv. dipl. fr. 1401, II, s. 639, 640. 

' Utnämningsbulla, dat. d. *'/3 1422, samt vigningstillstånd och bret med öfversän- 
dande af palliet, dagtecknade d. '\s och '"/« s. å., bland Karlssons afskrifter i RA; jfr. 
Celses, Bullariufn, s. 175, N:o 31. Vadstenadiariet innehåller (Script. jrr Suecic, I: i, 
s. 143) en rätt egendomlig uppgift om utnämningens förhistoria. 

* Script. rer. Suecic, I: i, s. 159; kapitlets bref om valet till brödrakonventet d. 
*72, till Acho själf och till konungen den *"/« 1442, ärkebiskopens bref till kapitlet i 
Västerås d. "V»} biskop Nils Königs bref till Acho d. "/s samt kapitlets bref till sina 
sändebud i Vadstena d. "/s s. å., samtliga i afskrift i A. 26, fol. 299 v. — 300. v. 

' Script. rer. Suecic, I; i, s. 172; utnämningsbullan bl. Karlssons afskrifter i RA. 

— 30 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 89 

deltidens slut utnämndes i mars 1524 Peder Månsson, en tid förestån- 
dare för Birgittas hus i Rom och en af det svenska prästerskapets lär- 
daste män, till biskop, likaledes i Västerås, och blef den, som genom 
sin vigning i Rom till Sveriges lutherska kyrka förmedlat den aposto- 
liska successionen. ^ I dessa utnämningar och kanske än mer i de om- 
ständigheter, under hvilka åtminstone ett par af dem tillkommo, torde 
ligga ett starkt bevis på samhörighetskänslan och förtroendet mellan 
Vadstena-bröderna och det sekulära prästerskapet i Sverige, liksom på 
det anseende birgittinerna inom den svenska kyrkan åtnjöto. 

En annan sak är sedan, att, huru smickrande dessa förtroendebevis 
än må ha varit för birgittinerna, de dock med hänsyn till det nämnda 
stadgandet i Mare magtium synas ha varit mindre lifvade för, att 
bröderna skulle mottaga dem erbjudna biskopsstolar. Åtminstone synes 
detta framgå af ett bref från konventen till den dåvarande ärkebisko- 
pen (Nicolaus Ragvaldi) rörande just den ofvannnämnde Achos val till 
biskop i Västerås. Brefskrifvarne öfverläto visserligen åt ärkebiskopen 
att gilla eller ogilla det skedda valet, men de uppmanade honom tillika 
att »ej gifva lösa tyglar åt dem, som äro benägna att afvika från det 
rättas och klokas väg».^ 

Belysande nog med hänsyn till förhållandet mellan det svenska 
prästerskapet och Vadstena kloster synes mig äfven en blick på munk- 
konventets rekrytering med hänsyn nämligen till de platser på den 
kyrkliga rangskalan, prästmunkarna före sitt inträde i klostret innehaft, 
och till den vetenskapliga utbildning — säkerligen ett godt kriterium 
på deras kyrkligtsociala ställning — , som kommit dem till del. Af de 
cirka 120 präst- och diakonmunkar, som invigts i Vadstena kloster, 
nämnas tretton kaniker, fem prebende- och altarpräster vid någon af 



^ Konung Gustaf den förstes registfatur, I, s. 139, 140; Breve o g Aktstykker 
til Oplysnifig af C/iristiern den Atidens og Frederik den Fffrstes Historie, utg. ai 
C. F. Allén, I, s. 271; Hjärke, Ett nytt ifityg om biskop Petrus Magni (Theol. Tid- 
skrift, 25 (1883), s. 203—210); jfr. den följande polemiken med A. Bernhard .(«. a , 
s. 365 ff.) 

* Brefvet u. å. o. d. i afskrift i en från Vadstena härrörande, i RA förvarad bret- 
bok, signerad F. e. 11, fol. 62 v. (defekt); jfr Duranti not till Revelat. III, iS. 



90 TORVALD HÖJER 



rikets hufvudkyrkor, fem scholastici, trenne prostar samt omkring 25 
kyrkoherdar.^ 

Bland Vadstena-bröder, som idkat universitetsstudier och därunder 
vunnit lärdomsgrader, nämnas Petrus Olavi, Birgittas biktfader och klostrets 
förste generalkonfessor, hvilken städse kallas magister, Gervinus Petri, 
som studerat i Paris, där varit prokurator vid Linköpingskollegiets hus 
samt blifvit baccalaureus in jure, " Magnus Unnonis, som kallas magister 
artium och baccalaureus sacre theologie,'^ Johannes Hildebrandi, äfven 
han en tid föreståndare för Linköpingskapitlets hus i Paris,* Johannes 
Mathei, baccalaureus sacrorum canonum,^ Petrus Karoli och Petrus Gjor- 
deri, båda artium magistri,^ vidare Olavus Johannes Gutho, baccalau- 
reus, slutligen artium magister, en af det nyinrättade Uppsala-universi- 
tetets första studenter, utan hvars anteckningar vi om det uppsvenska 
lärosätets äldsta historia skulle veta så godt som ingenting,' magister 
Petrus Astronomus, som 1508 i Uppsala föreläste öfver »sphera mate- 
rialis» och för domkyrkan förfärdigade ett berömdt astronomiskt ur, ^ 
samt slutligen den berömdaste af dem alla — Peder Månsson, slutligen 
biskop i Västerås, Barnabokens berömda öfversättare och doktor sanno- 
likt i kanonisk rätt.^ Bland prästmunkarna i Vadstena kloster fanns 
alltså en betydande kontingent af män, som måste anses företräda den 
högre bildningen, den framstående dugligheten och den på grund däraf 

' Jfr de af Silfverstolpe i hans flera gånger anförda biografiska arbete Kloster- 
folket i Vadstena lämnade upplysningar. 

* Sv. Dipl.f1: 1401, II, N:o 2000; Script. rer. Siiccic, I: i, s. 142. 

' Script. rer. Sttecic, I: i, s. 152, 191; Prologen till Torcluem.^das Z)*?/?//^^;'///;;/ i 
Rev. S. BirgittcE (Rom 1628) I; bref af d. "/i 1435 i C. ^/S, fol. 264. Han hade stu- 
derat i Leipzig (ib. fol. 268). 

* Sv. Dipi.fr. 1 40 1, II, N:o 2000. 

' Script. rer Suecic, I: i, 192; Hof.meister, Die Matrikel der Universität Rostock. 
I, s. 176; Silfverstolpe, Klosteifolket^ s. 92; bref af d. "/c 1487 i orig. på papper i RA. 

' Script. rer. Suecic, I: i, s. 193, 205. 

' Script. rer. Suecic, I: i, s. 207; Annerstedt, l'ppsala universitets historia., I, 
s. 30 AT. 

^ Script. rer. Suecic, I: i, s. 208; Ankerstedt, a. a., I, s. 34; Bi/t. s. 8. 

' Annerstedt, a. a., I, s. 16; Silfverstolpe, a. a., s. 1476. För öfrigt må nämnas 
— listan gör ej anspråk på fullständighet — Johannes Karoli, som studerat i Prag 
(.Script. rer. Suecic, I: i, s. 102; Annerstedt, a. a., I, s. 11, not 2), Tyrnerus Andreas, 
som år 1406 återkom från Paris (.Script. rer. Suecic, h i, s. !2t, 122), samt Johannes 

— 32 - 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING Q I 

mera framskjutna sociala ställningen bland den tidens svenska präs- 
terskap. 

Såvidt åtminstone det källmaterial, som varit mig tillgängligt, gifver 
\id handen, har Vadstena klosters förhållande till andra svenska insti- 
tutioner af liknande slag varit det bästa. Man skulle ju kunnat tänka 
sig, att birgittinernas rikliga, i andra klostersamfunds ögon säkerligen 
allt för rikliga, aflats- och biktprivilegier skulle gifvit anledning till 
afund och missämja. Från Danmark kunna bevis på dylika slitningar 
anföras. ^ Men de svenska källorna hafva om dylikt intet att förtälja. 
I den omständigheten, att den af påfven Nicolaus V på Karl Knuts- 
sons framställning genom en bulla af d. ^/s 1449 anbefallda reformen 
af det svenska klosterväsendet till utförandet anförtroddes åt Vadstena- 
munkar, har man väl full rätt att se ett erkännande åt både det stora 
anseende, som Vadstena kloster åtnjöt, och den opartiska och välvilliga 
hållning, som det intog gentemot andra svenska klosterorganisationer. ^ 

I viss mån en mätare på ett klosters allmänna ställning och anse- 
ende inom kyrkan är mängden och beskaffenheten af de broderskaps- 
och delaktighetsbref, som det växlat med andra klosterinstitutioner. Af 
hithörande urkunder har jag — utan anspråk på förteckningens fuU- 



Nicolai, som studerat i Upsala och Rom (Silfverstolpe, a. a., s. 145). Den »Petrus 
Johannis de Malmom in Svecia in episcopatu Strengenensi», som åren 1574 och 1375 
afskrifver senare till Vadstena klosterbibliotek komne böcker under en studievistelse 
i Prag (Annerstedt, a. a., I, s. 11), torde vara identisk med den Petrus Johannis 
scholasticus i Örebro, som år 1595 inträder i Vadstena kloster (Script. rcr. Suecic, 
I: I, s. 107), den »Joannes de Svecia canonicus Strengnensis», som 1373 studerar i 
Prag (Daae, Matrikler över Nordiske Studcrende ved frenmiede Universitetet",^. A,), 
är väl den Strängnäskanik med samma namn, som år 1387 invigdes till munk (Script. 
rer. Steecic, I: i, s. 102). En Olavus Gunnari de Arosia inskrefs S. Galli dag (^"/i) 1425 
\ id Leipzigs universitet (Erler, Die Matrikel der Universität Leipzigs I, s. 87 ; upp- 
giften finnes förut i Kirkehist. Sami., 1 R., II, s. 514) och den Michael Simonis, som 
år 1424 inskrefs vid Rostocks universitet och två år senare namnes baccalaureus kan 
vara den Michael Simonis, som tvenne gånger blef klostrets generalkonfessor (Hof- 
MEiSTER, a. a.. I, s. 18, 25; Daae (a. a., s. 37) har den alternativa läsningen Sunonis). 

^ Höjer, a. a., s. 202. 

^ Bullan i orig. i RA; Celse, Bullariian^ s. 191, N:o 9. Den hos Celse (s. 
192, N:o 12), efter Lagerbrixg, Momivienta Scanensia, I, s. 113 — 115 och Leibniz, 
Codex iuris gcntium diplomaticKS, I, s. 404 registrerade urkunden har med förelig- 
arande fråga intet att skaffa. 



92 TORVALD HÖJER 



ständighet ■ — antecknat broderskaps- och delaktighetsbref för Vadstena 
kloster från Vårfruklostret i Arueszee af '^'' U 1 394/ Tommarps kloster 
af d. V7 1407,'^ Gudhems kloster af d. ^Vo 1413.^ Neuenbergs kloster 
nära Fulda af d. ^Vc 1438 och Egidiusklostret i Niirnberg af d. ^^/lo 
1444.* Utan att vilja pressa några vidtgående slutsatser ur ett tvifvels- 
utan ofullständigt material, hälst en jämförelse med andra svenska kloster 
i berörda afseende på gnmd af materialets torftighet knappast låter sig 
verkställas, kan jag ej underlåta att anmärka, att ofvan meddelade lista 
i all sin ofullständighet otvifvelaktigt antyder tillvaron af ganska vid- 
sträckta förbindelser i Tyskland. 



Efter dessa mera allmänna anmärkningar om birgittinernas och sär- 
skildt Vadstena klosters ställning inom kyrkan återstår blott att i kort- 
het beröra en särskildt intressant sida af klostrets tillvaro såsom religiös 
institution, nämligen dess ställning som vallfartsort och i sammanhang 
därmed dess prästmunkars verksamhet såsom själasörjare och predi- 
kanter. 

Två af de viktigaste förutsättningarna för Vadstena klosters ställ- 
ning såsom vallfartsort, nämligen stiftarinnans ställning som helgon och 
sierska samt de aflatsprivilegier, som klostret under årens lopp förvärf- 
vade, har jag redan förut behandlat, den förra i det föregående, den 
senare i min flera gånger anförda afhandling.^ Jag vill blott såsom 
de viktigaste bland birgittinernas aflatstitlar påpeka bland de ordinarie 
Vinculaaflaten, Portiuncula- eller Letare-aflaten samt augustineremiter- 
nas aflat, bland de extraordinarie 1394 års jubelårsaflat,*' korstågsaflaten 
141 3 samt Baselkonsiliets korstågsaflat 1436. 



' Afskr. i A. 26, fol. 56, 56 v. 

» Sv. Dipl.fr. 1401, I, N:o 856. 

'' Sv. Dipl.fr. 1401, II, N:o 1788. 

* Orig. i RA. 

* Höjer, a. a., s. 97 fl'., 142 fl, 173 fl'., 214 fl". 

" De viktigaste af hithörande liandlingar aro numera utgifna i Diplomatariutn 
Norvcgicuin, XVII, N:o 940 — 945. 

— 54 - 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 93 

Den tredje faktor, som konstituerade Vadstena klosters ställning så- 
som vallfartsort, var birgittinernas bikt- och aflösningsprivilegier. Äfven 
dem har jag på olika ställen i min meromnämnda undersökning be- 
handlat, men frågans vikt och svårutredda beskaffenhet torde moti- 
vera en kort öfversikt i ett sammanhang och delvis från något andra 
synpunkter. Härvid frånser jag alldeles de bikt- och aflösningsrättig- 
heter, som tillerkänts klostrets konfessorer gentemot konventens egna 
medlemmar, och håller mig uteslutande till hvad som har betydelse för 
klostrets ställning såsom vallfartsort, således till dess privilegier i nämnda 
afseende gentemot kristna i allmänhet. 

Redan i den bulla, hvarigenom tillstånd gafs till grundandet af Vad- 
stena kloster, hade Urban V tillerkänt birgittinerna samma privilegier, 
som innehades af augustineremiterna, och dessa privilegier hade sedan 
af följande påfvar undan för undan bekräftats. ^ I de senare af dessa 
privilegiebekräftelser (från Johan XXIIIrs af år 1410) reglerades birgit- 
tinernas bikt- och aflösningsrätt till fullständig öfverensstämmelse med 
den eremiterna af Augustini orden och dominikanerna tatn a jurc 
qiiani ex privilegiis tillkommande rätten, en närmare precisering, som 
kunde synas öfverflödig, då redan Bonifatius VIII^ i afseende på bikt- 
privilegier likställt augustineremiterna med de båda äldsta tiggarord- 
narna, fransiskaner och dominikaner. Men utom af dessa allmänna pri- 
vilegier bestämdes birgittinernas bikt- och aflösningsrätt äfven af de i 
samband med vederbörande indulgensprivilegier beviljade stadgandena i 
bullorna af d. ^^/a 1399 och d. ^/i2 1397, som tillstadde generalkonfes- 



^ Bullor af Gregorius XI d. V'» 1577- ^f Urban VI d. '7'2 1382, af Bonifatius IX 
d. 7> 1392 och d. Vs 1403, af Alexander V d. '*/io I409> af Johan XXIII d. "/lo 1410 
och d. Vä 141 3 samt af Martin V d. ^/i 1418 och d. V' I4i9- Höjer, a. a., s. 94, 97, 

133, 136, 137. 141. 142, 149, 171» 179- 

' KoLDE, Die Deutsche Augiistinc7--Congregation und Johanfi von Staupitz, s. 
44. På konsihet i Lyon 1274 förbjöds upprättandet af tiggarordnar, liksom ock tig- 
garmunkar ej skulle få predika, mottaga bikt eller förrätta begrafningar. Från detta 
generella förbud undantogos dock uttryckligen dominikaner och franciskaner; om kar- 
meliter och augustineremiter stadgades, att allt skulle få förblifva vid det gamla, >do- 
nec de ipsis fuerit ahter ordinatum». C. i in VIto de re. do. III, 17; Lea, 
A history of auricular confession aftd indulgences in the Latin church, I, s. 301, 
not I. 

— 35 - 



94 TOR VALD HÖJER 



sorn och fyra, respektive sex af honom utsedda prästbröder att bikta 
och äfven i biskopliga reservatfall aflösa pilgrimerna vid Vincula- och 
Letarcfästerna. ^ För att nu klargöra, hvad dessa förmåner, närmast 
likställdheten med mendikanterna, inneburo, erfordras en kort återblick 
öfver den föregående påfliga lagstiftningen på området. ^ 

Parallellt med utbildandet i teori och lagstiftning af enjiis claviuni 
går redan från början sträfvandet att reglera formerna för dess utöfning, 
särskildt att skipa rättvisa mellan sekulärt och regulärt prästerskap. En 
synod i Rom 1075 förbjöd munkar att annat än in casii Jiccessitatis ut- 
öfva församlingsprästens funktioner i detta afsecnde, och ett kyrkomöte 
i Autun 1094 upprepade förbudet. ^ Två år senare ändrade visserligen 
kurian sin politik och ingrep på en synod i Nimes kraftigt mot dem, 
som sökte förmena munkarna bikträtten, men synoderna i Poitiers iioo 
och i London 1 102 protesterade icke dess mindre mot dessa det regu- 
lära prästerskapets anspråk.^ Laterankonsiliet 1123 förbjöd abboter 
och munkar att ålägga penitens, besöka sjuka cch gifva den sista smör- 
jeisen. Trots dessa bestämmelser förekommo vid sekelslutet klagomål 
öfver att det regulära prästerskapet trots allt ej upphörde att i detta 
afseende träda församlingsprästernas rättigheter för nära. 

Men det är först på i2C)0-talet, som striden antager verkligt stora 
proportioner, och orsaken därtill är tiggarordnarnes uppträdande. Den 
fjärde Lateransynoden införde visserligen bikttvång: åtminstone en gång 
årligen måste hvarje till mogen ålder kommen kristtrogen bikta sig för 
sin församlingspräst (proprio saccrdoti).^ Gregorius IX tilldelade emellertid 
de nybildade dominikan- och franciskanordnarna utan inskränkning rätten 

att mottaga bikt och pålägga penitens.^ På grund af det sekulära prästerska- 

^ Höjer, a. a., s. 124, 134 och 213.. 

' Jfr Lea, a. a., I, s. 297 ff.; Creighton, A history of thc papacy fi-om the gi-eat 
schis?n to the säck 0/ Rome, I, s. 263 ff. ; Hinschius, Kitrheufecht^ IV, s. 91 ff. 

' Pflugk-H.\rttu\g, Acia pontiJiciiin.Roiiianonim incdita, II, N:o 161; Lea, a. a., 
I, s. 276. 

* Lea, a. a., I, s. 276 ; Hardouix, Acta consiliorum, VI: i, s. 1860, 1865 ; VI: 2, s. 1 1 1 3. 

'C. 12 X de pocn. V, 38. Lea, a. a., I, s. 278. 

" Jfr för de förra bullor af d. 27 och 28 sept. 1227 samt d. 17 maj 1244, för de 
senare bullor af d. 6 april och 31 maj 1237 (Potthast, Rcgesta pontifictim, N:o 8042, 
8043, 10316, 10386 samt 1 1 591). 

- 36 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 95 

pets klagomål såg sig Inocentius IV visserligen tvungen att inskränka 
privilegiet genom att göra utöfvandet af bikträtten beroende af veder- 
börande församlingsprästs tillstånd/ men denna förordning sattes ur 
kraft redan en månad senare af den nya påfven Alexander IV. ^ Privile- 
giet erkändes och utsträcktes ytterligare af Martin IV genom bullan Ad 
fructus ubcros af d. lO jan. 1282, hvilken dock stadgade, att de, som 
biktade sig för franciskanmunkar, i alla fall till uppfyllandet af Lateran- 
konsiliets bestämmelse voro skyldiga att åtminstone en gång årligen 
bikta sig för sina sockenpräster.^ 

Då klagomålen från det ordinarie prästerskapets sida emellertid 
fortforo, sökte Bonifatius VIII genom sin stadga Super cathedram d. 18 
febr. 1300 ge frågan dess definitiva lösning, därvid anknytande sig till 
bestämmelserna i Alexander IV:s nyssnämnda bulla af d. 22 dec 1254.* 
Bestämmelserna i Bonifatius' berömda dekretal inneburo, att den dominika- 
ner och franciskaner tillkommande bikt- och aflösningsrätt skulle i den 
utsträckning den tillkomme församlingarnes präster (således i icke re- 
serverade fall) och inom de städer och dioceser, inom hvilka eller i hvil- 
kas närhet nämnda ordnar ägde kloster, utöfvas genom af ordensmyn- 
digheterna i lämpligt antal utsedda och till vederbörande områdens pre- 
laters (närmast biskoparnes) godkännande presenterade bröder. Väg- 
rade vederbörande prelat sin licens åt någon eller några af de presen- 
terade, skulle annan eller andra i stället presenteras; vägrade han licens 
åt alla, ägde de presenterade i trots däraf och i kraft af påfligt bemyn- 
digande utöfva nämnda bikt- och aflösningsrätt. Dessa föreskrifter upp- 
häfdes visserligen af Benedikt XI genom bullan Inter cunctas d. 17 febr. 

* Bulla af d. 21 nov. 1254 (Potthast, a. a., N:o 15562, (»si quis alieno sacerdoti 
justa de causa sua voluerit confiteri peccata, secundum statuta generalis concilii licen- 
tiam prius postulare ac obtinere debeat a proprio sacerdote vel saltem primo sibi con- 
fiteri et recipere absolutionis beneficium ab eodem»). 

' Bulla af d. 22 dec. 1254 (Potthast, a. a., N:o 15602); för bikträttens utöf- 
vande skulle dock fordras slicentia vel commissio aut concessio legatorum sedis apo- 
stolicae vel ordinariorum locorum», men ingen »assensus sacerdotum parochialium». 

' Potthast, a. a., N:o 21837. Fordran på tillstånd af legat eller ordinarius 
skulle bortfalla. 

* C. 2 in Extrav. comm. de sepult. VII, 6 och Clem. 2 de sepult. III, 7; tryckt 
äfven i Dipl. Suecanum, II, N;o 1303. 

— 37 - 



g6 TORVALD HÖJER 



1304,^ men de återinfördes snart åter genom Clemens V:s på konsiliet 
i Vienne d. 6 maj 13 12 utfärdade konstitution Dudum, som sedan allt 
framgent blef gällande.^ 

Denna bullas bestämmelser misshagade i hög grad mendikanterna, 
och man fann snart på att kringgå dem därigenom att ordnarna direkt 
från påfvekansliet förskaffade sig för olika fall gällande, särskilda autori- 
sationer, som bemyndigade dem att utan dylika inskränkningar mottaga 
bikt och meddela aflösning. Visserligen återkallade Bonifatius IX ge- 
nom en bulla af d. 22 dec. 1402 alla i kraft varande dylika specialprivi- 
legier, men i praxis återgick allt snart till det gamla. ^ Till dylika spe- 
cialprivilegier höra otvifvelaktigt de ofvannämnda, i samband med ve- 
derbörande indulgensprivilegier beviljade stadgandena af d. ^^/s 1399 
och ^/i2 1397. De föllo under bestämmelserna i 1402 års revokations- 
bulla, men återfingo redan efter tre år genom ett nytt påfligt beslut 
sin gällande kraft.* 

Söka vi nu utröna, huru denna privilegielikställdhet med mendikan- 
terna i praktiken tillämpats, så finna vi, att Vadstena kloster ända sedan 
slutet af 1 300-talet hos såväl sin stiftsbi.skop som ock — i öfverensstäm- 



^ C. I in Extr. comm. de privil. V, 7; 'Evqei., Bullarium F7'anciscanum, V, 
s. II — 14. Benedikts bulla upphäfde den i 1282 års bulla inskärpta skyldigheten 
att minst en gång årligen bikta för sockenprästen (»nec confessi ipsis fratribus 
peccata illa, de quibus confessi sunt eis et absoluti poenitentes de illis sacerdo- 
tibus propriis teneantur — — iterum confiteri, non obstante constitutione generalis 
concilii, quas sano intellectu intelligenda est de illis, qui peccata sua con- 
fiteri aliis neglexerunt»). Denna uppfattning fastslogs ytterligare genom Johan XXII:s 
konstitution Vas electiottis d. ''•/7 1521, sedan magister Johannes de Polliaco uppställt 
och försvarat den åsikten, att alla synder, som biktats inför vederbörligen bemyndi- 
gade klosterbröder, måste ånyo biktas inför vederbörande församlingspräst (C. 2 in 
Extr. comm. de hrereticis V, 3; Bull. Francisc.^ V, s. 208, 209; Chartulariuni Univer- 
sitatis Parisiensis, II: i, s. 243 — 245). Striden om denna fråga fortfor emellertid mellan 
kurian och Paris-universitetet. Alexander V, själf niendikant, bekräftade visserligen 
Johan XXII:s konstitution genom bullan Regnatis in exxelsis d. ^'^jio \^o<) (Cha?-t.unw. 
Paris., IV, s. 165 — 168), men bekräftelsen måste af hans efterträdare tagas tillbaka 
genom bullan In apostolicc scdis specula d. ''/s 14 10 (Chart. ttniv. Paris., IV, s. 181, 
182). Sin slutliga lösning — till mendikanternas favör — fick frågan först 1670. Lea, 
a. a., II, 307 — 311. 

' Clem. 2 de sepult. III, 7. 

' Regulce cancellarice apostolicce ed. Ottf.xthal, Bo. IX, N:o 73 (s. 76, 77). 

* Höjer, a. a., s. 124, 134, 147—149, 213. 

- ;8 - 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 97 

melse med stadgandena i dekretalen ^ — hos de kringliggande stiftens 
biskopar plägat utverka tillstånd för generalkonfessorn och några af 
honom utsedda (eller alla) prästbröder att bikta och äfven i biskopsliga 
reservatfall — i dekretalen afses, såsom ofvan nämndt, blott icke reser- 
verade fall — aflösa vallfärdande från vederbörandes stift. ^ 

Det slag, som genom Baselkonsiliets dom drabbade birgittinerna, 
rörde äfven deras bikt- och aflösningsprivilegier. I denna punkt inne- 
buro dess bestämmelser följande. I afseende på pilgrimer från det stift, 
där klostret låg, inskärptes blott de förut angifna presentationsbestäm- 
melserna i dekretalen Dudiitn. I afseende på utom stiftet boendes bikt 
åter skulle fordras antingen en i enlighet med nyss nämnda stadga ut- 
färdad licens af vederbörande pilgrims stiftsbiskop eller ock ett för 
birgittinerna utfärdadt speciellt påfligt privilegium utöfver den generella 
likställigheten med mendikanterna. ^ 

Ehuru såväl de nyss refererade restriktionerna i birgittinernas bikt- 
och aflösningsprivilegier som återkallandet af privilegierna i afseende 
på Vincula- och Letareaflaten synas innebära annullerandet af de förut 
omnämnda specialförmånerna från 1397 och 1399, synes Vadstena klo- 
ster icke ha ansett sig behöfva vidtaga några mera vidtgående föränd- 
ringar i den praxis i afseende på brödernas verksamhet som biktfäder, 
hvarom ofvan talats, hälst birgittinerna redan genom en bulla af d. 
^^/i 1446 erhöllo ett af de i Baseldomen åsyftade specialprivilegierna. 
I klostrets Liber ustimn, tillkommen, som det synes, efter 1448, men före 
1487, upptages 1399 års bulla såsom fortfarande gällande i afs. på bikt, 
aflösning oeh penitens. * Och sedan den nyss omtalade bullan af d. 
^^/i 1446 för generalkonfessorn och tre af honom utsedda prästbröder 
dels inskränkt den erforderliga presentationen till en blott skriftlig och 
förlagt undersökningen (examitiatio) till klostret, dels utsträckt de sålunda 

^ HiNSCHius, a. a., IV, 93, 94 (»in civitatibus et diocesibus locis ipsis vicinis, in 
quibus loca hujusmodi non habentur»). 

* Höjer, a. a., s. 213. 

^ Höjer, a. a., s. 212 — 214. 

* Letareaflatsbullan omtalas däremot ej, liksom hela denna aflat synes ha spelat 
en mindre roll under förhandlingarna om privilegiernas återutfärdande. 

Hist. Stud. — 39 — 7 



98 TORVALD HÖJER 



presenterade brödernas bikt- och aflösningskompetens att gälla pilgrimer 
i allmänhet (äfven från andra stift) och äfven biskopliga (men ej påfliga) 
reservatfall, ^ angifves i en af generalkon fessorn fastställd stadga (ordi- 
natio)^ tillkommen före 1448 års biskopsvisitation ^, Vadstenamunkarnas 
bikt- och aflösningsverksamhet på följande sätt. Generalkonfessorn själf 
och två eller tre prästbröder, som han funnit därtill tjänliga, skulle mel- 
lan och äfven, där så behöfligt och möjligt vore med hänsyn till guds- 
tjänstens uppehållande, dock endast med särskildt tillstånd af general- 
konfessorn, under gudstjänsttimmarne mottaga bikt af alla dem — sär- 
skildt pilgrimer — som så önskade, och gifva aflösning i alla fall utom påfliga 
reservatfall. Och för utöfvande af denna verksamhet behöfde de nämnda 
biktfäderna blott vara skriftligen presenterade för stiftschefen, biskopen 
i Linköping. Då åter särskildt stor tillströmning af folk stod på, samt 
på söndagar, festa terrcE^ samt fredagar skulle generalkonfessorn och 
de nämnda två eller tre bröderna mottaga bikt på ofvan angifvet sätt, 
öfriga prästbröder åter, för så vidt de af generalkonfessorn därtill blif- 
vit »utvalda, pröfvade, presenterade och beordrade», endast af dem, 
för hvilkas stiftsbiskopar de voro presenterade i enlighet med bestäm- 
melserna i den ofvannämnda dekretalen Dudum^ samt i de fall, med hän- 
syn till hvilka det af de nämnda biskoparna medgifvits dem. 

Vi sakna dessvärre närmare upplysningar om Vadstenabrödernas 
verksamhet såsom biktfäder och själasörjare. Ett och annat i det ma- 
terial, som bevarats, tyder dock på, att den varit mycket omfattande 
och från befolkningens sida mötts med största förtroende. I ett bref 

' Jfr Le.\, a. a., I, s. 301, 312 ff., 342 ff. Bullans bestämmelser angifvas i Vad- 
stenaklostrets liher- tisutim på följande sätt: (bulla) »continens inter alia in effectuni, 
quod confessor et alii tres fratres in sacerdocio constituti, quos confessor ad id eligen- 
dos et aliter ydoneos före censuerit, possint omnium et singulorum Christi fidelium 
ad ipsum monasterium deuocionis causa pro tempore confluencium necnon singulo- 
rum ex familia et prebendariis et aliarum personarum apud monasterium pro tempore 
degencium seu commorancium contessiones audire et illis diligenter auditis pro com- 
missis, nisi talia fuerint propter que sedes apostolica sit merito consulenda, debitam ab- 
solucionem impendere et penitenciam saUitarem iniungere, postquam per scripturam 
dumtaxat suo dyocesano notificati fuerint et duniniodo in claustro ipsius monasterii 
examinantur.» {A. 11, fol. 65). 

* Höjer, a. a., s. 329. 

' Höjer, a. a., s. 118, " 

— 40 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING 99 

från 1500-talets första årtionde (1509?) heter det, att, om det ej vore för 
Guds kärlek och Vadstenabrödernas arbete för själarnas frälsning, ota- 
liga människor i Sverige skulle gå fördömelsen till mötes. Ty många 
ville ej på åratal bikta sig för sina sockenpräster, utan gingo och gömde 
på svåra och skamliga synder, tills de kommo till Vadstena, dit tillström- 
ningen var så stor, att bröderna hade svårt att hinna mottaga allas be- 
kännelser. Då bröderna förebrådde dessa sina biktbarn, att de ej vid 
påsken, innan de gingo till nattvarden, för sockenprästerna biktade vissa 
grofva och onaturliga synder, som enligt Birgittas ord särskildt härjade 
Sverige, svarades, att de på intet vis kunde aflägga sin bikt för soc- 
kenprästerna eller för de munkar, med hvilka de oftare kommo i berö- 
ring. Såsom skäl anfördes, att dessa andligas dryckenskap afskräckte 
dem, enär biktfäderna, då de blefvo druckna, ej tvekade att drifva skämt 
och gyckel med de synder, som dem under biktens insegel anförtrotts. 
Och sådant tal fördes enstämmigt af de biktande, ej blott från ett stift 
utan från alla delar af landet. Brefskrifvaren omtalar, att det mer än 
en gång händt honom, att en biktande till honom framfört en nyligen 
afliden väns bekännelse. På biktfaderns förfärade fråga, hvarför ej nå- 
gon präst tillkallats att mottaga hans bikt och för att gifva honom sa- 
kramenten, innan han dog, svarade den öfverlefvande vännen, att så 
skett, men att den döende ej kunnat förmå sig att för prästen aflägga 
fullständig bekännelse. På munkens fråga hvarför svarades: prästernas 
dryckenskap och slemma lefverne afskräcker dem. »Men för Vadstena- 
munkarne bikta vi utan fruktan våra synder, emedan deras afskildhet 
från världen ger oss mod, och vi draga bort tröstade af deras hälso- 
samma lära.» Vid ett stort tillopp af folk hade brefskrifvaren en gång 
under en enda séance biktat mera än 20 personer. Bland dessa hade 
han ej funnit mera än tre, som sedan sin ungdom aflagt fullständig be- 
kännelse om sina synder; de andra gingo och buro på obiktade synder 
somliga sedan fyra, åtta eller tio år, andra sedan 20, 30, 40 eller t. o. m. 
50 år — och allt af förut antydd orsak. ^ 
^ Odat. konc. på papper i RA. 

— 41 — 



lOÖ TORVALD HÖJER 



Detta bref ger i flera hänseenden dyrbara upplysningar: det kastar 
å ena sidan ljus öfver vissa sidor hos det dåtida svenska prästerskapet, 
det gifver å andra sidan ett — visserligen ej fullt opartiskt — vittnesbörd 
om Vadstenabrödernas omfattande och välsignelsebringande verksam- 
het som själasörjare. Andra vittnesbörd peka — åtminstone hvad an- 
går verksamhetens omfattning — i samma riktning. Lockade af den 
nordiska sierskans helgonrykte, af berättelserna om de underverk, som 
snart sagdt dagligen ägde rum vid hennes graf, af den frikostiga aflat, 
som kom de vallfärdande till del, och af brödernas själavård och pre- 
dikningar, sammanströmmade årligen stora skaror af pilgrimer i Vad- 
stena. Hufvudsakligen kommo de från de skandinaviska länderna, mest 
från Sverige naturligtvis, men äfven i afsevärdt antal från Danmark och 
Norge. År 1420 namnes en Ärhusborgare såsom afliden på pilgrims- 
gång i Vadstenaväg; själfva ordbildningen synes mig häntyda på, att 
dylika pilgrimsfärder från Danmark ej varit ovanliga. ^ Afven föreligga 
vittnesbörd om, att ej heller från Norge vallfarter till Vadstena varit 
sällsynta.^ På ett par ställen i Norge (i Oslo och Nesland) har man 
funnit det slags märken, som pilgrimer fingo mottaga till vittnesbörd om 
en väl förrättad pilgrimsgång till Vadstena.^ 

Men äfven från aflägsnare nejder saknades ej pilgrimer; enligt sam- 
tidas vittnesbörd ditströmmade pilgrimer från Tyskland, Holland och 
Skottland. Året 1406 såg där biskop Robert af S. Saffini och Henry 
Fitzhugh, konungens af England camerarius.* Härtill kan läggas vene- 
tianaren Piero Querini, som år 1432 besökte Vadstena och som efter- 



^ Script. 7er. Danic, VI, s. 505 (»i pilgrimsgang pa Wasteenswcegh»). Den 7" 
1421 intygar generalkonfessorn i Vadstena, att en man från Lolland uppfyllt ett af en 
hans släktinge för mord aflagdt vallfartslöfte (afskr. i C. 6, fol. 85 v.) 

* Pass för en pilgrim till Vadstena, dat. Frön d. Va 1390 (Dipl. norvegic.,\,^:o 
521); intyg om fullgjord pilgrimsfärd, dat. d. 7» 1416 {Sv. Dipl.fr. 1401, III, N:o 
2185) och d. *"/« 1472 {Dipl. norvegic, I, N:o 898). 

' Undset, Universitetets Sam/ing af Nordiske OIdsager, s. 69; Daae, Norges 
Helgener, s. 215; H. Hildebr.wd i Vitterhetsakade7nie7is Månadsblad 1878, s. 685 — 
687. Ett annat dylikt märke har man funnit i Fyrisån {a. a., 1890, s. 84, 85). 

* Höjer, a. a., s. 148, 251. 



42 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING lOI 

lämnat en skildring af sina färder i Skandinavien, som äfven för Vad- 
stenas vidkommande äger sitt intresse.^ 

Hufvudsakligen bland dessa nordiska pilgrimer var det väl, som Vad- 
stena-munkarna utöfvade sin predikoverksamhet. Birgitta hade i sin kloster- 
regel skarpt betonat munkarnes skyldighet att vid större kyrkliga fäster pre- 
dika för folket — själffallet på landets eget språk — , \ &Vl dS. Revelatio- 
nes extravagajites finnas t. o. m. ingående och förträffliga homiletiska före- 
skrifter och råd.^ Alltifrån klostrets första dagar ägnade sig också 
munkarna med ifver åt denna uppgift. I den stadga, som biskop Ni- 
colaus Hermanni vid sin visitation d. ^^/s 1388 utfärdade, tillät han 
bröderna att i sina celler förvara de böcker, de behöfde för utarbetandet 
af sina predikningar, särskildt de böcker, som de själfva afskrifvit.^ Redan 
bland den första munkuppsättningens män nämnas flera såsom synner- 
ligen framstående predikanter: Gudmarus Friderici, Birgittas trogna följe- 
slagare på färden till det Heliga landet,* Johannes Suenonis, kanik i 
Strängnäs,^ Laurencius Boecii, förut prost i Laglösaköping,*' samt fram- 
för alla andra Johannes präst, af sina ämbetsbröder kallad »den andra 
Krysostomus».'^ Han synes ha varit en i hög grad utmärkt och out- 



^ Sveriges historia frän äldsta tider till vara dagar, II (1877), s. 168 — 170; 
BuLLO, // viaggio di M. Piero Querim, s. 70; Buhring, Venedig, Gustav Adolf und 
Rohan, s. 19; Ramusio, Navigatio7ii et Viaggi, II, s. 205 (»Giunti in Vastena la uigilia 
del perdono trouamo nel ver un concorso d'innumerabili persone di diverse nationi 
molti caualieri con le loro famiglie passati di Dacia luoghi distanti oltra miglia 600, 
altri d'AIemagna, d'01anda, Scocia che son oltra il mare, similmente di Noruegia, 
Suetia assai genti venute per terra»). Med denna skildring samstämmer följande pas- 
sus i Processus canonizacionis S. Katherine (fol. 29): »Dixit testis, quod in infrascrip- 
tis diebus conueniunt populi de diuersis regionibus videlicet Svecie, Dacie, Scanie et 
Norwegie ac eciam de Holsatia et Alamannia» — — — 

" Rev. S. BirgittcE (Rom 1628), II, s. 424, 425. 

•' Stadgan i afskr. i A. 26, fol. 49. 

* i>Pra;dicator fervens» {Script. rer. Suecic, I: i, s. 103). 

' sPraedicator egregius et magne facundie» {Script. rer. Suecic, I: i, s. 104). 

^ »Egregius praedicator» (Script. rer. Suecic, I: i, s. 122) 

^ Script. rer. Suecic, I: i, s. 104, 105. Schuck kallar honom (Sv. Literaturhisto- 
ria, I, s. 176; ///. Svensk Litteraturhistoria, I, s. 106) Johannes Svartepräst, förmod- 
ligen vilseledd af en anteckning i Annerstedts handskriftskatalog i Upsala univ. bibi. 
I Linköping fanns i början af 1400-talet en kanik med namnet Johannes Svartapräst 
(•|- 1426). Jfr L. Fr. Läffler, Bidrag till vår medeltida pe?-sonhisto?'ia. 4. Johan- 
nes Swartepräst i Personhist. Tidskr., 1905, s. 45 ff. 

- 45 - 



I02 TOR VALD HÖJER 



tröttlig predikant, som ibland predikade två eller tre gånger dagligen. 
Under translationsåret predikade han hvarje dag i hela fastan inför ska- 
ror af folk, som från allt landet samlades att bringa den heliga aflidna 
sin vördnad och för att lyssna till den väldige predikantens inspire- 
rade ord. 

I samband med den vidlyftiga predikoverksamheten uppväxte redan 
tidigt inom klostret en homiletisk litteratur, som med tiden blef ganska 
rik. Johannes dels samlade, dels afskref, dels författade flera band pre- 
dikningar, såväl för årets vanliga helgdagar (de tempore) som för hel- 
gonfästerna (de sanctis). Af dessa hans homiletiska verk förvaras som 
bekant ännu ett på Upsala universitetsbibliotek; det innehåller en sam- 
ling söndagspredikningar för hela året.^ 

Den från den äldsta uppsättningen munkar nedärfda goda tradi- 
tionen i afseende på här ifrågavarande sida af klostrets verksamhet höll 
allt framgent i sig. Såsom särskildt framstående predikanter nämner 
Vadstenadiariet Johannes Bernardi {•]- 1445),^ Johannes Borquardi, som 
särskildt berömmes för sitt goda utförande (f 1447),'^ Clemens Civikin 
(f 1459),* Jacobus Laurentii (f 1460)^ samt Martinus Olavi (f 1490).^ 
Andra goda predikanter voro Ericus de Lomaröd, hvilken diariet be- 
römmer såsom »valde bonus scolaris in grammatica, latinitatis dicta- 
tor optimus»," Ulpho Birgeri (f 1433), Gerwinus Petri, under en lång 
tid klostrets generalkonfessor (f 1445), Olavus Petri (f 1452), Acho Jo- 
hannis (7 1453) och Hennikinus (f s. ä.). Flera af dessa predikanter 



^ Script. rer. Suecic, I: i, s. 104. Den bevarade volymen, nu signerad C 270, 
utgör en pergamentshandskrift in folio, hade i lilosterbibhoteket beteckningen D III'' 
TUS in orditte och innehåller utom postillan, som ännu är outgifven, trons artiklar, 
några söndagsevangelier och epistlar samt en traktat om de eviga straffen och him- 
melens glädje. I Fornskriftsällskapets samlingar är tryckt en annan Vadstena-po- 
stilla, som af Klemming anses härstamma från slutet af 1300- eller början af 1400-talet. 
Svenska Medeltidspostillor, I, s. 395. 

- »Valens prcedicator» (Script. rer, Suecic, I: i, s. 162). 

' »Sermocinator bonus, habens proferentiam bonani» {a. «., I: i, s. 164). 

•• »Bonus sermocinator» {a. a., I: i, s. 176). 

® »Predicator bonus» {a. a., I: i, s. 177). 

" »Predicator studiosus» {a. a., I: i, s. 199). 

' A. a., I: I, s. 186. 

— 44 — 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING IO3 

ha efterlämnat homiletiska arbeten, af hvilka åtskilliga ännu finnas i be- 
håll bland Uppsala universitets rika samling af Vadstena-codices, I en 
af klostrets bevarade samlingar af predikningar finnes en afhandling 
De modo predicandi, som synbarligen i klostret begagnats såsom homi- 
letisk lärobok. En närmare undersökning af det, som på detta om- 
råde finnes i behåll af Vadstena-biblioteket, skulle helt visst löna sig. ^ 

En liflig skildring af det sätt, hvarpå denna Vadstenamunkarnas 
predikoverksamhet utöfvades, ger oss generalkonfessorn Nicolaus Rag- 
valdi i sin berättelse om Katarinas translation och skrinläggning 1489. 
Under de fyra dagar högtidligheterna pågingo, säger han, predikades 
ideligen ute på kyrkogården från trenne predikstolar ät gången, två i 
söder och en i norr, och allmogen stod packad, men icke dess mindre 
var kyrkan fylld till sista plats. Och, tillägger vår sagesman med en 
älskvärd uppriktighet, som kastar en blixtlik belysning öfver en sida 
af tidens religiösa förhållanden, »folket föreföll ej så allmänt drucket, 
som vanligt var på aflatsdagar.» ^ 

I allmänhet synes Vadstenamunkarnes verksamhet såsom predi- 
kanter af kyrkan ha betraktats med blida ögon, det framgår bl. a. af 
de ej blott i svenska utan äfven i danska och norska biskopars bikt- 
licenser så vanliga löftena om 40 dagars aflat för dem, som i Vadstena 
åhörde brödernas predikningar. Dessa synas f. ö. i den samtida nor- 
diska kyrkan ha betraktats såsom mönster. Så t. ex. anhåller d. ^''/a 1416 
biskop Eskil i Trondhjem hos Vadstena kloster att i afskrift fådel af det 
vidlyftiga formulär, som munkarna använde i inledningen till sina pre- 
dikningar. Härtill svarade Vadstenamunkarna, att något dylikt for- 
mulär ej funnes, utan att en hvar talade fritt efter sin ingifvelse.^ 

En och annan gång märkes dock, att den svenska kyrkans prela- 



^ ScHUCK, ///. Svensk Litteraturhistoria, I, s. 106, 107. 

' Script. rer. Suecic, III: 2, s. 274. 

' Sv. Dipl. fr. 1401, III, N:o 2207 (»aliquam compendiosam forniulam, 

quam solemus habere in exordio nostre predicacionis» »nec aliquam certam 

formam compositam possidemus, sed unus quisque nostrum predicancium per se ser- 
monum preambula sibi coUigit de diuersis, secundum quod divina inspiracio mate- 
riam amministratj). 

-45 - 



I04 TORVALD HÖJER 



ter ej varit fullt belåtna med Vadstenamunkarnes fromma ifver. Så 
t. ex. finnes i afskrift bevaradt ett ganska märkligt bref från Vadstena 
kloster till domkapitlet i Linköping, odateradt, men säkerligen hänför- 
ligt till 1400-talets andra årtionde, då förslag ju bragtes å bane att 
öka den romerska kyrkans Olymp med tre nya svenska helgon. I detta 
bref säga sig Vadstena-munkarna ha förnummit, att de högvördiga fä- 
derna i Linköping tagit anstöt af att i en predikan i Vadstena vid Pe- 
tri fängelsefäst (i aug., som förut nämndt en af klostrets förnämsta af- 
latsdagar) varnats för den vidskepliga och farliga dyrkan, som i Sverige 
ägnades människor, om hvilkas vandel och dygder man alls ingenting 
kände. Detta yttrande hade man i Linköping uppfattat såsom ett för- 
sök att sätta en fläck på biskop Nicolaus Hermanni's helgongloria och 
tillika såsom en snärt äfven åt de samtida svenska kanonisationssträf- 
vandena i allmänhet. I sitt svar bedyra nu Vadstenabröderna för att 
från sig afvända denna svarta misstanke, att det på intet vis varit de- 
ras afsikt att nedsätta den gamle biskopen, som ju varit en af deras 
ordens och deras klosters äldsta och mest nitiska gynnare och vänner. 
Men de bedja samtidigt de högvördiga fäderna draga sig till minnes, 
huru många, om hvilkas lif man intet kände, inom Sveriges landamären 
dyrkades såsom helgon, ja, huru man på sista tiden börjat i andakts- 
syfte besöka oeh ägna sin vördnad åt källor och klippstycken, som 
kanske aldrig fått sin vigning af ett helgons heliga gärningar eller besök, 
men som snarare kanske satans list oskärat genom käringars inbillnin- 
gar och drömmar. * 

Frän en något senare tid finnes — likaledes i samtida afskrift — 
bevaradt ett annat bref af än större intresse. Afskriften är tyvärr de- 
fekt, i det att sista delen af brefvet med dateringen saknas. Brefvet 
är riktadt af Linköpings domkapitel till generalkonfessorn Michael och 



' Brefvet är tryckt i Hist. Tidskr., XXVI (1906), s. 47, 48; ang. dateringen se s. 46 
(»eciani fontes et acerni lapidum in hiis annis, uti comniuniter dicitur, ceperunt peregre 
visitari et deuocius adorari, quos nullius forsan sancti nieritum vel umquam vesti- 
gium dedicavit, sed forte dyabolica pocius fedavit illusio per opiniones et sompnia 
vetularum»). 

- 46 - 



TILL KÄNNEDOMEN OM VADSTENA KLOSTERS STÄLLNING I05 

faller alltså mellan d. ^'/n 1454, då Michael af stiftsbiskopen bekräf- 
tades såsom generalkonfessor, och 1460, då Magnus Unnonis ånyo nam- 
nes såsom innehafvare af generalkonfessoratet. Då brefutställarne nämna 
sig »prepositus, archidiaconus et capitulum Lincopense», skulle man 
vara frestad att anse brefvet utfärdadt under sedisvakansen efter herr 
Nils König, m. a. o. emellan d. ^V* 1458 och slutet af år 1459 eller 
början af år 1460.^ 

I brefvet berättar domkapitlet, att hela prästerskapet klagade öfver 
att Vadstenamunkarne i sina predikningar häftigt foro ut mot präster- 
nas laster, därigenom nedsatte dem i folkets ögon och så försvagade 
kyrkans ställning. »Genom dylikt tal i Guds församling nedrifves mer 
än som uppbygges, förstöres mer än som förbättras, uppbrännes mer 
än som räddas undan elden. Och i följd däraf bringas den kristliga 
fromheten om intet. Och hvad blir väl frukten af dylika predikningar 
till folket, ur hvilka uppstå förföljelser, begabberi, misstankar, hån, skan- 
daler, oräkneliga synder?» 

»Härmed vilja vi», heter det vidare, »på intet vis försvara präster- 
skapets laster eller förhindra, att andlige ställas till ansvar och deras 
utsväfningar och dåliga seder beifras. Tvärtom — därtill vare Gud 
vårt vittne — vi önska, att alla präster för sina förseelser på lämplig 
plats och på latin (sic!) varnas och tillrättavisas, så mycket i vår makt 
står, förbättras och återföras till goda seder och behjärtande af sin 
prästerliga ställning, så att bland folket ingen förargelse åstadkommes.» 

Mtitato 7iomine, iniitatis tempoj-ibus, de tiobis fabiila narratur. För- 
modligen ställde sig Vadstenamunkarne till efterrättelse den gifna vin- 
ken om iakttagande af mera diskretion vid försöken att reformera kyr- 
kan. Åtminstone har jag icke funnit några ytterligare klagomål öfver 
slika »demagogische Umtriebe». 



^ Brefvet är aftryckt i Hist. Tidskr., XXVI (1906), s. 48, 49; dateringen disku- 
teras å s. 46, 47. 

- 47 - 



I06 TORVALD HÖJER 



Ofvanstående anmärkningar ha icke afsett att mera fullständigt eller 
systematiskt belysa ämnet från de synpunkter, som upptagits till be- 
handling. De vilja endast gifva några riktlinjer för ytterligare forsk- 
ningar och visa, åt hvilket håll enligt mitt förmenande resultaten af 
en mera ingående undersökning torde komma att gå. Om något torde 
de utvisa, i hvilken utsträckning studiet af andra länders historia liksom 
af den gemensamma kulturutvecklingen under medeltiden kan kom- 
plettera vårt i sig själft torftiga material och afvinna detsamma upplys- 
ningar, som med användande af enbart svenska källor helt enkelt icke 
stå att vinna. 



- 48 - 



Johannes Magnus' 
Historia Metropolitanse Ecclesiae Upsalensis. 

Af Birger Swartling. 

Johannes Magnus' Historia Mctropolitana; Ecdesice Upsalensis, skrif- 
ven i Danzig 1536, trycktes som bekant först åtskilliga år efter förfat- 
tarens död genom Olaus Magnus' försorg. Den vanliga upplagan bär 
tryckåret 1560; af dateringen å den dedikation till Paul IV, hvarmed 
Olaus Magnus beledsagat sin broders verk, framgår det emellertid, att 
boken måste ha varit färdigtryckt redan 1557-^ Om också icke så upp- 
märksammad som den några år tidigare utgifna krönikan öfver svea- 
och götakonungarna, har »Historia Metropolitana» likväl blifvit ganska 
flitigt anlitad af den följande periodens skriftställare. Medan Messenius 
i sin kyrkohistoria ^ troget citerar dess uppgifter, har SCHEFFERUS i sin 
utmärkta edition af ärkebiskopslängden i Registrum Upsaliense^ under- 
kastat dem en ganska utförlig detalj granskning, därvid stödjande sig 
dels på de påfvebref, som meddelats af Vastovius i hans Vitis aqui- 
lonia, dels på de afskrifter af originalurkunder, som äro inrymda i Re- 
gistrum Upsaliense. Äfven Örnhielm* och Benzelius^ ha ägnat dem 



^ Ett exemplar med nämnda tryckår finns också i Kungl. Biblioteket; det är när- 
mare beskrifvet af Klemming {Ur en antecknares samlingar, 2 uppl., ss. 45, 46). 

' Messenius, Chronicon apud Sveones Gothosque Episcopo7-um, Sthlm 161 1. 

■^ ScHEFFERUs, Brcve Chronicon de Archiepiscopis, Ups. 1673. 

■• Ornhielm, Historia Sueonu7n Gothorumque Ecclesiasticce libri IV, Sthlm 1689. 

' Benzelius, In Monumenta Vetera Ecctesicc Svea Gothicce Annoiationes, Ups. 
1713. 



I08 BIRGER SWARTLING 



vederbörlig kritik på olika punkter liksom i senare tider Reuterdahl^ 
och AnnERSTEDT" — för att blott nämna några bland dem som för- 
lagt sina forskningar till den svenska medeltidskyrkans litteratur eller 
historia. Någon specialundersökning af Historia Metropolitana med 
hänsyn tagen både till dess källor och till den forskningsmetod, som 
gör sig gällande däri, har emellertid icke blifvit utförd ; lämnar en sådan 
också relativt ringa utbyte, torde den likväl äga sitt berättigande såsom 
ett bidrag till den svenska historieskrifningens nästan obearbetade his- 
toria. 

Genom sina mångsidiga intressen och sin beläsenhet på olika om- 
råden är Johannes Magnus otvifvelaktigt i släkt med renässansens män, 
om också deras lifsåskådning i det stora hela var honom främmande. 
Jämte brodern Olaus tillhör han medeltidens lärdaste svenskar — redan 
1 5 17 blef han magister artium vid Kölns universitet^ och troligen 1520 
promoverades han till doktor i Perugia. Under vistelsen i Italien sattes 
han i tillfälle att stifta en närmare bekantskap med dess vetenskapliga 
litteratur särskildt på geografins och historiens område.* Därvid till- 
ägnade han sig åtminstone till en viss grad den stiUstiska elegans, .som 
för renässansens häfdatecknare hade en långt större betydelse än sam- 
vetsgrann källforskning eller noggrannhet i detaljframställningen. De 
lugna studierna afbrötos emellertid som bekant för en kyrkopolitisk 
verksamhet, hvartill Joh. Magnus icke var skickad och som tillskyndade 
honom förödmjukelser och motgångar af allehanda slag. Hans lefnads- 
öden förklara till stor del andan och karaktären i hans historiska arbe- 
ten; dessa äro nämligen tendensskrifter^ riktade mot den nya ordningen 
och dess män i Sverige samt fyllda af missräkningarnas och landsflyk- 
tens hela bitterhet. Så innehåller, som kändt. Historia de omnibus 



* Reuterdahl, Svenska kyrkans historia I — IV. 

' Annerstedt, Scriptores Reriim Siiecicnrum Medii Aevi III: 2. 

' Annerstedt, Upsaln Universitets historia I, s. 45. 

•' Bland italienska författare åberopar han i inledningen till Historia de omnibus 
Gothorum Siteonuniqtte Regibus : Lconhardus Aretinus (•{- 1444), Flavius Blondas (•j-1463), 
Aeneas Sylvius (f 1464), Coccius Sabellicus {-^ 1506), Rafael Volaterranus (•{• 1521) 
och Agathius {■]• 1542). 



JOHANNES MAGNUS' HISTORIA METROPOLITAN^ ECCLESI^ UPSAL. 100 

Gothormn Sueonumque Regibus en mängd mer eller mindre förstuckna 
angrepp mot Gustaf Vasa, kulminerande i myten om konung Gostagus 
(Lib. VIII, capp. 38, 39), den girige och laglöse tyrannen, hvilken med 
folkets hjälp lyckades bemäktiga sig tronen. Historia Metvopolitancz Ecclc- 
sice Upsalensis åter vill gifva en skildring af den katolska kyrkans välsig- 
nelsebringande verksamhet inom Sverige, ^ något som haft till följd, att 
författaren afsiktligt öfverdrifvit de upsaliensiska biskoparnas och ärke- 
biskoparnas betydelse. Särskildt gäller detta i fråga om den roll som 
fridsstiftare han anvisar dem under de politiska striderna mellan Sver- 
kerska och Erikska ätterna eller Folkungasläktens medlemmar. Med 
hatet mot reformationen förenade emellertid Joh. Magnus ett lika out- 
släckligt hat mot Danmark. Äfven det senare har spelat in i hans 
kyrkohistoriska framställning, nämligen på alla de punkter, där han vid- 
rör det ömtåliga spörsmålet om Lunds primat.^ I sin helhet betraktadt 
bär hans skriftställarskap icke vittne om någon stark eller själfständig 
intelligens. VisserHgen ägde han en höggradig receptivitet ^ och en 
frodig fantasi, men han saknade det forskningens allvar, som är Olaus 
Petris kännemärke, likaväl som den vetenskapliga kombinationsförmåga, 
hvilken otvetydigt framträder hos 1600-talets lärde svenskar i deras verk- 
ligt systematiska arbeten. 

Såsom redan Schefferus framhållit,* ansluter sig Historia Metropo- 
litana både hvad uppställningen och de viktigaste notiserna beträffar 



^ Tendensen framstår tydligt i den titel, som Olaus Magnus gaf boken vid dess 

första tryckning (1557): Metropolis Ecclesi^e Upsalensis opera et impensis 

Olai Magni (edita) ad honorem Dei et pontificum exemplarem vitam ac 

reductionem illarum regionum et aliarum nationum, ut in unitate et obedientia S. Sedis 
Apostolicie perseverent. 

^ Den danskfientliga tendensen, som på åtskilliga ställen vållat en snedvridning af 
fakta, har redan uppmärksammats af Schefferus och Örnhielm. 

^ Betecknande i detta afseende är den berättelse Olaus Magnus anför från Johan- 
nes' ungdom: Hic Johannes domi et in patria liberaliter doctus, admirandum adole- 
scentioris ^etatis suae videlicet XVIII anni coram duobus episcopis Lincopensi et Sca- 

rensi ac eorum capitulis suum ostendit ingenium. Nam totam bibliam totumque 

decretum summarie et memoriter a principio usque in finem 2 horis allegavit. 

(Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 74). 

■* Schefferus, a. a., passim. 

— 3 — 



no BIRGER SWARTLING 



till den förteckning öfver biskopar och ärkebiskopar i Upsala, som 
inrymts i det s. k. Registrum Upsaliense — en kopiebok för stiftet, 
hvilken blifvit upplagd på ärkebiskop Hemings befallning vid midten af 
1300-talet. Förteckningen, som upptager fem biskopar, börjande med 
en viss Severinus, och samtliga ärkebiskoparna till och med Jöns Bengt- 
son Oxenstierna, hvilar sannolikt för de äldre partierna på något nu 
förloradt Necrologium Upsalense och torde — utom hvad biskopsläng- 
den beträffar — fa anses i det hela trovärdig.^ Till biskoparna räknar 
emellertid Joh. Magnus också Ansgarius, Adalvard och Stefan, hvarjämte 
han fullföljer ärkebiskopsserien ända till sin egen tid, slutande med 
Gustaf TroUe. En hufvudkälla för framställningen är dessutom EricuS 
Olais CJironica GotJionan, ehuru den aldrig uttryckligen åberopas i 
Historia Metropolitana. För öfrigt äro spridda uppgifter hämtade både 
från utländska författare och inhemska auktorer, ehuru i så begränsad 
omfattning, att det material, som begagnats, lätt nog kan öfverskådas. 
Saxo Grammaticus, " hvars ryktbara krönika som bekant ligger 
till grund för skildringen af Sveriges och Danmarks forntid i Historia 
de omnibus Gothorum Sveonumque Regibus, citeras i Historia Metro- 
politana endast för ett par notiser om den äldsta missionsverksamheten 
i Danmark: konung Eriks omvändelse genom Ansgarius och Frotho 
VI:s förbindelse med påfven Agapetus.'^ Annerstedt har emellertid på- 
visat, att Saxos framställning äfven är källan för Johannes Magnus 



* Reuterdahl, a. a. II: i, ss. 2, 3. 

* Om Joh. Magnus användt en fullständig upplaga af Saxos historia eller endast 
Gheysmers utdrag därur, är svårt att afgöra. 

' Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 7. — Fullt befogad är Joh. Magnus' invändning mot 
den senare uppgiften, då han påpekar dess kronologiska orimlighet. Här liksom på 
många andra ställen i Historia Metropolitana visar han sig äga god kunskap om påf- 
varnes och de tysk-romerska kejsarnes regentår. Förmodligen har han hämtat sitt 
vetande ur någon af de under medeltiden vanliga handböcker i världshistorien, som 
efter mönstret af Martins af Troppau krönika lämnade en i tidsföljd ordnad öfversikt 
öfver de viktigaste tilldragelserna under resp. påfvar och kejsare, hvarvid hvarannan 
sida reser\'erades åt påfvarne, hvarannan åt kejsarne. Att dylika handböcker, s. k. 
Chronica: Martinianx, äfven begagnades i Sverige, framgår af Upsalakaniken Hemings 
testamente 1299 (Dipl. Svec. n:o 1271); jfr Wattenbach, Deutschlands Geschichtsquellen 
im Mittelalter, 5 Aufl., s. 429 och Lorenz, Deutschlands Geschichtsquellen im Mittel- 
alter^ 3 Aufl., s. 3. 

— 4 — 



JOHANNES MAGNUS' HISTORIA METROPOLITAN/E ECCLESI^ UPSAL. Ill 

berättelse om ärkebiskop Stefans medlarskap i striden mellan Valdemar I 
och Erling Skakke.^ Från Annales Esromenses, hvilka redan voro kända 
af vår medeltids historieskrifvare,^ har han sannolikt hämtat sin uppgift 
om Stefans medverkan vid Knut Lavards kanonisation,^ hvarom hvarken 
Saxo eller Ericus Olai hafva något att förmäla. Bland sina utländska 
källor åberopar Joh. Magnus vidare ALBERT Krantz' Mctropolis^ 
och LUPOLDS AF Bebenburg Germanoinim principuin zelus in christianain 
religionem.^ Den lärde hamburgske teologen Albert Krantz' kyrko- 
historia, som i viss mån kan betraktas som en fortsättning till Adams 
af Bremen berömda arbete,*' var föga bekant, då Historia Metropolitana 
författades. Den trycktes första gången 1547 af en viss Joachim Möller, 
försedd med en dedikation till Kristian III af Danmark, hvari utgifvaren 
meddelar, att verket endast fanns i en enda handskrift, som tillhört hans 
morbror, biskop Henrik af Liibeck. Under dennes episkopat besökte 
emellertid Johannes Magnus den gamla hansestaden i en diplomatisk 
beskickning (1525), som dock synes ha lämnat honom tid öfrig till litte- 
rära sysselsättningar;'^ det är att antaga, att han genom sin ämbets- 
broder sattes i tillfälle att taga kännedom om Krantz' historia. Hvad 
Lupolds af Bebenburg arbete beträffar, är det en partiskrift i samma 
anda som författarens ryktbara afhandling De jure imperii — ett inlägg 
i striden mellan påfve- och kejsarmakt till den senares förmån.* Boken, 



^ Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 31. 

* MuNCH, Savilede afhandlinger II, s. 495 

•^ I Annales Esromenses heter det: Archipresul de Sveda Stephanus, lator literarum 
martirem sanctum autorizantium autoritate Domini Papie Alexandri {Ser. Rer. Dan. I, s. 242). 
Brefvet från Alexander III finns föröfrigt i behåll och upplyser om att Stefan varit i 
Rom i den danske konungens ärenden bland annat för att utverka kanonisationen. Det 
är delvis aftryckt i Strinkholm, Svenska folkets inedelitdshisto7ia\V,s.i'>,(). Att Johan- 
nes Magnus känt till detta bref, är emellertid föga troligt. 

* Ser. Rer. Stieeic. III: 2, s. 8. 
° Ibid., s. 7. 

^ Daae, Nogle Bemarkninger om Historieskriveren Albert Krantz {Norsk Hist. 
Tidsskrift, Anden Raekke, 5:te Bind, s. 225 o. f.) 

'' Reuterdahl, Öfversigt af deft behandling., sofn det hedniska Sveriges histo?ia 
erhållit före medlet af ly-.de århundradet {Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvi- 
tetsakademiens Handl.., Del 15, s. 158 o. f.) 

* LoRENZ, a. a. II, s. 556 o. f. 



112 BIRGER SWARTLING 



som trycktes redan 1497/ ^ar naturligtvis endast helt obetydligt begag- 
nats för Historia Metropolitana. 

Tvenne för Nordens äldre historia så viktiga källor som Ayisgarii 
Vita och Adams af Bremen stiftskrönika har Johannes Magnus däremot 
icke användt. Rimbertus' biografi öfver Ansgarius var som bekant föga 
känd i Sverige under medeltiden; hvad man visste om helgonets lefnad 
var hämtadt ur de kortfattade legenderna i breviarierna. Utom de noti- 
ser, som äro tagna från Saxo, Albert Krantz och Lupold af Bebenburg, 
meddelar Joh. Magnus heller ingenting, som icke förekommer i Brcvi- 
oriiiin Upsalcnsc; där återfinnas exempelvis berättelserna om ängla- 
uppenbarelsen i drömmen, Hergeirs omvändelse, Simons och Nithards 
martyrdöd. Om Ansgarii andra missionsresa till Sverige tiger legenden 
i det nämnda breviariet — Johannes Magnus likaså. För öfrigt står hans 
framställning åtminstone på en punkt i strid med Rimbertus. Denne 
påpekar uttryckligen, att Ansgarii missionsverksamhet först berörde 
Danmark och därefter Sverige, medan Johannes Magnus, som följer 
Lupold af Bebenburg, gör en motsatt åsikt gällande. Som sagdt har 
icke heller Adams arbete blifvit anlitadt för Historia Metropolitana. 
Då denna författades, var den bremiske kanikens verk på väg att för- 
svinna från de lärdes bekantskap.^ Därur är visserligen hämtadt hvad 
som berättas om den gamla afgudakulten i Sverige eller om Adalvards 
och Stefans besök, men icke direkt, utan genom Ericus Olais förmed- 
ling. Därför har också Johannes Magnus upprepat dennes egendomliga 
påstående, beroende på en misstolkning af Adam,^ att Adalvards mis- 
sionsverksamhet inträffade under en viss Stenkil I (alias Erik Arsäll) — 
och detta oaktadt de tvifvelsmål Ericus Olai själf hyste angående riktig- 
heten af sin uppgift.'^ Om Tadicus, hvilken enligt Adam utsågs till 



' Wattenbach, a a., s. 5. 
' Reuterdahl, Öfversigt, s. 209. 
' MuNCH, a. a., s. 492. 

^ Hx'C quac dicta sunt de Stenkillo hic superius, ad secundum Steiikillum viden- 
tur verius referenda {Ser. Rer. Siiecic. II: i, s. 26). 

- 6 — 



JOHANNES MAGNUS' HISTORIA METROPOLITAN/E ECCLESItE UPS AL. II3 

Adalvards efterföljare i Sverige, har författaren till Historia Metropoli- 
tana, som naturligt är, ingen kännedom. 

Efter omnämnandet af giftermålsförbindelsen mellan Magnus Ladu- 
lås' brorsdotter Richissa och konung Primislav af Polen vidrör Johannes 
Magnus med ett par ord den följande föreningen mellan Polen och 
Böhmen, hvarvid han åberopar Ges ta Polonorum} Härmed afser han 
sannolikt Mathias Mechovius' Chronica Polonorum,^ h vilken han — 
att döma af företalet till Historia de omnibus Gothorum Sueonumque 
Regibus — lärt känna under sin första vistelse i Rom genom den polske 
biskopen Erasmus Vitellius.'^ Mechovius är för öfrigt mest bekant för 
sitt geografiska arbete De Sannatia Asiana et Europea, ett arbete, som 
Olaus Magnus anlitat i sitt stora etnografiska verk.* 

Till ofvanberörda skrifter inskränker sig det utländska litteratur- 
material, som begagnats för Historia Metropolitana. De svenska käl- 
lorna äro icke mycket talrikare. Af våra äldre medeltidskrönikor har 
Johannes Magnus med säkerhet anlitat den prosaiska,^ måhända också 
Erikskrönikan. Däremot är det mycket ovisst, om han — såsom Anner- 
stedt förmodar — användt de annaler af okända upptecknare, hvilka 
under n:o XVI blifvit tryckta i första delen af Scriptores Reruni Sueci- 
cariim. Af de uppgifter, som skulle ha blifvit hämtade därifrån, åter- 
finnes notisen om Helenas kanonisation ^ hos Ericus Olai/ och hvad 
franciskaner- och dominikanerordnarnas konfirmation beträffar, heter det 
endast i de nämnda annalerna under år 1208: Initium habuerunt 
ordines Minorum et Praedicatorum ^ — en anmärkning, som för- 



* Sc7-. Rer. Stcecic. III: 2, s. 43. 

- Den åberopade uppgiften finnes i Mechovius, Chronica Polonoriim, Krakau 
1521, IV, s. 193. 

^ JoH. Magnus, Historia de oiunibus Gothorum Sueonumque Regibus, Pr^ef. cap. VII. 

* Ahlenius, Olaus Magnus, s. 123. 

'" Därifrån har han uppgiften, att Stefan begrofs i Norrala, som saknas hos Ericus 
Olai. Skildringen af Adalvards utsändande {Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 9) återgår också 
på prosaiska krönikan {Ser. Rer. Sueeic. I: i, ss. 244, 245). 

^ Ser. Rer. Suecie. III: 2, ss. 31, 32. 

' Ser. Rer. Sueeie. II: i, s. 48. 

® Ser. Rer. Sueeic. I: i, s. 53. 

Hist. Stud. _ 7 _ 8 



It4 BIRGER SWARTLING 



öfrigt icke är exakt. Johannes Magnus säger däremot fullt riktigt: Per 

■ tempora(Valerii) ordo Praedicatorum anno scilicetMCCXVI 

et Minorum MCCXXII in Italia confirmatus.^ — Till de otillför- 
litligaste källorna för Sveriges medeltida kyrkohistoria hör Linkdpi7igs 
biskopskrönika, hvilken synes ha blifvit författad i Hans Brasks intresse, 
genom hvars försorg den också befordrades till trycket.^ Det är uppen- 
bart, att Joh. Magnus begagnat den. Därifrån har han hämtat sin upp- 
gift om Linköpingsbiskopen Herbert, Sveriges förste apostel.^ Kröni- 
kan förlägger visserligen dennes verksamhet till år 900, men säger sam- 
tidigt, att den inträffade under Leo III:s pontifikat och Karl den stores 
regering* — ett misstag, som Joh. Magnus med sina större kronologiska 
kunskaper lätt kunde rätta. Likaså är tydligen skildringen af ärkebiskop 
Peter från Skenninge, Magnus Eriksons kansler, byggd på Linköpings- 
krönikan.^ I sak vet Joh. Magnus ingenting mer än denna sin källa; 
han har endast till sitt vanliga frasrika språk omflyttat hvad den på 
sin knaggliga meter förtäljer. 

Af helgonbiografierna har redan legenden om Ansgarius i Brevi- 
arium Upsalense berörts. Likaledes har vår författare användt Sigfrids- 
legenden^ hvarifrån de notiser om den engelske missionären leda sitt 
ursprung, som meddelas i samband med Sankt Henriks verksamhet i 
Sverige.^ Vid skildringen af förhållandet mellan Magnus Ladulås och 
biskop Brynolf omnämnes Vita Brynolphi. Under denna titel trycktes 
i slutet pä 1400-talet de vittnesmål, som i början af samma århundrade 
(1417) blifvit samlade på föranstaltande af kyrkomötet i Konstanz i och 
för underhandlingarna om den ryktbare Skarabiskopens kanonisation.' 
På ett af dessa vittnesmål — biskop Brynolf Karlssons^ — återgår san- 



• Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 35. 

^ Kle.mming, Sveriges Bibliografi 1481 — 1600, s. 133. 

■' Ser. Rer. Sueeie. III: 2, s. 6. 

' Ibid., s. 104. 

' Ibid., s. 54. 

" Ibid., s. 16. 

' Ibid., s. 138. 

" Ibid., SS. 1 56, 157. 



JOHANNES MAGNUS' HISTORIA METROPOLITAN^ ECCLESI^ UPSAL. II 5 

nolikt författarens framställning af försoningen mellan konung Magnus 
och den mäktige kyrkofursten.^ Något närmare förtrogen med Brynolf 
Algotsons lefnadsomständigheter tycks emellertid Joh. Magnus icke vara. 
Så låter han honom under Magnus Ladulås' tid idka studier i Paris — 
en orimlighet, hvarpå redan Messenius fästat uppmärksamheten.^ Vår 
författare hänvisar också till Vita Bir gittes, i det han nämligen säger: 
Anno (MCCCIV) nata est diva Birgitta prophetissa, per quam 
ubique in sua patria atque in urbe Roma, Jerusalem, Compo- 
stella et Barri, Cipro, Neapoli magna mirabilia toti mundo 
revelanda fecit altissimus, qui eam im sponsam suam elegit, 
ut patet in vita eius.^ Annerstedt förmodar, att han haft tillgång 
till processhandlingarna rörande Birgittas kanonisation.* Det synes också 
vara det sannolikaste, då dessa bland annat innehålla den lefnadsbeskrif- 
ning öfver Birgitta, som författades af hennes båda biktfader.^ Joh. 
Magnus kan nämligen knappast afse blott och bart Vita abbreviata S. 
Birgitta;, som han själf hade i sin ägo,^ eller Birgerus Gregoriis helgon- 
biografi, om hvilken han antagligen också ägde kännedom. Uttrycket 
»magna mirabilia toti mundo revelanda» syftar väl på Birgittas uppen- 
barelser, men om dessa ha de båda sistnämnda skrifterna ytterst litet 
att förmäla. 



* Ser. Rer. Siiecic. III: 2, ss. 42, 43. 

" Messenius, Scondia illustrata II: 12, s. 131. 

^ Ser. Rer. Stiecic. III: 2, s. 45. 

•* Olaus Magnus uppger i ett af sina tillägg till broderns arbete (.SVr. Rer. Suecic. 
III: 2, s. 57), att kanonisationshandlingarna funnos i Birgittas hospital i Rom. Där vista- 
des Johannes på hösten 1537, enligt hvad det framgår af den biografi, som åtföljer 
Historia Metropolitana: Sed paucis exactis diebus . . . Romanum iter continuebat veni- 
ensque in urbem Romani quinta die mensis Octobris anno MDXXXVII humanissimis 
verbis a papa Paulo III. et Cardinalibus exceptus est. Paulus enim, misso in domum 
sanetcE Birgittce niineio, ipsum ad se vocabit. {^Scr. Rer. Suecie. III: 2, s. 83). Den i 
Rom förvarade aktsamlingen S3'nes ha varit fullständigare än den som inrymts i en 
kodex från det gamla Vadstenabiblioteket, numera förvarad i Kungl. Biblioteket. Det 
bref från Birgerus Gregorii till Urban V, som Olaus Magnus åberopar i sitt ofvan om- 
nämnda tillägg till Historia Metropolitana, finns nämligen icke i Vadstena-folianten. 

^ Ser. Rer. Suecie. III: 2, ss. 185, 219. 

" Jfr Ahlenius, a. a, s. 56. Vita abbreviata är inryckt i de äldsta tryckta upp- 
lagorna af Revelationes. Se Warmholtz, Bibliotheca Sueo-Gothica IV, ss. 33, 34. 

— 9 — 



Il6 BIRGER SWARTLING 



Återstår till sist den frågan: Hvilka urkunder har Joh. Magnus 
anlitat? Själf uppger han i företalet till Historia de omnibus Gothorum 
Sueonumque Regibus, att han lämnat Sverige med rika skatter af histo- 
riska dokument. Häri ligger visserligen en betydlig öfverdrift, men det 
hindrar dock icke, att han kunnat medtaga ett och annat aktstycke i 
afskrift eller original särskildt bland sådana som garanterade den svenska 
kyrkan dess undantagsställning i rättsligt hänseende eller innehöllo be- 
stämmelser om dess organisation.^ Frånser man de skrifvelser från 
Gregorius VII, som Olaus Magnus vid tryckningen infogat i texten,^ 
äro endast trenne urkunder in extenso återgifna i Historia Metropolitana.^ 
Tvä af dem äro i historiskt afseende särdeles betydelsefulla nämligen 
unionsfördraget med Skåne 1343 och kyrkans stora frihetsbref af 1436. 
I omskrifven form meddelas dessutom ett utdrag af det bref. hvari 
hertig Bengt och ärkebiskop Magnus Boson ge tillkänna, att de rådt 
Magnus Ladulås att fängsla sin broder Valdemar.* Äfven i några fall, 
där inga citat ur källorna förekomma, kan man med all bestämdhet 
anta, att de meddelade uppgifterna äro grundade på förstahandsmate- 



^ Det förefaller sannolikt, att de privilegiebref eller synodalbeslut, som Olaus 
Magnus ämnade låta aftrvcka i slutet af Historia Metropolitana (Ser. Rer. Sitecic. 
III: 2, SS. 48, 57) blifvit samlade af Johannes. Om synoderna i Upsala och i Telge 
(1377) under Birger Gregersons ledning, hvilka omnämnas af Olaus, saknas hvarje 
uppgift i nu bevarade medeltidsurkunder. 

' Ser. Rer. Suecic. III: 2, ss. 18 — 22. 

' Ibid., ss. 51—53, 63—64. 

* En jämförelse mellan karaktäristiken af Valdemar i Historia Metropolitana och 
i sagda bref ådagalägger sambandet mellan de båda framställningarna — ett samband, 
till hvilket också Johannes Magnus själf hänvisar med uttrycket: ut verbis fratris eius 
Benedicti utar. Hist. Metr.: duippe (ut verbis fratris eius Benedicti episcopi Lincopensis, 
Finlandise ducis utar) effectus est patris suas et publicas pacis turbator et quasi mente 
captus, suas famse atque honoris oblitus, divinte ultionis immemor, diabolicai sugges- 
tionis imitatör, pra;ceptorum Dei et ecclesia; contemptor, eaque enormia facinora com- 
misit, qu£e sine horrore piarum mentium nequeant nominari. {Ser. Rer. Suecie. III: 2, 

s. 39). Hertig Bengts oeh ärkebiskop Magnus bref: — Q.ui dimissa etiam uxore 

propria et legitima, quasi viente captus, et sua; farna; prodigus, ac antiqui hostis sug- 
gestione et instinctu ultionis formidine Divina; minime refnvnatus, mulierculis vilibus 
interdum per coituni damnatum, quandoque etiam et scelcribus adulterii publice 
adhaerebat, conteninens ad salutarem prnslatorum regni monitionem ab earundem nefario 
consortio resilire. {Dipl. Stiec. n:o 798). 



— 10 



JOHANNES MAGNUS' HISTORIA METROPOLITAN.*: ECCLESI^ UPSAL. II7 

rial. Så hvad beträffar anmärkningarna om Alexander IV:s bekräftelse 
af Skenninge mötes beslut,^ den påfliga bannbulla mot dem som kränkte 
kyrkans fri- och rättigheter, hvilken utfärdades under ärkebiskop Folkes 
tid,^ hertigarna Eriks och Valdemars privilegier för kyrkan och Jakob 
Ulfsons förläningar i Upsala och Norrbotten.^ Rörande Jakob Ulfsons 
val visar sig författaren föröfrigt vara väl underrättad. Hans kunskap 
kan ju möjligen vara grundad på muntliga meddelanden, men det är 
lika sannolikt, att han stöder sig på skriftliga vittnesbörd. Hvad han 
anför är följande: Till Jöns Bengtsons efterträdare utsågs mot kapitlets 
vilja under påtryckning från Karl Knutson en viss Tord, förut dekan i 
Linköping. Jakob Ulfson, som samtidigt vistades i Rom, erhöll emellertid 
konsekration och pallium af påfven Paulus II i dec. 1469.* Att kapitlet 
verkligen valt en dekan i Linköping med namnet Tord, bestyrkes af 
dess bevarade skrifvelse till påfven med anmodan om bekräftelse af 
valet, daterad i april 1468. Likaså refereras i Celses Bullanuni några 
bref från Paulus II, innehållande stadfästelse af Jakob Ulfsons val, hvilka 
bära datum 18 dec. 1469.^ 

Svårare är det däremot att bestämma, i hvad mån Joh. Magnus' 
redogörelse för Knut Eriksons och Erik Eriksons kyrkliga lagstiftning 
hvilar på kännedomen af samtida bref De uttryck, som begagnas om 



' Jfr Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 37, not i. 

* Uttrycket hos Joh. Magnus är egendomligt: Eodem tempore pronunciatae sunt 

Per senatum potitijicum dirée excommunicationes — — in omnes homines — 

qui unquam praesumerent violare, eas libertates, quae Christianse ecclesias — — sunt 
concessae, aut in futurum concedenda;. {Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 39). Det måste 
emellertid syfta på Gregorius X:s skrifvelse fuån Lyon år 1274, som innehåller bittra 
klagomål öfver de världsliga myndigheternas intrång i den svenska kyrkans jurisdiktion 
och orättmätiga beskattning af dess egendom {Dipl. Suec. n:o 577). 

' Jfr Annerstedts noter i Ser. Rer. Suecic. III: 2, ss. 46, 69. — De båda påfvarnes 
och hertigarnes skrifvelser äro upptagna i Registrum Upsaliense, där Joh. Magnus san- 
nolikt funnit dem. I samma registratur förekomma också konung Birgers och herti- 
ginnan Ingeborgs privilegier för kyrkan samt Johannes XXILs bekräftelse af de förra, 
hvilka åberopas i Olaus Magnus' tillägg till Historia Metropolitana (jfr s. 116 n. i.) Att 
emellertid Joh. Magnus endast i ringa mån tillgodogjort sig det utomordentligt värde- 
fulla material för vår medeltidskyrkas historia som Registrum Upsaliense innehåller, 
har redan Schefferus påpekat i Breve Chronicon de Archiepiscopis. 

* Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 69. 

^ Reuterdahl, Sv. kyrkans historia III: 2, ss. 37, 38. 



Il8 BIRGER SWARTLING 



Knut Eriksons donationer till Julita och Värnhem, äro sä allmänt 
hällna, att de ingenting bevisa i den frågan, om författaren verkligen 
haft tillgäng till några privilegiebref för de resp. klostren eller icke.^ 
Om konung Erik Eriksons regering må följande ord citeras ur texten: 
Multa prseclara faciebat Rex Ericus pro Christiana religione, 
pro libertate ecclesiae, pro salute totius regni: privilegia, 
libertates, immunitates Ecclesiisetecclesiasticispersoniscon- 
cessit, decernens et declarans, ipsas nedum ecclesiastico et 
Caesareo sive Regio iure, immo divino, naturali et gentium 
iure, liberas esse debere ab omni iudicio saeculari, bonaque 
earum mobilia et immobilia, non secus ac oblationes ad altare 
Dei impositas, omne tribunal regium evasisse. Praeterea di- 
vinis et humanis legibus innixus, statuit gravissimas poenas 
in ecclesiasticae libertatis violatores, praecipiens Dei sacer- 
dotes et templa sacrosancta atque inviolata ab omnibus 
haberi et venerar i. ^ Om en dylik storartad verksamhet för kyrkan 
upplyser oss icke de bevarade urkunderna från Erik Eriksons tid. Bland 
dessa har blott en enda karaktären af ett verkligt privilegiebref: det är 
en bekräftelse till biskop Bengt i Skara å de friheter, som bUfvit denne 
beviljade af Johan Sverkerson. ^ Att Honorius III:s klagomål öfver kränk- 
ningar af kyrkans j urisdiktions- eller äganderätt* föranledt konung Erik 
att utfärda några skyddsbref för prästerskapet, som nu mera äro för- 
lorade, är ju mycket möjligt. I alla händelser är den breda skildringen 
snarare en karaktäristik af kyrkans ställning, sådan den tedde sig i sin 
fulla utveckling, än en framställning af dess läge under tiden för dess 
begynnande konsolidering. 

Angående ärkebiskop Folkes testamentariska dispositioner till Upsala 



* Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 32. — I Dipl. Sicec. finnas trenne skrifvelser från 
kung Knut, som röra Julita kloster (n:is 65, 67, 68), men däremot ingen beträftande 
Värnhem. Sistnämnda faktum har naturligtvis ingen större betydelse, då som bekant 
endast en ringa del af våra medcltidsurkunder är bevarad. 

» Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 36. 
' Dipl. Suec. n:o 215. 

* Dipl. Suec. n:s 227, 228, 238. 



— 12 — 



Johannes magnus' historia metropolitan^e ecclesi/E upsal. 119 

domkyrkas förmån yttrar författaren: Instituens Christumdominum 
Deum nostrum heredem patrimoni i sui, a quo illud liberaliter 
donatum acceperat, imprecatus testament! sui violatoribus 
aeternam maledictionem et locum qui sacrilegis apud inferos 
est praeparatus.^ Rörande samma sak har ärkebiskopslängden i Re- 
gistrum Upsaliense följande uppgift: Mansionem suaminBeremi et 
Grenby cum suis pertinenciis et attinenciis omnibus apropriavit 
ecclesiae Upsalensi.^ Gåfvobrefvet å gården i Berghems socken finns 
ännu bevaradt — det förskrifver sig från är 1257, då Folke endast var ärke- 
djäkne.^ I brefvet motiveras testamenteringen med orden: Conside- 
rans enim quod personis ecclesiasticis nullus heres proximior 
esse debeat quam is qui nos Deo sociavit, nec magnum est si 
ei nostra temporalia conferimus a quo spiritualia officia 
suscepimus et honores. Det ligger ju samma tankegång i detta 
som i Joh. Magnus' yttrande: Instituit Christum heredem patrimonii sui, 
a quo illud liberaliter donatum acceperat — en likhet, som emellertid 
mycket väl kan vara tillfällig och ingalunda berättigar till några slut- 
satser angående vår författares kännedom om gåfvobrefvet, allra helst 
detta icke innehåller något om de förbannelser, hvarmed Folke enligt 
Joh. Magnus hotade alla dem som bröto mot testamentets bestämmelser. 
Det kunde ju tänkas, att det andra donationsbrefvet (på gården i 
Grenby socken), hvilket numera är förloradt, slutade med en dylik för- 
bannelse, men det troligaste är, att Joh. Magnus endast skattat åt sin 
vanliga smak för oratoriska prydnader. 

I Historia Metropolitana namnges alltid de påfvar, som bekräftat de 
ohka ärkebiskoparnas val. Att däraf draga den slutsatsen, att författaren be- 
gagnat sig af de resp. påfliga konfirmationsbuUorna, är emellertid förha- 
stadt. Hans uppgifter grunda sig helt säkert på historiska kombinationer; 
ett exempel är i detta fall belysande. Joh. Magnus påstår, att ärke- 



^ Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 59. 
* Ibid., s. 99. 

^ Tryckt i Schefferus, Breve Chronicon de archiepiscopis, ss. 31, 32 och xDipl. 
Suec. under n:o 442, på det senare stället i en ytterst felaktig text. 

— 13 — 



I20 BIRGER SWARTLING 



biskop Heming erhöll palliet genom Benedictus XII, medan en bevarad 
urkund visar, att det skedde genom hans efterträdare Gemens VI. ^ Nu dog 
Hemings föregångare redan 1340, men Benedictus XII först i maj 1342. 
Alltså borde han ha kunnat bekräfta det nya valet. Af någon anled- 
ning skedde dock icke konfirmationen förrän i november 1342, och dä 
fanns icke Benedictus XII längre i lifvet. 

Under analysen af källorna för Historia Metropolitana har uppmärk- 
samheten också blifvit riktad på det sätt, hvarpå Joh. Magnus behandlat 
sitt material; i det följande skola ytterligare några exempel framdragas, 
hvilka tjäna att belysa karaktären af hans historiska författarskap. 

Den biskopslängd, som inleder de kortfattade anteckningarna om 
Upsala ärkebiskopar i Registrum Upsaliense, innehåller endast några 
nakna namn: Severinus, Nicolaus, Sveno, Henricus och Copmannus. 
Huruvida alla dessa fem biskopar verkligen existerat, är en fråga för 
sig; förteckningen upprättades ju i midten af i3CXD-talet, medan de 
nämnda biskoparna skulle ha lefvat flere århundraden tidigare. Det 
synes då, som om man ej borde tillmäta den tradition, hvarpå uppgif- 
terna hvila, någon högre grad af trovärdighet. Emellertid har den 
åsikten framkastats,^ att biskopslängdens Severinus skulle beteckna 
samma person, som i ett par andra källor kallas Siward, biskop i Up- 
sala^ — med hvad rätt må här lämnas därhän. Trots det magra under- 
laget för framställningen af de äldsta Upsalabiskoparnas verksamhet 
nöjer sig dock icke Joh. Magnus endast med några allmänna anmärk- 
ningar om deras nit för kristendomens utbredande, utan sträfvar efter 
en mera detaljerad skildring, grundad på kvasihistoriska kombinationer. 
Så gör han Nicolaus till Inge den yngres samtida och utbrister patetiskt : 
Beatum igitur dixero hunc Nicolaum Pontificem, qui a rapaci- 
bus tyrannis liber, ab optimo Rege Ingone iuniore mirifice 



• Jfr Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 49 not t. 

* Reuterdahl, Sv. kyrkans hist. I, s. 486. 

' Chronicon Rostedense : Q.uidam Episcopus Svethias, Siwardus nomine, per inso- 

lentiam paganorum Hiberniae expulsus de Suecia. {Ser. Rer. Dan. Ill, s. 1771.) 

— Vidare namnes Siward i ett diplom af 1142, som utgått från ärkebiskopen i Ham- 
burg-Bremen. Jfr J0RGENSEN, Den nordiske kirkes grundfceggelse, ss. 856, 857. 

— 14 - 



JOHANNES MAGNUS' HISTORIA METROPOLITAN^: ECCLESI/E UPSAL. 121 

sustentatus, libere fidem Christianam praedicabat, Deoque, 
et eidem Regi fidelissimum populum efficiebat.^ Likaså 
framställes biskop Sveno som fridens och ordningens målsman under 
de oroliga tiderna före Sverker den äldres val, liksom han naturligtvis 
efter dennes tronbestigning blef den ledande kraften i det kyrkliga 
arbetet. 

Äfven vid framställningen af de första ärkebiskoparnas verksamhet 
och betydelse för det politiska lifvets gestaltning visar Joh. Magnus 
samma bekymmerslöshet i fråga om sanning eller sannolikhet. Så till- 
delar han t. ex. Petrus, den tredje af Upsala ärkebiskopar, den nitiske 
medlarens roll i striderna mellan Sverker den yngre och de upproriska 
stormännen, utan att fästa minsta afseende vid den omständigheten, att 
historien ingenting vet om några upprorsförsök emot Sverker under 
ärkebiskopens lifstid.^ Mera berättigadt är icke heller hans påstående, 
att ärkebiskop Olof, Petrus' efterträdare, såg sitt arbete till rikets och 
kyrkans fromma förlamadt genom kampen mellan konungen och Knut 
Eriksons söner.^ Om förhållandet dem emellan före katastrofen vid 
Elgaräs är nämligen ytterst litet bekant, och då denna inträffade, var 
Olof död sedan två år tillbaka. Liknande kronologiska svårigheter möta 
vid en annan uppgift. Det säges om Jakob Israelson, att han jämte 
biskop Bengt i Linköping fick i uppdrag att framföra de svenska stor- 
männens klagomål mot Magnus Ladulås öfver den ynnest, som visades 
utländske herrar vid hofvet.* Nu dog ärkebiskop Jakob redan 1281, 
Bengt däremot blef först år 1285 biskop i Linköping. Messenius, som 
uppmärksammat detta förhållande, ändrar Joh. Magnus' berättelse så 
till vida, att han låter Bengts företrädare, biskop Bo, vara ärkebisko- 
pens medhjälpare vid underhandlingarna.^ Detta förbättrar emellertid 
icke saken, ity att äfven Bo först efter Jakobs död bekläddes med 



^ Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 13. 

* Ibid.., s. 33. — Jfr Örnhielm, n. a., s. 579. 

' Ser. Rer. Sueeie. III: 2, ss. 33, 34. 

•* Ibid., s. 40. 

'' Messenius, Seondia iUustrata II: 12, s. 131. 

— 15 — 



122 BIRGER SWARTLING 



biskopsvärdigheten i Linköping. Hela denna episod är en ren dikt; 
den enda källan för vår kunskap om stormännens missnöje mot Magnus 
Ladulås, Erikskrönikan, har ingenting att förmäla om förhandlingar af 
det slag, som Joh. Magnus och efter honom Messenius antyda. Och 
hvad konungens svar pä klagomålen beträffar, är det tvifvelsutan Joh. 
Magnus egen uppfattning af adelskapets förpliktelser, som däri fått ett 
uttryck med en formulering, som måhända rönt inflytande från lands- 
lagens konungaed.* 

Vid skildringen af ärkebiskoparna Jarlers och Laurentius' verksam- 
het^ betonar vår författare särskildt deras uppträdande emot Birger 
Jarl under hans kamp med stormännen i riket. Om båda heter det, att 
de hade en stor andel i de fromhetsverk jarlen utförde som försoning 
för sina våldsdåd. Framställningen är emellertid högst godtycklig och 
förvirrad. Så låter Joh. Magnus ärkebiskop Laurentius som Joar Blås 
närmaste bundsförvant spela en roll vid Valdemar Birgersons val till 
konung, ehuru detta val inträffade flere år innan Laurentius blifvit ärke- 
biskop,^ medan han däremot framhåller företrädarens inskridande emot 
jarlen efter slaget vid Hervadsbro, som var senare i tiden än berörda 
konungaval. Vid Valdemars afsättning är det ärkebiskop Folke, som 
enligt Historia Metropojitana gör den kraftigaste insatsen. Det är lustigt 
nog att se, hvilken vidlyftig skildring Joh. Magnus bygger på Ericus 
Olais enkla anmärkning »depositus per Ecclesiam et principes propter 
facinora»* — framför allt därför att man far ett så tydligt prof på för- 
fattarens tendens att vid h varje tillfälle rikta ett angrepp mot Gustaf 
Vasas regemente i Sverige. Han berättar nämligen, att stormännen 
bådo Folke och hans lydbiskopar att sörja för riket i dess nöd och 
fatta ett beslut rörande den behandling en sådan Guds och kyrkans 

' Q.uippe nobilium honor et gloria est, ignobiles mores fugere, virtuti 

operam dåre, nulli \aolentiam inferre, aliena non rapere, innocentes non opprimere, 
pauperes defendere, iustitiam colere, nihilque contra divinani aut humanani legeni 
maligno proposito et crudeli facto committerc 

^ Ser. Rer. Suecic. III: 2, ss. 36—38. 

^ Ärkebiskopslängden i Registrum Upsaliense förlägger Jarlers död till år 1255, 
Joh. Magnus till år 1260. Jfr Reuterdahl, Sv. kyrkans historia II: 2, s. 379. 

* Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 39. Jfr not o. 

— 16 — 



JOHANNEvS MAGNUS' HISTORIA METROPOLITAN.Ii ECCLESIJ£ UPSAL. 1 23 

föraktare som Valdemar borde undergå. Efter moget öfvervägande 
förklarade ärkebiskopen, understödd af sina ämbetsbröder, att hvarken 
stormännen eller folket någonsin vore förpliktade att lyda en så oduglig 
härskare, ej heller några andra konungar och furstar, som icke blygdes 
för att gynna kättare eller begå mened och helgerån. På ett liknande 
sätt amplifierar Joh. Magnus Ericus Olais ord, då han berättar, att ärke- 
biskop Henrik lyckades öfvertala Albrekt af Mecklenburg att motsätta 
sig de tyska borgarnes planer på ett öfverfall mot svenskarna i Stock- 
holm.* Ericus Olai känner nämligen ingenting om ärkebiskopens för- 
tjänst i det fallet, utan prisar endast konungen därför att han icke lyss- 
nade till tyskarnas böner. ^ Som redan sagdt framställer Joh. Magnus 
våra medeltida ärkebiskopar i den ljusaste dager; endast för ett par 
ibland dem har han några tadlande ord, ehuru han betraktar också 
dessas felsteg såsom härrörande från en tillfällig villfarelse. Så intager 
han en dömande hållning mot Johannes Gerkeson, den beryktade ärke- 
biskopen på Eriks af Pommern tid; förklaringen är lätt att finna: ärke- 
biskopen var nämligen dansk till börden. Johannes Gerkeson afsattes 
som bekant från sitt ämbete och förflyttades till Island, där han dödades 
af några uppretade bönder. Så berättas det i ärkebiskopslängden i 
Registrum Upsaliense, hvarest emellertid en senare anteckning tillfogats, 
som upplyser om att enligt sägnen underverk inträffade vid den mör- 
dades graf. Detta tillägg har gifvit Joh. Magnus anledning att förtälja, 
hur ärkebiskopen efter ankomsten till Island omvände sig, blef martyr 
och undergörare. — Att Jöns Håkanson, efterträdaren, allt för villigt 
böjde sig för konung Erik — det är en slutsats, som Joh. Magnus drar 
af Ericus Olais uppgift om ärkebiskopens val. I dennes krönika heter 
det nämligen, att domkapitlet hindrades från fri utöfning af sin valrätt 
och därför fann det rådligast att rösta på den som af konungen omfat- 
tades med de största sympatierna, hans biktfader Vadstenamunken Jöns 
Håkanson.^ Att ärkebiskopen under sin tioåriga verksamhet stått i ett 

^ Ser. Rer. Suecic. III: 2, s. 57. 
' Ser. Rer. Suecic. II: i, s. 114. 
' Ser. Rer. Suecic. II: i, s. 145. 

- 17 — 



124 HIRGER SWARTLING 



godt förhållande till konungen, bestyrkes för öfrigt af åtskilliga samtida 
vittnesbörd;^ Joh. Magnus låter honom emellertid ej länge förblifva ett 
redskap i den afskydde regentens hand, utan tvärtom träda i den skar- 
paste opposition emot konungen, förmana honom både muntligen och 
skriftligen att följa rikets lagar och slutligen för att undvika alla miss- 
tankar om delaktighet i hans förbrytelser inleda förbindelser med — 
Engelbrekt ! ^ 

Rent tendentiös är också författarens framställning af förhållandet 
mellan Lunds ärkebiskopsstol och den svenska kyrkoprovinsen såsom 
redan Schefiferus utförligt påvisat.^ Att ärkebiskop Stefan — i motsats 
mot hvad Joh. Magnus vill göra troligt — mottagit konsekrationen i 
Lund, framgår med all tydlighet af en skrifvelse från Alexander IV. 
Detta Lunds primat häfdades ännu af Honorius IV vid Magnus Bosons 
val till ärkebiskop, hvarom en bevarad påfvebuUa vittnar. Äfven där 
är Joh. Magnus' framställning falsk, då han skildrar saken så som om 
ärkebiskopen i Lund icke ansåge sig berättigad att bekläda Magnus 
Boson med palliet. Öfverallt där man granskar författarens berättelse 
i sömmarna, finner man motsägelser, halfsanna eller diktade uppgifter 
— yttringar af en rik fantasi, som saknat stödet af en karaktär med 
ärlighet och djup. 



^ Reuterdahl, Sv. kyrkans historia III: 2, s. 14. 
* Ser. Rer. Suecic. III: 2, ss. 60, 61. 

^ SCHEFFERUS, fl. fl., SS. 8 — IG, 44 — 54. 



18 — 



Om traditionen som källa för Gustaf Vasas 
äfventyr i Dalarna. 

Af Sixten Samuelsson. 

Bland de uppgifter, som ha till föremål att utreda traditionens in- 
flytande pä äldre svensk historieskrifning, erbjuder en undersökning af 
berättelserna om Gustaf Vasas äfventyr i Dalarna ett särskildt intresse. 
Redan en flyktig granskning ger vid handen, att medan den äldsta 
skildring vi äga af dessa äfventyr — PEDER SvARTS bekanta krönika — 
är ganska kortfattad, bli senare framställningar, särskildt från 1700-talet, 
allt rikare på detaljer, tills vi slutligen i början af förra århundradet finna 
berättelserna om Gustafs färd genom Dalarna i slutet af 1520 allmänt 
kända i en form, som sedan icke undergått några väsentliga förändringar. 

Det är ett bidrag till kännedom om de källor, som ligga till grund 
för de senare framställningarna af ämnet, jag här vill lämna. Däremot 
är det icke alls min afsikt att i detta sammanhang yttra mig om dessa 

källors historiska värde. 

* * 

* 

I Strinnholms^ och Fryxells ^ nästan samtidiga arbeten (1820, 
1828) liksom i geografiska handböcker från samma tid^ föreligga berättel- 
serna om Gustafs äfventyr fullt utbildade.* Alla dessa framställningar återgå 



^ Svenska folkets historia under konungarna af Vasaätteft, II, s. 23 ff. 

« Berättelser, III, Afd. I, s. 13 ff. 

^ Bergman, Beskrifning om Dalarne, Falun 1822, s. 161 ff., och Tunelds geografi 
8:e uppl., Sthlm 1828, II. 

* Endast en eller annan oväsentlig detalj har sedermera tillkommit. Se härom 
BiLLENGREN, E., Vasaminnetia i Dalarne under aren 1^20 — 21, Falun 1873. Det är en 
fullständig sammanfattning af allt, som i litteraturen finnes om ämnet. En hel del 
källor angifvas; dock finnes ingen orienterande öfversikt öfver dessa eller utredning 
om deras inbördes sammanhang och tillkomst. 



120 SIXTEN SAMUELSSON 



på en och samma källa, nämligen en uppsats i tidskriften Stockholms 
Magasin med titeln Mmnc af Glorwörd. i åminnelse Szvea Rikes, Konung 
Gustaf I:s zvistande i Dalarne åren ij;20 och 1321'^ af Johan Reinhold 
SCHULTZE.^ 

»Minnet» i sin tur är en öfversättning af vissa delar af en år 1758 
ventilerad latinsk dissertation^ af samme författare. Det är en afhand- 
ling i tidens vanliga stil, hälften ortbeskrifning och hälften landskaps- 
historia, men det lider knappast något tvifvel, att den väckt en viss 
uppmärksamhet, tack vare allt det nya, den visste berätta om Gustaf 
Vasa, och den var utrustad med en vetenskaplig apparat, som i samti- 
dens ögon torde varit tillräcklig att bevisa de nya »historiska bidragens» 
oomtvistliga värde. 

Vi ha emellertid all anledning att vara Schultze tacksamma för att 
han låtit oss veta, hvar han hämtat sina nyheter frän, ty det gör oss 
möjligt att följa dem till deras ursprung, en muntlig folktradition. 

Det har visserligen icke lyckats mig att återfinna de handskrifna 
originalkällor, på hvilka Schultze stödt sig, men lyckliga tillfälligheter 
göra det möjligt att ge en föreställning om deras beskaffenhet och sättet 
för deras tillkomst. 

En af de viktigaste källorna är en »relation» om Gustaf Vasas vis 
telse i Svärdsjö, som uppsatts af kyrkoherden i denna socken, Lars 
Folkernius,* den 6 mars 1667. Härmed sammanhänger på följande sätt. 

Det lifliga intresset för Sveriges äldre historia och våra »förfäders 
snälle och manlige dygder och forna bedrifter» föranledde Karl XI:s 
förmyndarstyrelse att den ^Vi2 1666 utfärda en skrifvelse till ärkebisko- 



* Strinnholm, Bergman ocli utgifvaren af Tunelds åttonde upplaga, N. W. Foiss- 
lund, angifva uttryckligen sin källa. Icke så Fryxell, som i denna del mycket sparsamt 
citerar, men det framgår af innehållet, att han troget löljt Stockholms Magazin, som 
också står upptaget i hans egenhändiga förteckning på källor för Gustaf Vasas historia. 
{Apparat till Gustaf I.s historia. Hist. Sv. Saf/iL, A". B.). 

* Död som komminister i Nora 1816. Muncktell, IVesterds Stifts Herdamittne, 
II, s. 72. 

' Specimen histoiicum^ sistens prcediu?)! Orniis, aliaque loca, cornvioratione R. 
Gustarn I apud Dalekarlos celebria. 

* Död 1674, Muncktell, Herdaminne, II, s. 398. 



GUSTAF VASAS ÄFVENTYR I DALARNA 127 

pen, biskopar och superintendenter, hvari bl. a. ålägges dem att låta 
kyrkoherdarna anställa undersökning om alla fornminnen samt noggrant 
uppteckna »alla traditioner och sagor, som om dem berättades».^ 

Med anledning häraf anställde prästerna formliga förhör med sina 
sockenbor.^ Så skedde ock i Svärdsjö. Kyrkoherden, den nyssnämnde 
Folkernius, har hållit sockenstämma med sina församlingsbor för att taga 
reda på, hvad de visste berätta om Gustaf Vasa, och uppsatte ett ordent- 
ligt protokoll, där berättelserna infördes med åberopande af sagesman- 
nen och det hela bestyrktes med prästens underskrift.^ 

Schultze har emellertid icke utan vidare skrifvit af sin källa. Så 
enkel var icke saken, tvärtom har det vållat honom ganska mycket 
hufvudbry att få det hela att gå ihop. Källorna flödade nästan för 
rikligt. Dels voro de olika berättarnas uppgifter hos Folkernius sins- 
emellan stridande eller orimliga,* dels hade han upplysningar från annat 
håll att tillgå. 

Schultze har därför nöjt sig med att ur Svärdsjöprotokollet upp- 
taga berättelserna om hvad som hände Gustaf under resan från Ornäs 
och hans vistelse i prästgården. Från en samtida muntlig tradition^ 
har han upptagit det namn på Gustafs beskyddare i Isala, under 



' Kongl. Plakat 1665 — 66. 

' Resultatet häraf föreligger i handskriftssamlingen t Ransakmngar om Antiquite- 
ter 1667—84». K. B. 

" Af protokollet har Abr. HtJLPHERS vid ett besök i Svärdsjö aug. 1757 tagit en 
afskrift, som är aftryckt i hans y> Dagbok öfver e?i resa igenom Kopparbergs lähn och 
Dalarne-D, Västerås 1762. 

* » And. Hans Relation om ladun som G. K. Gustav skal hafwa tröskat 

uti i Isala; nemhgen han (Hr. Göstaflf Erson) flyendes K. Christierns Tyranie hafwer 
kommit till Hr. Joen i Swerdsjö, men efter det war intet trygt til att wara för be:te 
K. Christierns häftiga ansökning efter honom, skickade Hr. Joen honom til Isala (som 
ligger något afsides) til Sven Nilsson i Isala, som då war Cronones djur-karl (And. 

Hans:s Farfars Far) där han en god tid öfwer wintern in til wåren war; 

Sist i före., förde be: te Sven Nilsson G. K. Göstaff i et Halmlass til Rättevik Sokn 

därifrån til Mora. — förtälde Hans Andersson etter sin Farfaders ord 

bemelte Siuen i Isala förde honörn sedatt til Per-Matts Olss i Marnas, som och war 
Cronones Djur-karl, uti en Halmskrynda — «. Hulphers, ss. 466 — 67. 

° Riktigt säker på traditionens tillförlitlighet i denna sak är S. dock icke. Han 
kallar honom nämligen »Svenonem Algoti seu Elavi». Diss. s. 41. I öfversättningen 
får han heta Sven Elfsson, och därmed har namnet vunnit burskap. Om namnet Algots- 
son se nedan. 

— 3 — 



128 SIXTEN SAMUELSSON 



hvilket denne gått till eftervärlden, Sven Elfsson.^ Berättelserna om 
Gustafs vistelse i Isala och hans färd därifrån (episoden om halmlasset) 
äro hämtade från annat håll. 

Relationen af den 6 mars 1667 är nämligen icke den enda uppteck- 
ningen af Svärdsjötraditionen. Folkernius själf har ytterligare uppsatt 
en skrifvelse,^ som han i enlighet med det kungliga mandatet öfversändt 
till sin stiftschef, biskop Olof Laurelius. Den är en sammanfattning af 
den äldre relationen, men innehåller dessutom den bekanta historien om 
Gustaf i Isala. Med angifvande af källan finnes denna berättelse åter- 
gifven i en latinsk dissertation af 1734^, och därifrån har Schultze i sin 
tur hämtat den.* 

Äfven på annat sätt hade folktraditionen funnit vägen till litteratu- 
ren redan före 1758. Lagmannen TOBIAS Westenhjelm, som under 
början af 1700-talet var sysselsatt med att utarbeta en historia om Gus- 
taf I, vände sig af någon anledning till kyrkoherden SAMUEL Sernan- 
DER,^ för att inhämta något nytt om Gustafs vistelse i Svärdsjö. I de 
senare exemplaren af sin historia har han begagnat sig af några upp- 
lysningar, som Sernander lämnat.^ 

Vestenhjelms arbete blef aldrig tryckt, och Sernanders framställning, 
som afviker från de andra uppteckningarna af Svärdsjötraditionen, där- 



^ Jfr. Folkernii relation, s. 127, not. 4. Vid båda tillfällena äro uppgifterna om 
namnet hämtade från Svens efterkommande (!). Möjligen är mannen identisk med 
den Sven i Isellia eller Isella, som förekommer i jordeböckerna {Vestin. Handl. 133g, 
n:r 4, s. 54 m. fl. st., K. A.) och den »Sven ioanszon j Iselie«, som omtalas i Gustaf I:s 
registr., (I, s. 278, III, s. 272). 

* Dat. ^'/g (!) 1667. Ransakniitgci)- om Antiquitefer 1667 S4, I, K. B. 

^ Resenberg, S., Diss. de Territorio Cuprimontatto et Sceterensi nec non J(^rn- 
beria Occidentali , s. 6. Gustafs räddare heter emellertid Algotsson, ehuru källan har 
annat namn. Förmodligen har förf personligen uppsnappat namnet i Svärdsjö, där 
Isalamannen tycks ha gått under olika namn för hvarje generation. Jfr. s. 129. 

' Diss., s. 42. 

•" Kyrkoherde i Svärdsjö 1710 — 40. Muncktell, Herdaminne. II, s. 460. 

'• I det exemplar af sin historia, som enhgt författarens egenhändiga påteckning 
inlämnats till tryckning år 17 10, har Westenlijelm flikat in ett sammandrag af ett bref 
från Sernander, dat. "/»" lyM {Hist. St'. Gustaf I, K. B.) och i ett annat (E. 241, 
U. U. B.) har han gjort några nya ändringar med anledning af ett senare bref, dat. 

"A 1715- 

— 4 — 



GUSTAF VASAS ÄFVENTYR I DALARNA l^^ 

igenom så godt som okänd. ^ En uppgift hos honom saknar icke intresse 
i detta sammanhang; den ger vid handen, att Gustafs hjälpare i Isala, 
som tidigare kallats Nilsson, senare Elfsson, nu fick heta Algsson eller 
Algotsson,^ och man kan då gissa, hvarför Resenberg 1734 användt 
detta namn, som sedan hos Schultze omväxlar med Elfsson.^ 

Mellan Folkernius och Sernander har en tredje meddelare låtit oss 
veta, hvad som i slutet af 1600-talet berättades i Svärdsjö. En Knut 
Johan Brenner,* som vid denna tid företagit en resa genom Dalarna 
och bl. a. besökt Isala, har efterlämnat en odaterad resebeskrifning,^ 
som innehåller åtskilligt om Gustaf Vasas äfventyr i dessa trakter. Myc- 
ket påminner om Folkernii relationer, ny är berättelsen om Gustafs 
flykt från Isala i halmlasset, som genomborras af de danska knektarnas 
spjut. Den förekommer första gången hos CELSIUS^, som antagligen 
hämtat den från Brenner^, och upptages från honom af Schultze, som 
förlägger händelsen till resan mellan Isala och Marnas.^ 

Man kan således rätt väl bestämma både tiden och sättet för upp- 
tecknandet af alla Gustafs öden och äfventyr i Svärdsjö. Medan de 
historiska arbetena från 1600-talet, krönikorna, nästan ingenting veta om 



1 Blott hos Celsius {^Gustaf I, första uppl.) har jag funnit ett kort citat från Wes- 
tenhjehn om denna sak, a. a.^ I, s. 85, not. 

* » hwad bondens nampn i Isahla warit, där Gustawus berättas hafwa 

tröskat, så säges han hafwa hetat Swen Algsson. Men hwad Alg eller Algsson skal 
wara för ett nampn, wet ingen wist säga, dock gisses iil, att det skal ivara så 7nycket 
som Elgsson eller lijkmätigare Algotssofi, effter desse nampn fordom warit bruklige.» 
Sernanders bref '^^i 171 5 > E 2j2, U. U. B. 

^ Jfr. s. 127, not. 5 och s. 128, not 3. 

* B. var antagligen en uppsalastudent. Själf uppgifver han, att resan företagits 
efter anvisning af professor Spole. Då denne tjänstgjorde som professor i Uppsala från 1679 
— 99, får man väl antaga, att resan ägt rum någon gång under denna tid. Möjligt är, 
att den stått i något sammanhang med Svecia-verket, med hvilket Spole hade åtskilligt 
att beställa. Björnstjerna, J., Svecia-ve7-ket, Kungl. Vitt., Hist. och Ant. Acad. Hatidl. 
Bd. 8, s. 52 ft". 

* Brenner, k. J. Ett kort Etract af det iag observerat på min sommarresa . 

Palmsk. Sami., n:r XIV, Tom XXXVII, s. 131 ff., U. U. B. 

^ Första upplagan, Sthlm 1746, I, ss. 84 — 85. Möjligt är, att Fryxell och andra i 
detta enstaka fall följt icke Schultze, utan Celsius, som här har litet mera att berätta. 

' Innehållet påminner tillräckligt om Brenners beskrifning för att göra ett sådant 
antagande sannolikt; f. ö. säger Celsius själf i företalet, att han användt sekreteraren 
Palmskölds vidlyftiga samlingar. 

® Diss.., s. 45. 

Hist. stad. — <; — 9 



i^O SIXTEN SAMUELSSON 



Gustafs vistelse i denna bygd,' har folktraditionen så att säga blifvit 
protokollförd, och sedan enstaka notiser kommit till synes i den tryckta 
litteraturen, har slutligen en författare, Schultze, ur det ganska rikhaltiga 
materialet aflägsnat alla uppenbara motsägelser och orimligheter och 
utarbetat en framställning, som sedan blifvit den häfdvunna, under det 
att källorna blifvit glömda. 

Sedan Schultze lyckligen fått Gustaf från Svärdsjö prästgård öfver 
Isala till Marnas, blef det lättare för honom att handskas med källorna. 
Hans kunskap om hvad traditionen hade att förtälja om Gustafs fortsatta 
färd inskränkte sig, såsom framgår af det följande, till hans egen tid, 
och inga motsägelser förekommo längre. Det gäller därför närmast att 
taga reda på, hvad Schultze vet för nytt om Gustafs vistelse i Siljans- 
bygden och om källorna härför. 

Nya äro historierna om alla Gustafs gömställen i skogsbygden mel- 
lan Svärdsjö, Leksand och Rättvik,^ och Schultze tillkommer också äran 
af att första gången i tryck ha fört till torgs den välkända berättelse, 
som är förlagd till Utmelandskällaren.^ Från Mora har han också ett 
par andra historier, den ena från prästgården.* Denna har kasserats af 
senare berättare, antagligen på grund af dess nästan ordagranna lik- 
het med hvad som passerat hos Svärdsjöprästen. 

I föregående må påpekas, att traditionen från de platser, det här 
är fråga om, kan spåras tillbaka till 1700-talets början." ^ xÅ.ldre 



' »Her Joen i Swerdsiö vnfick och trackterade Konung Gustaf wäl, och sedhan 
hans K. M. ther i otto Daghar waret hade, skyndade Her Joen hans K. M. medh godh 
Fordenskap öffuer Dalaskogen till Rättwijk Sokn. — . ^ Tegel I, s 11. 

■i Diss., SS. 43, 44, 46. 

^ a. a., SS. 48 — 49. 

* a. a., s. 48. 

■'■• » — fins uti Kongl. Bergs-Collegii Archivo en af framledne Kongl. Col- 

legii Landtmätaren M: Roseli uti augusti månad hx 1725 författad Charta öfver Rönas 
fierdings allmänning i Lexans Sockn, på hvilken rummet med följande ord är anmärkt; 
neml: Närebo låga hafwer sitt namn deraf, at salig konung Gustav härvid bhfwit närad 
och uppehållen, när de danske honom här i Dahlarne efterjagade». Johan Brandberg, 
Beskrifning, E. 2^1, s. 40, U. U. B. Om denna handskrift se närmare s. 136, not. i. 

" » En kiällare här i Utmelands by celebreras och visiteras mycket af de 

främande, intet att han någon förmån har för andra uthan därföre, att kon: Gustaf I 
där legat fördold, då de danske där i Byn efter honom jagade och lete». Beskrifning 

— 6 — 



GUSTAF VASAS ÄFVENTYR t DALARNA t3l 

meddelare ha däremot ingenting härom att förmäla.^ MärkUgt är 
också resultatet af den med Folkernii relation samtida undersökningen 
om fornminnen i Mora.^ 

De källor, hvilka Schultze åberopar^ för sin skildring af Gustafs 
äfventyr i Siljansbygden, har jag som nämndt icke lyckats återfinna, 
lika litet som den afskrift af Folkernii äldre relation, som han varit i 
besittning af. Man kan af dissertationen blott sluta sig till, att det är 
fråga om uppteckningar, gjorda af i Dalarna bosatta, med Schultze sam- 
tida personer, präster'* och andra. Lyckligtvis finnas upplysningar att 
få på annat håll. 

I det s. k. kungsrummet i Ornässtugan finnas nämligen bland en 
del gamla handlingar rörande Ornäs gård två buntar,^ som innehålla åt- 
skilligt af värde för detta ämne. Härigenom får man nämligen veta, 
under hvilka förhållanden några af de ofvan citerade relationerna ned- 
skrifvits, och man kan draga den slutsatsen, att äfven de öfriga tillkom- 
mit på liknande sätt. 



öfver Mora Socken, uppsatt d. ^^/u 1707 af Petrus Aroselius på begäran af professor 
Nils Celsius i Uppsala. Nord. Sami.., 298, n:r 43, U. U. B. A. efterträdde 1699 den 
bekante Jacob Boethius. Muncktell, Herdaminne, II, s. 343. 

^ Landshöfdingen öfver Kopparbergs län, Gustaf Duvall, har med anledning af 
det kungl. plakatet »om Gamble Monumenter och Antiquiteter iRijket» af den **/ii 1666 
uppsatt en redogörelse för de åtgärder, han med anledning häraf företagit af den ^7* 
1667 ; »De Antiquiteter och Monumenter», som finnas i hans höfdingadöme, äro ladan 
vid Rankhyttan, Ornässtugan och kronorna på Svärdsjö kyrkas tak. Lands höfdinge- 
berättelser, Kopparbergs län, året 1667, R. A. 

* » — — — haffuer och iagh — wår allernådigste konungz wällmenta befall- 

ningh effterkommit, och straxt då kongel. M.ttz Placat om Antiquiteter och Monumenter 
å predijkestolen war upläsitt, både widh huffvudkiörckian och Capeilen af Socknens 
Män i gemen, effter kongel. M:ttz strenga påbudh, ehrfaritt om några sådana woro till 
att kunnoga giöra: Men swarades eenhelleligen, att fuUer många högar och sällsamma 
backar woro: men ingen wiste något tenckwärdigt om them berätta — 23 Maij 1667. 
Elavus Skragge.» Ratisaknifigar om Antiquiteter 1667—84, I, K. B. S. var kyrko- 
herde i Mora 1665 — 71. Muncktell, Herdajninne^ III, s. 7. 

^ De viktigaste äro Kyrkoherden P. Wollenii relation om Gustaf I:s vistelse i Mora, 
Math. Moreils relation om Utmelandskällaren, v. landtmätare A. Ahlbergs relation om 
Gustaf Erikssons vistelse i Mora och Lima och landtmätare Johan Brandbergs relation 
om Gustaf I:s resa och vistelse i Svärdsjö. Diss., ss. 41, 47 — 49. 

■* Wollenius var kyrkoherde i Mora 1741 — 67. Muncktell, He?'dai?iinne., II, s. 34J. 

^ Correspondence om insamlitig af gainla minnesmä7-ken till Ornäs (cit. Corr., 
O. A.) och Ansökningar och Resolutioner angående widmakthållande af Fatebursbygg- 
naden wid Ornäs (cit. Atisökn. O. A.). 

— 7 — 



13^ SIXTEN SAMUELSSON 



Det äldsta bref, som har något intresse i detta sammanhang, är 
från landshöfdingen i Kopparbergs län, C. G. Wennerstedt, till ägaren 
af Ornäs' gård, kamreraren Jakob Brandberg. Landshöfdingen, som hört, 
att Brandberg hade sig åtskilligt bekant om Gustaf Vasa i Dalarna, hvar_ 
om äldre historieskrifvare icke visste något, begärde för Dalins räkning 
få upplysningar härom. ^ 

Brandberg hade icke mycket att berätta. Han gaf Dalin till lifs 
en anekdot om Arendt Persson och hans hustru,^ som Dalin verkligen 
återgifvit i sin historia.^ 

Samtidigt begagnade Brandberg tillfället att begära landshöfdingens 
förord för en ansökan om statsunderstöd till Ornässtugan.^ Denna an- 
sökan hade inlämnats redan 1742,* men låg ännu efter tio års förlopp 
obesvarad. Nu blef den delvis bifallen, och tjugo daler silfvermynt af 
Torsångs sockens behållna kronodagsverken anslogos till Ornässtugans 
hållande vid makt.^ 

Måhända var det detta understöd, som uppmuntrade Jakob Brandberg 
att gripa sig an med det samlande af minnen från Gustaf Vasas tid, 
h varmed han de följande åren till sin död var flitigt sysselsatt. 

För att fa sina samlingar så fullständiga som möjligt skaffade han 
sig förbindelser öfver hela länet, särskildt bland prästerna, som på hans 
anmodan hört sig för hos allmogen. Det var i första rummet upplys- 
ningar om gamla dräkter och vapen, som Brandberg ville ha.* 

I liknande syfte har han vändt sig till sin brorson i Stockholm, 
landtmätaren Johan Brandberg, som han också bedt att söka anskaffa 



> Stlilm '0/2 1752. Corr. 17 O. A. 

' Koncept med rättelser af Jakob Brandbergs egen hand, d. "*/» 1752. Ansök». 
osign., O. A. 

' II, s. 19, not. c. 

* SCHULTZE, Z>m., s. 26. 

"* Kammarkol le gii bref d. "/s 1753, Schultze, Diss., s. 27. 

* Se t. ex. Brandbergs bref till Lima socken d. "/s 1755. Det är inbundet i 
samma band som originalexemplaret till den beskrifning öfver Lima socken, som för- 
fattats af kyrkoherden Johan Gezelius, Jakob Brandbergs systerson. West. saml. 
woi.U.U.B. 

— 8 — 



GUSTAF VASAS ÄFVENTYR I DALARNA 1 33 

en karta, ^ antagligen öfver platsen för slaget vid Brunnbäck, för hvilket 
farbrodern var lifligt intresserad.^ 

Från sina meddelare har emellertid Jakob Brandberg fått en mängd 
underrättelser om platser, som Gustaf skulle besökt, hvarom krönikorna 
intet hade att förmäla,^ och han har bl. a. fått sig tillsänd en afskrift 
af Folkernii äldre relation.* Härigenom synes Brandberg ha kommit på 
tanken att låta utarbeta en fullständig karta öfver Gustafs färd genom 
Dalarna, och i början af år 1756 har han anmodat brorsonen att utföra 
detta arbete.^ Denne har också före 1756 års slut gjort färdig en karta, 
men redan i början af 1757 är han sysselsatt med en ny och större,® 
som troligen skulle omfatta en större del af Dalarna än den förra. 

För att kunna lägga in på denna alla de platser, som Gustaf Vasa 
skulle besökt, gjorde Johan Brandberg i slutet af mars och början af 
april 1757 ett besök i Svärdsjö och Rättvik,'^ hvarvid han icke blott 
företog mätningar, utan äfven antecknade hvad bönderna hade att be- 
rätta.^ Öfver sin resa har han uppsatt ett protokoll af den ^U 1757,^ 
som han sände till farbrodern.^*^ Detta protokoll är säkert identiskt med 
den »relation» af Johan Brandbergs hand, som förelegat Schultze, och 



^ Joh. Brandberg till J ak. B?-andberg, Stockholm d. ^/u 1755, Corr. 49, O. A. 

' Anf. bref å. ^*/a 1755 och Corr. 24, 45, 54, O. A. 

^ » Jag har wäl litet läst om konung Gustaf den i;ste uti Giersens 

Krönika, men eij funnit wara något nemt, att högst benembd konung warit giömd i en 

kiällare här i Mora och Utmedland, hwilken kiällare ännu är i godt behåll. » 

Länsmannen Mathias Morell till J ak. Brandberg, Mora d. "/? 1755, Corr. 65, O. A. 
Andra upplysningar af samma slag i Co?'r. 36, 47. 

■* Från kyrkoherden i Svärdsjö, Eric Morasnius. Corr. 90, O. A. 

'^ I ett bref af d. '^/z 1756 talar nämligen Johan Brandberg om kartan i ordalag, 
som antyda, att han nyss blifvit tillfrågad om saken. Corr. 40, O. A. 

" T> — Jag finner, at om Chartan skal göras i samma scal el. proportioner- 
liga storlek, som then Charta jag förl dr gjorde blir hon för åbäkelig stor ungefär 
8 alnar. Min förfrågan är om k. farb. är nögd at hon blir uti långt ringare el:r mer 
än hälften mindre scal tagen, så att hele chartelängden bhr ifrån Brunnbäck til Lima 
12 å 14 qvarter och således thenna Cha7-ta ungefärl. i aln längre än den sistl. år 

giorde Chartan. •» Joh. Brandberg till J ak. Brandberg, Sundborn d. 'V» I7S7. 

Corr.^ osign., O. A. 

' Corr. 26, O. A. Johan Brandberg, Beskrifning, s. 38 ff. 

® a. a., s. 41 ff. 

^ a. a., s. 41. 

^^ Joh. Brandberg till Jak. Brandberg, Sundborn d. 7» i757. Corr. 8, O. A. 

— 9 — 



134 SIXTEN SAMUELSSON 



en annan af dennes källor har nästan samtidigt och af liknande anled- 
ning blifvit nedskrifven, den af vice landtmätaren A. Ahlberg författade. 
Ahlberg har nämligen, på uppdrag af Jakob Brandberg och försedd 
med noggranna instruktioner af brorsonen, i mars 1757 rest emellan 
Mora och Lima för att göra mätningar och anteckningar af samma slag 
som Johan Brandbergs.^ Att han nedskrifvit sin relation i sammanhang 
härmed, har man så mycket större anledning att antaga, som ingen mindre 
än just Schultze varit lifligt intresserad af Ahlbergs resa och skrifvit 
om den till Jakob Brandberg, som var hans morfar.^ På hans initiativ 
har sannolikt äfven Wollenii relation, hvilken liksom Ahlbergs är från 
1757,^^ tillkommit.* 

"^ Joh. Brandberg till J ak. Brandberg, Sundborn d. ''/z 1757, Corr. 28, O. A. 

' »Som jag utaf min K. Faders berättelse förnummit, det K. Morf. nu till säkrare 
underrättelsers bekommande om Konung Gustaf den i:s resa och wistande i Dalarne 
med därunder förelupna omständigheter, har afsändt en Ambassade, til at om alt sam- 
mans hålla noga undersökning har jag tänkt härmed ödmjukeligen bedia det K. Mor- 
far wille wara så gunstig och skrifwa Samma Ambassade til på Mora, så at brefwet kan 
komma i förwäg för honom, då ock tiUika kunde sändas honom innelyckt medföljande 
fråg- puncter. I synnerhet tyckes mig, det han bör giöra sig noga underrättad om kiäl- 
laren derstädes wid Utmedland, hwaräst Kon. Gustaf låg dåld, äfwen och i grund och 
effter Scale den samma afrita. 

Det wore ock bäst, at Herr Almberg (!) reste ock in till Kyrckoherden Klingius 
i Wenjan, då kunde han få weta hwad wäg kon. Gustaf tagit då han kom til Mora 
och derifrån till Lima; i ty han håller före at konungen intet rest åt Wenjan öfwer 
skogen och sedan til Lima, och det bewisar han med många skäl, som synes wara 
tämmeligen sannolika; utan at han rest ifrån Mora kyrcka til Elfdals kyrcka 4 mil der- 
ifrån och åt Efverbergs Capell i Elfdalen och därifrån til Lima. >> J. R. Schultze 

till J ak. Brandberg, Falun d. "/s 1757, Co7-r. 25, O. A. 

^ Johaji Brandberg, Beskrifning, s. 49. 

* — — — Il De Dokiitnenter och Bref, sotn angå den Kongl. Antiquiteten ivid 
Ornäs har jag ock nu betjent mig af så mycket jag behöfwer, har derföre nu den ähran 
jemte de sammas återgifwande af börda min skyldiga tacksamhet. 

Under brefwens igenomseende fan jag i Probstens i Mora Pehr Wollenii Bref til 
min far af d. 11 Maji 1754 en omständighet, som bör anmärkas, angående K. Gustafs 
wistande i kiällaren i Mora och Utmedland, hwarest orden sä Ivda: Om herr Camme- 
reraren Brandberg i sitt priswärda arbete anförer några historiska händelser, så torde 
äfven gilvas något här i Mora, angående K. Gustafs wistande i Prästg:n: förwarande i 
kiällaren i Utmedland wid pass et Canonskott ifrå Prästgården, hwilken kiällare ännu 
förwaras med lika beskaffenhet. 

I anledning häraf har jag fuller tänkt at sjelf skrifwa herr Probsten til och begära 
af honom underrättelse om samma Historiska händelse, men som jag til äfwentyrs ej 
torde få af honom så grundel, underättelse, som om K. Morfar anmodade honom där- 
om, ty beder jag ödmjukel., det K. Mor/ar wille wara sd gunstig och skrifwa Hr 
Probsten til och begiära af honom underrättelse i liwad wäderstreck samt huru långt 



GUSTAF VASAS ÄFVENTYR I DALARNA 135 

Sammanhanget är således tämligen klart. Schultze, som redan 1756 
sysslat med sin blifvande af handling/ har tack vare sin släktskap med 
gamle Brandberg fritt fått förfoga öfver alla handlingar, som denne fått 
i sin ägo under arbetet med Ornäsmuseet,^ och det är härunder, som 
alla bref och relationer nedskrifvits, som ville rädda undan glömskan, 
hvad allmogen vid midten af 1700-talet visste att berätta om gamle 
kung Gösta. 

Man vet alltså, huru Schultze kommit öfver det källmaterial af an- 
teckningar om en samtidig tradition, som han användt för vissa delar 
af sin dissertation, Gustaf Vasas äfventyr i bygderna kring Siljan, Man 
kan också bilda sig en föreställning om den utsträckning, i hvilken dessa 
källor influerat på hans framställning. Det är tydligt, att traditionen 
från Mora lika litet som den tidigare från Svärdsjö undgått den veten- 
skaplige författarens »kritik», den har omarbetats till sin form och genom 
gallring af detaljer, som kunde förefalla osannolika, reducerats till sitt 
innehåll. 

Man har nämligen en skildring, ungefär samtidig med Schultzes och 
baserad på samma källmaterial som dennes, som här och där ger en 
antydan om innehållet i själfva originalkällorna. 

Johan Brandberg, som ursprungligen tänkt att förse den nya, stora 
kartan med upplysande noter, fann det snart nödvändigt att utar- 
beta en ordentlig beskrifning. Ett utkast till en sådan har han under- 
ställt farbroderns pröfning. Han har för detta användt sig af farbroderns 
papper liksom Schultze, hvars granskning han utbedt sig.^ Utkastet 



bygningen är belägen ifrå Mora kyrka, äfwen huru många alnar hon håller i längd 
och högd samt bredd m. m. samt kiällarens beskaffenhet, hwaräst kon. Gustat låg för- 
dåld. Dock bör han ej få weta at jag just för några omständigheters skull åstundar 
den samma underrättelsen, utan at den begäres allenast för en så mycket mera under- 
rättelse och uplysning öfwer den Geografiska Chartan, som är gjord öfwer högbe- 
mälte konungz resa och flygt igenom Dalarne. — — — » J. R. Schultze till J ak. 
Brandberg, Falun d. ^•'/t 1756, Corr. 36, O. A. 

^ Anf. bref vet d. ^"/r 1756. 

* A7if. br. och Corr. 12, O. A. — Schultze har sedermera visat sin erkänsla genom 
att tillägna morfadern sitt arbete. 

^ Joh. Brandberg till J ak. Brandberg. Sundborn d. V» 1757, Co7r. 8, O. A. 



136 SIXTEN SAMUELSSON 



har sedermera omarbetats till den af mig ofta citerade beskrifningen.^ 
Pä flera ställen förekomma här citat ur källorna, hvarpå ett par exempel 
meddelas. Det ena, som är en uppteckning, gjord af Johan Brandberg 
på hans förut omtalade resa,^ antager jag, att Schultze känt genom 
Brandbergs relation öfver nämnda resa, det andra^ är tydligen hämtadt 
ur någon af Morarelationerna. Vid en jämförelse med dissertationen 
och Stockholms Magazinet ser man, huru Schultze i ena fallet omarbe- 
tat källan, i andra fallet uteslutit dess berättelse såsom mindre lämplig 
för hans ändamål.^ 



Det visar sig således vid en närmare granskning, att den fylligare 
framställning af Gustaf Vasas äfventyr i Dalarna, som vi äga från 1700- 



* Beskrifning öfver Glorvördigst i åminnelse högst salig Konung Gustavs den förs- 
tas wandring och vistande i Dahlarne; såväl Aren 1520 och 1521 — som sedan han blef 
Suerjes konung: Dels af Historierne utdragen, dels på sanna utrönde Fråsägner, på- 
litehga Manuscripter, oeh intvgade vitneshörder fotad och författad, år 1758 af Johan 
Brandberg. E. 2^1^ U. U. B. 

Arbetet är dediceradt till dåvarande öfversten Samuel Gustaf Stierneld, fader till 
Adolf Ludvig Stierneld, samlaren, genom hvilken det kommit i Upsalabibliotekets ägo. 

' Emot V* mil ifrå Marnas — By — är ett ställe som kallas Närbo låga, therest 
en låga varit som legat öfver åen men är nu bortfluten. Wid detta rum berättade för 
oss Olof Olsson i Marnas, som vart för något öfver 3 år sedan dö, tå om 90 års ålder 
at konung Gustav i uti 3:ne dygn legat under sin flyckt för de danske, och lika som 
genom Guds försyn Korparne förde Elia köt och bröd; altså blef och då konung Gus- 
tav af Marnas Boarne, efter theras råd och hvilkor, närd och spisad, hwilka boro tit 

mat til detta ödets ställe, huadan rummet Närbo kallas — Thetta Wi med wåra 

namns och bomärkens undersättiande bekräfta. Marnas d. i April 1757. 
Hans (bom.) Larsson. Olof Bärtilsson 

öfver 70 år. (bom.) öfver 60 år. 

Eric (bom.) Andersson Johan (bom.) Mathsson 

emot 60 år. i Marnas 50 år.» 

a. a., s. 41 ff., not. f 

•'' »En gammal Sägen är i Mora at när Herr Gustav kommit til Oxberg, och the 

Danske i hamn och häl kommo in samma rum, som Herr Gustav var, skall 

en hustru til at förvilla Danskarne, sagt till honom: Ut svike ä dierna, stånd int g^iene. 
Men thessa orden måste oförgripeligen blifvit talte til Herr Gustav af then försicktige 
Svens hustru i Isala» a. a., s. 51, not. 1. 

* »Heic magna sub abie, per tres dies — occultatus fuit Gustavus, quo tempore Ei 
cibus a Marnas deportatur; qua: res etiam bodierna; ejusdem loci denominatione primam 
dedisse originem putatur, dicitur enim Närbo, a vocabulo Svec. tuini, quod ibi Gustavus 
cibo sit sustentatus.» Diss., ss. 43—44. Jfr. Stockholms Magaziti 1780, i, s. 46. 

— 12 — 



GUSTAF VASAS ÄFVENTYR I DALARNA 1 37 

talet, återgår på uppteckningar af en muntlig tradition, företagen på 
olika tider och för olika ändamål. Men traditionen har icke i den historiska 
litteraturen återgifvits i den ursprungliga form, den haft i de på folkliga 
berättelser grundade relationerna. Nödvändigheten att bringa reda i 
detta virrvarr af sägner, som än stodo i strid med hvarandra, än förlade 
liknande tilldragelser till de mest skilda platser,^ önskvärdheten att af- 
lägsna alla »traditiones minus veras och förbländade sägner» har gifvit 

' »Utkast til beskrifningen öfwer K. Gustafs wistande i dalarne har jag then äran 
at nu öfwersända. Jag har efter Historicorum maner körtel, infört deras berättelser, 
som jag mig åberopar, men therifrån uteslutit thet jag efter min mening tycker hafwa 
en liten osmak uti historien. Så som ther thet namnes uti Swerdsiö kyrckias handhr 
at konungen skal stält sig in med Hr Joens drängar och hielpt them tröska. Thetta 
har jag på annat sätt stiliserat, ty intet är det troligt, at han Just pd alla ställen tröskat, 
men af Historien är det klart, samt på allas tungor i orten rullar at detta tvisst hätidt 
i Rankhyttaft och Isala, ty göra wi oss så förmätna at uti beskrifningen införa thet 
thenna stora herrens dyra händer för lifwets befriande skull på thesse bägge ställen måste 
gripa til slagbulten. Hwad äfwen Hr Prosten WoUenius och v. Pastor SchuUtzberg 
på hwar sit ställe skrifwa om at dalakarlarne hafwa hållit buskar öfwer sig, som för- 
anlåtit de danske at säga, det then sivenske skogen går: Thärotn har jag läst uti 
ganila Historier ivara skedt på ajifiat ställe i Riket, ty tiviflar jag, at dylikt skett här, 
utan tror, at det per traditiones minus veras och förbländade sägner bhfwit dragit hit 

up. Therföre har jag det utelemnat. » Joh. Bra?tdberg till Jak. Brandberg, 

Sundborn d. V» I757» Corr. 8, O. A. 

Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas, att Johan Brandberg i sin enkla 
kritik i själfva verket anlagt den synpunkt, som är nödvändig för att kunna förstå den 
rikedom på äfventyr, i hvilken den förföljde Gustaf Vasa är hjälten. Vi ha nämligen 
mycket ofta att göra med dupletter af samma berättelse, som lokaliserats till olika 
platser, och ofta är motivet hämtadt från främmande sago- och sägencyklar. Den 
ofvan omtalade striden, där ena parten användt krigsknepet att »bära buskar», har jag 
funnit upptecknad i Halland, dit traditionen förlagt ett slag mellan Albrekt och 
Margareta, och den är ju välkänd från Shakespeares Macbeth (Akt V. scenerna V— VI). 
Det är ett intressant men på sanmia gång, som jag af erfarenhet kan intyga, ett föga 
gifvande arbete att söka efter förebilder till berättelserna om Gustaf Vasas äfventyr. 
Man finner ibland lustiga likheter. Jämför t. ex. berättelsen om Gyllenhjelms flykt 
från Warschau (Fryxell, V, s. ii) med Gustafs aflfärd från Ornässtugan, såsom det 
nu berättas på platsen. 

Det lider för öfrigt intet tvifvel, att folktraditionen, samtidigt med att den glöm- 
mer bort äldre berättelser, oupphörHgen tillägger nya detaljer. Jag behöfver blott hän- 
visa till Blom, J., Gustaf Erikssofi Wasa såsom flykting i Dalarne 1320 — 21 , Falun 
1901. 

Jag skulle kunna tillfoga en episod ur egen erfarenhet frän ett besök i Svärdsjö 
sommaren 1901. I Isala berättades för mig, huru de danska knektarna, som sökte eiter 
Gustaf, kommit till början af den skog, som skiljer Svärdsjö från Rättvik. Där mötte 
de en man, som af någon anledning trädt upp på en käpp en hop utslitna skor — 
näfverskor, om jag inte minnes orätt — och på tillfrågan om huru långt det var öfver 
skogen, svarade han, förstås, att han slitit ut skorna på vägen, och narrade så danskarna 
att vända! (Jämför t. ex. Fryxell, I, s, 105.) 

- 13 — 



138 SIXTEN SAMUELSSON 



upphof till en omarbetning, som satt det hela i system och äran — 
om det nu far anses såsom någon sådan — af att ha bibringat dessa 
gamla berättelser en form och ett sammanhang, som föreföUo rimliga 
och som också i sina hufvuddrag blifvit godtagna ända till våra dagar, 
den tillkommer, såsom torde framgå af det föregående, Ornäsdisserta- 
tionens författare, Johan Reinhold Schultze. 



— 14 — 



Brömsebrotraktaten 15M och den yngre oldenburg- 
ska ättens anspråk på Sverige. 

Af Olof Söderqvist, 

De flesta författare, som utförligare behandlat Sveriges och Dan- 
marks historia under 1 500-talet och berört de båda ländernas förhållande 
till hvarandra, anse, att Kristian III genom traktaten i Brömsebro 1541 
förbehöll sig anspråk på Sverige och dess krona. Så skrifver redan 
HuiTFELD i sin Danmarks rikes krönika och Krag i sin krönika om 
Kristian III. Samma uppgift möter i våra dagar hos SCHÄFER, Ge- 
schichte von Dänemark, hos HiLDEBRAND, Sveriges historia intill 2o:de 
seklet, MOLLERUP, Danmarks Riges historie 1516 — 1388 samt Westling, 
Det Nordiska Sjuårskrigets historia. Geijer åter säger endast, att det 
i den 22:dra artikeln af fördraget använda uttrycket »hvad tilltal Dan- 
mark kunde finna sig berättigadt göra emot Sveriges Konung och Krona» 
gaf »rum för tydningar, som lätt kunde bli förnyelser af Unionens an- 
språk». 

Vid förbundets ingående skulle sålunda ifrån dansk sida gjorts gäl- 
lande, att Kalmarunionen ej kunde betraktas såsom definitivt upplöst 
genom fördrifvandet af Kristian II. Och Gustaf Vasa skulle ha varit 
i den prekära situation, att han måst godkänna denna uppfattning och 
för uppnående af närliggande syften göra denna eftergift, hvarigenom 
Sveriges nyvunna själfständighet äfventyrades och en rättslig grund lades 
för unionens återuppbyggande. 



I40 OLOF SÖDERQVIST 



Denna uppfattning kan emellertid ej vara riktig. Detta har också 
observ^erats och sagts af CELSIUS och Dalin, som båda protestera mot 
den framkomna tolkningen och beteckna den såsom orimlig. »Äfven 
den enfaldigaste kan se», säger Dalin, »att artikeln endast angår, hvad 
som kunde svara emot Gotland» etc, och tillägger sedan: Den i Sve- 
rige då nyss upprättade arfiföreningen och andra omständigheter visa 
nog, att sådant då aldrig kom någondera konungen i hågen. ^ 

Om också icke den tolkning, som Dalin själf framlägger, är fullt 
riktig, är dock hans totaluppfattning den rätta. Den förut nämnda 
åsikten angående traktatens 22 artikel har utan all fråga uppkommit 
genom förtolkning ifrån dansk sida under de konflikter, som uppstodo 
efter Kristian III:s död och som ledde till utbrottet af sjuårskriget. Ett 
visst stöd erhöll den sedan i Stettinfördraget, genom hvilket Danmark 
faktiskt afstod från anspråk på Sverige. 

Redan a priori måste det an.ses såsom både oväntadt och i och för sig 
osannolikt, att Gustaf Vasa skulle ha bekvämat sig till en dylik öfverens- 
kommelse. Med h vilken energi hade han ej, innan ännu befrielsever- 
ket var fuUändadt, tillbakavisat Fredrik I:s trefvande försök att återupp- 
rätta unionen? När denne i april 1523 i en skrifvelse till biskopar och 
höfvitsmän m. fl, kallat dem sina undersåtar, och när han sedan i juni 
månad, då konungavalet i Strängnäs ägt rum, uppmanade de svenska 
ständerna att välja honom till konung, så protesterade den svenske 
konungen och riksrådet pä ett möte i Söderköping mot detta till- 
tag. Det svenska riksrådet förklarade i en särskild skrifvelse till det 
danska, att man ville våga lif och gods för sin frihet, och afgaf till 
sin nye konung en försäkran att gemensamt med honom vilja försvara 
hvad som skett. ^ Inför denna energiska hållning uppgaf också Fredrik 
genast alla tankar på att vinna Sverige eller blifva dess öfverherre. 
Han slog till reträtt och ursäktade de utsända skrifvelserna därmed, 



* Celsius, som själf säger sig endast hafva sett texten lios Tkgkl, hänvisar också 
till arfföreningcn och finner tolkningen omöjUg. »Monne man bör förmoda ett så 
groft felsteg af en så stor och eftertänksam konung?» 

* SRA, Sv. Tr., Gustaf I. s Registr., Hildebr.\nd, a. a., II, i, s. 37 f 



— 2 — 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 154I I4I 

att man i Danmark varit okunnig om det svenska konungavalet. Hvad 
som skett, »var gjordt uti det bästa, att dessa tre riken måtte göra ett 
mot konung Kristian».^ Vid de underhandlingar, som sedan året därpå 
fördes i Malmö under lybeckarnes medling, vågade sig ej heller dan- 
skarna fram med några anspråk på Sverige. Öfverenskommelsen, som 
där träffades, gällde endast gränsprovinserna, på hvilka oförenliga an- 
språk framställdes från dansk och svensk sida. Malmö recess var så- 
lunda en preliminär öfverenskommelse ifråga om gränserna och icke 
beträffande en ifrågasatt union. Denna betraktades af Fredrik I likaväl 
som af Gustaf Vasa såsom rättsligen och faktiskt upplöst. Själf hade 
Fredrik I kommit till regementet i sitt rike på revolutionär väg och 
genom val. Han kunde därför icke anse sig hafva ärfda anspråk på 
Sverige efter sin företrädare och framställde ej heller sådana, ehuru 
han väl phktskyldigast ansåg sig böra visa och säga ifrån, att man i 
Danmark ej utan vidare var hågad att afstå från den af Danmark förut 
i Norden intagna ställningen såsom dominerande makt i ett unionsför- 
bund. Hvilken uppfattning Gustaf Vasa hade af det rättmätiga i dessa 
försök att få Fredrik I antagen till konung i Sverige, synes af den bit- 
terhet, hvarmed han talar om planen att »stinga» hertigen af Holstein 
in i Sverige såsom herre och konung. ^ 

Efter Fredrik I:s död inträdde i Danmark interregnum. Det dröjde 
öfver ett år, innan äldste sonen, Kristian, som aldrig under faderns lifs- 
tid blifvit utsedd till efterträdare, blef vald och mottog sin första hyll- 
ning såsom konung. Att han sedan lyckades blifva erkänd i hela lan- 
det samt besegra lybeckarne och deras bundsförvanter, berodde till en 
god del på Gustaf Vasa, som lojalt uppfyllde de löften han gifvit i det 
med danska rådet i februari 1534 ingångna förbundet. Det hade så- 
lunda icke allenast varit rättsvidrigt utan ock i hög grad inopportunt, 
om den nyvalde konungen skulle vid sitt uppstigande på tronen hafva 
kommit med några anspråk på att blifva erkänd såsom konung äfven i 



* Si>. Tr., IV, s. 74. 

^ Schäfer, a. a., 4, s. 19. Gustaf I :s Registr., I, s. 120. 

- 3 — 



142 OLOF SÖDERQVIST 



Sverige. Lika litet som fadern kunde han på allvar tänka på att återge 
åt Danmark en hegemoni i Norden. 

Hvilka tankar han sedan fattade, då han kände sig fast i sadeln, 
och hvad som kunde ligga bakom hans tilltag att i freden i Hamburg 
1536 innesluta Gustaf Vasa på ett sätt, som måste såra och kränka 
denne, ^ är ej lätt afgöra. Hvad som skedde, ger en antydan om en 
benägenhet att spela rollen af öfverherre och utöfva ett olämpligt för- 
mynderskap, hvarför också Gustaf Vasa ett par år senare — närmast 
med anledning af Hamburgerfredens bestämmelser — i irriterad och 
hotande ton förklarade, att den svenske konungen vore hvarken konungens 
i Danmark eller någon annans undersåte och erkände ingen annan öf- 
verhet än Gud; om någon hade någonting att beskylla honom för, 
ville han lida och umgälla rätt i Sverige och ej annorstädes, och ville 
någon öfverfalla honom med list och våld, ämnade han lefva och dö 
bland klipporna i Sveriges rike, som en kristen konung anstode. ^ 

I vissa adelskretsar var man synnerligen missnöjd öfver att Sve- 
rige, under från dansk synpunkt sedt ogynnsamma omständigheter, slitit 
sig löst från unionen och dansk öfverhöghet samt visade tendenser till 
att drifva en för Danmark icke alltid behaglig egen utrikespolitik. Den 
nye konungen, f. d. adelsmannen, betraktades såsom en uppkomling, 
hvilken gentemot det forna föregångslandet antog en ton, som man ej 
ansåg motsvara hans ställning och resurser. Så eggades sannolikt den 
nye konungen till oförsiktiga och utmanande steg af sin närmaste om- 
gifning. Men hvad som än låg på djupet, och hvad som än kunde 
i intima kretsar i Danmark diskuteras, några öppna anspråk framställ- 
des aldrig. 

Så stark var spänningen emellan de båda rikena under åren 1539 
— 1540, att man å båda sidor började hålla sig redo för ett krig. Men 
genom ömsesidigt tillmötesgående bilades konflikten och ett förbund 
ingicks efter förutgående vidlyftiga och långvariga underhandlingar vid 
konungarnes personliga sammanträffande i Brömsebro 1541- 



» Sv. Tr., IV, s. 474 f., 484- 

' HiLDEBRAND, a. a., II, I, S. I77. 

— 4 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 154I I43 

Det har nu sagts, att bland de eftergifter, som Gustaf Vasa här 
gjorde, också var den, att den danske konungen tilläts förbehålla sig 
anspråk på Sveriges krona. Men otvifvelaktigt förhåller det sig så, som 
Dalin säger, att sådant icke kom någondera af konungarne i hågen. 
Under de förhandlingar, som fördes, innan mötet emellan monarkerna 
ägde rum, och innan förbundet ingicks, hade Kristian III icke fram- 
ställt några anspråk på Sverige eller dess krona, såvidt nu tillgängliga 
källor visa. Däremot ser man, att Gustaf Vasa bland sina många for- 
dringar också uppställde den, att Danmark skulle tillerkänna honom 
rätten till Gotland. Dessa anspråk hade tillbakavisats från dansk sida 
och man hade erbjudit skiljedom. Härom träffades visserligen ej nå- 
gon öfverenskommelse. Men väl intogs en punkt i Brömsebrotrakta- 
ten, enligt hvilken Gustaf Vasa förbehöll sig och sina efterkommande 
anspråken på Gotland. ^ 

Det måste ju medges, att det varit högst egendomligt, om Gustaf 
Vasa till gengäld skulle hafva låtit den danske konungen förbehålla sig 
anspråken pä Sverige och dess krona. En sådan öfverenskommelse 
skulle hafva stridt emot hela hans föregående politik och varit ett allt 
för högt pris för det 50-åriga, i sina konsekvenser ovissa förbund, som 
ingicks i ett ögonblick, då Nordens båda furstar onekligen voro genom- 
trängda af en känsla af gemensamt ansvar för dess öden och för dess 
roll i den europeiska politiken. 

Granskar man den ifrågavarande artikeln närmare ifrån språklig 
synpunkt och jämför de i densamma använda uttryckssätten med de 
under denna tid gängse, finner man också, att den öfversättning, som 
hittills lämnats, är otillfredsställande, och att traktaten, rätt tolkad, icke 
inrymmer några anspråk på Sverige åt den danske konungen. 

Artikeln har i sin helhet följande lydelse : 

Zum zweyundtzwantzigsten sollen also bei diesen 



* Hur starkt Gustaf höll pä sin rätt, syns bl. a. af instr. för sv. sändebuden 10 aug. 
1541. I denna talas ock om ett för h. Johan ifrågasatt giftermål. Om genom ett så- 
dant Gotland kunde lämnas åt Sverige, ville Gustaf afstå från alla anspråk för sin del. 
Gustaf I: s Regis ti'., 13, s. 288 fif. 






144 OLOF SÖDERQVIST 



dreien konigreichen hinfurter in das kunfftig alle und 
j ede ungeburliche gezencke, irrunge, gebrech und sache, 
dardurch diese drey konigreich etwan gegen einander in 
zerteylunge und zwytracht kornen mochten, mit hoch- 
stem vormugen und vleis in zeit furkomen, gentzlichen 
vorgleicht, gesunet und beigelegt werden, und zwischen 
diesen dreien konigreichen und alle denselben inwonern 
vormittelst dieser confederation und buntnusse zu 
obbestimpten funfftzigjaren ein warer und besten diger 
friede deste fester und s tanthafftiger gehalten bliebe, 
jedoch was zuspruch und gerechtigkeit Ko. Ma:t, ire 
nachkomen öder die c ron zu Schweden an Gotlanth und 
sonstent und widerumb was die Ko: Ma:t, ire nachkomen 
und die cron zu Dennemarken zu Ko. W. und der cron zu 
Schweden haben, das beyden teylen mit recht zu erfor- 
dern gantz frey und in allweg hiemit furbehalten sein 
solle.* 

Vid hastigt påseeende ligger det onekligen nära till hands att tolka 
denna paragrafs sista punkt så, som om Kungl. Maj:t, hans efterkom- 
mande och kronan i Danmark skulle ha förbehållit sig rätt att fritt fram- 
ställa »tilltal och rätt», såsom det hette på 1500-talets svenska, till den 
kungliga värdigheten och Sveriges krona. Men det är först och främst 
att märka, att Ko. W. i samtida handlingar användes såsom liktydigt 
med Kungl. Maj:t, hvilken titel rätteligen ännu ansågs tillkomma endast 
kejsaren, men nu redan ofta användes af och om de nordiska konun- 
garne i deras mellanhafvanden, såsom tydligt framgår af bl. a. de i 
Sveriges Traktater meddelade handlingarna. I bemärkelsen Kungl. 
Maj:t, konungen, användes också uppenbarligen detta uttryck äfven här. 
Hvad åter »cron» beträffar, betecknar detta ord icke här riket, utan 
statsmyndigheten. Hela uttrycket Ko. W. und cron (eller die cron 
zu Schweden), hvilket är synnerligen vanligt i den tidens handlingar, 



' Sv. Tr., IV, s. 218—219. 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 1^41 14$ 

är således detsamma som vårt »Kungl. Maj:t och kronan», i den be- 
märkelse den termen ännu tas. Men det är då också meningslöst att 
öfversätta zu med på — i det föregående användes också prepositio- 
nen an, då det är fråga om anspråk på Gotland. Zu måste öfversät- 
tat med hos, inför, när zusprache öfversättes med anspråk. 

Tegel berättar, att traktaten, som uppsattes på tyska, samtidigt 
öfversättes till svenska och danska. Det från dansk sida utgifna exem- 
plaret fanns i slutet af i6oo-talet i original i svenska riksarkivet, och 
det från svenska sidan utfärdade exemplaret finns i Köpenhamn i ori- 
ginal och i afskrift i Stockholm. Af de öfversättningar, som Tegel 
talar om, finns däremot ej något spår, hvarför man ej kan underlåta 
att fråga, om de verkligen funnits, i all synnerhet som man ser, att 
tyska språket var mycket användt i kansliet vid denna tid och äfven 
sådana akter som rådslag ofta uppsattes på tyska i original och kon- 
cept. Säkert är, att den redaktion, som Tegel infört i sin krönika, ej 
troget återger originalets mening.^ Såsom jag funnit vid en jämförelse, 
föreligger här en i många fall mycket illa gjord öfversättning, hvilket 
synes bl. a. däraf att alle und jede i citerade paragrafen öfversättes 
med alla och en hvar samt ställes såsom subjekt till furkommen, 
medan båda orden äro attributiva pronomen till ungeburliche ge- 
zencke. 

Men äfven om nu Tegel aftryckt en till svenska språket gjord sam- 
tidig öfversättning, är det dock tydligt, att icke ens de hos Tegel an- 



* Art. i Brömsebrotraktaten enligt Tegels text, s. 142 — 143: 

»Så skal ock i thesse try KonungeRijker, häreffter i tillkommande tijdh alla ock 
hwar och een otilbörlige trättor, irringer, brister, och saaker (genom hwilke thesse try 
KonungeRijker någerledes emoot hwar andra i twist och twedrächt komma måtte) 
medh högsta förmågo och flijt förekomma, aldeles förlijket, försonet och nederlagt bliffua, 
på thet emellan thesse try Konunge Rijker och alle theras Inbyggiare, genom thenna 
Confoederation och Förbundh i the ferebestembde femptige Åhr, een sanfärdigh och 
beständigh fredh teste fastare och stadigare hollen bliffua må. Doch hwadh tiltaal och 
rättigheeter Kon. Mt. til Swerige, hans eflfterkommande, och Sweriges Crona haflFuer 
til Gotlandh och äliest, Och åther igen, hwadh tiltaal Kon. Mt. til Danmarck, hans 
efTterkommande och Danmarcks Crona til Kon. Mt. och Sweriges Crona haffuer, är 
bägge parter aldeles fritt, sådant medh rätta att fordra, och them i alla måtto, härmed 
förbehollet bliffua skal.» 

Hist Stud. — 7 — '° 



146 OLOF SÖDERQYIST 



vända ordalagen lämna rum för en sådan uppfattning af Brömsebro- 
traktaten, som blifvit framförd. När det hos honom heter, att förbe- 
hållet angår »hvad tiltal Kon. Mt. til Danmarck, hans effterkommande 
och Danmarcks Crona til Kon. Mt. och Svveriges Crona haffuer», syns 
ju endast af sammanställningen af Kon. M:t (= konungen) och Sveri- 
ges krona, att det är fråga om anspråk hos Kungl. Maj:t och Sveri- 
ges krona. Ja, äfven om det hade stått blott och bart tilltal till Sveri- 
ges krona eller tilltal till Sveriges rike, hade detta uttryck icke behöft 
innebära detsamma som anspråk på. I en förklaring, som Gustaf I af- 
gaf 1534 angående en dansk skrifvelse om svenska adelns gods i Dan- 
mark och Norge, heter det sålunda: »hvilke gode män här 

uti Sverige, som något tilltal kunde hafva till Danmarks och Norges 
rikes krona, adel eller gode män, om jordagods».^ Och i 1534 års 
förbundstraktat har den 28:de paragrafen, hvilken motsvarar den 22:dra 
i 1541 års fördrag, följande lydelse: Thå skal sedan all then twist, 
trätta och uenighet, insaghen och tiltal, om hvad del thet 
helst är eller nämpnas känn, inthet undantagit, ther thet ena 
rikit kan hafva til thet annet, alztinges vare oc blifve en 

clar, död och aftalen sak — dog undantagende hvess 

tiltal eller rättighet kong:ge Maj:t til Sverige och Sverigis 
rike kan hafva til Gotlandh.^ 

Till ytterligare belysning af tidens språkbruk vill jag till sist anföra 
ett så godt som fullständigt parallellt uttryck från en handling, som 
samtidigt och med säkerhet i samma kansli redigerades som 1541 års 
tyska traktat, nämligen förlikningen emellan Sverige och Danzig, be- 
medlad af Kristian III. I denna finna vi följande passus: » wie 

wir dan in nahmen vnd von wegn dero von Dantzick aus 



» Sv. Tr., IV, s. 147. 

' SRA., I, s. 203. Att språkbruket emellertid ej var decideradt, synes af det 
sista uttrycket, »tilltal till Gotlandh». Tilltal till såsom öfversättning för zuspruch zu 
är en germanism, som vållade otydlighet och kunde leda till missförstånd. Vid en 
öfversättning till modern svenska finns ingen anledning att — såsom ofta sker — an- 
vända detta föråldrade uttryck, icke ens inom citationstecken, då innehållet i en tysk 
akt skall återges. 

— 8 — 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 154I I47 

kraft unsers beuhels und gewalts wiederumb alle action fur- 
derunge vnd anspruche, so sie von Dantzich zu der kon. W. 
und chron zu Schwedn hetten muegen haben, gantz und gar 
kegen der Kon. W. vnd cron zu Schweden hiemit auch fallen 
lassen.» ^ 

Ingen lär vilja påstå, att här kan vara fråga om några anspråk på 
Sveriges krona. Lika litet är detta fallet, då samma uttryck förekom- 
mer i den 22:dra art. af Brömsebrotraktaten. 

Såväl historiska som språkliga skäl tvinga oss sålunda till antagan- 
det, att »Zuspruch und gerechtigkeit zu Ko. W. und der cron 
zu Schweden» endast betyder rättmätiga eller befogade anspråk hos 
Kungl. Maj:t och kronan i Sverige. 

Ifrågavarande artikel öfverensstämmer sålunda ganska nära med 
den motsvarande i 1534 års förbundstraktat, eller § 28. Formuleringen 
är dock något olika. I den senare heter det, att när tvisten om de 
svenska godsen i Danmark och Norge blifvit afgjord, så skulle sedan 
»all den tvist, träta och oenighet, gensaga och tilltal om hvad det helst 
är eller nämnas kan, intet undantaget, som det ena riket kan hafva 
till det andra — vara till evig tid förlikt, dock undantagande hvad tilltal 
eller rättighet Kungl. Maj:t till Sverige eller Sveriges rike kan hafva 
till Gotland.» Med tankarne hufvudsakUgen riktade tillbaka i tiden, kom 
man sålunda öfverens om, att alla förut uppkomna tvister, som dittills 
söndrat de båda rikena, skulle betraktas såsom afgjorda. I det nya 
förbundet äro åter blickarne riktade framåt, och tankegången är denna. 
Alla otillbörliga och obefogade trätor, genom hvilka de tre konunga- 
rikena kunde komma i strid med hvarandra, skulle i tid förekommas 
eller utjämnas genom förlikning, så att under 50 år en verklig fred 
kunde äga bestånd. Men de anspråk på Gotland såväl som öfriga be- 
fogade anspråk svenske konungen, hans efterkommande eller svenska 
kronan ansågo sig hafva rätt att framställa skulle vara förbehållna och 
fritt fa framställas. Samma gällde ock de rättmätiga anspråk, som den 



* Sv. Tr., IV, s. 244. Anspruch = zuspruch, såsom syns bl. a. af samma text. 

— 9 — 



1 48 OLOF SÖDERQVIST 



danske konungen, hans efterkommande och den danska kronan hade 
att framställa hos den svenske konungen eller svenska kronan. För den 
händelse sådana tvister, om hvilka denna artikel talar, skulle uppstå 
mellan de båda konungarne, skulle sådana enligt § 19 hänskjutas till 
skiljedomare. 

Med sådant innehåll står också denna § i samklang med §§ 17 och 
och 23, hvilka eljest knappast vore motiverade. I den förra stadgas, 
huru skulle förfaras, om något af de tre konungarikena erhöUe en konung, 
som ej ville hålla det ingångna förbundet, utan öfverträdde det och 
till äfventyrs med våld ville tränga sig in till den andre. Hände detta, 
skulle alla, rådet, ridderskapet och adeln samt alla öfriga invånare för- 
söka förhindra ett dylikt tilltag. Kunde det ej förekommas, skulle råds- 
herrarne i de tre rikena hafva makt att omedelbart döma öfver den, 
som bröt emot förbundet, så att det blefve förlikning. ^ Dock skulle 
sådan dom och förlikning ej fa medföra någon som helst inskränkning 
i någotdera rikets regalier, höghet och rättighet utom detta förbunds 
gränser. Denna § innehåller ock den bestämmelsen, att alla efterkom- 
mande konungar vid sin kröning skulle lofva att hålla förbundet i alla 
delar. I den 23:dje § åter stadgades ömsesidig garanti för hvad konun- 
garne kunde testamentera åt deras unga herrskap och efterkommande 
och angåenden dem förordna. 

Denna tolkning af Brömsebrotraktaten, som jag framlagt, motsäges 
ej heller af några uttalanden från de många förhandlingar, som efter 
1 541 försiggingo mellan Gustaf Vasa och Kristian III. 

Vi finna sålunda först och främst ej, att Kristian III protesterat 
mot arfiföreningen, som af Gustaf Vasa och ständerna antogs 1 544. Om 
den danske konungen fatt göra ett förbehåll angående rätt till Sveri- 
ges krona, hade han dock haft anledning att betrakta ingåendet af 
denna arfförening såsom ett kontraktsbrott, i all synnerhet som icke 
någon rätt reserverades för oldenburgarne ens efter Vasaättens utgång 



* Öfversättningen hos Tegel, som är återgilVen i SRA, är i denna punkt myc- 
ket otilltredsställande. 



10 — 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 1541 149 

på manssidan. Funnes ej någon manlig afkomma, skulle valet falla på 
rikets råd och ständer och flera trogna undersåtar och icke till någon 
främmande eller utländsk komma eller fallet blifva. ^ 

Att en protest uteblef, kan icke bero på någon slags hänsynsfull- 
het från dansk sida. Sådant undseende var ej att vänta från konung 
Kristian, som 1544 i strid med Brömsebrotraktaten slöt fred med kej- 
saren i Speyer äfven för Sveriges räkning, så att Sverige inbegreps i 
densamma, om Gustaf Vasa inom sex månader gåfve sin ratifikation, 
och som för öfrigt i sitt förhållande till Sverige icke visade sig särskildt 
angelägen att undanrödja några stötestenar. Att en gensaga ej gjordes, 
berodde endast därpå, att en sådan skulle saknat allt berättigande. 

När i Danmark några år efter arfföreningens ingående det af Sve- 
rige förda riksvapnet tre kronor upptogs såsom sköldemärke, blef man 
i Sverige mycket förbittrad däröfver. Om Kristian fått förbehålla sig 
rätt till svenska kronan, kan jag emellertid ej se, att man hade någon 
egentlig anledning att klaga. Och jag kan ej heller se något skäl, 
hvarför Kristian lämpligen bort hafva underlåtit att ta upp vapnet, om 
han hade förbehållen rätt, såsom Schäfer anser. ^ När han ej hade 
en sådan rätt, ställer sig frågan annorlunda. 

Ser man vapenfrågan fullt objektivt, lär det knappt kunna bestri- 
das, att Danmark efter unionens upplösning kunde ha ungefar lika god 
rätt att föra trekronors-vapnet som Sverige, efter som kronvapnet frän 
början endast betecknade den kungliga myndigheten och faktiskt förekom 
äfven i Danmark före unionstiden.^ Frågan var dock af natur att lämna rum 
för olika uppfattning. Och Sverige torde åtminstone haft den förmånen att 
åtnjuta prioritetsrätt i fråga om det faktiska begagnandet om icke före 
Kalmarunionen så dock en lång tid efter dess upplösning, hvadan upp- 



> SRA, I, s. 388. 

"^ Jfr Schäfer, a. a., 4, s. 494. »Nach dem Vorbehalt dänischer Rechte an Schwedens 
Krone, den der Brömsebro-Vertrag enthielt, wäre die Wiederaufnahme des Brauches 
zweifellos besser unterblieben.» 

^ De tre kronorna i Magnus Ladulås' sköld och på Magnus Erikssons mynt ha 
säkerligen ingen speciell betydelse. Jfr tre sjöblad, tre lejon o. s. v. Jag hoppas få 
återkomma till fråsran. 



I50 OLOF SÖDERQVIST 



tagandet af tre kronor under 1540-talet med viss rätt kunde betraktas 
såsom usurpation, när inga förbehåll blifvit gjorda för den oldenburgska 
ätten i fråga om svenska kronan. 

Hvilken nu närmaste anledningen till förändringen i danska riks- 
vapnet var, låter sig ej med någon säkerhet afgöra. Alldeles omöj- 
ligt är det ju ej, att den delvis kan ha varit en följd af arfföreningen 
i Sverige, fastän det må medgifvas, att sannolikheten ej är stor, då 
Erik och Johan redan 1540 blifvit hyllade såsom arfherrar och första 
användningen af det nya vapnet infaller sex år efter denna första arf- 
förening. ^ Det ligger då närmare till hands att sammanställa förändrin- 
gen med Kristian II:s afsägelse af alla anspråk på både Danmark, 
Norge och Sverige, som ägde rum 1546, den 14 juli. Kanhända var 
det också endast ett påhitt af den förslagne och mot Sverige fient- 
ligt stämde kanslern Johan Friis, såsom Erik påstått, närmast tillkom- 
met i utmanande syfte. I hvarje fall kan vapnet tre kronor ej anses 
beteckna några reserverade rättsliga anspråk af den yngre oldenburgska 
linjen på Sveriges krona, såsom blifvit påstådt. ^ 

Men meningen var å andra sidan utan tvifvel, att vapnets uppta- 
gande i Sverige skulle betraktas som ett »förstucket unionshot», ^ att 
det skulle verka utmanande. Så såg ock Gustaf Vasa själf saken. Därpå 
ha vi ett direkt bevis i Eriks obligation af den 9 aug, 1560, i hvilken 

det heter, att danskarne upptagit tre kronor utan all rätt och tillbör- 

^ Att vapnet förekom redan 1546 visar Bricka, Danske Sami. etc, udg. af Bruun 
m. fl., I, 5, s. 208. Och detta årtal är betecknande, säger han. År 1544 hade freden 
slutits med kejsaren i Speyer, år 1544 ingicks arfföreningen i Sverige och år 1546 af- 
sade sig Kristian II sina anspråk. 

" Schäfer sammanställer konsekvent upptagandet af trekronorsvapnet med Bröm- 
sebroförbehållet, hvilket däremot ej A. H — ld gör i sin recension af Vaupell, Den 
nordiske Syvaarskrig^ Hist. Tidskrift^ XII. A. H — ld säger också därför: »Det är 
visserligen svårt att inse, på hvilken rättsgrund dessa anspråk (= den yngre olden- 
burgska grenens anspråk på Sveriges krona) hvilade, men att de framställts är ju ett 
faktum.» Och vidare: »Öppet vågade ej det danska konungahuset ännu framträda med 
sina anspråk, det dolde denna sida af saken under den heraldiska ». Vid omnäm- 
nandet af denna uppfattning tillägger Schäfer: » — — aber es ist doch zu bemcrken, 
dass diese Anspriiche im Vertrage von Brömsebro ausdriicklich vorbchalten sind, dass 
also der Drcikroncnstreit ein ncues sachliches Moment in den dänisch-schwedischen 
Interessengegensatz nicht hineinbringt.» Schäfer, a. a., 5, s. 60. 

" HlLDEBRAND, a. n. 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 154I 151 

lighet och trots förmaningar ej velat därifrån afstå »uppå thet the mage 
ther medt hafve fraindelis någen jurisdiction och tilltall till thette richet, 
som the sig gerne vele subiugere och undertrycke, när them kan leg- 
ligit vare, och the ther till nogen occasion och beqvemelighet hafve 
kunne.» ^ Åtgärden är att betrakta såsom ett väl beräknadt schack- 
drag af den danska diplomatien, ty blefve det krig fördenskull, kunde 
skulden knappast läggas på Danmark, och blefve utgången af ett 
eventuellt krig en seger för Danmark, kunde unionen bli segerns pris. 

Att Gustaf Vasa blef mycket bekymrad vid underrättelsen om för- 
ändringen, är naturligt nog. SvEN Elofsson, som själf var närvarande 
när konungen på hösten 1556 mottog ett bref från Kristian III, beseg- 
ladt med det nya sigillet, berättar, att konungen tog mycket illa vid 
sig. Osägeligt och ömkeligt hafver varit till att se och höra därpå, sä- 
ger han. Därefter tillägger han, att konungen strax lät utgå bud och 
skrifvelse till den danske konungen. Själf tänkte konung Gustaf ut 
brefvet, som sedan af skrifvaren med pennan författades »så klagligen 
och sorgeligen, att enom, som där när och hos var, måste ögonen 
däröfver vattnas». Ehuru denna skrifvelse sedan efterföljdes af flera, som 
»tidt och ofta» sändes till Danmark, nåddes emellertid ej det åsyftade re- 
sultatet. Man fäste i Danmark intet afseende vid dessa föreställningar. ^ 

Efter Kristian III:s död ansåg sig Gustaf böra göra erinringar i 
samma fråga hos den nye konungen. Ej heller nu utföll svaret efter 



' SRA, I, s. 779. 

^ Såväl Tegel som Krag berättar, att Gustaf Vasa vände sig till kon. Kristian 
med sina klagomål. Dessa uppgifters trovärdighet ha satts i fråga af Schäfer, a. a., 4, 
s. 494, på grund af ett citat hos Westling, Nord. SJuårskr., s. 4, ur G. V:s bref till 
h. Johan 16 mars 1558, hvari kon. uttalar sina betänkligheter mot att skrifva om de 
tre kronorna till Danmark. Sven Elofssons uppgift, som förbisetts, kan omöjligen 
vara otillförlitHg. Till belysning af upptagandet af trekronorsvapnet vill jag ock anföra 
ett yttrande ur ett svar af Erik XIV till Korfitz Ulfeld, afgifvet i Uppsala d. 16 febr. 1563. »Så 
giorde framlidne Konung Frederich — udi hans hele Regementz tijdh och inthett be- 

fattede sig medh Swerigis Wapen etc. Udi lijke måtte skedde thet och så, aff 

Kon. Christian, Udi een långh tijdh och mångh år, altt till thet sidzste emoth ändenn, 
ther H. Konq. Wärde togh sig the Tre Croner till, Ther upå S. K. M:tt i Swerige — 
Konung Göstaff, och så någre reeser loth handle och schriffwe, effther som thett och 

sedenn udi lijke måtte är berördt wordett — ». Bilaga till svenskarnes svar vid 

mötet méd danskarne är 1569, afgifvet d. 16 aug. 1569. Danica 1568 — 1372, Riksark. 

— 13 - 



152 OLOF SÖDERQVIST 



Önskan. Han fann sig därför föranlåten att ta upp denna ömtåliga 
fråga på riksdagen 1560 och manade sin son att värna Sveriges rätt. ^ 
Så försiktig han än var och så gärna han än önskade undvika krig, 
ville han dock ej, att Sverige skulle visa sig undfallande emot Dan- 
mark i denna etikettsfråga, dels därför att han ansåg det vara Sveriges 
rätt att ensamt bära detta vapen och dels därför att bakom detsamma 
dolde sig unionsanspråk, som vid lägligt tillfälle kunde framställas. 
Sveriges ära och säkerhet kräfde, att man ej visade någon undfallen- 
het. En bland hans sista regeringsåtgärder blef också att lägga sin 
son på hjärtat, att denne med all makt skulle förhindra »de danskes 

praktiker och onda förehafvande , så att de deras uppsåt, därmed 

de detta lofliga rike, vårt kära fädernesland under sig komma vele, 
icke måtte fullborda och fullända» — — — 

Om således det yngre oldenburgska huset ej hade några reserve- 
rade anspråk på Sveriges krona, kunde åtminstone med ett sken af 
rätt kraf framställas af och till förmån för Kristian II. Vid under- 
handlingarne i Speyer 1544, där Kristian III ville hafva Gustaf Vasa 
innesluten i freden, förklarade de kejserliga den svenske konungen för 
en »sannskyldig usurpator, som icke hade skuggan af rätt till kronan». '^ 
I freden förbehölls också åt Kristian II hans anspråk på Sverige, Dan- 
mark och Norge, ehuru kejsaren i en hemlig artikel förklarade, att där- 
med icke åsyftades något krig. Kristian III ansåg sig också behöfva 
träfifa en uppgörelse med den fångne konungen, hvilket skedde den 14 
juli 1546, då Kristian för sig och sina arfvingar afstod från alla anspråk. 
Han fordrade endast för sina döttrars riikning en hemgift, men lofvade, 
om den gafs, utverka deras och deras gemålers bekräftelse på afsägelsen. 

Men Gustaf Vasa var för sin del icke hågad för en uppgörelse 

med Kristian II. ^ När den danske konungen hemställde, att han skulle 

vara med om att utlösa Kristian II:s båda döttrar, fann Gustaf frågan 

så viktig, att han sammankallade ständerna till ett möte i Strängnäs 

• SRA, I, s. 670, 705, 779. 

» Sv. Tr., IV, s. 4S3 ff. 

' Redan 1524 hade ifrågasatts utlösning af Kr. II eller hans barn. SRA., i, s. 23, 27. 

— 14 - 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 1541 1 53 

1547 för att samråda med dem. Här beslöts i öfverensstämmelse med 
konungens önskan att tillbakavisa alla anspråk, hvarpå i ständernas 
namn utfärdades öppna förklaringar på latin och tyska om orsakerna 
till Kristians afsättning. För säkerhets skull lät han också ständerna 
bekräfta både arfföreningen och testamentet samt vid inhämtande af 
bekräftelser på riksdagsbeslutet i landsorten afifordra trohetsförsäkringar. 

Det var en stor apparat konungen satte i gång för att afveckla 
denna fråga. Innan ständerna sammankommo, preparerades allmänhe- 
ten genom rykten, att af Kristians arfvingar fordrades en betydande 
skatt från Sverige. Sådant förfelade icke att göra sin verkan. Det 
talades också vid riksdagen om att med lif och blod bistå konungen, 
ja borgare och bönder förklarade, att om de skulle utgifva någon brud- 
skatt, så ville de smida den drottningmarken i goda skäktor och pilar 
och förbättra den med krut och lod. ^ 

Så handlade Gustaf Vasa, när verkliga anspråk på hans krona 
och land framställdes. Och tillvägagångssättet vittnar oförtydbart, att 
såväl konung som ständer betraktade den gamla Kalmarunionen såsom 
rättsligt och definitivt upplöst. 

Det dröjde emellertid icke länge, innan det yngre oldenburgska 
huset verkligen gjorde gällande, att det hade anspråk på Sveriges krona, 
och detta i kraft af Brömsebrotraktaten. Gustaf I hade fullkomligt rätt 
i sin uppfattning, att danskarne ej ville afstå från det nya vapnet, därför 
att de därmed framdeles skulle hafva någon jurisdiktion eller tilltal till 
riket. När konungen efter Fredrik II:s tronbestigning upprepade gån- 
ger gjorde föreställningar angående uppptagandet af de tre kronorna, 
svarade denne till sist, att den danska kronan hade rätt att föra detta 
vapen, bl. a. på den grund att Kristian III förbehållit för sig och sina 
efterkommande allt tilltal till Sveriges krona. Och med »tilltal till» me- 
nade han då, såsom framgår af de följande förhandlingarne, rätt (adkomst) 
till Sveriges krona. 



' SRA, I, S. 511 ff, HiLDEBRAND, a. a. 

— 15 — 



154 OLOF SÖDERQVIST 



Att Fredrik II härvid gjorde sig skyldig till en förtolkning af trak- 
taten, måste efter det föregående anses såsom uppenbart. Men å andra 
sidan kommer denna tolkning knappast oväntad. Fredrik II hade redan 
såsom hertig gjort sig förtrogen med tanken på krig med Sverige. Och 
utan tvifvel hade det gamla unionskonungadömet hägrat för honom 
mer än en gång. Vi veta med säkerhet, att han under sin uppväxttid 
insupit en stark fientlig stämning mot Sverige, mest genom umgänget 
med den dansk-holsteinska adeln. Gustaf Vasa insåg också snart, att 
intet godt var att vänta af honom. Redan 1555 yttrade han sin far- 
håga för att Sverige skulle bli utsatt för angrepp af honom efter konung 
Kristian IILs död. Den unge fursten hade låtit förstå, att han skulle 
vara man att flytta Danmarks gränser längre upp mot norr i Sverige, 
till Holaveden. Betecknande för hans sinnelag torde också vara den 
bekanta berättelsen om de hotfulla ord han fällde mot hertig Johan, 
sedan denne låtit hugga bort trekronorsmärket från ett danskt skepp, 
som låg i Stockholm. Han skall då ha sagt: »Det skall hvithufvudet 
en gång fa blöda för.» ^ 

Att Fredrik II efter sin tronbestigning och efter kriget i Ditmarsken 
icke hade något emot ett krig med Sverige, är tydligt. Stats- 
konsten kräfde emellertid, att planer och företag bemantlades, så att 
man ej behöfde spela rollen af fredsbrytare och anstiftare af krig. 
Det låg då onekligen nära till hands att begagna sig af Brömsebro- 
traktaten, som genom sin affattning på sätt och vis inbjöd därtill. Man 
var ju ej så nogräknad i slika fall. När Fredrik II vid tyska ordens- 
landets sönderfallande ville komma i besittning af Estland, återupplif- 
vade han gamla, längesedan döda höghetsrättigheter öfver detta land. 
Och när Erik XIV af praktiska och rent politiska skäl ansåg, att Sverige 
borde fatta fast fot i samma land, sade han ej detta rent ut, utan gjorde 
sig mycket besvär med att uppsöka allehanda rättsgrunder för sin åtgärd. '^ 

Att Fredrik II ej dref rent spel, tycker man sig äfven kunna 



' HiLDEBRAKD, (1. (1., II, I, S. 229. 
* HiLDERRAND, a. a., II, 2, S. I7. 



- 16 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 1541 1 55 

förmärka af hela hans beteende vid de första underhandlingarna om 
vapnet. ^ 

När Gustaf Vasa första gången skref till Fredrik II i detta ärende, 
var denne upptagen af kriget i Ditmarsken. Han svarade därför »sakt- 
modeligen» och bad, att det gamla förbundet skulle ega bestånd. Hvad 
vapnet angick, ifrågasatte han ej att fråntaga den svenska kronan dess 
rättighet och höghet och hoppades därför samma bemötande frän Sve- 
rige samt att det ej skulle begära, att han skulle afhända sig hvad 
det danska riket och dess förra konungar fört. Han hoppades, att ett 
möte skulle hållas, när tillfället blef lämpligt, vid hvilket frågan i vän- 
lighet kunde afgöras. ^ 

Om verkligen Brömsebrotraktaten innehållit en öfverenskommelse, 
hvarigenom den danske konungens anspråk blifvit reserverade, fanns 
ju intet som hälst skäl för Fredrik II att svara så saktmodeligen och 
ej med ett ord nämna detta förbehåll. Men det var nog så, att tiden 
var »ubeleilig», såsom ock RESEN säger, efter som kriget pågick. Han 
ville ej nu komma fram med dessa anspråk, om hvilka han på för- 
hand visste, att de skulle väcka förbittring och att de kunde leda till 
krig. 

Men när kriget i Ditmarsken väl var lyckligt slutadt och Fredrik 
II:s själfkänsla hade stegrats, utföll svaret på annat sätt. När nu Gustaf 
Vasa, som i sin otålighet skref bref på bref, för fjärde gången gjorde 
sina föreställningar, höjde den unge konungen tonen. Nu förklarade 
han öfverlägset, att Gustaf icke var rätt underrättad ifråga om vapnet, 
hvilket drottning Margareta infört, sedan hon förenat de tre nordiska 
länderna till ett rike, för att det skulle vara denna monarkis rätta vapen. 
Detta vapen hade sedan de danska konungarna fört, innan Gustaf Vasa 
kom till det svenska riket och sig samt detta rike från det eviga för- 
bundet afsöndrat. Och efter hans fader konung Kristian hade i Bröm- 
sebroförbundet förbehållit sig allt tilltal, han kunde hafva till Sverige, 

* Då jag ännu ej varit i tillfälle att se originalhandlingarna, som kunna finnas, har 
jag följt Resen, som utförligt redogör för dessa förhis gång i Fredrik II:s krönika. 
' Resen, a. a. 

- 17- 



156 OLOF SÖDERQVIST 



så gaf han konung Gustaf att betänka, hvem som hade bästa rätten 
att föra vapnet, och h vilka viktiga olägenheter skulle följa, om den frå- 
gan refs upp. ^ 

Detta var rent språk. Stolt och förhoppningsfull, tvekade den unge 
konungen ej att afkasta masken och säga hvad som låg honom på 
hjärtat. Hvad hvarken Fredrik I eller Kristian III hade velat eller an- 
sett sig kunna säga, dristar sig nu den 26-årige konungen att med frej- 
digt mod framföra till den af åren böjde svenske konungen, hvars äld- 
sta son och blifvande efterträdare sannolikt ej ingaf allt för stor re- 
spekt. Nu visste man i Sverige hvad meningen varit med vapnets upp- 
tagande. Hotet är ej längre förstucket, utan öppet. Ville den sven- 
ske konungen ej upphöra med att besvära med sina föreställningar, 
ville Fredrik ej svara för följderna. 

Resen säger, att Gustaf Vasa lät nöja sig med detta svar. Huru- 
vida konung Gustaf verkligen erhöll detsamma före sin bortgång, kan 
jag ej nu afgöra. Säkert är, att han ej lät sig därmed nöja, om han 
erhöll det och kunde taga någon kunskap därom. Hans tankar känna 
vi af den ofvan citerade försäkran, som Erik afgaf den 9 aug. 1560, 
innan ännu detta svar kan hafva anländt. 

I alla händelser erhöll åtminstone Erik XIV klart besked vid tiden 
för sin tronbestigning. Och det blef hans uppgift att bestrida de fram- 
komna anspråken samt tillvarataga Sveriges intressen. Vid de lång- 
variga underhandlingar emellan Sverige och Danmark, som fördes under 
åren 1560 — 1563, innan sjuårskriget bröt ut, till bakavisade också Erik 
de framställda anspråken såsom ogrundade. För att utöfva repressalier 
tog han upp Danmarks och Norges vapen samt framställde anspråk på 
Norge. ^ Mot danskarnas anspråk på Lifland satte han också anspråk 
på Skåne och Halland. 



' Resen, a. a., s. 39 f. 

- Till Ture Pederson Bjelke, som var afsänd till Köpenhamn för underhandling, skrif- 

ver Erik 30 juli 1562: — Wele thc cUiest icke göredt medli mindher thet må 

schee medh lijke Conditioner och till effioentyrs bet-öre um någhenn rättigheet, som 
thc förmene sigh haffuc till Swerige, Szå kunne wij them ingen rättigheet bestå till 



BRÖMSEBROTR AKTATEN 154I I57 

Utan tvifvel hade det varit klokast af Erik att inskränka sig till 
ett bestridande af de danska anspråken och ställa sig på rättens fasta 
grund. Det kan nämligen ej nekas, att Erik genom sitt tillvägagångs- 
sätt i detta hänseende — framförallt genom vapnets upptagande^ — i 
hög grad bidrog till utbrottet af kriget år 1563. Men det måste dock 
å andra sidan ihågkommas och med eftertryck betonas, att den danske 
konungen dessförinnan uttalat anspråk på Sveriges krona och gjort sig 
skyldig till en hänsyslös förtolkning af Brömsebrofördraget. Den skuld, 
som blifvit Fredrik II tillmätt för krigets utbrott, måste anses blifva 
väsentligen ökad genom detta hans beteende. Tydligare kunde uni- 
onshotet ej vara. Och ett sådant kunde ej Sverige i framtiden gå 
och bära öfver sig. Erik XIV hade icke något val, så länge ej 
anspråken återtogos. Vapnen måste afgöra, om Sverige skulle 
kunna värja sin nationella själfständighet eller falla tillbaka under 
Danmark igen. 

När underhandlingar om fred mot Sjuårskrigets slut upptogos, kom 
gifvetvis frågan om Danmarks anspråk på Sverige och Sveriges anspråk 



Swerigis Rijke, eller och Swerigis Crone, Menn uni the elliesth förmene sigh hafue 
ttägett tilltaell her iidi Swerighe, anthen i löst eller fasth, må the ther utn protestere 
och förbetinge effther som the kunne, och synes oss icke rådeligett ware, att wij schole 
lathe thenn protestation förbij, um GuUandh, Wele the Dansche förbehålla sigh någett 

tiltaell i Lifflandh, dhå schall man ther emot sättie Hallandh och Skåne » Re- 

gistr. Riksark. Se ock instruktion för Gustaf Johansson (Tre Rosor) m. fl. d. i aug. 
1563. Ib. Hvad vapenfrågan beträffar, hade Fredrik II till en början förklarat, att de 
tre kronorna först upptagits af drottning Margareta och användts såsom ett tecken för 
de tre rikena. Och han var så säker på sin sak, att han vid underhandlingar med 
Erik erbjöd sig att lägga bort detta vapen, om man å svensk sida kunde visa, att det 
förts af någon svensk konung före Margareta. När då Erik sände några bref, som 
voro förseglade med detta vapen »en lång tid förrän högb:e Margareta till var», stod 
Fredrik II emellertid ej fast vid sitt gifna ord, utan var lika omedgörhg som förut. 
Nu förklarades, att konungar af Danmark, som ej »haft» Sverige, dock fört tre kronor 
många år förrän kon. Albrekt kom till regementet i Sverige. Och nu sades det, att 
kon. A. upptagit detta vapen »då han hade uti sinnet att föra krig emot drottning 
Margareta och hade ment att betvinga Danmark och Norge under Sverige». Se kon. 
Eriks bref af d. 50 mars 1562, Registr. Riksark., samt äfven cit. svar af d. 2 aug. 1569. 
* Se t. ex. danska sändebudens svar d. 9 aug. 1569, Danica 1568 — 1572, Riksark. 
»Hermed haffuer hand bewist Kon. M:tt thenne aldsomstörste urett, att hand emoth 

aldh naborlig och wenlig tillforssiun haffuer uptagit Hans M:ttz och hans 

Riigers Woben och Regalia ». 

— 19 — 



158 OLOF SÖDERQVIST 



på Norge, Skåne och Halland på tal. ^ Någon större vikt fästes emeller- 
tid ej vid detta spörsmål. Den frågan låg icke såsom något svårare 
hinder i vägen för en uppgörelse. Då till sist en öfverenskommelse träffades 
i Stettin 1570, intogs emellertid i traktaten en klausul, hvarigenom Dan- 
mark afsade sig sina anspråk på Sverige och å andra sidan Sverige af- 
stod från anspråk på Norge, Skåne, Halland och Bleking. 

I motiveringen för intagandet af denna artikel i fredsfördraget fram- 
hålles, att Kristian III genom Brömsebro fördraget förbehållit sig sina anspråk 
på Sverige. Själfva fredsurkunden ger således ett direkt stöd åt den från 
dansk sida framförda tolkningen. Och det kunde synas, som om man- 
borde böja sig för denna auktoritet. Men icke ens hvad som står i Stettin- 
freden får tagas för godt utan kritik. Hur otillfredsställande den ifrå- 
gavarande motiveringen är stiliserad, framgår af det märkliga faktum, 
att enligt densamma båda konungarna förbehållit sig anspråk på hvar- 
andras konungariken och länder. Det heter nämligen: »Alsdann sich 

auch k. Chr. und G. — bei auffgerichter buntnuss 

einer zu des andern konigreich vnd landen spruch vndfurde- 
rung aufgedinget vnd furbehalten» — — — Och dock förbe- 
höll sig Gustaf endast anspråk på Gotland. Men när momentet erhöll 
en dylik affattning, hade de svenska ombuden föga anledning att pro- 
testera. 

Med den formulering Brömsebrotraktaten verkligen hade, fanns in- 
tet skäl att hänvisa till densamma vid afsägelsen af danska anspråk 
på Sverige. Rättsligt sedt var till och med en sådan afsägelse full- 
komligt obehöflig af det enkla skäl, att Danmark ej hade haft några 
grundade anspråk att framställa. När det likväl i freden hette, att 
danske konungen afstod från sina anspråk på Sveriges krona och rike, 
hade detta icke större betydelse än att den svenske konungen afsade sig 
anspråk på Norge, Skåne, Halland och Bleking. Och det är därför 
orätt, när man säger, att den gamla Kalmarunionen genom freden i 

' Se ex. danska sändebudens svar 2 aug. 1569, Datiica 1568 — 1572, Riksark. Sän- 
debuden motivera i detta upptagandet at vapnet tre kronor med förbehållet i Bröm- 
sebroförbundet. 



BRÖMSEBROTRAKTATEN 1 54 1 1^9 

Stettin kan betraktas såsom definitivt upplöst. Denna union var både 
faktiskt och rättsligen upplöst. ^ Genom freden endast återtog Dan- 
mark de förut med orätt framställda anspråken. 

Hvad som däremot kräfdes var en slutlig öfverenskommelse an- 
gående gränserna efter den preliminära uppgörelsen i Malmö 1524. 
Därjämte fordrades ett afgörande i vapenfrågan eller en förklaring, 
att med det omtvistade vapnets förande ej betecknades några territori- 
ella anspråk. Svenskarna visade sig emellertid omedgörliga i vapen- 
frågan. Ett af medlarna framlagdt förslag, att de tre kronorna skulle 
användas på samma sätt som förut, samt att — till undvikande af tvist — 
det skulle stadgas, att Danmark därför ej skulle tillmäta sig några an- 
språk på Sverige, liksom ej Sverige på Danmark och Norge, blef för- 
kastadt af svenska ombuden.^ Tilll sist blef det bestämdt, att den 
kinkiga rättsfrågan, på hvilkens afgörande medlarna ej ville inlåta sig, 
skulle hänskjutas till en skiljedomstol. Däremot blefvo gränserna reg- 
lerade, hvilket var en stor vinst för det framtida förhållandet emellan 
de båda rikena. Framför allt var det af stor vikt, att rättstvisten om 
Gotland blef bragt ur världen. 

Att Fredrik II haft tankar och planer på att återupplifva den gamla 
unionen eller rättare sagdt skapa en ny, är förut påpekadt. Med hän- 
syn härtill var det ju icke utan all betydelse, att Danmark afsade sig 
anspråk på Sverige, som faktiskt blifvit framställda. Men i realiteten 
betydde detta föga. Och man kan därför svårligen säga, att Stettin- 
freden kan anses innebära det fullständiga uppgifvandet af alla tankar 
på Kalmarunionens återställande.^ Kristian IV hade äfven han, när 
han började sitt krig med Sverige 161 1, tankar på att åter knyta uni- 
onsbandet kring de nordiska länderna. När ändtligen trekronorstriden 



^ Schäfer sammanställer ej Stettinfreden med Brömsebrotraktaten. Han säger en- 
dast: Die verlorenen Schiffe — sollten wieder iiberantwortet, von beiden Sei- 

ten aber alle fruher erhobenen Anspruche auf Landbesitz des andern aufgegeben wer- 
den. Schäfer, a. a., 5, s. 195. 

=> Si^. Tr., IV. 

^ HiLDEBRAND, a. a., II, 2, S. II7. 



l6o OLOF SÖDERQVIST 



blef afgjord genom freden i Knäred och åt både konungen af Danmark 
och åt konungen af Sverige tillerkändes rätten att begagna trekro- 
norsvapnet, ansåg man sig åter behöfva stadga, att ingen därmed 
skulle grunda några anspråk på den andres rike. ' 

' Sv. Tr., V: I, s. 214. 



Visby kapitel 

under den danska tiden (1586—1645). 

Af Hjalmar Jansson, 

Den kyrkliga förvaltningen i Sverige under reformationstidehvarfvet 
är ännu ett ganska outforskadt område; i ännu högre grad gäller detta 
omdöme om Gottlands kyrkliga förhållanden på denna tid, hvilka man 
i allmänhet varit väl mycket benägen att likställa med de samtida 
danska.^ 

Jag har här sökt att med tillhjälp af det material, som Visby dom- 
kapitels arkiv erbjuder, åstadkomma en bild af kapitlet i Visby, sådant 
det tedde sig under den danska tiden. Materialet är tyvärr ganska 
ofullständigt. Viktigast äro Visby domkapitels protokollsböcker (citeras 
SS. V. D. P.), som, begynnande med året 1586, fortgå till 1645 och som 
finnas fullständigt bevarade; visserligen saknas stundom protokoll för 
flera år i sträck, men sannolikt är, att under dessa år inga »General- 
kapitel» hållits på ön. Första boken innehåller protokollen, ganska väl 
och ordentligt förda, för 1586 och 1587; andra boken rymmer protokollen 
för 1588 — 91; i tredje boken äro protokollen ordentligt förda för tiden 
1592 — 99, men sedan har notarien skött sin sak ytterst slarfvigt; för 1600 
finnes antecknadt: »Dette efterschrefifne er forhandlit paa adtskijUige 



* Jmfr uttalandet om Visby kapitel hos Hj.Holmq.vist, Öfv er sikt af domkapitlens 
historia i Sverige, s. 19: »Den Danska formen för kapitlet hade här varit, att konsi- 
storiales utgjordes af prostarne och en präst från hvarje treding jämte provinsens civile 
styresman, stundom äfven borgmästare och råd (consistorium mixtum); det hade mera 
karaktären af möte och sammanträdde två gånger om året.» 

Hist. Stud. — I — II 



102 HJALMAR JANSSON 



Capitel 14 Februarii, 2 April Anno 1600. Och 21 Maj ejusdem anni». 
Om de följande målen vet man således icke, på hvilket af de tre kapitlen 
de förekommit. Boken slutar med det kapitel, som hölls d. 4 Febr. 1601. 
Fjärde boken börjar med kapitlet af d. 14 Okt. 1601; sedan saknas 
protokoll alldeles för 1602 och 1603. Sedan fortsätter denna bok t. o m, 
år 1624, men för åren 1605, 1610, 1613, 1614, 1620, 1621, 1623 finnas 
inga protokoll, och detsamma galler om åren 1625 — 27, ty femte boken, 
en diger volym på 284 blad, börjar med år 1628 och upptager sedan 
på sina 23 första blad protokollen för åren 1628 — 36, 1638 — 40, 1642 — 44, 
hvaremot protokoll saknas för åren 1637 och 1641. Protokollen i denna 
sista bok äro i allmänhet ytterst knapphändigt förda och upptaga ofta 
endast några rader; med blad 24 börjar en ny afdelning — protokollen 
för den svenska tiden. 

Öfriga källor, som domkapitlets arkiv erbjuder, utgöras dels af 
bevarade originalhandlingar, dels af kopieböcker. Originalhandlingarna 
från denna tid finnas inbundna i två band (numera under rubrik »In- 
komna handlingar»), ett gammalt pergamentsband, omfattande uteslu_ 
tände kungliga bref, och ett pappband från 1800-talet med en brokig 
samling af köpebref, kvitton, utlåtanden från församlingar, rådhusrättens 
utslag m. m., omfattande tidrymden 1438 — 1680. I detta senare band 
har jag vid en ytlig genomgång af innehållet icke funnit några hand- 
lingar, som direkt röra det af mig behandlade ämnet. I pergaments- 
boken med kungabrefven har jag däremot funnit mycket af intresse, 
i synnerhet som många af handlingarna äro försedda med påskrift, 
när de blifvit upplästa i kapitlet. På första sidan står med tysk stil 
skrifvet: »Den notarius, som låtit dessa bref inbinda, har varit ganska 
vårdslös, i det han ej bevarat ordningen af årtalen » ; denna anmärk- 
ning är tyvärr synnerligen befogad. Främst i boken står Fredrik Ils 
förordning om Superintendentens aflöning, daterad Kroneborg d. 19 Maj 
1586; utan tvifvel har denna handlings praktiska betydelse ansetts så 
stor, att den därför undgått förstörelse. Från perioden 1586 — 1604 finnes 
intet enda kungabref bevaradt; boken upptages sedan hufvudsakligen 



VISBY KAPITEL (1586 — 1645) 163 

af en mängd bref och förordningar från Kristian IV, det första brefvet 
från 1604, det sista från 1644, men, som ofvan påpekats, inbundna utan 
någon hänsyn till tidsföljden; af bokens 54 nummer äro 5 från den 
svenska tiden (Karl X Gustaf). Jag citerar hithörande handlingar under 
/. H. N:o (Inkomna handlingar). 

Af kopieböcker finnas från denna tid trenne bevarade, två i illa 
medfarna kvartband, en in folio. Af kvartbanden har det ena ingen 
antydan om sin ålder; det fylles ungefär till hälften af en afskrift af 
»kung Hans stadsrätt» och upptages för öfrigt af några kungliga för- 
ordningar, den äldsta från 1555, den yngsta från 161 8. Det andra 
kvartbandet är på första sidan försedt med årtalet 1611 och begynner 
med »Nogle artickle effter hvilcke Predicanterne paa Gulland skal rette 
sig»; sedan följa några »synodalia» samt »Konning Christian den fierdis 
Recess 1617»* och slutligen afskrifter af några Kristian IV:s bref och 
förordningar m. m. — Foliobandet, som på frampermens insida bär 
påskriften »Jenns Niellsen, Egen Handt, 1622», innehåller 249 nummer 
afskrifter, hufvudsakligen af Kristian IV:s »mandater, breffue och mes- 
siue» från åren 1591 — 1645, inskrifna utan hänsyn till tidsföljden, dock 
så, att den första handling med senare datum än 1622 påträffas under 
n:o 195, hvilket ju synes bestyrka permens vittnesbörd att boken blifvit 
upplagd detta år. Jag citerar dessa båda kopieböcker såsom K. B. 1611 
och K. B. 1622. 

Tvifvelsutan finnas många handlingar rörande Gottlands ecklesia- 
stika historia under denna tid i Köpenhamns arkiv, men jag har tyvärr 
ej varit i tillfälle att taga kännedom om dem. Åtskilliga sådana dan- 
ska handlingar angående Gottland äro emellertid anförda hos Lemke, 
Visby stifts herdaminne^ och då L. äfven haft tillgång till en del pri- 
vata anteckningar — särskildt lektor C. J. Bergmans och intendenten 
P. A. Säves — citerar jag i åtskilliga fall honom såsom källa. Några 
andra tryckta källor för här föreliggande utredning har jag icke kunnat 
påträffa, och är den därför nästan uteslutande fotad på de ofvan om- 



»Cum Gratia et Privilegio Regis Prentet i Kiöbenhaffn hoos Hendrich Waldtrich.» 

— 3 - 



104 HJALMAR JANSSON 



talade, i Visby domkapitels arkiv befintliga handlingarna. På ett par 
ställen har jag citerat A. T. SnöboHM, Gottlands land och folk, Visby 
1897 samt C. J. Bergman, Visby, 4:de uppl., Visby 1905. 



I. Gottland hörde, som bekant, under den katolska tiden till Lin- 
köpings stift, och enligt gamla förordningar skulle biskopen i Linköping 
hvart tredje år visitera halfva Gottland, så att hvarje församling skulle 
träffas af visitation en gång hvart sjette år. I verkligheten synas dessa 
visitationer emellertid ofta nog ha uteblifvit, särskildt under unionsstri- 
derna på 14- och 1500-talen. Då gottländingarne i början af 1400-talet 
klagade hos påfven, att ingen visitation skett hos dem på 20 år, för- 
svarade sig dåvarande biskopen, Knut Bosson, med att han under sin 
då förflutna ämbetstid {1391 — 141 o) besökt Gottland två gånger; längre 
fram klagade Hans Brask, att han ej vågade besöka Gottland på grund 
af Sören Norrbys kaperier. Om således den biskopliga uppsikten öfver 
Gottland ofta var ganska bristfällig, kom i stället en betydande makt 
att ligga hos de högsta ecklesiastika ämbetsmännen på ön, nämligen 
de tre »tredingarnas» prostar; under en stor del af medeltiden synas 
dessa jämte de sex landsdomarena ha utöfvat ett slags regeringsmakt 
på Gottland. I och med reformationens införande kom Gottland att in- 
taga en egendomlig ställning i ecklesiastikt afseende; dess gamla för- 
bindelse med Linköpings stift blef faktiskt, om också ej formellt, upp- 
löst, i det att de svenska biskoparne i Linköping ej synas ha bekym- 
rat sig om det numera under Danmark lydande Gottland; å andra sidan 
var man i Danmark så pass osäker om besittningen af ön, att man ej 
vidtog några åtgärder för att ställa dess kyrkostyrelse i någon närmare 
förbindelse med den danska. Vi ha nästan inga uppgifter bevarade 
från perioden 1528 — 1570, men så mycket synes sannolikt, att under 
denna tid Gottland utgjort ett i ecklesiastikt afseende själfständigt om- 
råde, hvars styrelse utöfvats af den danske »landsherren» eller »lens- 
manden» jämte de tre prostarne. Att redan på denna tid någon form 

— 4 — 



VISBY KAPITEL (1586— 1645) 1 65 

af kapitel förekommit på Gottland, torde vara säkert och ådagalägges 
äfven af de förut omtalade Artickle effter hvilche Predicanterne paa 
Gulland skal rette sig;^ denna förordning säges vara »sambtyckt paa 
Generall-Capitell i Wisbye udi Erlig oc Welbyrdig Christoffer Walcken- 
dorffs saa vell som siden udi Welbyrdig Emicke Kaasis tider oc Ner- 
waerelse»,^ men enligt Langebek (som citeras af Lemke s. 554) skulle 
stilen antyda, att »artiklarne» tillkommit på 1550-talet. (»Maaske ved 
1554.») Den sista af dessa »artiklar» (n:o 21) härtill titel: »Om Capitell 
at holde» och föreskrifver, att generalkapitel skulle hållas en gång 
om sommaren och en gång om vintern på bekväm tid; präst, som utan 
laga förfall uteblef från kapitlet, fick bota en daler.^ I tredingarne 
skulle hållas specialkapitel, och den, som uteblef därifrån, botade 
en half daler. Äfven »ohöfviskt tal» och »blodiga och onödiga eder» 
på kapitlen belades med böter. Såsom förut nämnts, finnas emellertid 
från dessa äldsta kapitel inga protokoll eller några som helst anteck- 
ningar bevarade. 

Genom freden i Stettin 1570 afsade sig Sverige alla anspråk på 
Gottland, och redan följande år befallde Fredrik II landsherren på ön, 
Christoffer Walckendorff, att sända en af prostarne, som syntes honom 
lämplig, till Köpenhamn, för att han där måtte bli invigd till biskop. 
Walckendorff lät prästerna anställa val, hvilket föll pä prosten, kyrko- 
herden i Visby, Mauritz Christensen Glad (Laetus), och i september 
1572 tillträdde denne efter verkställd invigning sitt ämbete.* Såsom vi 
sett redan af de ofvan omtalade artiklarne, ha flera gånger kapitel hål- 
lits under mäster Mauritz ämbetstid, men först från hans sista tjänsteår 
— 1586 — finnas kapitelsprotokollen bevarade. 

Den ofvan citerade förordningen från i5CX)-talet gör en skarp skill- 



1 K. B. 161 1. 

' Chr. WalckendorflF landsherre på Gottland 1571 — 76, Em. Kaas 1576 — 84. 

^ Blott en gång omtalas i protokollen, att dylika böter uttagits. D. 4 febr. 1601 
beslöts, att Oluff Andersen i Hörsne och Anders Rasmussen i Stenkumla skulle betala 
I daler hvar för att de försummat kapitlet. V. D. P. 4 febr. 1601. 

* Stiftschefen på Gottland skulle egentligen kallas superintendent, men i protokol- 
len användes minst lika ofta biskopstiteln. 



1 66 HJALMAR JANSSON 



nad mellan generalkapitel och specialkapitel: de förra skulle hållas två 
gånger om året, och alla präster skulle vid vite vara skyldiga att där 
infinna sig; de senare skulle hållas i »tredingen», och böterna för för- 
fallolös frånvaro voro där blott hälften så höga som vid frånvaro från 
generalkapitlet. Uti Visby konsistorii protokoll borde naturligtvis blott 
generalkapitlen upptagas, och inom hvarje treding borde väl ha förts 
protokoll rörande förhandlingarna vid specialkapitlen. ^ Om detta se- 
nare skett, veta vi icke, men däremot är det tydligt, att man icke i 
praktiken skilt så starkt mellan general- och specialkapitel, då åtskilliga 
sammankomster, som uttryckligen kallas specialkapitel, finnas upptagna 
i de stora kapitelsprotokollen. Benämningarna på de möten som hållas 
äro också i protokollen ytterst växlande, utan att vi alltid kunna finna 
någon bestämd norm för den ena eller andra titelns användning. Den 
vanligaste titeln på sammankomsterna är ju generalkapitel; af de 
84 möten, som finnas protokollförda under åren 1586 — 1644, kallas 46 
generalkapitel; titeln användes första gången i det första tillgänghga 
protokollet d. 26 jan. 1586 och sista gången d. 12 mars 1640. Från 
1619 börjar i stället stundom användas benämningen landsmöte,^ hvil- 
ken titel gifves åt 1 1 möten, däribland de 4 sista, hållna under åren 
1642 — 44. På 1630-talet förekommer 3 gånger (1634, 35, 36) benäm- 
ningen generalkonvent. Dessa tre olika namn — generalkapitel, 
landsmöte, generalkonvent — äro väl emellertid afsedda att beteckna 
alldeles detsamma, d. v. s. en fullständig, på laga tid utlyst samman- 
komst af alla de andliga och världsliga personer, som voro berät- 
tigade att i kapitlet deltaga. Vid sidan af dessa titlar förekommer, 
som sagdt, benämningen specialkapitel 6 gånger (åren 1588 — 163 1) 
och blotta namnet kapitel 11 gånger (åren 1586 — 1639); slutligen 



' Blott en gång har jag påträffat en anteckning om ett dylikt specialkapitel. På 
en Kristian IV:s förordning om en skatt af prästerskapet, dat. i okt. 1629, finnes an- 
tecknadt: »Anno 1630 denn 15 Januarij er dette breff Lest i Tingsted Kijrcke i Velb. 
Jens Hoegs, provstens, M. Thors och praesternes i Norre Treding nervaerelso. 
/. H. n:o 24. 

''' Det danska »provste- eller landsmöde». 

- 6 - 



VISBY KAPITEL (1586—1645) 167 

finnas 7 protokollförda sammankomster, som icke erhållit någon titel 
alls.' 

När vi nu öfvergå till en undersökning af kapitlets sammansättning, 
torde den anmärkningen böra förutskickas, att protokollen ofta äro yt- 
terst ofullständiga i fråga om uppräkningen af de i mötena deltagande. 
I synnerhet mot slutet af perioden förekommer gång efter annan, att 
protokollen blott omtala, att den och den dagen »hölls landsmöte i Visby 
i lensmandens — ■ herr Jens Hoegs eller herr Holger Rosencrantz' etc. 
— närvaro» — utan allt omnämnande af öfriga deltagare. Detta 
kunde ju vara fullt förklarligt, om de öfriga deltagarne varit en gång 
för alla bestämda, så att ingen tvekan kunde om dem uppstå. Men 
en undersökning af de protokoll, där verkligen en uppräkning af del- 
tagarne förekommer, visar, att praxis i detta afseende varit mycket 
vacklande. Att generalkapitlen vanligen varit ett slags prästmöten för 
hela stiftet, där alla präster borde vara tillstädes, synes vara obestrid- 
ligt. Däremot synes ej lika klart, hvilka som haft rätt att deltaga i 
besluten och således varit de egentliga konsistoriales. Den förut cite- 
rade uppgiften, att konsistoriales skulle utgjorts af prostarne och en 
präst från hvarje treding, synes ej vinna bekräftelse af protokollen. 

Det första bevarade protokollet^ inledes med följande ord: »Efifter- 
schreffne praester er forordineret aff Erlig oc Welbyrdig Mogens Göye 
med Bispens, provsternes oc Borgmesteres oc Raads samtöcke at skulle 
vaere forplichtet at vaere alltid tilstaede, naar dem tilsiges oc höre 
säger oc döme der udi paa menige Capitels wegner oc giffue samme 
dommer beschriffne fra sig.» — Efter biskopen och de tre prostarne 
uppräknas sedan följande nio präster: hr Peder på När, Lauritz i Wall, 
Peder, kapellan i Visby, Claus i Rohne, Bartell i Källunge, Niels i 
Sanda, Axel i Grötlingbo, Povell i Heinum, Hans i Fole. Enligt nu- 



^ Så börjar t. ex. ett protokoll: »Aar 1594 8 Augusti bleff dette forhandlet i Vor 
Frue kirke i menige predicanters nervaerelse»; prot. för d. 16 febr. 1597 säger blott, att 
landsherren Hermand Juel dömde i ett äktenskapsmål )>i provsternes paahörelse»; om 
sammankomsten d. 15 juli 1635 säges, att då »var holled her i Wisbye christliga rett.» 

« V. D. P. 26 jan. 1586. 

- 7 - 



1 68 IIJAOIAR JANSSON 



varande indelning skulle 4 af dessa (Visby, Källunge, Heinum och 
Fole) ha hört till norra tredingen, 2 (Wall och Sanda) till inedel-tre- 
dingen och 3 (När, Rone, Grötlingbo) till södra tredingen. Vi hafva 
emellertid flera bevis på, att Visby på denna tid räknades icke till 
norra, utan till medel-tredingen: de tre s. k. generalprostarne Lauritz 
Nielsen (1606 — 13), Antonius Kolding (1616 — 24) och Tor Rasmussen 
(1628 — 31) voro alla på en gång prostar i medeltredingen och kyrko- 
herdar i Visby; ^ af protokollen från trenne specialkapitel^ framgår, att 
medeltredingens specialkapitel åtminstone stundom höllos i Visby, och 
att kapellanen i Visby var en af deltagarne; i det sista af dessa kapitel 
deltog äfven slottspredikanten på Visborg. Om vi sålunda räkna Visby 
till medeltredingen, finna vi, att de egentliga konsistoriales varit — 
utom biskopen och prostarne — tre präster från hvarje treding. Att 
denna ordning åtminstone en tid iakttagits, visar sig af uttryck i föl- 
jande kapitelsprotokoll: d. 8 febr. 1586 heter det, att då »bleff for nogle 
besynnerlige säger höidet capitell aff de förr ordin erede praester etc.:», 
och d. 8 mars 1586 säges: »bleff höidet capitell aff de förordnede An- 
delige oc verldzlige Personer ■>->; domen öfver Henrik Hansen i Hörsne 
— 7 febr. 1587 — är utfärdad af biskopen, tre pro.star, tiio präster, 
borgmästare och råd.^ Att man ej alltför strängt fasthållit vid antalet 
tre från hvarje treding synes emellertid framgå af protokollet för den 
28 juni 1592, där efter framställningen af dagens förhandlingar och de 
fällda domarna följer en förteckning på 3 prostar och 11 präster, »som 
tegnit i disse for:ne domme»; äfven protokollet af d. 23 jan. 1594 af- 
slutas med en uppräkning af 14 präster, som undertecknat de fattade 
besluten. Jag tillstår, att jag ej kunnat finna något förnuftigt skäl, 
hvarför man just stannat vid siffran 14. I protokollet för d. 24 sept. 
1600 uppräknas mot vanligheten alla de närvarande, som befinnas vara: 
landsherren Herman Jucl, 3 prostar, 7 präster, 2 borgmästare och 5 



• Lemke, s. 25—28. 

» V. D. P. I mars 1588, 27 febr. 1589, 5 o. 6 febr. 1606. 

" V. D. P. 8 febr. o. 8 mars 1586, 7 febr. 1587. 

- 8 - 



VISBY DOMKAPITEL {1586— 1645) I69 

rådmän. Och år 1628 synes man ha fullständigt återupptagit praxis 
från 1586, i det att protokollet från d. 19 mars uppräknar som närva- 
rande: landsherren Jens Hoeg, generalprosten, bägge tredingsprostarne, 
trenne präster af hvar treding samt bägge borgmästarne. Af denna 
framställning synes alltså framgå, att om också antalet prästerlige bi- 
sittare i kapitlet varit växlande, har dock i regel minsta antalet varit 
tre från hvarje treding utom biskop och prostar. 

Den normala sammansättningen af ett generalkapitel borde vara 
följande: landsherren, biskopen, de tre prostarne, borgmästare och råd 
i Visby samt »menige landspräster» (»menige predicanter», »gemeine 
präster»; däremot torde vara osäkert, om det fyra gånger^ förekom- 
mande uttrycket »menige capitelsbröder» åsyftar prästerna i allmänhet 
eller blott de egentliga konsistoriales). En enda gång omtalas dessutom 
såsom närvarande i kapitlet ett nytt lekmannaelement, nämligen »lans- 
dömmer och menige tingsdommer».^ Vid 20 af de 84 sammankoms- 
terna finnas också alla dessa personer och korporationer — utom den 
sistnämnda domarkåren — uppräknade såsom närvarande; sannolikt ha 
flera af de möten, vid hvilka protokollet intet nämner om de närva- 
rande, haft denna normala sammansättning, och möjligt är ju äfven, 
att stundom utelämnandet af »menige landspräster» eller »borgmästare 
och råd» blott kan bero på slarf af protokollsföraren. Emellertid finnas 
så många olika kombinationer med utelämnande af än den ena, än den 
andra personen eller gruppen, att vi måste ägna dessa, så att säga 
ofullständiga kapitel en liten undersökning. 

Särskildt egendomliga te sig de s. k. specialkapitlen; dessa borde 
ju enligt den förut citerade förordningen blott ha varit tredingsmöten 
under vederbörande prosts ordförandeskap, och skulle således alls 
icke haft någon plats i generalkapitlets protokollsböcker. De special- 



^ V. D. P. 2 nov. 1598, 21 maj 1600, 4 febr. 1601, 14 okt. 1604. 

' V. D. P. 7 febr. 1587. Att alla dessa jurister vid detta enda tillfälle sutto i 
kapitlet, kan möjligen bero på de stora målen, som då voro före — mot Hans Köster 
och Henrik Hansen; kanske är också anledningen helt enkelt, att landstinget råkade 
hålla sammanträde vid samma tid som kapitlet. 

- 9 - 



I 70 HJALMAR JANSSON 



kapitel — sex till antalet — som finnas intagna i dessa böcker, hafva 
liksom generalkapitlen karaktären af Capitulum mixtum, i det att lands- 
herren och stundom äfven borgmästare och råd deltaga i specialkapit- 
len. I det första omtalade specialkapitlet (d. i mars 1588) deltogo: 
landsherren Erik Löcke, biskopen Peder Hansen, mäster David Bilefeld, 
prost i Norra tredingen, Christen Povelsen, prost i Medeltredingen/ 
menige prästmän i viedeltredmgen samt borgmästare och råd i Visby. 
Afven nästföljande specialkapitel (d. 27 febr. 1589) synes ha karaktären 
af tredingsmöte, i det att utom Erik Löcke, biskopen, borgmästare och 
råd uppräknas kyrkoherdarne i Wall, Sanda och Stenkumla samt kapla- 
nen i Visby, alla från Medeltredingen, men dessutom också kyrkoherden 
i Fole från Norra tredingen ; egendomligt är, att ingen af prostarne synes 
ha deltagit i detta möte. Från specialkapitlet d. 8 febr. 1594 finnes 
ingen uppgift på deltagarne. I specialkapitlet d. 5 och 6 febr. 1606, som 
hölls på ståthållaren Herman Juels befallning och i närvaro af hans full- 
mäktig, landsfogden Jörgen Jensen, deltogo generalprosten Lauritz 
Nielsen och de två andra prostarne, 3 kyrkoherdar från Norra tredingen, 
5 kyrkoherdar från Medeltredingen samt kapellanen i Visby och slotts- 
predikanten på Visborgs slott. Ingen enda präst från Södra tredingen 
utom prosten synes ha varit tillstädes, men icke desto mindre afdömdes 
här ett mål, som väl egentligen borde ha tillhört Södra tredingens spe- 
cialkapitel, om det icke ansågs böra komma inför generalkapitlet; här 
dömdes nämligen Hans Christoffersen, präst i Öja, att »afholde sig fra 
Predikstolen til Paaske nestkommandis», emedan han i kyrkan missfir- 
mat och förbannat hamnfogden i Burgsvik, Niels Pedersen, därför att 
denne under gudstjänsten bärgat hampa från ett strandadt fartyg. Utan 
tvifvel visar detta, att Medeltredingens specialkapitel tagit sig general- 
kapitlets rätt att behandla mål från hela stiftet. Detta torde väl kunna 
förklaras därmed, att man hade lättast att samla några präster från 
Medeltredingen — möjligen också från södra delen af Norra tredingen 

* Lemkks uppgift att Chr. Povelsen blifvit prost ijgs (sid. 179 och 229) äroriktig; 
han uppräi<nas såsom prost redan d. 8 mars /jc^ö och vidare i flera protokoll från 1587, 
88, 90 och 91. 

— 10 — 



VISBY KAriTEL (1586— 1645) I?! 

— till Stiftsstaden, där ju redan förut landsherren, biskopen samt borg- 
mästare och råd voro bosatta. 

Hvarför de båda sista specialkapitlen, som båda höllos 163 1 (29 
aug. och 7 dec), fått denna titel, är omöjligt att af protokollen utröna; 
om det första säges, att det hållits »i lensmanden, hr Jens Hoegs samt 
i provsters saa vel som praesters nervterelse» ; vid det senare tillfället 
uppräknas såsom närvarande blott Jens Hoeg, superintendenten Oluff 
Phocas och prostarne Hans Strelow (medeltredingen) och OlufF Stroby 
(nordertredingen). Vid hvardera af dessa två kapitel förekom blott ett 
enda äktenskapsmål. Med alldeles samma rätt skulle åtskilliga andra 
möten kunna kallas specialkapitel. Så t. ex. hölls kapitel d. 24 maj 
1594 »i mäster Davids, hr Peders borgmester och Raadz nervaerelse»; 
landsmötet d. 26 april 1624 bevistades af »landsherren hr Christopher 
Ulfelid, de 3 proster saa vel som nogle af praesterne» och likaså ka- 
pitlet d. 21 januari 1629 af Jens Hoeg, prostarne och några prä- 
ster.^ En egendomlig form hade det möte, som hölls d. 23 okt. 1638, 
i det att då i landsherrens och biskopens närvaro voro församlade »me- 
nige praester aff medel- och norder-treding» ; ^ hvarför södra tredingens 
präster saknades, finnes ej angifvet, men man kan möjligen antaga, att 
deras frånvaro vid detta liksom vid flera andra tillfällen berott på det 
längre afståndet och svårare kommunikationer med Visby. 

Kärnan i generalkapitlet utgjordes naturligtvis af biskopen och pro- 
starne. De första biskoparne, Mauritz Laetus och Peder Hansen, ha också 
deltagit i alla under deras ämbetstid protokollförda kapitel, och detsamma 
torde väl ha varit fallet med den tredje biskopen, den nitiske och duglige 
David Bilefeld, ehuru några protokoll från hans tid sakna alla uppgifter om 
deltagarne. Den fjärde stiftschefen, Povel Andersen Medelby, en oro- 
lig och processlysten man, synes blott hafva deltagit i två kapitel;^ han 



'■ Jag hänvisar för öfrigt till de sid. 7 omtalade sammankomsterna (not. i). 

' På en kungl. förordning om krigshjälp af prästerskapet, dat. 9 sept. 1638, finnes 
antecknadt: »Laest udi Wisbye d. 23 Octobris an. 1638 udi menige praesters af Mid- 
deltreding och Nordertreding Deris nervaerelse.» /. H. N:o 35. 

' V. D. P. d. 10 nov. 1597 och d. 9 nov. 1598. 



172 HJALMAR JANSSON 



blef afsatt redan år 1599. Efter hans afsättning tillsattes icke någon 
ny biskop eller superintendent förr än är 163 1. Huru med stiftsstyrel- 
sen förhållits under den första perioden af detta interregnum synes 
något oklart. Lemke uppgifver^ (efter Wallin), att först Willatz Söff- 
rinsen, sedan Lauritz Nielsen varit generalprostar, men i protokollen 
finnes ingen antydan om att en sådan värdighet blifvit inrättad, om man 
icke möjligen får betrakta såsom en dylik antydan den omständigheten, 
att, när i protokollen de tre prostarne uppräknas, Willatz Söffrinsen — 
och efter hans död Lauritz Nielsen — regelbundet namnes först. Den 
förste »prost öfver Gulland», som i protokollen omtalas, är Antonius 
Hansen Colding (d. 13 mars 1616), och vid hans sida nämnas ^begge 
tredingsprostar», i det att generalprosten samtidigt var prost i medel- 
tredingen och kyrkoherde i Visby. Colding har sedan deltagit i alla 
kapitel t. o. m. d. 16 okt. 1622. Han blef afsatt förmodligen på våren 
1624, ty i protokollet från 26 april 1624 omtalas åter »de trenne prostar», 
hvilket visar, att då ingen generalprost fanns. Den siste »prosten öfver 
Gulland» var Thor Rasmussen, som deltog i kapitlen från 19 mars 1628 
till och med 20 april 1630; han afled 19 augusti 1631. Samma år till- 
sattes åter en superintendent, Oluff Phocas Staphrophski, som första 
gången satt i kapitlet 7 dec. 163 1 och sista gången 28 juni 1643; i 
huru många af de mellanliggande kapitlen han deltagit, framgår ej med 
säkerhet af protokollen, då dessa under denna tid äro mycket slarfvigt förda. 
En fast och synnerligen betydande beståndsdel af kapitlet 
var, såsom förut framhållits, äfven prostarne. Vi ha sett, att dessa 
spelat en betydande roll under den katolska tiden; att prostarne i den 
danska kyrkan, till hvilken Gottlands stift ju nu också hörde, intogo en 
mäktig ställning, visar sig däraf, att stiftsmötena i Danmark regelbundet 
kallades »provstemöder». Vid 44 af de 84 protokollsförda samman- 



• Le.mke sid. 24—25 påstår att Willatz blott »höll ett ciitia generalkapitel d. 2 
april 1601 o. dödde s. å. d. 8 juni». Faktum är, att W. höll åtminstone ö kapitel 1599 
— 1601 o. satt i kapitlet ännu d. 14 oktober 160J .' Något kapitel d. 2 april 1601 har 
aldrig hållits. V. D. P. 14 febr. i^gg, 14 febr., 2 april, 21 maj, 24 sept. /öoo, 4febr. o. 
14 okt. 1601. 

— 12 — 



VISBY KAPITEL (1580— 1645) - 173 

komsterna nämnas »prostarne» eller »de 3 prostar» såsom närvarande; 
vid tre tillfällen uppräknas som deltagare två prostar, och två gånger 
namnes blott en prost som närvarande. Märkligt är, att blott en enda 
gång omtalas vikarierande prostar: det var vid »landsmötet» 19 juni 
1633, då den ende närvarande prosten, Niels Lauritzen i Garde, tjänst- 
gjorde i superintendentens ställe och i prostarnes ställe voro förordnade: 
för medeltredingen pastor i Gothem, för Nordertredingen pastor i Käll- 
unge och för södra tredingen pastor i Lye. Vid några tillfällen synas 
prostarna ha varit de enda prästerlige deltagarna.^ Den omständigheten, 
att af de 50 protokoll, som gifva underrättelse om deltagarne icke min- 
dre än 44 nämna prostarne som närvarande, medan blott 6 tala om en 
eller två prostar, ger oss anledning att förmoda, att äfven vid de flesta 
öfriga sammankomster alla tre prostarne varit tillstädes. 

Vi hafva förut framhållit det gottländska kapitlets egenskap af »Ca- 
pitulum mixtum». I själfva verket är den världsliga makten regelbun- 
det representerad vid kapitlets sammanträden af ståthållaren på ön 
(lensmanden, landsherren), stundom äfven af borgmästare och råd i Visby. 
De danska ståthållarne på Gottland hafva med synnerligt nit tagit del i 
kapitlen; om icke mindre än 63 sammanträden säges uttryckHgen att de 
hållits i landsherrens närvaro. Några ståthållare (Mogens Göye 1586 — 
87, Detloff Holck 1615 — 18, Christopher Ulfelld 1619 — 24) hafva deltagit 
i alla under deras ämbetstid förekommande kapitel; de flesta andra 
hafva blott någon enstaka gång varit frånvarande : så t. ex. deltog Erik 
Löcke (1588 — 91) i 9 kapitel af 10, Herman Juel (1595 — 1607) i ^2 
kapitel af 16, Jens Hoeg (1627 — 33) i 11 af 12 och Holger Rosencrantz 
(1633 — 45) i 12 af 15. När landsherren själf var förhindrad att deltaga, 
satte han ofta en »fullmäktig» i sitt ställe, till hvilken befattning då 
utsågs antingen en tjänsteman ur landsstaten eller en af borgmästarne i 
Visby.^ Under ledigheten efter Jens Hoeg, innan den nye ståthållaren 

^ V. D. P. 16 febr. 1597, 7 dec. 165 1. 

' Landsfogden Jörgen Jensen var fullmäktig 5 o. 6 febr. 1606 o. 17 april 161 1, 
borgmästar Baltzar Smidt 26 juli 1639, borgmästar Hans Oisen 28 juni 1643. Se V. D. 
P. för dessa dagar. 

- 13 — 



174 HJALMAR JANSSON 



Holger Rosencrantz hunnit anlända, finna vi höfvidsmannen på Visborgs 
slott Werner Parsberg såsom deltagare i kapitlet.' Ett egendomligt 
förhållande, nämligen att en afliden ståthållares änka fick behålla ståt- 
hållarskapet ett år såsom nådar, fi-amgår af ett protokoll från 1608. 
Landsherren Herman Juel hade aflidit d. 30 okt. 1607; i protokollet 
från generalkapitlet 17 febr. 1608 namnes hans son, Jens Juel till Kiel- 
gaard, »som da i sin kiere moders velb. fru Marrine Juels naadens aar 
var tilstede«. 

Af en mängd uttryck i protokollen synes, att landsherren intagit en 
synnerlig mäktig ställning inom kapitlet. Det är Mogens Göye, som 
har »forordineret» de präster, som skulle vara bisittare i kapitlet — 
visserligen »med biskopens, prostarnes och borgmästares och råds sam- 
tycke»;" ofta hållas kapitel »paa Hermand Juels befalning», »effter Off- 
righeds befalning» ;''' biskopsvalet 1592 hålles »effter Öffrigheds befalning» 
och det fullbordade valet af David Bilefeld säges hafva skett »med 
verldslig Öffrigheds samtöcke» ;* likaså säger sig prästerskapet i norra 
tredingen hafva »med willie och samtycke eligeret Christen Pedersen 
till deris proust med Hermand Juels bevillning.»^ Generalkapitelsboken 
af år 1628 säges hafva blifvit »beseglad» af landsherren Jens Hoeg 
jämte generalprosten och bägge tredingsprostar. Någon gång händer, 
att kungl. förordningar om rent kyrkliga saker adresseras till lensman- 
den, t. ex. Kristian IV:s förordning om tre böndagar af 11 april 1612, 
som är ställd till »Welb. Brostrup Giedde, wor mand, thiener och Em- 
bidtzmand på vvort slott Wisborg»;" sådan adressering af kyrkliga för- 
ordningar till landsherren synes dock aldrig ha skett, när biskop varit 
tillsatt. Ståthållaren uppträder regelbundet som åklagare både mot 
präster och lekmän; att han åklagar präster, som direkt brutit mot 



» V. D. P. 28 aug. 1633. 

» V. D. P. 26 jan. 1586. 

' V. D. /". 5 o. 6 febr. 1606, 17 april 161 1. 

* V. D. P. 16 febr. 1592. 

^ V. D. P. 17 maj 1609. 

« /. H. N:o 18. 

- 14 — 



VISBY KAPITEL (1580 — 1645) 175 

Kongl. Maj:t och kronan, är ju naturligt,' men äfven andra prästerliga 
förseelser kunna af honom åtalas, såsom då Niels Biide anklagar en 
präst, som försummat att gifva en döende kvinna sakramentet och till 
på köpet nekat att begrafva henne, förr än »de maatte lede en Koe 
effter liket». ^ Att ståthållaren på kapitlet väcker åtal mot lekmän före- 
kommer flerstädes. Mogens Göye anklagar en bonde, Jakob Norrbys 
i Hald, för att han i Halds kyrka lagt en växt, kallad »satirion» och 
en »Söfifvethorn» under altarklädet i den tron, att om de finge ligga, 
tills tre mässor hållits, skulle han sedan med deras hjälp »faa begaa al 
sin ondskap och onde willie med quinfolck».^ Jens Hoeg väcker åtal 
i domkapitlet mot en soldat från Visborgs slott, som efter att ha begått 
nattvarden gjort sig skyldig till slagsmål och fylleri.* Vid några till- 
fällen har ståthållaren benådat dödsdömda.^ 

Att dessa ur de gottländska kapitelsprotokollen hämtade fakta i 
hufvudsak öfverensstämma med de i det öfriga Danmark gällande be- 
stämmelserna om landsherrens ställning till de kyrkliga mötena finna vi 
genom en jämförelse med Kristian IV:s förordning »Om landemöder, 
naar och paa huad tiid och sted de skall holdis» af i maj 161 8. Där 
säges: »Och skall wor Stichtslensmand ordinarie udi samme prouste- 
möder offuervvere och praesidere och hvis domme der kand feldis med 
forsigle, saa wel som den lehensmand, som den tillsagte persons öff- 
righed er, saa frembt de eliers for siugdomb eller andre wore och Rigens 
bestillinger kand der lade sig fmde. Haffue de lofflig forfald, da skall 
deris fuldmegtige fogder were tilstede.»'' Det fallet, att en »lensmand» 
från ett främmande län varit i kapitlet närvarande såsom målsman för 



' Mogens Göyes åtal mot en präst, som bränt tjära af timmerträd, V. D. P. 29 
jan. o. 8 mars 1586; Erik Löckes åtal mot Lauritz i Wall 16 febr. 1592. 

* V. D. P. 28 juni 1592. 

=• V. D. P. 10 aug. 1586. Han skulle stå »uppenbar skrift» och »vara i Öffrig- 
hedens minde» för detta. 

* V. D. P. 21 jan. 1629. 

« V. D. P. 7 febr. 1587 (Hans Röster) o. 10 aug. 1587 (Margareta Wismer). 

•^ Förordningen finnes ej i original, men i icke mindre än 3 afskrifter: i i Ä'. B. 
161 1, 2 i A'. B. 1622 under N:is 15 och 131; den senare afskrifvaren har tydligen ej 
gjort sig besvär att se efter, att förordningen redan fanns i början af boken. 

— 15 — 



176 HJALMAR JANSSON 



en tilltalad person från hans område, synes aldrig här ha inträffat; 
Gottlands afskilda läge torde väl ha gjort en dylik procedur omöjlig. 
Hvad beträffar den i förordningen nämnda uppgiften för ståthållaren att 
»forsigle» de fällda domarna, synes detta under den förra hälften af 
perioden icke ha skett i det gottländska kapitlet; i de få domar, som 
finnas bevarade i protokollen, talas vanligen om, att de beseglats med 
»de tre tredingars och Visby stads signeter» ; domarna inledas med: 
»Vi N. N., biskop, N. N. prostar samt borgmästare och råd i Visby 
göra veterligt» etc.^ Ståthållaren synes på denna tid hufvudsakligen 
ha varit kronans ombud och åklagare. 

Efter 16 1 8 synes emellertid en förändring i detta afseende ha in- 
trädt; afsättningsdomen öfver hr Hans i Eskelhem är utfärdad af ståt- 
hållaren Christoffer Ulfelld, generalprosten och de två tredingsprostarne,^ 
och i afsättningsdomen mot Niels Söffrinsen i Vamlingbo säges uttryck- 
ligen, att den beseglats med Christoffer Ulfellds signet jämte de tre 
tredingars signeter.^ Dessa fakta bevisa således — om de af mig blif- 
vit riktigt uppfattade — att Visby stift småningom antog större unifor- 
mitet med de öfriga danska stiften; att sä skulle ske, synes också gan- 
ska naturligt. Ett bevis, att ståthållaren rent af betraktades såsom 
stiftets styresman vid sidan af biskopen, gifver oss det cirkulärbref, 
som landsherren Jens Hoeg och superintendenten Oluff Phocas d. 4 
dec. 1632 utfärdade »till prouster, praester och kierckethiener» påGott- 
land. De båda herrarne hälsa gemensamt hela »cleresiet» och förordna 
om två landsmöten om året i Visby samt gifva en del bestämmelser 
om landsmötets jurisdiktion; därpå fortsätter brefvet: »Her foruden wille 
\vi oss och forbeholdet haffue alle säger, som oss widtkommer at paa- 
kiende och ingen opholdt fordrage kandt, inden for:ne thijdt der paa 
effter ordinantzen at kiende. Paa det sig ingen offuer oss for nogen 
forhalning skyldt skulle haffue at beklage.» Landsherren och biskopen 



' V. D. P. 8 mars 1586, 7 febr. 1587, 14 okt. 1601. 
' V. D. P. 22 sept. 1619. 
» V. D. P. 16 okt. 1622. 

- 16 — 



VISBY KAPITEL (1586— 1645) 1/7 

skulle således i andliga mål kunna bilda ett slags domstol, som i bråd- 
skande ärenden kunde fälla dom i landsmötets ställe. Det kan anmär- 
kas, att både i ingressen och vid undertecknandet landsherrens namn 
kommer före biskopens, liksom att brefvet är »giffvit på Visborg».^ 
Med denna landsherrens och biskopens gemensamma jurisdiktion kunna 
vi utan tvifvel jämföra de i Danmark under reformationstiden brukliga 
»tamperretterna», ett slags domstolar i äktenskapsmål, ^ bestående af 
ståthållaren och ett par prästerliga bisittare. En dylik samverkan mel- 
lan stiftsamtmannen och biskopen äger för öfrigt ännu i dag rum i Dan- 
mark i den s. k. »Stifts0vrigheden». 

Om — efter hvad vi nu sett — ståthållarens ställning till kapitlet 
i hufvudsak var den samma på Gottland som i öfriga danska landsdelar, 
kan det samma icke sägas om den andra lekmannabeståndsdelen, d. 
v. s. borgmästare och råd i Visby. Någon liknande organisation fanns 
— så vidt jag vet — icke i något annat stift, och att denna anordning 
blifvit bruklig i det gottländska kapitlet torde väl uteslutande bero på 
den gamla hansestaden Visbys anseende och stora betydelse för Gott- 
land. Nu är visserligen sant, att vid den tid, då det gottländska kapitlet 
inrättades, staden Visbys anseende och betydelse redan i hög grad af- 
tagit, men så mycket fanns dock ännu kvar däraf vid 1500-talets midt, 
att man ansåg staden förtjänt af egen representation i det ecklesias- 
tika landsmötet. Huru djupt Visby sjunkit såsom handelsstad vid 
1500-talets slut, visar sig emellertid uti inrättandet af det s. k. »Gul- 
landske kompagniet», ett bolag af borgare från Helsingborg och Hel- 
singör, som af Kristian IV fick monopol på införsel af salt, vin, spe- 
cerier m. m. till Gottland. Har denna stadens sjunkande maktställ- 
ning äfven visat sig däri, att dess magistrat allt mera sällan inkallades 
i kapitlet? Man skulle af kapitelsprotokollen kunna draga en sådan 
slutsats, ehuru visserligen, såsom jag förut framhållit, protokollens knapp- 
händiga och ofullständiga affattning hindrar oss att af dem draga alltför 

1 Brefvet finnes ej i original, blott i en afskrift i K. B. 161 1. 
' Såsom vi skola se, voro just äktenskapS7?iål de vanligast förekommande ären- 
dena i kapitlet. 

Hist. Siad. — I? — 12 



178 HJALMAR JANSSON 



bestämda slutsatser. Inalles finnas borgmästare och råd uttryckligen 
omtalade såsom deltagare i 33 kapitelsmöten (af 84); af de 18 första 
kapitlen (1586 — 92) hafva endast två, som synas haft en mera enskild 
karaktär, saknat dessa borgerliga bisittare. Uti 17 af de 42 kapitel, 
som falla under tiden 1592 — 1629, veta vi med visshet, att borgmästare 
och råd deltagit ; den sista gången, då de omtalas såsom deltagande i 
kapitlet, är d. 15 sept. 1629, och i de 23 sista kapitelsprotokollen (1629 
— 44) äro de ingen enda gång omtalade, såvida man ej vill hit räkna 
de fall, då Visby borgmästare omtalas som landsherrens fullmäktige 
(1639 och 1643). Visserligen äro protokollen på 1 630- och 40-talen 
mycket knapphändiga, men det förefaller dock egendomligt, om blott 
borgmästare och råd skulle blifvit vid alla tillfällen förbigångna, när de 
öfriga deltagarne — landsherren, biskopen, prostarne och »gemene» 
präster — dock nämnas i flera af dessa protokoll.^ Under den första 
tiden togo borgmästare och råd del äfven i specialkapitlen; både i 
mars 1588 och 27 febr. 1589 uppräknas borgmästare och råd vid sidan 
af landsherren, biskopen, prostarne och några prästmän ; men i de båda 
specialkapitlen 163 1 (29 aug. och 7 dec.) omnämnas utom landsherren 
blott prästerliga deltagare. 

Jag tror visserligen icke, att något formligt beslut fattats om ute- 
slutande af borgmästare och råd frän kapitelssammanträdena, men det 
synes mig dock sannolikt, att å ena sidan den gamla hansestadens djupa 
förfall, å andra sidan ett begär efter likformighet med öfriga danska 
stifts landsmöten skulle kunna motivera Visbymagistratens småningom 
skeende utsöndring ur kapitlet. Ett stöd för denna åsikt skulle äfven 
kunna vinnas i den omständigheten, att kapitelsboken af år 1628 »be- 
seglats» af landsherren, generalprosten och de båda tredingsprostarne, 
men icke af borgmästare och råd, liksom också däri, att afsättnings- 
domen mot hr Niels i Vamlingbo säges ha blifvit beseglad med Christ. 
Ulfellds och de tre tredingars signeter, men icke med Visby stads." 



^ V. D. P 19 juni 16}^, 28 aug. 1633, 23 okt. 1638, 15 okt. 1639, 28 juni 1643. 
" V. D. P. 16 okt. 1622. 



VISBY KAPITEL (1586— 1645) 1 79 

Den bild, som jag här kunnat gifva af det gottländska kapitlets 
sammansättning, är i många punkter ganska oklar. Vi veta visserligen, 
huru ett regelrätt sammansatt generalkapitel borde vara beskaffadt: 
landsherren, biskopen, de tre prostarne, menige landspräster — af hvilka 
tre från hvarje treding borde som consistoriales deltaga i besluten — 
samt borgmästare och råd i Visby. Men blott ett fåtal (20) af de pro- 
tokollförda sammankomsterna ha i alla punkter fullständigt motsvarat 
detta schema; visserligen är det sant, att luckorna i åtskilliga fall torde 
vara skenbara, beroende blott på ofullständig protokollföring, men sä- 
kert är dock, att i generalkapitelsböckerna sammanförts en brokig bland- 
ning af möten, där än den ena, än den andra beståndsdelen saknas. 
Ståthållaren, biskopen — när sådan finnes tillsatt — och prostarne äro 
ju de stadigaste deltagarne, men äfven af dem fattas ofta någon; meniga 
prästerskapet synes ofta representeradt af några få präster och har 
stundom kommit tillstädes blott från en eller två tredingar. Visby stads 
representanter, som i början tagit del i både general- och specialkapitel, 
synas mot slutet nästan alldeles uteslutna. 

II. Samma brist på sinne för ordnade former, som röjer sig i 
kapitlets obestämda sammansättning, visar sig äfven i fråga om tiden 
för kapitlets sammanträden. Vi ha sett, huru man redan på 1550-talet 
fattat beslut, att två generalkapitel skulle hållas årligen, ett om som- 
marn och ett på vintern »på bekväm tid». I Kristian IV:s förut cite- 
rade förordning om landsmöten af i Maj 1618^ stadgas, att »paa det den 
geistlige Rett och jurisdiction kand paa en wiis och maade offuer alt 
wort Rige administreris» skulle årligen tvenne »provstemöder» hållas i 
hvart stift. Ehuru i den följande uppräkningen af mötesdagarna för de 
särskilda stiften Visby stift, egendomligt nog, är alldeles utelämnadt, 
har man tydligen ansett, att äfven detta stift borde ställa sig förord- 
ningen till efterrättelse, och i första kapitel, som hölls efter förordning- 
ens utfärdande (22 sept. 1619) beslöts, »att aarligen effter wor naadigste 
Herris och Konges breff skall höides tuende Capitell her paa landit, 

^ Se ofvan s. 15. 

— 19 — 



l8o HJALMAR JANSSON 



det förste onsdagen for S:t Michel, det andit onsdagen 14 dage effter 
Philippi Jacobi.^ Nästa stadgande om kapitelstiderna finnes i Jens Hoegs 
och Oluff Phocas' bref till prästerskapet af 4 Dec. 1632; det stadgar, 
att »tuende Generall Capitell eller Proustemöder skulle aarligen her udi 
Wisbye holdis, det ene onsdagen effter Kyndersmisse, den anden (sic!) 
onsdagen effter Bohtiltes dag».^ I sista punkten af Oluff Phocas' syno- 
dalia hiemalia af 1633 säges: »Synodus hijemalis Wisbuae fiet quot- 
annis proximo die Mercurij a Conversionis Pauli» (25 jan.). Slutligen 
stadgas i Kristian IV:s bref af 23 okt. 1641, att två »provste- eller 
landemöden» skulle hållas årligen på Gottland liksom i andra stift i 
riket, det första på sista onsdagen i februari, det andra vid St. Hans- 
dagstiden.^ Såsom synes äro förordningarna ense om, att två general- 
kapitel borde hållas om året, men dagarna för dessa kapitel äro olika: 
enligt beslutet af 161 9 skall vårkapitlet hållas i medio af maj, i brefvet 
af 1632 bestämmes det till början af februari, i synodalia af 1633 till 
slutet af januari och i brefvet af 1641 till sista onsdagen i februari. 
Vi skola nu i protokollen undersöka, huru man i praktiken förhållit sig till 
dessa beslut, först i fråga om kapitlens antal, sedan i fråga om mötes- 
dagarna. 

Under de första 11 åren, som protokollen omfatta (1586—96), har 
man noggrant upprätthållit bestämmelsen om två generalkapitel hvarje 
år; ja, man har t. o. m. under åren 1593 och 1595 hållit 3 generalkapi- 
tel hvardera året. Dessutom höUos under denna tid flera specialkapitel 
eller möten af mera enskild natur; protokollen för 1586 upptaga 4 mö- 
ten, för 1588 3, för 1589 4, för 1593 3, för 1594 5, för 1595 3, och inalles ha 
under dessa 1 1 år hållits 32 protokollförda sammankomster eller i medel- 



' Hur man kunde räkna första kapitlet onsdagen före 2g se-pt. och det andra 14 
dagar efter / viaj är mig obegripligt och stämmer hvarken med det borgerliga året 
eller kyrkoåret. Jfr förordningens bestämmelser om landsmöten i Skåne: »udi Lund 
tiisdagen nest efter Misericordias Domini (Andra söndagen efter påsk) och tiisdagen udi 
den uge nest for St. Michelsdag». 

* Något helgon Bothilda känna ej vanliga helgonkalendrar. Jag har gissat, att en 
dag i danska kalendern uppkallats efter Erik Ejcgods gemål, som dog i Jerusalem 1 10} 

° K. B. 1622, N:o 16. Läst på landsmötet 23 febr. 1642. 

— 20 — 



VISBY KAPITEL (l 586— 1 645) 181 

tal nära tre om året. Denna period sammanfaller fullständigt med den 
tid, då stiftet styrdes af de båda kraftige och nitiske biskoparne Peder 
Hansen och David Bilefeld (Hansen 1586 — 91, Bilefeld 1592 — 96). — 
Den andra perioden, omfattande de 31 åren 1597 — 1627, utmärkes af 
en betänklig oordning i fråga om kapitlens hållande. År 1597 hållas 
visserhgen två sammankomster, men blott den ena är ett generalka- 
pitel, den andra en enskild sammankomst mellan landsherren och 
prostarne; 1598 och 1599 hålles hvardera året ett kapitel; år 1600 har 
rådt en liflig kapitelverksamhet, i det att detta år hållits 4 möten, däraf 
2 generalkapitel, hvilka senare emellertid falla märkvärdigt nära hvar- 
andra — det ena 2 april och det andra 21 maj. Ar 1601 höUos tvä 
generalkapitel, men de båda följande åren inga alls; 1604 möta vi åter 
ett generalkapitel, året därpå intet. Under år 1606 hölls blott ett spe- 
cialkapitel, som säges vara hållet på Herman Juels befallning; den 
världsliga makten synes ha måst ingripa för att sätta lif i den kyrk- 
liga myndigheten. Aren 1607 — 09, 1611 och 12^ 1615 — 19 har hållits 
ett kapitel om året; inga som helst dylika möten höllos under 1610, 
161 3 och 1 614. Att en liknande oordentlighet rådt äfven i andra stift 
synes framgå af Kristian IV:s förordning af i maj 1618, där han säger, 
att han ville förordna om två prostemöten årligen i hvarje stift, efter- 
som han »kommit i forfaring hvorledes udi en part wore stichter prou- 
stemöder höides, udi de andre icke». Betecknande för tidens begrepp 
om laglydnad är emellertid, att sedan landsmötet d. 22 sept. 16 19 ut- 
tryckligen beslutit, att i enlighet med det kungliga brefvet årligen två 
kapitel skulle hållas, det likväl dröjde mer än 3 år, tills nästa kapitel 
hölls (16 okt. 1622), och sedan åter 1^/2 år till nästföljande (26 april 
1624). Under åren 1625 — 27 höllos inga protokollförda möten. Under 
de första par åren af denna period (1597 — 99) fanns visserligen en su- 
perintendent (Povel Andersen Medelby), men denne tycks ha varit en 
ganska underhaltig personlighet; för öfrigt sammanfaller denna period i 
hufvudsak med hvad Wallin kallar »Probstaåldern», d. v. s. den tid, 
då ingen biskop fanns, utan en af prostarne var »prost öfver Gulland». 



1 82 HJAOIAR JANSSON 



Under dessa 31 år ha hållits 24 protokollförda möten, således icke ens 
ett om året; blott 17 kallas »generalkapitel» eller »landsmöte». 

Den tredje perioden begynner med år 1628, då den duglige Thor 
Rasmussen blef generalprost. Under hans styrelse (1628 — 31) liksom 
under hans efterträdare, superintendenten OlufifPhocas (163 1 — 44), synes 
en något bättre ordning ha blifvit införd. Både 1628 och 29 hållas två 
generalkapitel, det senare året dessutom ett extra kapitel. Under 1630 
hölls ett generalkapitel och under 1631 — märkligt nog — blott två 
specialkapitel. Att man vid denna tid ansåg nödigt att uppfriska min- 
net af den gamla anordningen visas af Jens Hoegs och biskopens förut 
citerade bref om två kapitel årligen,^ Detta har sedan i hufvudsak 
upprätthållits; åren 1632, 1634, 1635, 1638 och 1642 ha hållits två kapi- 
tel årligen, 1633 och 1639 t. o. m. tre hvardera året. Ett kapitel om 
året hölls 1636 och 1640; endast under två år — 1637 och 1641 — 
synes man alldeles ha försummat att hålla kapitel. Under de 17 åren 
1628 — 44 ha hållits 28 kapitel, således i medeltal icke fullt två kapitel 
årligen. Af denna utredning framgår alltså, att man egentligen blott 
om de II åren 1586 — 96 kan fasthålla vid påståendet, att generalka- 
pitel regelbundet höllos två gånger om året; under hela den följande 
tiden har praxis varit ganska vacklande, i det att man enstaka år kun- 
nat hålla 3 — 4 kapitelmöten, men också ibland flera år å rad försum- 
mat att hålla sådana. Under 14 af de 48 åren 1597 — 1644 ha alls inga 
kapitel hållits, och inalles ha under dessa 48 år hållits 52 kapitel, så- 
ledes i medeltal föga mer än ett om året. 

Äfven beträffande dagarna för kapitlets sammanträden kan man 
säga, att det funnits en fast praxis endast under de första åren efter 
1586. Vi ha sett, att de ofvan omtalade »artiklarne» från 1550- 
talet endast bestämde, att två kapitel skulle hållas årligen, ett på vin- 
tern och ett på sommarn »på bekväm tid». Under perioden 1586 — 96 
hållas också vinterkapitlen antingen i slutet af januari (23, 24, 26) eller 
början af februari (5 — 16), sommarkapitlen vanligen i augusti (i — 14), 

' D. 4 dec. 1632. 



VISBY KAPITEL (1586— 1645) 183 

tvä gånger i juni (19 och 28) och en gång i november (10). De många 
extra sammankomster, som under dessa år hålUts, påträffas vanligen på 
våren — i februari, mars eller april. Under den följande perioden vi- 
sar det sig omöjligt att finna någon slags regel för kapitelsdagarna; 
de fåtaliga kapitlen hållas ena året på sommaren, andra året på vintern 
och det tredje kanske vår eller höst. I beslutet af 161 9 bestämdes, att 
det ena kapitlet skulle hållas »onsdagen före St. Michel» och det andra 
»onsdagen 14 dagar efter Philippi Jacobi», d. v. s. höstkapitlet sista 
dagarna i september, vårkapitlet i midten af maj. Se vi nu på, huru de 
närmast följande kapitlen stämma öfverens med beslutet, finna vi det 
första hållet 16 oktober (1622), det andra 26 april (1624), det tredje 19 
mars (1628); således har intet kapitel hållits på de i beslutet nämnda 
tiderna. I Jens Hoegs och biskopens cirkulärbref af 1632 ändrades ti- 
derna för generalkapitlen till onsdagen efter kyndelsmässan (2 febr.) 
och onsdagen efter »Bohtiltes dag» (?). Första kapitlet 1633 synes man 
också ha hållit på bestämd tid — 8 febr., men redan i synodalia af 
1633 ändrades dagen för vinterkapitlet till »proximo die Mercurij a 
Conversionis Pauli» (onsdag efter 25 jan.); under de två åren 1634 
och 1635 synes man verkligen också ha hållit fast vid denna ordning, 
i det att kapitlen då höllos 29 och 28 januari, men sedan råkar beslu- 
tet åter i glömska, och kapitlen falla än i den ena månaden, än i den 
andra. Jag har uppgjort en tablå öfver kapitlens fördelning på de olika 
månaderna och därvid satt inom parentes de kapitel, som uttryckligen 
kallas generalkapitel, landsmöten eller generalkonvent. Tablån ter sig 
sålunda: januari 6 (5), februari 24(17), mars 8 (5), april 7 (6), maj 4(3), 
juni 8 (7), juli 3 (i), augusti 10 (7), september 3 (2), oktober 6 (4), 
november 4 (3), december i (specialkap.). Den bestämda öfvervikt, 
som månaderna februari och augusti erhållit, beror naturligtvis på den 
jämförelsevis fasta ordningen under det första decenniet. För öfrigt 
finna vi, att kapitlen fördelat sig någorlunda likformigt året rundt med 
undantag af månaden december, under hvilken blott ett enda special- 
kapitel hållits pä dessa 59 år, 

— 23 — 



1 84 HJALMAR JANSSON 



Blott två gånger {26 jan. 1586 och 14 febr. 1588) förekommer i 
protokollen, att veckodagen för kapitelssammanträdena uttryckligen nam- 
nes: båda dessa dagar äro onsdagar. Såsom vi sett, stadgades både i 
beslutet af 1619 och i cirkulärbrefvet af 1632 samt i synodalia af 1633, 
att generalkapitlen skulle hållas på onsdagar. Jämföra vi härmed Kri- 
stian IV:s förordning af 161 8, finna vi, att i de flesta stift onsdagarna 
voro kapitelsdagar; så skulle kapitel hållas »udi Fyens stifft till Ottensöe 
neste onsdag post Dominicam Quasimodo genitij och neste onsdag for 
Dionisij dag. Paa Lolland och Falster udi Maribo onsdagen nest effter 
Dominicam secundam post trinitatis. Udi Wiborg Stiftat vid Wiiborg 
onsdagen effter quasimodo genitij och onsdagen effter Mauritii. Udi 
Aarhus stifft till Aarhus onsdagen effter Philippi Jacobi och onsdagen 
effter Dionisij.»^ Utan att vilja påstå, att alla generalkapitel hållits på 
onsdagar, tror jag mig dock ej gå för långt, dåjag säger, att den praxis 
som ännu är rådande i fråga om domkapitlens sammanträden på ons- 
dagarna, har anor ända från det danska consistorium mixtum. Man 
skulle vänta, att på denna tid, då kapitel höllos blott en eller två 
gånger om året, och då prästerna efter långa och besvärliga resor ändtli- 
gen samlats i Visby, kapitelsärendenas behandling skulle upptagit mer 
än en dag. Så synes dock i allmänhet icke ha varit fallet. Blott två 
gånger omtalas, att ett kapitel fortsatts in på följande dag, nämligen 
första gången generalkapitlet 24 januari 1593 och andra gången special- 
kapitlet 5 februari 1606.^ 



III. Äfven om platsen för kapitlets sammanträden gäller — liksom 
om tiden och om deltagarne — att protokollen ofta alls icke inne- 

• I alla stift var dock ej onsdagen kapitcldag. Samma förordning säger om Själ- 
lands stift : »anden dagen Dionisij, dog der som samme Dionisij indfallder paa en Löf- 
fuerdag da skal moden holdis mandagen nest effter.» Jag har förut nämnt, att i Lunds 
stift tisdagen var kapiteldag (s. 20 not 1). 

' Stundom S3'nas dock en del ärenden ha behandlats på en mera privat samman- 
komst dagen före eller dagen efter själfva kapitcldagen. Jmfr Hans Hemmingsens för- 
pliktelse dat. 7 aug. 1594 vid kapitlet 8 aug. 1594. 

— 24 - 



VISBY KAPITEL (1586— 1645) 1 85 

hålla några meddelanden därom. Blott i 29 protokoll finnes omtaladt, 
hvar mötet hållits. Under de första åren synas kapitlen temligen regel- 
bundet ha hållits på det s. k. Compagniet (eller såsom det vanligen 
kallas i protokollen: »Componij»), Enligt den vanliga uppgiften^ in- 
rättades »Det Gullandske Compagnie» år 1597, i det att ett antal köp- 
män från Helsingborg och Helsingör fingo monopol på handeln med 
vin, salt, specerier m. m. öfver hela Gottland, då Visby nu sjunkit så 
djupt, att det ej hade några sjögående skepp. Emellertid måste detta, 
eller ett annat »compagnie» ha funnits i Visby åtminstone 10 år tidigare, 
ty redan d. 7 februari 1587 hölls generalkapitel på »Componij» i Visby. 
Åtta kapitel sägas sedan vara hållna på detta ställe, det sista 6 augusti 
1589. Efter 1589 synes kapitlet icke vidare hafva sammanträdt på 
Compagniet, ehuru detta fortlefde ända till 1626. I kopieboken af 1622 
finnes ett bref af Kristian IV till Visby borgerskap, dateradt 29 april 
1625, i hvilket han erbjuder sig att upphäfva kompaniets monopol, 
ifall Visby borgare ville åtaga sig att själfva bygga minst 4 skepp, som 
kunde hämta salt, vin etc. »från Frankrike, Spanien, Rhenströmmen 
eller det Spanska Compagnies köpmän i Köpenhamn».^ Borgerskapet 
svarade härpå 18 juli s. å. och antog med tacksamhet tillbudet samt 
lofvade att börja bygga skepp. ^ Kristian IV:s »Oppgiffuelsebreff paa 
det Gulandsche Companie» är dateradt 29 april 1626; han säger däri, 
att han »for nogen tiid sedan» gifvit borgare från Helsingborg och Hel 
singör monopol på utrikeshandeln på Gottland, men att detta monopol 
nu återkallas.* Att emellertid kompaniets hus i Visby fortfarande an- 
vändes för offentliga sammanträden, visar sig af ett bref från Kristian 
IV till ståthållaren Holger Rosencrantz d. 17 maj 1637; han förordnar 
där, »att Landztingett der paa wort land Gulland her effter maa holldis 
udi wor Kiöbstad Wisbye paa Compagniet, och Wille wii, att du skall 
tillhollde Landsdommeren der samme steds, att hand dett saaledis for- 



* Snöbohm, Gotlands land och folk, s. 294. 
» K. B. 1622, N:o 243. 

" K. B. 1622, N:o 244, 

* K. B. 1622, N:o 245. 

— 25 — 



1 86 HJALMAR JANSSON 



ordner, att for hver domb, som udstellis afF Landstinget, skall her efF- 
ter gififuis ett schilling och for huer opsettelse fire schilling, hvilke penge 
skall anvendis till samme Compagnis hus wedligeholdelse og forbed- 
ring. »^ På Johan Finemans karta öfver Visby stad af år 1750 kallas 
ännu de gränder, som från St. Hansgatan gå ned till Mellangatan och 
därifrån till Strandgatan och som nu kallas »Lilla Hansegränd» och 
»Hansegränd», med namnet »Compagniebacken», och vid hörnet af 
Compagniebacken och Strandgatan låg enligt denna karta »Compag- 
niehuset», om hvilket en anteckning på kartan säger, att det blifvit 
»nyligen försåldt.»^ 

Den plats, till hvilken kapitlet sedan öfverflyttade sina samman- 
träden, var Visby skola. Det första kapitlet hölls därstädes 11 febr. 
1590, sista gången skolan namnes som kapitlets mötesplats är 28 okt. 
1628; inalles nämnas 11 kapitel såsom hållna på detta ställe, men 
sannolikt ha de flesta kapitel under mellantiden hållits i skolan, fastän 
detta ej alltid omtalas i protokollen. Hvar denna »Visby skola» varit 
belägen, torde numera vara omöjligt att med full säkerhet uppgifva. 
Vi veta, att nordertredingens prästerskap år 1544 skänkte det stenhus, 
där dess gille hållits under den katolska tiden, till stiftet för att använ- 
das till skolhus, liksom att detta hus kort därefter blifvit af ståthållaren 
Eyler Hardenberg repareradt.^ Att skolan i slutet af isoo-talet fört 
ett tynande lif synes framgå af ett kapitelprotokoll från 1594, i hvilket 
säges, att inga »Pugescholer» skulle få hållas på landsbygden, »paa 
det den allmindeligh Schole i Visbye kand bliffue ved macht».* Är 
1627 förstördes skolan af eldsvåda, men blef redan följande år satt i 
dugligt skick igen af ståthållaren Jens Hoeg;^ såsom vi sett, kunde 
också kapitlet sammanträda i skolan redan 1628. Möjligt är, att äfven 



* K. B. 1622, N:o 237. 

' »Charta och Grundritning till Sjö- och Stapulstaden Visby på Gothland afmäten 
åhr 1748 och ändtel. vidare öfverfaren, till sine högder afvägen och i större form trans- 
porterad Åhr 1750 af Joli. Fineman. » Visby läroverks bibliotek. 

' Lemke, s. 453. 

* V. D. P. 23 jan. 1594. 
' Lemke, s. 454. 

— 26 — 



VISBY KAPITEL {1586 — 1645) 1 87 

en del senare kapitel hållits på samma ställe, ehuru protokollen ingen- 
ting förmäla därom. Enligt gammal tradition skulle detta 15- och 
1600-talens skolhus vara den gamla stenbyggnad, som står i hörnet af 
kyrkoplanen och norra kyrkogårdsgatan, strax utanför norra kyrkogårds- 
porten;* den nuvarande byggnaden synes emellertid väl liten, för att 
»menige predicanter på Gulland» där skulle kunnat ha sina samman- 
träden. 

Redan 1597 finna vi i protokollen ett möte hållet på Visborgs 
slott; detta möte kallas dock icke »kapitel» och synes ha varit af 
mera enskild natur, i det att utom landsherren Herman Juel blott pro- 
starne nämnas såsom närvarande.^ Under 1620- och 30-talen förekom- 
mer åter flera gånger (inalles 5), att kapitel hållits på slottet; en gång 
hålles där »landsmöte» (26 april 1624), två gånger »kapitel» (21 jan. 
1629, 15 okt. 1639) och två gånger »specialkapitel» (29 aug. och 7 dec. 
163 i). Äfven den omständigheten, att landsherrens residens. Visborg, 
blir mötesplats för kapitlet, synes antyda, att ståthållarens makt mot 
slutet af den danska perioden är i stigande. Såsom något egendomligt 
bör antecknas, att blott en enda gång en sammankomst synes ha hål- 
lits i biskopens hus, och då uppräknas som närvarande blott 3 namn- 
gifna präster samt domaren i Heyde ting.^ En gång — år 1594 — 
hölls en sammankomst i Helliggeist-kyrkan, vid hvilket tillfälle i 
närvaro af biskopen samt borgmästare och råd förlikning ingicks i en 
äktenskapstvist mellan en borgare Hans Dittluffsen och hans hustru.* 
Det kan synas egendomligt, att denna kyrka ännu 1594 kunde använ- 
das till dylika sammanträden, då den 1525 blifvit nedbränd af liibec- 
karne.^ Blott två gånger synas kapitel hafva hållits i Maria-kyrkan 
(Vor Frue kirke) — första gången 8 aug. 1594, andra gången (special- 



^ På Finemans ofvannämnda karta kallas just denna byggnad »Gamla skolhuset» 
medan »Nya skolhuset» är det hus, där nu Tekniska skolan har sin lokal. 
» V. D. P. 16 febr. 1597. 
•'■ V. D. P. 25 mars 1589. 
* V. D. P. 24 maj 1594. 
" »Från år 1525 anses kyrkan hafva varit ruin». C, J. Bergman, Visby, s. 45. 

— 27 — 



1 88 HJALMAR JANSSON 



kapitel) 5 och 6 febr. 1606; denna lokal borde väl annars ha varit 
ganska lämplig och användes sedermera länge för kapitlets samman- 
träden.^ 



IV. Om själfva formerna vid kapitlets sammanträden gifva oss 
protokollen nästan ingen upplysning. Blott en enda gång omtalas, att 
sammankomsten öppnades med afsjungande af sången »Veni sancte 
spiritus», hvarpå följde en bön och ett tacksägelsetal för det gångna 
året af superintendenten Povel Andersen Medelby.^ Att för öfrigt ej 
blott dylika formella saker utan äfven en del löpande ärenden nästan 
regelbundet utelämnades ur protokollen visar sig däraf, att ehuru en 
mängd af de bevarade kungliga brefven äro försedda med påskrift, att 
de upplästs i det eller det kapitlet, protokollen för ifrågavarande sam- 
manträden nästan aldrig omnämna någon dylik uppläsning.^ Vi vilja 
nu emellertid kasta en blick på de olika slag af ärenden, som på denna 
tid handlades af Visby kapitel. 

Tillsättning af biskop synes på denna tid ha varit konungens sak, 
men vi finna dock, att vid två tillfällen biskopsval skett i kapitlet.* Är 
1 571 befallde Fredrik II, såsom förut omtalats, sin ståthållare på Gott- 
land, ChristofFer Walckendorff, att sända till Köpenhamn en lämplig 
man bland prostarne, för att denne där mätte bli invigd till biskop; 
Walckendorff lät emellertid prästerna anställa val, hvilket föll på Moritz 
Christensen Glad, som också erhöll konungens fullmakt 1572,^ Då 
mäster Moritz 1586 träffades af ett slaganfall och blef oduglig att tjänst- 
göra, utnämndes utan vidare hans efterträdare, Peder Hansen, af konungen. 



' »Sedan år 1695 och långt in på lyoo-talet hade stiftsstyrelsen hållit sina sam- 
manträden i västligaste delen af södra sidoskeppet.» C. J. Bergman, Visby, s. 26. 

' V. D. P. 9 nov. 1598. 

^ Jmfr /. H. n:ris 11, 13, 15, 16, 24, 28, 55, 36, 57 etc. 

■• Jmfr om den samtida osäkerheten vid biskopstillsättningar i Sverige Holmcivist 
Domkapitlens historia, s. 11. 

' Le.mke, s. 18. 

- 28 - 



VISBY KAPITEL (1586— 1645) 1 89 

och hans »Confirmanz-Breff» på biskopsämbetet upplästes i det 
första kapitel, hvari han deltog.^ Då Peder Hansen aflidit (10 nov. 
1 591), anställdes emellertid åter biskopsval. Af ett valkollegium af två 
prostar och 22 präster utsågs prosten David Bilefeld till biskop 16 febr. 
1592. Därefter har icke något biskopsval förekommit i kapitlet; både 
Povel Medelby, Oluff Phocas och Hans Strelow synas utan vidare for- 
maliteter hafva utnämnts af konungen. Lika litet finnes i protokollen 
någon antydan om kapitlets medverkan vid utseendet af de s. k. »ge- 
neralprostarne»; själfva titeln »prost öfver Gulland» förekommer först 
1616, då Antonius Hansen Colding tog sitt inträde i kapitlet och fram- 
lade sin »Commission».^ 

Val af prostar förekommer flera gånger i kapitlets protokoll,^ ehuru 
visserligen icke alla prosttillsättningar omnämnas därstädes; förmodligen 
har man stundom låtit prostval ske på tredingsmötena. Hur det gick 
till vid ett prostval, skildras i ett protokoll från 1598. Biskopen be- 
fallde 4 präster (hr Niels i Sanda, Jens i Heyde, Anders i Stenkumla, 
Niels i Roma) att bli sittande, medan han själf gick ut med alla de 
öfriga prästerna från medeltredingen samt de två prostarne; han till- 
frågade dem nu, h vilken af de fyra som de önskade välja till prost; 
valet föll enhälligt på hr Niels i Roma.* Prosten valdes således af tre- 
dingens präster inom ett af biskopen upprättadt förslag. 

Tillsättandet af kapitelsskrifvare omtalas flera gånger, men huru 
därvid tillgått, är svårt att af protokollen utleta. Före det första kapi- 
telsprotokollet af 1586 står antecknadt: »Anno 1586 Mercurii post 
conversionis Pauli q. erat 26 Januarii tog ]q.^ Johannes Köster kapitels- 
skriffterne ahn paa aar oc dagh at forföhre».^ Något meddelande att 
Köster blifvit vald af kapitlet, finnes däremot icke. Då Köster året 
därpå för otuktsbrott blifvit dömd till döden, blef i hans ställe skolmäs- 



' V. D. P. 10 aug. 1586. 

"" V. D. P. \->, mars 1616. 

'" V. D. P. 28 juni 1592, 7 juni 1594, 12 febr. 1595, 9 nov. i; 

* V. D. P. 9 nov. 1598. 

6 V. D. P. 26 jan. 1586. 

- 29 — 



igO HJALMAR JANSSON 



tareh i Visby, Michel Jensen, »tilforordineret till notarius», och en af 
prostarne fick i uppdrag att tillse, att notarien klarligen registrerade 
och upptecknade alla lagligen instämda saker i en viss bok.* Om till- 
sättningen af Jensens efterträdare få vi ingen annan upplysning, än att 
första protokollet i kapitelsboken n:o 3 inledes med orden: »Schriffuet 
aff Christen Pedersen, Scholethiener i Visby ».^ Sedan Chr. Pedersen 
blifvit kaplan i Källunge 1598, begärde han »forloff aff sit schriffueri» 
och fick af »menige brödrene» ett mycket godt vitsord. Därefter fram- 
kallade biskopen skolmästaren Oluff Lauritzen Stroby och »befalede 
hannum Schriffueriet»; i detta fall har alltså biskopen på egen hand 
tillsatt notarien.^ Om tillsättandet af Strobys efterträdare, Jörgen Han- 
sen, finnes intet i protokollen antecknadt; vi veta blott, att han 161 1 
begärde sitt »skudzmaal» som kapitelsskrifvare.* Hvilka som innehaft 
notarietjänsten under den återstående delen af den danska perioden 
finnes ingenstädes antecknadt; man skulle dock kunna våga den giss- 
ningen, att den Jens Nielsen, som påtecknat 1622 års kopiebok, varit 
kapitelsskrifvare. Såsom synes, har notarietjänsten vanligen varit en 
bisyssla för en af lärarne vid Visby skola. Om notariens inkomster 
finnes blott på ett ställe i protokollen en antydan; år 1594 fingo präs- 
terna en erinran af biskopen, att de ej skulle försumma att skaffa ka- 
pitelsskrifvaren hans betalning, då de hade mål före i kapitlet.^ 

Ett ofta återkommande ärende i kapitlet är utfärdandet af s. k. 
»skudzmaal»; än den ene, än den andre »sköd sit skudzmaal» till ka- 
pitlet, hvilket, när fråga är om präster eller notarier, väl kan öfversättas 
med »begära tjänstgöringsbetyg». Sådana betyg afgåfvos t. ex. 27 
febr. 1589, 16 febr. 1592, 9 nov. 1598, 2 april 1600, 14 okt. 1601, 17 
febr. 1608, 17 april 161 1, 13 mars 16 16, 12 febr. 161 7 etc.^ Emellertid 



» y. D. P. 7 febr. 1587. 
^ V. D. P. \b febr. 1592. 
' V. D. P. 9 nov. 1S98. 

* V. D. P. 17 apri 161 1; om »skudzmaal» se nedan! 
" V. D. P. 8 aug. 1594. 

* Se V. D. P. för dessa dagar. 

— }o - 



VISBY KAPITEL (1586 — 1645) Ipl 

hade dessa »skudzmaal» en annan och större betydelse än vanHga 
tjänstgöringsbetyg, i det att icke blott präster, utan äfven biskopar, 
ståthållare, borgmästare, ja, också deras hustrur, begärde dylika intyg 
om sin vandel af kapitlet. Vi finna biskopen Moritz Laetus begära 
»skudzmaal» 10 aug. 1586, biskop Peder Hansen 10 febr. 1591, ståt- 
hållaren Erich Löcke s. d., ståthållaren Herman Juel 9 nov. 1598, ståt- 
hållaren Detloff Holck och hans maka, Margareta Krabbe, 13 mars 
1616, borgmästaren Hans Saltwedel och hans hustru 12 febr. 1617.^ 
Betydelsen af dessa frejdebetyg synes ha varit hufvudsakligen af mo- 
raUsk art; någon juridisk betydelse kunna de näppeligen ha haft i dessa 
senare fall, då en man, som kände lifvets slut nalkas, begärde ett dy- 
likt utlåtande öfver hela sin lifsgärning. 

Kapitlet hade att tillse, att tukt och ordning rådde inom kyrkan. 
Där föredrogos dels de allmänna »Synodalia», som skulle gälla för hela 
riket,^ dels de särskilda »synodalia», som af vederbörande biskop ut- 
färdades för Visby stift.^ Gång efter annan höUo biskoparne — stun- 
dom äfven ståthållarne — förmaningstal till prästerna, inskärpande hos 
dem nödvändigheten af ett ordentligt lefverne, förbjudande dem att 
tvista med församlingarna, att mottaga s. k. »själegåfvor» etc* Det 
sedliga tillståndet bland Gottlands prästerskap var under denna period 
ganska bedröfligt, såsom framgår af hela den rad rättegångar mot 
präster, som förekomma i kapitlets protokoll. Olydnad mot öfverheten, 
författande af smädeskrifter, stöld och förfalskning, fylleri, otukt, slags- 
mål förekomma där om hvartannat som anledningar till åtal mot kyr- 
kans män.^ Själfva proceduren i kapitlet synes ha varit ganska patri- 
arkalisk; de anklagade fingo ofta förlåtelse efter att ha gjort af bön eller 



1 Se V. D. P. för dessa data. 

" Odensesynodalia, V. D. P. 23 jan. 1594. 

" Svnodalia hiemalia, K. B. 161 1, V. D. P. 8 febr. 1633. 

* V. D. P. 16 febr. 1592, 28 juni 1592, 24 jan. 1593, 14 okt. 1604, 22 sept. 1619 
o. s. v. 

* Jmfr Kristian IV:s bref till superintendenten Oluff Phocas 15 maj 1638 med be- 
fallning, att han skulle hålla uppsikt med prästerna, så att de ej förde ett ogudaktigt 
lif, brände bränvin i sina hus, »dansade med glas på handen» etc. /. H. n:o 6. 

- 31 - 



192 HJALMAR JANSSON 



afgifvit en skriftlig förbindelse om bot och bättring; präster, som gjort 
sig omöjliga i en församling, kunde få byta sig till ett nytt gäll för att 
där söka sköta sig bättre. Tidens rättsbegrepp stämmer ej väl med 
vår tids; vi tycka ofta, att kapitlet visar en öfverdrifven långmodighet 
mot uppenbara brottslingar, medan åter efter vår uppfattning ringare 
förseelser straffas med omedelbar afsättning. 

Mauritz BuUius i Älskog, som författat några smädliga epigram 
mot Gottlands styrelse och prästerskap, blef 1589 utan vidare afsatt,^ 
och samma dom fick Henrik Hansen i Heinum för ett par af honom 
författade smädeskrifter;^ brott mot den i recessen af 1592 stadgade 
bestämmelsen, att präst ej finge taga »siaelegave», synas ha beifrats 
med stor stränghet: år 1619 blef Hans Christensen i Eskelhem afsatt, 
emedan han tagit »ett nööd» för en begrafning, och 1622 drabbades 
Niels Söffrinsen i Vamlingbo af samma dom.^ 

Exempel på kapitlets långmodighet gifva oss åter protokollens be- 
rättelser om Anders Pedersen, Claus Bång och Hans Hemmingsen. — 
Anders Pedersen var kyrkoherde i Lärbro 1576 — 86 och hade under 
denna tid upprepade gånger gjort sig skyldig till uppstudsighet, för- 
summad gudstjänst, otukt, oloflig uthuggning af kyrkans skog etc. Han 
blef därför 26 januari 1586 afsatt, men d. 8 mars s. å. erbjöds honom 
att i ersättning fa Othem och Boge socknar, hvilket anbud han dock 
afslog; i stället ingick han till konungen med en klagoskrift full af lög- 
ner och beskyllningar mot landsherren och biskopen. Innan denna 
hans nya bedrift hunnit bli känd, tilldelades honom Ardre och Ala 
socknar, men d. 10 aug. 1587 afsattes han äfven därifrån, hvilket icke 
hindrade honom från att nyårsdagen 1588 stjäla kyrknyckeln i Ardre 
och gå in och hålla predikan. Efter 1588 försvinner han ur protokol- 



» V. D. P. 6 aug. 1589. 

' V. D. P. 17 maj 1609. 

^ V. D. P. 22 sept. 1619, 16 okt. 1622; vid den senare domen finnes i kanten 
antecknadt: »Denne dom blcfi confirmeret paa Wisborrigh aar 1624 7 septembr. aff 
Kongl. May:tz selff». 

- 32 - 



VISBY KAPITEL (1586— 1645) T93 

len.^ — Mot Claus Bång, som pä rekommendation af »de höglärde her- 
rar i Köpenhamn» 1594 blifvit pastor i Klinte och Fröjel, inlämnade 
hans sockenmän 13 febr. 1595 en klagoskrift, i hvilken säges, att han 
utdelat nattvarden med blott vatten i st. f. vin, uppträdt berusad i pre- 
dikstolen, tillbragt hela söndagen med att supa hos »Jakob Nimandz^ 
ved hamnen» i st. f. att predika o. s. v. Bång fick nu en varning, som 
emellertid ej gjorde stor verkan, ty redan il juni s. å. sammankommo 
i biskopens hus ombud från Klinte och Fröjel, hvilka klagade att B. 
fortsatte sitt ogudaktiga lefverne; äfven denna gång fick han en var- 
ning och måste förplikta sig till en bättre vandel. Långtifrån att hålla 
detta löfte fortsatte Claus Bång sitt lif i sus och dus, uppträdde vid 
bröllop och visitationer redlöst öfverlastad, utfor i de grufligaste eder 
och hädelser samt öfveröste både biskop, lensmand och Kongl. Maj:t 
själf med skällsord. I kapitlet 31 mars 1596 framlade biskop David 
Bilefeld dessa fakta, och då Claus Bång ej kunde förneka dem, blef 
han nu afsatt.^ — Hans Hemmingsen, Anders Pedersens efterträdare i 
Lärbro, stod 14 febr. 1588 jämte sin hustru åtalad inför kapitlet, där- 
för att han öfverfallit och slagit omkull domaren i Forsa ting, Lauritz 
Angelbos, hvarvid hans hustru hjälpt till med att sparka den kuUslagna 
mannen; båda fingo en varning. Är 1594 inkom en klagoskrift från 
hans sockenbor, i hvilken påstods, att han användt skällsord mot sina 
åhörare, långa tider rest bort olofvandes och försummat sitt ämbete 
samt fördärfvat prästgården; hr Hans måste nu 7 augusti s. å. högtid- 
ligt förplikta sig att rätta dessa fel vid risk att förlora ämbetet. När 
följande år i kapitlet 12 febr. Lauritz Nielsen i Barlingbo valdes till 
prost i Norra tredingen, ställde hr Hans till stor skandal genom att i 



^ V. D. P. 26 jan. och 8 mars 1586 (med »Copia om det tillbud som bleff hr 
Anders i Laedebro forholdet Anno 1586 8 Martij»), 10 aug. 1587, 14 febr. och 14 
aug. 1588. 

' Lemke har oriktigt »Isak Nymans», s. 276. 

^ V. D. P. 31 mars 1596, där klagoskrifterna af 13 febr. och 11 juni 1595 äro 
intagna; biskopen yttrade till protokollet, att B. blifvit »nogle gange paa Special- och 
generalkapitel baade hiemmehg och aabenbare aff superintendenten corrigeret, advaret 
och paamint», men af sådana varningar synes ingenting i de föregående protokollen. 

Hist. Stud. — 33 — 13 



194 HJALMAR JANSSON 



vredgade ordalag förklara, att han aldrig ämnade lyda hr Lauritz eller er- 
känna honom såsom prost. Nu var dock måttet rågadt för Hans Hem- 
ingsen; sedan hans skriftliga förpliktelse upplästs, förklarade kapitlet 
honom »afsatt från sina socknar».^ - En mängd likartade fall kunna 
ur handlingarna anföras. De visa, att det gottländska prästerskapet på 
denna tid bland sig räknade högst betänkliga element; åtskilliga af 
de underhaltiga prästerna voro emellertid icke gottländingar, utan in- 
flyttade danskar, t. ex. Claus Bång och Hans Hemmingsen. 

Det var emellertid icke blott öfver prästerna som kapitlet utöf- 
vade domsrätt; det fanns ett annat område, där denna domsrätt ännu 
oftare kom till användning, nämligen i äktenskapsmåL Med en viss 
förvåning märker man, att aktningen för äktenskapets helgd ingalunda 
synes ha stått högre på denna tid än i våra dagar. Kapitlet var öf- 
verlupet af mål om äktenskapsskillnad på grund af trohetsbrott från 
den ena eller andra kontrahentens sida, mål om män, som förlupit sina 
hustrur, och hustrur, som förlupit sina män, mål om brutna äktenskaps- 
löften och om underhåll åt oäkta barn. Vid en mängd kapitelssam- 
manträden synas inga andra ärenden ha förekommit än ett eller flera 
dylika mål; så är t. ex. fallet 8 febr. 1594, 24 maj 1594, 16 febr. 1597, 
26 april 1624, 29 aug. 163 1, 7 dec. 163 1, 10 april 1632, 4 juni 1632, 
28aug. 1633, 29 jan. 1634, 18 juni 1634. Många andra kapitelsprotokoll 
äro till hufvudsaklig del upptagna af dylika ärenden; protokollet för 23 
jan. 1594 upptar 13 nummer, däråt 9 äktenskapsmål, protokollet för 17 
maj 1609 5 äktenskapsmål af 6, protokollet för 15 sept. 1629 3 af 4, 
för 19 juni 1633 4 af 7, o. s. v Förhållandet mellan kapitlets och den 
världsliga maktens jurisdiktion i dylika mål synes ha varit något oklart. 
Ett par mål om äktenskapsbrott skulle enligt kapitlets beslut 1 592 hän- 
skjutas »till Öfirigheden paa Slotthed, thi det erbolerij;^» i ett general- 
kapitel 1594 beslöts, att »hvadsomhelst thuilachtigh säger der findes 

' V. D. P- 14 febr. 1588, 12 febr. 1595, i hvilket senare protokoll finnes intagen 
hans förpliktelseskrift, dat. 7 aug. 1594 «udi Wijsbij kirke paa Gulland;» i protokollet 
från 8 aug. 1594 namnes däremot intet om hans sak. 

» V. D. P. 16 febr. 1592. 

- 34 — 



VISBY KAPITEL (1586— 1645) 195 

om Echtenskab de skal föres inde for Offrigheden, dernest till Capitell, 
om behoff giöris».* I åtskilliga fall framgår äfven af protokollen, att 
sådana mål handlagts af tinget eller magistraten, innan de kommo inför 
kapitlet. Detta har emellertid haft rätt att ådöma dödsstraff för äkten- 
skapsbrott, ehuru visserligen dess dödsdomar aldrig synas ha gått i 
verkställighet, utan de skyldige benådats med lindrigare straff. 

För öfrigt kommo ärenden af mångahanda slag under kapitlets be- 
handling. Ett ärende, som äfven i våra dagar ger prästerskapet fullt 
upp med arbete, är de ofta förekommande utflyttningarna ur försam- 
lingarna; för att hindra sådana fattade man på generalkapitlet 19 juni 
1594 följande beslut: »De personer, som ripper och flytter mange sinde 
nu aff byen och paa landet och siden aff landet igien och i byen, de 
samme skal waere forplichtede ved höijeste straff att bliffue paa en 
stede». Hvilket straff som kunde ådömas, framgår icke af protokollet; 
lika litet veta vi, om beslutet hade någon verkan. Stundom förekom- 
mo mål, som kapitlet måste visa ifrån sig såsom liggande utanför dess 
verksamhetskrets. Så t. ex. klagade hr Niels i Vamlingbo 1618 i ge- 
neralkapitlet, att de borgare från Visby, som lågo vid Vamlingbo strand 
och fiskade, ej kunde förmås att gifva tionde och offer af sina båtar. 
Kapitlet såsom sådant kunde ingenting besluta i saken, men Visby 
borgmästare och rådmän, som voro tillstädes, lofvade att skaffa rät- 
telse.^ En annan gång förekom, att en tullnär stämde »David Orga- 
nist» inför kapitlet, emedan han ej betalat »accise» för malt, som han 
»fört i mollen.» Kapitlet sade sig emellertid ej kunna döma i tullfrågor 
utan hänvisade klaganden att fullfölja saken vid vederbörlig domstol.^ 

Då jag slutar denna axplockning ur Visby domkapitels arkiv, är 
jag fullt medveten om, att den bild, jag kunnat gifva af den danska 
tidens kapitel, är i åtskilliga afseenden oklar. För att kunna åstad- 



* V. D. P. 19 juni 1594. 
« V. D. P. 12 febr. 1618. 

* V. D. P. 19 juni 1633. 



— 35 — 



IQÖ HJALMAR JANSSON 



komma en mera systematisk framställning af kapitlets verksamhetsom- 
råde och en klarare öfverblick af förhållandet mellan de andliga och 
världsliga myndigheterna hade det emellertid varit nödvändigt att med 
Visby domkapitels arkivalier jämföra samtida handlingar ur danska ar- 
kiv; därtill har jag tyvärr icke haft tillfälle. 



36 



Tsarvalet år 1613. Karl Filip och 
Mikael Romanov. 

Af Helge Almquist. 

Följande uppsats utgör ett försök till skildring af tsarvalet 1613, 
dess förutsättningar och dess förlopp, stödd förnämligast på de 
samtida relationer, som jag på annat håll offentliggjort.^ Den af- 
viker i väsentliga punkter från tidigare framställningar, hvilka byggts 
uteslutande på den förfalskade traditionen i det officiella valmani- 
festet och i den bekanta rikskrönika, som sammanställdes af den 
nya dynastins historiografer. Dessa källors otillförlitlighet har på- 
pekats redan af Erwin Bauer^ och bland ryska historiker har 
Markevitj ' på flera punkter intagit en motsvarande kritisk stånd- 
punkt, sedan han fullständigt genomarbetat hela det tillgängliga käll- 
materialet. Ett värdefullt komplement till den officiella ryska traditio- 
nen anse sig båda ha funnit i den gamle karolinen Strahlenbergs* 
i sen tid upptecknade notiser om tsarvalet, hvilka tydligen innehålla 
en inom ätten Sjeremetiev fortplantad, men åtskilligt grumlad familje- 
tradition. Strahlenbergs framställning vinner i allmänhet intet stöd i de 
samtida relationerna, och den är i många stycken bevisligen felaktig; 



^ Nouveaitx documents sur 1'histoire de la Russie 1612 — /j i Le nionde oriental 
1907. 

2 Die Wahl Michail Feodoroivitsch Romanoivs zum Zaren von Russland i 
Historische Zeitschrift 1886. — Se också de inledande anmärkningarna till Nouveaux 
documents s. 36 f. och mitt arbete Sverge och Ryssland i^g^ — 1611, s. xv. 

' Izbranie na tsarstvo Michaila Feodorovitja Romanova i Zum MNP CCLXXVII : 
1891. 

* Das Nord-ufid Ostliche Theil von Europa und Asia. Stockholm 1730. 



198 HELGE ALMQUIST 



endast uppgifterna om den nyvalde tsarens konstitutionella löften till 
bojarerna synas verkligen värda den uppmärksamhet, som i rikt mått 
kommit dem till del. Tillförlitliga vittnesbörd om tsarvalets verkliga 
förlopp ha hittills endast varit tillgängliga i en samtida rysk provins- 
krönikas notiser och i en polsk uppteckning af en moskovitisk fånges 
framprässade bekännelser. ^ 

Af praktiska skäl har jag i det följande måst inskränka mig till 
att skildra händelseförloppet i Ryssland och i det hela måst lämna å 
sido de samtidiga öfverläggningarna vid hofvet och inom regeringen i 
Stockholm, hvilka resulterade i den för den svenska tronkandidaturen 
så ödesdigra uppskofspolitiken. För denna sida af saken kan dock 
hänvisas till tidigare svenska framställningar, såväl Hallenbergs^ som 
Cronholms^ och Södergrens*. 

Slutligen vill jag erinra om vissa hufvudpunkter i den traditionella, 
af Rysslands historieskri fvare ännu i det hela hyllade uppfattningen af 
tsarvalet 161 3 och dess förhistoria: 

Sedan Pozjarskij och hans landtvärn satt valet af en ny tsar på 
sitt program, öppnade de underhandlingar med Novgorods svenske ståt- 
hållare och inhemska myndigheter angående val af en svensk prins, 
men detta skedde allenast i syfte att vinna uppskof och säkerhet mot 
ett anfall från svensk sida. 

Sedan Moskva befriats från det polska oket, sammanträdde därstä- 
des en riksförsamling, och denna afvisade från första stund alla inviter 
i valfrågan från Novgorods och dess svenske ståthållares sida. 

Riksförsamlingens första beslut var att enhälligt taga afstånd från 
tanken på en utländsk furstes korande till tsar. 

Riksförsamlingen uttalade sig 7 febr. 161 3 principielt för Mikael 
Romanovs val, men uppsköt hans slutgiltiga korande på två veckors tid. 



' Se Noiweaux documents s. 37 och nedan s. 215. 

' St>ea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering I, s. 107, 
f. (II) s. S5S f. 

' Sveriges historia under Gustaf II Adolphs regering, I, 194 ff. 
* Om Gustaf II Adolfs plan att blifva rysk csar, s. 10 f. 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV I99 

Flere olika moskovitiska magnater voro på tal såsom kandidater, 
men 23 febr. 161 3 blef Mikael definitivt vald af den enhälliga och hän- 
förda nationalförsamlingen. 

Vid Mikaels val medverkade äfven kosackerna, men endast som 
en del af det i denna sak i det hela eniga ryska folket. 

Fäderneslandets räddare Pozjarskij spelade väl ingen framskjuten 
roll som Mikaels förespråkare, men han tog naturligtvis utan förbehåll 
del i nationalförsamlingens patriotiska beslut. 

I alla dessa hufvudpunkter är den ryska traditionen i grund för- 
falskad, och den historiska sanningen måste sökas i de rakt motsatta 
slutsatser, som kunna dragas ur andra visserligen fragmentariska, men 
i det hela tillförlitliga källor. 

* * 

* 

Efter den blodiga uppgörelse, hvarmed kosackanarkin ijuH 1611 hade 
tagit hämnd på det organiserade adelslandtvärnet för Ljapunovs räfstrege- 
mente, blef det fria kosackiska brödraskapet för en tid det moskovitiska 
Rysslands enda maktcentrum och enda värn mot de polska riksfienderna.^ 
Zarutskij och Trubetskoj ansågo sig alltjämt vara i besittning af den höga 
myndighet, hvarmed det samlade landtvärnet hade beklädt sina tre sty- 
rande tromän. Från sina fältkanslier sökte de alltfort styra de delar af 
det splittrade landet, hvilka ännu icke tillfallit Polen eller, såsom Novgo- 
rod, öppet hyllat den kort förut af landtvärnet utkorade svenske konunga- 
sonen. Men de hade trots ögonblickets triumf att frukta icke blott lätt- 
väckt afund och missnöje inom sina egna oregerliga skaror, utan fram- 
för allt de från makten undanträngda besuttna klassernas hat och åt- 
minstone passiva motstånd. Det skulle för öfrigt snart visa sig, att 
Ljapunovs politiska samlingstanke ännu lefde kvar och hade makt att 
väcka nya krafter till rikets räddande undan kosackiskt tyranni och 
polsk-papistiska inkräktartendenser. 



^ Se om dessa händelser Sverge och Rysslatid i§g^ — 161 1. s. 253 f. — I det 
följande medtagas endast de allra nödvändigaste hänvisningarna till källor och bear- 
betningar; de använda förkortningarna äro de samma som i min nyss anförda af handling. 



200 HELGE ALMQUIST 



Redan på hösten 1611 hade städerna i låglandet vid Volga inbör- 
des sammanslutit sig mot kosackernas hotande inblandning i deras sty- 
relse och mot deras befarade hegemoni vid det blifvande tsarvalet. De 
styrktes därutinnan af patriarken Germogens utsända herdabref, som 
varnade folket för att välja en kosackisk tsar, såsom Mary na Mniszeks 
son, hvarigenom endast pretendenttidens elände ånyo skulle dragas öf- 
ver landet. Däremot uppträdde det mäktiga Troitsaklostrets brödra- 
skap som förespråkare för de i alla fall mot främmande kättare strids- 
beredda kosackiska troshjältarna. Klostret behöfde i de onda tiderna 
ett militäriskt stöd, och det befann sig, beläget i hufvudstadens närhet, 
inom kosackhärens omedelbara inflytelsesfär. I sina öfver hela landet 
spridda sändebref hade klosterbrödraskapet förmanat menigheterna att 
hjälpa kosackhären med manskap och underhåll. På olika håll förspordes 
tecken till en religiöst-nationell väckelse bland folket, som af profeter och bot- 
predikanter upphetsades till krig mot de polska kättarna och deras anhang.^ 
Det första försöket att formligen organisera ett nytt landtvärn ut- 
gick från Nizjnij Novgorod, där slaktaren Kuzma Minin redan på hösten 
161 1 manade handtverkare och köpmän att sammanskjuta medel till 
underhåll åt soldtrupper och milis. Maningarna från patriarken för- 
mådde stadens myndigheter och prästerskap att skänka rörelsen sitt 
understöd. Man vände sig snart med begäran om hjälp till öfriga stä- 
der i låglandet, senare till allt vidsträcktare områden. Kazan, Kolomna, 
Rjazan och andra stadsmenigheter hörsammade kallelsen och skickade 
såväl penningar som väpnade uppbåd till Nizjnij. Den erforderlige fälther- 
ren fann man i furst Dmitrij Timofejevitj Pozjarskij, vid hvilkens sida 
Minin sedermera kvarstod som krigskommissarie. Dessa handhade 
gemensamt landtvärnets angelägenheter, oafliängigt af stadens myndig- 
heter, men med hjälp af representanter för de i landtvärnssaken del- 
tagande menigheterna. Sålunda bildades småningom ett »landsråd», 
som gjorde anspråk pä att erkännas som Rysslands lagliga öfverhet 
och på att styra detta genom sina gemensamma »landsbeslut.» Sär- 



Jfr Platonov, s. 517 f. 

- 4 _ 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV. 20I 

skilda ståthållare tillsattes i de städer, som landtvärnet ville undan- 
draga anarkin eller kosackernas inflytande; dess sändebref nådde snart 
ända till Jaroslavl, Vologda och städerna vid Sjökanten. De nya 
riksförsvararna varnade landet för både polacker och kosacker, för 
Sigismunds och Marynas söner liksom för den pskovske pretendentens 
lockelser. Man borde med gemensamma krafter stå dem emot och i 
samdräkt skaffa landet en ny tsar.^ 

Kosackhären vid Moskva måste med oro se det nya landtvärnets 
uppkomst och snabba tillväxt; det kunde icke vara den fördoldt, att 
Pozjarskij upptagit Ljapunovs politiska program och lika mycket vände 
sig mot kosackerna som mot Polen. Trubetskojs och Zarutskijs ska- 
ror hotades af en fruktansvärd fara, om det nya landtvärnet till råga 
på olyckan förenade sig med det novgorodska herrskapet och dettas 
svenska principal. Följden kunde lätt blifva ett svenskt angrepp mot 
kosackerna och ett nytt svenskt tsarval i Ryssland. Det var uppen- 
barligen dessa farhågor, som förmådde kosackernas tromän att plöts- 
ligt inleda vänskapliga förbindelser med den pskovske pretendenten. 
Genom att erkänna denne skulle de icke blott vinna understöd af hans 
stridskrafter, som nyligen hållit stånd mot ett svenskt angrepp, utan 
också få tsar Dmitrijs namn att sätta upp mot Pozjarskij s dynastiska 
planer. Den 4 dec. 161 1 hade pretendenten blifvit formligen utropad 
till tsar i Pskov; i jan. 161 2 mottog han en ståtlig ambassad från 
kosackhären, och 2 mars blef han hyllad i det stora lägret vid Moskva.^ 

Under tiden hade landtvärnet brutit upp från Nizjnij (febr. 161 2) 
för att på allvar bjuda landets fiender och orostiftare spetsen. Pozjar- 
skijs plan hade troligen varit att öfver Suzdal tåga direkt på Moskva 
för att omedelbart bringa kosackhären till underdånighet. Men vid 
underrättelsen, att en utsänd kosackafdelning hotade Jaroslavl för att 
afskära landtvärnets förbindelser med Sjökanten och Novgorod, beslöt 
Pozjarskij att först söka omintetgöra detta anslag. Den i apr. 161 2 



* Om det andra landtvärnets bildande: Platonov, s. 528 f., Waliszewski, s. 412 f. 

* KOSTOMAROV VI, S. 21 3. 



202 HELGE ALMQUIST 



hade han hunnit fram till Jaroslavl och besatte med sin hufvudstyrka 
denna viktiga strategiska position.^ Han utfärdade omedelbart till alla 
landsändar och menigheter ett sändebref, i hvilket landtvärnets politi- 
ska program klargjordes. Kosackhären tadlades skarpt, emedan den 
mot sitt löfte svurit den pskovske pretendenten trohet och sålunda ville 
stadga sitt röfvarregemente på de besuttnas bekostnad. Landtvärnet 
däremot hade enat sig om att icke taga den pskovske pretendenten 
eller Marynas son till tsar och att utan förtröttande fortsätta kampen 
mot både polacker och röfvare. Men som ett herrelöst land lätt splitt- 
rade sina krafter och icke bekvämligen kunde underhandla med an- 
gränsande länders potentater, borde de olika menigheterna sända valda 
representanter till Jaroslavl för att deltaga i korandet af en för hela 
riket gemensam tsar.^ 

Landtvärnet framställde sålunda som sin slutliga uppgift att åväga- 
bringa ett tsarval och utpekade kosackerna vid Moskva som rikets 
fiender. Dessa ville då å sin sida visa, att de menade allvar med sin 
tsarhyllning, och de sökte utan uppskof förmå den pskovske preten- 
denten att välja kosacklägret vid Moskva till residens, liksom till- 
förene den tusjinske röfvartsaren. Först därefter kunde de med större 
fog påstå, att landet redan ägde en rättmätig tsar, och framställa Po- 
zjanskij och hans anhang som fräcka upprorsstiftare. Men den pskov- 
ske pretendenten befanns icke villig att lyssna till kosackhärens förslag; 
troligen hy.ste han stark misstro särskildt mot Zarutskij, hvilkens planer 
att förskaffa Marynas son tsarkronan redan länge varit bekanta. Kosack- 
härens utskickade förlorade vid närmare bekantskap mycket af sin re- 
spekt för den klenmodige pretendenten, hvilkens liderliga regemente 
i längden börjat väcka ovilja bland menigheten i Pskov. Troligen 
trädde de utskickade i förbindelse med dessa missnöjde, och preten- 
denten fann sig snart föranlåten att afvika från staden. Upphunnen 
och fängslad, öfverlämnades han åt kosackhärens ombud, men på resan 

' Platonov, s. 543 f. 

' Akfy AK II, n:o 201. Pi.aionov, s. 542. — Det iir beaktansvärdt, .itt sven- 
skarna i detta budskap ingalunda liksom polackerna utpekas såsom landssakens fiender. 

_ 6 - 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 203 

till Moskva angreps eskorten af Lisowskis fribytarband, och »den 
tredje falske Dmitrij» fann därvid döden (juni 161 2). ^ 

Medan landtvärnet sålunda befriades från ett farligt hinder för sina 
politiska planers förverkligande, hade det hunnit fullständigt organisera 
sig och från Jaroslavl öppnat formliga underhandlingar med den sven- 
ske ståthållaren och de inhemska myndigheterna i Novgorod. Det be- 
traktade sig själft icke blott som en mot rikets fiender rustad folkhär, 
utan samtidigt som en nationalförsamling på fältfot, en »zemskij sobor» 
af öfligt moskovitiskt slag, men ställföreträdande bojarer och patriark. ^ 
Med dess större auktoritet kunde det därför skrida till förberedelserna 
för det blifvande tsarvalet, hvarvid naturligtvis den svenska tronkan- 
didaturen fick en allt behärskande betydelse. Ljapunovs landtvärn hade 
23 juni 1611 formligen korat en svensk prins till Rysslands tsar, och 
Novgorod hade sedermera anslutit sig till detta val och mottagit 
en svensk ståthållare. Visserligen befann sig icke det andra landtvär- 
net i så omedelbart betryck, att de svenska vapnens hjälp nu åter be- 
höfde köpas genom tsarkronans bortskänkande. Men med hänsyn till 
Novgorods ställning skulle ett frångående af det förra »landsbeslutet» 
medföra rikets obotliga söndring, och kosackerna vid Moskva voro 
uppenbarligen beredda att i så fall spela landet i händerna på en 
röfvarepretendent. Kosackernas opposition mot den svenska tronkan- 
didaturen hade i hög grad medverkat till deras revolt mot Ljapunov i 
juli 1611^, men det nya landtvärnet hade tillkommit just som opposi- 
tion mot kosackhärens politiska oeh sociala program, och det kunde 
därför icke häller i den allt behärskande tsarvalsfrågan taga råd och 
rättelse af kosackerna. Ännu kunde man visserligen hysa en viss miss- 
tro mot svenskarna, som ju i hvarje fall voro främmande inkräktare i 
det ryska landet och besmittade af den lutherska vantron. Men å 
andra sidan hade dessa främlingar sedan tsar Vasilijs tid visat sig som 
polackernas och röfvarnas arga fiender, och med den pskovske skälmen 

' KOSTOMAROV VI, S. 202 f. 

' Platonov, s. 548. 

^ Sv er ge och Ryssland i^gs — löii, s. 254 f. 

- 7 - 



204 HELGE ALMQUIST 



hade de lika uppenbart legat i delo. De politiska synpunkter, som 
talade för vänskap med svenskarna och ett svenskt tsarval, hade inom 
landtvärnet förmodligen sina ljummaste anhängare i metropoliten Kirill 
och »den heliga församlingen», liksom de i kosacklägret vid Moskva 
endast hade öppna motståndare och belackare. Men det klerikala in- 
flytandet inom landtvärnet var ännu isoleradt från hvarje stöd af kosac- 
kernas anarkiska patriotism, och det har i hvarje fall icke kunnat hindra 
de allvarliga och betydelsefulla förhandlingar, som Pozjarskij inledde 
med det novgorodska herrskapet och dess svenska ståthållare. 

I midten af maj 1612 sände landtvärnet till Novgorod en stor be- 
skickning med bref och muntligt värf till metropoliten Isidor, furst 
Odojevskij och herr Jakob de la Gardie. För Novgorods infödda sty- 
resmän betygade det sin orubbliga föresats att som en man stå polac- 
kerna emot och aldrig gifva sig under bedrägliga pretendenters lydno. 
Man anhöll, att sändebud måtte affärdas från Novgorod till landtvärns- 
lägret för att gifva besked om innehållet i det fördrag, som staden af- 
slutit med den svenske fältherren. Landtvärnet ställde under sådan 
förutsättning i utsikt sin anslutning till Novgorods politik och lofvade 
att eventuelt sända en beskickning till Sverige för att af konungen ut- 
verka bifall till hans sons val. Ännu måste man dock befara, att den 
svenske konungen skulle handla som den polske i liknande fall, be- 
drägligt förespegla ryssarna, att han ville skänka dem en tsar af sitt hus, 
men sedan i stället angripa deras land till egen vinning. De novgo- 
rodske borde därför vara försiktiga och icke släppa för mycket svenskt 
folk in i landet och på fästningarna ^ — I sitt bref till De la Gardie 
meddelade landtvärnet, att det från alla städer begärt betänkanden om 
det förestående tsarvalet och att det vore villigt att med Novgorod 
och dess svenska ståthållare förhandla om den svenske prinsens val, 
hvadan det begärde lejd för sina ombud. 

Sedan landtvärnets utskickade af metropoliten och vojvoden hade 



• Brefvets innehåll relateradt SohrGG II, s. 588. Jfr Soloviev II, s. 1019. 

— 8 - 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV, 205 

erfarit, att De la Gardie obrottsligt hållit det med Novgorod af- 
slutna fördraget, framburo de muntligen för den svenske ståthållaren 
sina principalers ytterligare uppdrag. Under uttryckligt åberopande af 
den valakt, genom hvilken Ljapunovs landtvärn ett år tidigare högtid- 
ligen korat en svensk prins till tsar, betygade de Pozjarskijs och hans 
medbröders fasta öfvertygelse, att Ryssland allenast hos Sveriges konung 
kunde finna hjälp i sitt betryck. Eftersom konungen själf icke kunde 
umbäras i sitt arfrike, önskade de i stället mottaga hertig Karl Filip 
som härskare och skyddsherre, vare sig denne därvid ville antaga sina 
nya undersåtars bekännelse eller icke, blott han läte dem själfva be- 
hålla sin religion och sina privilegier. — De la Gardie svarade på detta 
sändebudens andragande, att hans konung vore villig taga Ryssland 
under sitt beskärm, utan att på något sätt förgripa sig på dess religion; 
han vore äfven beredd att sända Karl Filip till Ryssland för att annamma 
tsardömet, så snart ryska sändebud därom anhållit hos konungen, änke- 
drottningen och hertigen själf. Landtvärnets ombud försäkrade till 
svar härpå, att en sådan beskickning snart skulle komma till stånd, 
men påpekade fördelen af att hertigen själf med det första komme till 
gränsen. Därigenom skulle landet yttermera styrkas att enigt hålla 
fast vid hans val, och ingen hänsyn behöfde tagas till de vid Moskva 
liggande kosackhoparna, som kunde väntas efter vanligheten hålla med 
den vinnande och rundligast betalande.^ 

Den 19 maj 161 2 återvände landtvärnets ombud till Jaroslavl med 
det begärda lejdebrefvet^ och en kopia af det 25 juli 1611 afslutna för- 
draget mellan De la Gardie och Novgorod. I sina svarsskrifvelser till 
landtvärnet utlofvade metropoliten och vojvoden, att ombud från Novgo- 
rod omedelbart skulle affärdas till Jaroslavl med fullmakt att del- 
taga i öfverläggningar om tsarvalet. De återvändande sändebuden 



1 De la Gardie till Gustaf Adolf 16 maj 161 2, kop. Dorp. U B., och efter samma 
bref WiDEKiNDi, s. 422 f. Widekindi har tydligen begagnat sig af de afskrifter af 
landtvärnets skrifvelser, som fältherren samtidigt tillsände konungen. 

» SobrGG II, s. 591. 

— 9 - 



2o6 HELGE ALMQUIST 



kunde därjämte meddela Pozjarskij och hans stallbröder, att de rätt- 
trogna kristne i Novgorod icke lede någon förföljelse från de inkvar- 
terade svenskarnas sida, utan ostördt finge lefva på sitt förra vis.^ 
Detta budskap måste naturligtvis stärka landtvärnsmännen i deras pla- 
ner att utan argan list ansluta sig till det svenska tsarvalet. I afvaktan 
på den utlofvade novgorodska beskickningens ankomst utfärdade Po- 
zjarskij nya sändebref till de olika landsändarna med begäran om deras 
råd och bistånd i denna angelägenhet. Han erinrade om landtvärnets 
segrar mot röfvarna och den trolöse ärkefienden Sigismund samt manade 
till fortsatt sammanhållning vid det stundande tsarvalet; ett godt tec- 
ken vore, att till och med Trubetskoj och Zarutskij numera hade af- 
sagt sig all gemenskap med den pskovske bedragaren. De hugne- 
samma budskapen från Novgorod gåfve vid handen, att hertig Karl 
Filip snart skulle infinna sig i Ryssland och annamma den grekiska 
bekännelsen. Valdes han till tsar, skulle han uteslutande kunna ägna 
sina omsorger åt Ryssland, eftersom hans broder Gustaf Adolf nu efter 
faderns död kommit till regementet i Sverige. Tiden kräfde i hvarje 
fall, att alla ryska herrskap förenade sig mot polackerna och i sam- 
dräkt valde en tsar, hvem Gud ville beskära dem; städerna borde oför- 
dröjligen insända sina betänkanden öfver denna sak."^ 

Det är af alla trovärdiga vittnesbörd tydligt, att de ledande inom 
landtvärnet vid denna tid (maj— juni 1612) voro allvarligt betänkta att 
i en anslutning till Novgorods tsarval söka bot för landets olyckor. De 
afvaktade allenast ankomsten af den novgorodska beskickning, som 
skulle medverka till att gifva detta dynastiska projekt en närmare for- 
mulering och efter förmåga skingra all misstro till den svenske konun- 
gens afsikter. 

* Ib. s. 598; Savimlung russischer Geschichie V, s. 532. Rikskrönikan (Z^-Z^^/Zj 
o mjatesjach, s. 244) har förfalskat traditionen därhän, att de hemvändande sändebuden 
skulle ha utbredt sig öfver svenskarnas tyranniska regemente i Novgorod. 

» SobrGG II, SS. 593, 598. Samvilting riissischer Geschichie W,s. 532. Uttrycket 
»utvälja en tsar, hvem Gud täckes beskära oss» är den vanliga kanslifrasen; man kan 
sålunda icke såsom i ett analogt fall Widekindi s. 483 eller S.mirnov (Biografija 
kniazia D. M. Pozjarskago, Moskva 1852, s. 42) af dess förekomst draga den slutsat- 
sen, att den svenske prinsen icke vidare skulle varit påtänkt som kandidat. 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 20/ 

Den 26 juli 161 2 framburo de novgorodska sändebuden inför Po- 
zjarskij och hans krigsråd det väntade budskapet. De rekapitulerade 
som vanligt orostidens historia, påminde om den svenska undsättnings- 
härens tåg till Moskva, om Buturlins beskickning till Novgorod och 
om det förra landtvärnets beslut att välja en svensk prins till tsar. 
Med lätt hand berörde de stadens konflikt med svenskarna och därpå 
följande eröfring; vid förlikningen med De la Gardie hade man sedan 
i enlighet med landsbeslutet utbedt sig en svensk prins till tsar och i 
ömsesidiga förpliktelsebref fastställt grundsatserna för hans styrelse i 
Novgorod oeh för dettas ställning till Sverige. Innan den förre konun- 
gen aflidit, hade han skänkt Karl Filip sin välsignelse såsom blifvande 
rysk tsar, medan Gustaf Adolf åter ärft sin faders rike. Både den nye 
konungen och hans moder hade också redan samtyckt till Karl Filips 
affärdande, och denne vore säkerligen redan på väg; man hade vän- 
tat, att han utan resans afbrytande i Viborg skulle ha anländt till 
Novgorod redan i slutet af juni. Sändebudens värf vore i hvarje fall 
att med landtvärnet aftala Novgorods återförening med det öfriga Ryss- 
land under storfursten Karl Filip Karlovitjs spira. 

Sitt svar på detta andragande skall Pozjarskij ha inledt med en 
hälft bitter betraktelse öfver tidernas växling: tillförene hade man i 
Ryssland vant sig att mottaga sändebud från främmande potentater, 
nu åter växlade det moskovitiska och det novgorodska herrskapet be- 
skickningar. Hans betänkligheter mot den af Novgorod framburna 
dynastiska planen inskränkte sig för öfrigt till farhågorna, att det sven- 
ska hofvet i denna sak kunde komma att handla lika svekfullt som 
förut Sigismund; det vore intet godt tecken, att Karl Filip ännu ett år 
efter det dynastiska aftalet icke hade infunnit sig i Novgorod. — Den 
novgorodska beskickningens talman sökte i fyndiga vändningar lugna 
Pozjarskijs betänkligheter; Karl Filip hade redan varit på väg till Ryss- 
land, då han nåddes af budskapet om sin faders död och måste åter- 
vända till den kungliga bisättningen; sedermera hade han med sin bro- 
der dragit i segerrik fejd mot danskarna och tilltvingat sig fred af dessa. 



208 HELGE ALMQUIST 



Men på sistone hade konungen och hans moder åter låtit honom draga 
sina färde åt Ryssland, och man hade i slutet af juni väntat honom till 
Viborg. I hvarje fall behöfde man icke befara, att den svenske konun- 
gen skulle handla svekfullt och trolöst som den polske. — Pozjarskij 
synes ha tagit intryck af dessa något tvifvelaktiga upplysningar, och 
han förklarade till sist oförbehållsamt, att landtvärnet i nitälskan för 
landets enande med glädje skulle sända fullmäktiga sändebud att af- 
tala föreningen med Novgorod, så snart Karl Filip hade där infunnit 
sig och annammat den grekiska bekännelsen. Till Sverige åter kunde 
landtvärnet icke aflfärda någon beskickning, väl ihågkommande det öde, 
som drabbat den till Polen tidigare sända ryska legationen, Golitsyn 
och hans medbröder.^ 

I samma anda som dessa förklaringar affattades också landtvärnets 
svarsbref till de novgorodska myndigheterna. Det förklarade sig stå 
fast vid landsbeslutet af 23 juni 161 1 och utlofvade en beskickning till 
Novgorod vid Karl Filips ankomst till staden. Men om icke prinsen 
anlände redan under sommarens lopp, skulle detta väcka betänkligheter 
i landet, och man måste besinna, att ett så vidsträckt rike icke 
länge kunde umbära en härskare. Utan dröjsmål borde i hvarje fall 
landtvärnet och Novgorod komma öfverens om alla fientligheters af- 
lysande och om gemensamt uppträdande mot polackerna; fredlig sam- 
färdsel borde oförhindradt få bedrifvas mellan Novgorod, Jaroslavl och 
det öfriga Ryssland.^ 

Genom att sålunda upptaga det första landtvärnets politik äfven i 
tsar valsfrågan ^ och därmed inleda ett närmande till det åt svenskarna 

' Ett slags protokoll vid förhandlingarna i Jaroslavl, genom Novgorods försorg 
delgifvet stadsnienigheterna i Nord-Ryssland, tryckt Akiy AE II, s. 266 f. 

' Brefvet, dat. Jaroslavl 26 juli, finnes i orig. i RA.\ tryckt Dopoln. Akt. /s/l,s. 
286 f. Jfr WiDRKiNDi, s. 423, /. u. s. 343. 

•■' Till stöd för den oriktiga uppfattningen, att Pozjarskij i sina underhandlingar 
med Novgorod endast bakslugt sökt vinna uppskof för ett nationelt tsarval, har man 
också brukat anföra, att han samtidigt öppnat förhandlingar med ett från Persien åter- 
vändande kejserligt sändebud och därvid äfven dryftat ett projekt att välja en ärke- 
hertig till tsar (se t. ex. Smirnov, s. 44 f.) Af de i PmnjDS tryckta diplomatiska 
aktstyckena framgår emellertid (såsom också Platonov, anm. 249 insett), att för- 
handlingarna alls icke rört sig om valfrågan. 



TSARVALET AR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 209 

hemfallna Novgorod hade Pozjarskij ånyo visat, att han oförsonligt 
tog afstånd från den vid Moskva lägrade kosackhärens anarkiska ideal 
och nationalistiska tendenser. Zarutskij själf fann sina ökända dyna- 
stiska planer korsade, och därigenom stärktes den naturliga antagonis- 
men mellan honom och Pozjarskij. Men samtidigt var han i trängande 
behof af landtvärnets hjälp mot den polska här, som under Chodkie- 
wicz höll på att draga till de i Moskva illa ansatta brödernas und- 
sättning.^ Medan landtvärnets underhandlingar med de novgorodska 
sändebuden ännu pågingo, ankommo till Jaroslavl utskickade från 
kosackhären med ansökan om bistånd mot den gemensamma ärkefien- 
den. Pozjarskij afböjde icke utan vidare denna kosackernas hemstäl- 
lan, men fordrade som villkor för hvarje hjälpsändning, att de utläm- 
nade Marynas son och i fråga om tsarvalet förenade sig med landtvär- 
net och Novgorod.^ Då de utskickade framburo detta besked i kosack- 
lägret vid Moskva, befanns det emellertid behaga den hetlefrade Zarut- 
skij och hans vilda skaror så illa, att till och med deras oskyldiga om- 
bud måste plikta med huden. De uppjagade lidelserna och hatet mot 
Pozjarskij togo sig uttryck i ett kosackiskt mordanslag, hvarvid dock 
landtvärnets höfvitsman lyckligt undgick att dela Ljapunovs öde.^ 

Efter afslutandet af förhandlingarna med Novgorods utskickade 
hade landtvärnet ingen anledning att längre dröja i Jaroslavl, utan bröt 
(i början af aug. 161 2) upp mot Moskva för att i det afgörande ögon- 
blicket kunna bestämma utgången af den hotande kraftmätningen mel- 
lan Chodkiewicz och kosackerna. Pozjarskij tågade emellertid icke rakt 
på hufvudstaden, utan slog läger i närheten af Troitsa; därifrån utfär- 
dade han ett budskap till kosackhären, att den för att kunna räkna på 
landtvärnets hjälp måste taga Zarutskij för hufvudet och tills vidare 
hålla honom vmder bevakning.* Då den maktlystne kosackledaren sam- 
tidigt kommit i misstanke för landsförrädiska stämplingar med Chod- 



'■ Se därom t. ex. Waliszewski, s. 424. 

* De la Gardie till Gustaf Adolf 3 juli 1612. Kop. Borp. i/i?. Widekindi, s. 444. 

* Novyj letopisets, s. 150. 

* De la Gardie till Gustaf Adolf, Novgorod 23 aug. 1612. Kop. Dorp. UB. 

Hist. Stud. — 13 — 14 



210 HELGE ALMQUIST 



kiewicz, uppstod mot honom en sådan ovilja, att han fann klokast att 
med sina trogna anhängare, en god del af af hela kosackhären, draga 
sig undan till Kolomna. Han tog där öppet Maryna och hennes son 
under sitt beskydd, troligen befarande onda anslag mot dem från Po- 
zjarskijs sida, och afvaktade ett lämpligt tillfälle att utnyttja sina mynd- 
lingars dynastiska anspråk.^ 

Den återstående kosackhären vid Moskva, som unnade Trubetskoj 
skenet att numera vara dess enda höfvitsman och politiske ledare, be- 
fann sig i en vansklig ställning mellan de båda öfriga ryska maktkräfvarna, 
den inneslutna polska garnisonen och den littauiske hetmanen. Pozjar- 
skij och Chodkiewicz anlände båda samtidigt med sina härar till Moskva 
(omkring 20 aug. 161 2), hvarigenom den politiska spänningen nådde sin 
höjdpunkt. De första skärmytslingarna mellan polska och ryska trup- 
per föranledde ännu ingen ordnad samverkan af landtvärn och kosac- 
ker; först då Chodkiewicz pä fullt allvar skridit till anfall och ställnin- 
gen syntes kritisk, lyckades Troitsamunkarna häfva den ömsesidiga 
misstron mellan Pozjarskij och Trubetskoj. Mot de ändtligen åter enade 
ryska riksförsvararna låg den littauiske hetmanen på sistone under; 
efter heta strider måste han anträda återtåget till Polen och lämna de 
betryckta bröderna i Moskva åt deras icke längre ovissa öde.^ Bit för 
bit återeröfrades hufvudstaden från de främmande inkräktarna, hvilkas 
motståndskraft småningom bröts af en tärande hungersnöd. Förgäfves 
hoppades de belägrade på ett nytt utbrott af de slitningar mellan 
kosacker och adelsuppbåd, som alltifrån Ljapunovs mord beredt 
landtvärnssaken så ödesdigert afbräck. Segern mot den littauiska 
härsmakten hade befästat den af kyrkan nyss återställda enigheten, 
som visserligen ännu hade att utstå anfäktelser af de obotfardigaste 
bland kosacklägrets magnater och gemene. Efter åtskilliga öfver- 
läggningar inrättades ett gemensamt fältkansli för de båda härar- 
na, och i de till städer och landsändar utgående förmaningsskrif- 



' Ilovajskij s. 232 f. 

* KOSTOMAROV VI, S. 266 f. 



14 — 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 2ll 

velserna nämndes hädanefter Trubetskoj och Pozjarskij som det förenade 
landtvärnets samrådande styresmän.^ 

I slutet af okt. var de i Kreml hårdt belägrade polackernas för- 
svarskraft uttömd, och sedan de först utsläppt de moskovitiska boja- 
rerna med Mstislavskij i spetsen, kapitulerade de ändtligen själfva (25 
okt, 161 2). Kosackhordernas försök att skrida till plundring och mass- 
mord hindrades, och i stället skedde en ordnad fördelning af bytet 
mellan de som reguliära ansedda kosackerna; man erbjöd de öfriga 
skattefria tomter i städerna för att därigenom också söka afvänja dem 
från det tygellösa röfvarlifvet.^ 

Pozjarskij visade sig genom att medverka vid kosackernas belö- 
nande också erkänna deras andel i det afslutade befrielseverket. Det 
blef honom därför omöjligt att undandraga sig deras medverkan vid 
arbetet på de politiska uppgifter, som efter Moskvas eröfring ännu åter- 
stodo. Den viktigaste och mest trängande af dessa var fullföljandet af 
det uppskjutna tsarvalet. Men det kunde befaras, att kosackernas önsk- 
ningar därvid skulle taga formen af en våldsam opposition, i enlighet 
med deras tidigare tendenser, mot Pozjarskijs i Jaroslavl inaugurerade 
dynastiska politik. Zarutskij var visserligen aflägsnad från Moskva, 
men äfven Trubetskojs kosacker hade år 1611 deltagit i den blodiga 
uppgörelsen med »förrädaren» Ljapunov för hans räfstregemente och 
dynastiska planer. Pozjarskij hade också (i aug. 161 2) i förtroende 
meddelat den svenske ståthållaren i Novgorod, att bojarpartiet visser- 
ligen anslutit sig till Karl Filips kandidatur, men att denna rönte 
motstånd bland kosackerna, hvilka helst hade önskat fullständig anarki 
och i h varje fall föredrogo en svag och med deras rofmstinkter öfver- 
seende herre. ^ 

De la Gardie hade icke försummat att underrätta hofvet i Stock- 
holm om de lofvande, men ännu ovissa politiska konjunkturerna. Han 
framhöll nödvändigheten af att Karl Filip före vinterns inbrott infunne 

^ Platonov, s. 557 f. 

* Nouveaux documents, s. 44 f. — Jfr Kostomarov VI, s. 277 f. 

' Nouveaux documents, s. 43. 

— 15 - 



212 HELGP: ALMQUiST 



sig vid gränsen ; i så fall skulle åtminstone hela det nordliga Ryssland 
omedelbart tillfalla honom. Förhalade man däremot hans resa, skulle 
de belackare tyckas få rätt, hvilka af den svenske konungen fruktade 
samma svek i tronfrågan som af den polske. Och man kunde då ha 
anledning befara, att ryssarna i sin förtviflan skulle söka sig en annan 
tsar, om de så skulle nödgas taga honom ur sin egen midt. Däremot 
behöfde man icke fästa större vikt vid ryssarnas begäran, att prinsen 
måtte annamma deras religion; detta önskemål hade intagits i de offi- 
ciella skrifvelserna af hänsyn till den oupplysta hopen, medan de ledande 
i själfva verket endast fordrade, att inhemska kyrkobruk och privilegier 
icke antastades.^ — Då senare pålitliga rykten förmälte, att konung 
Sigismund från Smolensk förberedde en ny expedition mot Moskva, 
fick De la Gardie ny anledning att mana till snabbt ingripande från 
svensk sida; Karl Filips ofördröjliga affärdande vore det bästa medlet 
att motverka de polska planerna och att hindra Vladislav från att på 
nytt vinna insteg i Ryssland."^ 

Den polske konungen hade i själfva verket ändtligen åter öfver- 
skridit Rysslands gränser, åtföljd af sin son, för att skänka dennes be- 
tryckta anhängare i och utom Moskva nödig förtröstan, att de skulle 
förlösas från kosackernas tyranni och landtvärnsmännens dårskap. Men 
en dyrbar tid var redan försutten, och medan de fåtaliga polska sold- 
trupperna långsamt och motvilligt följde den penningnjugge konungen 
in i barbarlandet, hade den polska garnisonen i Moskva måst upp- 
gifva staden till landtvärnet. Budskapen om Vladislavs och hans fa- 
ders ankomst till Vjazma och Volok Lamskij framkallade icke dess 
mindre oro och upphetsning inom det segerrika landtvärnet; man be- 
farade, att ett nytt polskt parti skulle bildas och vinna stöd för Vladis- 
lavs kandidatur i Sigismunds krigsmakt. Landtvärnet själft motstod 
alla frestelser och bevarade sin nyvunna enighet; då Sigismund affar- 



' De la Gardies cit. bref till Gustaf Adolf 25 aug. Jfr Ax: Oxenstiernas Skr. 
och Br. 11:5, s. 14 f. 

' Dens. till rikskanslern, Novgorod 24 okt. 161 2. Ib., s. 17 f. 

— 16 — 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 213 

dade ett par af sina ryska partigängare under stark betäckning för att 
inleda underiiandlingar med Moskvas nya herrar, blef denna väpnade 
beskickning med hugg och slag bortjagad. Den polske konungen tap- 
pade modet inför dessa motigheter, och då den inbrytande vintern 
gjorde hans ställning ännu vanskligare, drog han sig försiktigt tillbaka 
till polska gränsen/ 

Af en tagen fånge hade polackerna erfarit (slutet af okt. 161 2), att 
man inom landtvärnet på allvar börjat dryfta frågan om det blifvande 
tsarvalet, hvarvid bojarer och kosacker intogo skarpt skilda ståndpunkter. 
Bojarerna ville inkalla en utländsk furste, men de vore för fåtaliga för 
att kunna drifva sin vilja igenom, och en del hade rest från Moskva till 
sina gods. Kosackerna åter önskade en infödd tsar, och deras sym- 
patier lutade redan åt patriarken Filarets son, Mikael Romanov. Tru- 
betskoj, Pozjarskij och Minin hettes vara landtvärnets ledare, men 
kosackerna förde tidtals, dem oåtsporda, ett själfsvåldigt regemente.^ 

Redan i början af nov. 161 2 hade i själfva verket landtvärnets tro- 
män utfärdat kallelser till städer och menigheter att till 5 dec. sända 
representanter för olika stånd till Moskva, där ett riksmöte för väljande 
af tsar skulle hållas. Men Sigismunds nya expedition mot Moskva 
hade kommit störande emellan, och endast ett fåtal af de kallade hade 
infunnit sig till den utsatta tiden. ^ Kosackerna togo säkerligen icke 
detta som någon missräkning, och de gjorde sitt inflytande starkt gäl- 
lande på de ännu oordnade öfverläggningarna. De satte genast från 
början ett våldsamt motstånd mot tanken på ett utländskt tsarval, men 
först småningom enade de sig i frågan, hvilken bland de sanna mosko- 
viterna de i stället borde utse till sin klient. Den unsfe Mikael Roma- 



^ KosTOMAROV VI, s 286 f . ; Waliszewski. SS. 431, 433. — Om denna Sigismunds 
ryska expedition och om den förolyckade beskickningen till Moskva finnas dessutom 
intressanta upplysningar i flera bref till Laur. Gembicki (orig. i RA.): från Jakob Zadzik 
(22, 26 sept., 6, 13 okt., 7, 25 nov., 6 dec. n. st.) och från Stan. Kryski (3 dec. n. 
st. 1612). 

^ Ivan Filosofovs utsagor: Hirschberg, Polska a Moskwa, s. 363. Den ryska 
rikskrönikan {^Novyj letopisets s. 159) omnämner äfven förhöret med Filosofov, men på 
ett alldeles vilseledande sätt. 

^ Nouveaux docuinents^ s. 47; Markevitj s. 184 f. 

— 17 — 



214 HELGE ALMQUIST 



nov ägde ifriga förespråkare, som säkerligen icke försummade att fram- 
hålla hans ålder och oförsigkommenhet som en tröstefull garanti mot 
ett okosackiskt räfstregemente i Ljapunovs och de samhällsbevarandes 
anda. Men dessa hemliga bevekelsegrunder kunde inför utomstående 
bemantlas genom bättre klingande argument, som hämtades från er- 
kända moskovitiska traditioner och åskådningar samt prydligt utlades 
af kosackernas prästerliga rådgifvare. Ätten Romanov var sedan tsar 
Ivan den skräckinjagandes tid befryndad med det utslocknade legitima 
härskarhuset, och berättelsen om tsar Feodors testamente till Nikita 
Romanovs son hade blifvit spridd och trodd öfver hela Ryssland.^ 
Den förhatade tsar Boris' förföljelser mot den till tronföljden designerade 
ätten hade ingalunda ländt den till förklening i det gammaltrogna folkets 
ögon. Patriarken Filarets senare vistelse i Tusjino hade välvilligt uttydts 
som en from gudsmans fängelse i en röfvarkula, och hans vidriga öden i 
Polen gåfvo honom en ännu otvifvelaktigare rätt att blifva betraktad 
som en martyr, vid den ståndaktige Golitsyns sida. Ätten ägde i Ivan 
Nikititj en förslagen och inflytelserik företrädare, som delat sin broders 
äfventyr i Tusjino och sedan dess var väl anskrifven bland kosack- 
massorna. Den ägde slutligen också stöd af en krets befryndade vän- 
ner inom andra inflytelserika bojarätter; framför allt synes Boris Mich. 
Lykov ha spelat en betydande roll som huset Romanovs förespråkare 
under valstriden. '^ Vid sidan af den unge Romanov synas äfven ett 
par andra herrar, naturligtvis äfven de sannskyldiga moskoviter, ha va- 
rit påtänkta som lämpliga kandidater inom vissa kosackkretsar: främst 
det fria brödraskapets erkände öfverhetman Trubetskoj, men måhända 
också Ivan Vas. Golitsyn.^ 

Det är mycket sannolikt, att kosackdemokratin helst velat komma 
ifrån den beramade ordentliga valförsamlingen, i hvilken de samhälls- 
bevarande kunde befaras få öfvervikten, och att den därför framkastat 



' Sverge och Ryssland i^g^ — löii, s. 40 och 41 n. \. Xouveaux docuinents,s.i>\. 
' Nouveaux documents, s. 36. Jfr Platonov, s. 562. 
' Nouveaux documents, s. 60 f. M.\RKEvrrj, s. 188 f. 

- 18 — 



TSARVALET 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 21 5 

tanken på lottkastning mellan dess tre kandidater; därigenom skulle 
man lättast få utrönt, »hvem Gud ville beskära landet till tsar».^ Men 
adelspartiet med Pozjarskij i spetsen var i hvarje fall starkt nog att 
förekomma en dylik öfverrumpling och att få afgörandet hänskjutet till 
de småningom i Moskva samlade riksständerna, hvilka ju själfva i lika 
mån kunde betraktas som ett Guds redskap vid tsarens korande. För 
att stärka sin ställning mot kosackdemokratin hade man kallat till 
Moskva jämväl de vid stadens eröfring befriade bojarerna, hvilka såsom 
besmittade af polskt väsende förut blifvit tillhållna att draga sig undan 
till sina landtgods.'^ Dessa, främst Mstislavskij, vid hans sida Kurakin 
och Vorotynskij, voro naturligtvis motståndare till kosackernas planer 
och höllo fast vid tanken pä ett utländskt tsarval, ännu sedan Vladislavs 
kandidatur blifvit slutgiltigt aflyst. Pozjarskij mötte därför inga oöfver- 
vinneliga svårigheter, då han sökte vinna dessa magnater för den dyna- 
stiska politik, som han i Jaroslavl hade inaugurerat. 

Redan i slutet af nov. 161 2 hade ett sändebud från De la Gardie 
och de novgorodska myndigheterna, Bogdan Dubrovskij, infunnit sig i 
Moskva, där han hade att förtrösta Pozjarskij om den svenske prin- 
sens snara ankomst till Ryssland. Han fann adelslandtvärnet alltjämt 
hålla fast vid Karl Filips kandidatur; och man var redan betänkt att 
utse medlemmar i den beskickning, som skulle sändas för att mottaga 
honom vid gränsen. '"^ Under tiden afvaktade De la Gardie med spän- 
ning det budskap från hofvet i Stockholm, som skulle sätta honom i 
stånd att gifva det svenska partiet i Moskva bindande löften i fräga 
om det dynastiska anbudets mottagande och tiden för Karl Filips resa. 
Den 26 dec. 161 2 erhöll han ändtligen det efterlängtade beskedet, att 
prinsen åtföljd af fullmyndiga svenska kommissarier före sista febr. 161 3 
skulle anlända till Viborg. I enlighet med konungens befallning af- 



' Nouveaux docuuietits, s. 61. 

* Ib., s. 60 f., 45. Af Dubrovskijs berättelse framgår tydligt, att dessa bojarer 
fingo kallelse att infinna sig i Moskva redan i dec. 1612, icke först i febr. 161 3, såsom 
Platonov s. 563 efter den som vanligt vilseledande krönikeframställningen uppgifver. 

^ Nouveaux documents , s. 46. 

— 19 - 



2l6 HELGE ALMQUIST 



färdades omedelbart till Moskva en budbärare, Feodor Boborykin, med 
kopior af de kungliga brefven och med maning till landtvärnet att enligt 
sitt löfte skicka sändebud att möta hertigen och träffa närmare aftal om 
tsarvalet. Men på de infödda novgorodska myndigheternas tillstyrkan 
uteslöt De la Gardie vissa delar af konungens budskap, i hvilka det 
talades om afstående af land och fästningar till Sverige i vederlag för 
dess lämnade undsättning; dessutom sökte han i lämpliga ordalag för- 
klara och undskylla dröjsmålet med prinsens ankomst. Den svenske 
ståthållaren hyste. så mycket säkrare förhoppningar, att det moskoviti- 
ska herrskapet skulle stå fast vid sina erbjudanden, som dess egen väl- 
färd och framtid berodde däraf, hvarjämte det nyligen åter afvisat alla 
närmanden från den polske konungen och hans son.* — Boborykin blef 
såsom ombud för det novgorodska herrskapet och dess svenska beskyd- 
dare väl mottagen och undfägnad af adelslandtvärnets ledare.^ Det 
budskap, som han framburit, kom naturligtvis att träda i förgrunden 
vid den fortsatta striden mellan valförsamlingens och landtvärnshärens 
båda partier. 

I jan. 1613 torde de olika ländernas representanter ha hunnit an- 
lända till Moskva i tillräckligt antal, för att riksförsamlingen skulle 
kunna skrida till fullt ordnade förhandlingar. Hvardera partiet hade 
säkerligen inom sig kommit till enighet om de kandidater, som slutgil- 
tigt skulle uppställas, Karl Filip och Mikael Romanov, men i valstriden 
formulerades denna motsats som en principfråga, huruvida en utländing 
eller en landets son borde väljas till tsar. Och därvid framträdde furst 
Dmitrij Michajlovitj Pozjarskij frimodigt och utan baktankar som måls- 
man för adelslandtvärnets uppfattning, att den svenske prinsens val 
utgjorde enda räddningen undan inre anarki och polska invasionspla- 
ner. Han framhöll kraftigt, att Ryssland icke haft anledning rosa sina 
sista inhemska tsarers regemente och att det under den svenskfödde 

' De la Gardie till Gustaf Adolf, Novgorod 17 jan. 161 5. Kop. Dor/>. UB. Jfr 
Ax. Oxenstiernas Skr. och Br. 11: 5, s. 21 f. 
-' Nouveaux docunients, s. 51. 

— 20 — 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 21 J 

tsarens spira skulle kunna samla sina splittrade krafter mot de polska 
riksfienderna. Om man i dårskap valde en infödd herre till tsar, skulle 
svenskarna blifva Rysslands fiender, och man skulle ha att bestå en 
förtviflad kamp både mot Sverige och mot Polen samt ohjälpligt söndra 
Novgorod från det öfriga Ryssland.^ 

Kosackpartiets bästa argument mot Pozjarskijs åskådning hämtades 
säkerligen alltfort från de misstankar, som den svenska uppskofspoliti- 
ken i tsarvalsfrågan tidigt hade framkallat. Konung Sigismund hade 
på liknande sätt slösat med falska förespeglingar för att till sist afslöja 
sina verkliga illfundiga afsikter; det gällde därför att icke alltför mycket 
bygga på kättarnas löften. 

Adelspartiets ställning synes efter Boborykins ankomst till Moskva 
ha varit mycket stark, och det synes till och med en tid ha behärskat 
valförsamlingen, sedan också Trubetskoj i denna fråga svikit de kosacki- 
ska idealen och låtit sig öfvertyga af sina ståndsbröders argument. 
Den svenske prinsens ankomst till gränsen ansågs omedelbart förestå- 
ende, och adelspartiets ledare hade redan öfverlagt om den blifvande 
hälsningsbeskickningens sammansättning, hvarvid vojvoden i Torzjok furst 
Bieloselskij på egen ansökan utsågs till en af dess medlemmar." Man har 
därför skäl att sätta tro till källornas bestämda uppgift, att valförsam- 
lingen under adelspartiets påtryckning uttalat sig ejnot ett inhemskt 
tsarval, ehuru detta visserligen står i diametral motsats till den senare 
förfalskade kröniketraditionen. ^ Ett dylikt principiellt beslut innebar 
för öfrigt endast ett återupptagande af en tidigare moskovitisk valför- 
samlings ståndpunkt: efter tsar Vasilijs afsättning år 16 10 hade samma 
beslut föregått Vladislavs utväljande till rysk tsar.* Under förhanden- 
varande omständigheter är beslutet för öfrigt närmast att fatta som en 
konfederation, efter polskt mönster, af det öfverlägsna svenska partiet. 



^ Noui>eaux documents, s. 56 f. 
•' Ib., s. SI- 

^ Notiveaiix docianents^ s. 50 f. 
■* Platonov, s. 451. 



2l8 HELGE ALMQUIST 



ty kosackdemokratin kände sig naturligtvis icke bunden af detsamma 
och fattade måhända på sitt håll ett motsatt beslut/ 

Riksförsamlingens principiella beslut om ett utländskt tsarval kom 
till stånd 7 febr. 1613, men den nye tsarens formliga korande uppsköts 
till månadens slut. Detta förklaras helt naturligt däraf, att man afvak- 
tade den svenske prinsens ankomst till gränsen inom denna frist, hvil- 
ken sammanföll med det af det svenska hofvet betingade uppskofvet.^ 
Men man hade därmed också gifvit det tillbakaträngda kosackpartiet 
tid att stärka sin ställning till det sista afgörandet. De två följande 
veckorna användes å ömse sidor till en omfattande och förbittrad agi- 
tation både i Moskva och i rikets olika landsändar. Dessas represen- 
tanter besökte sina hemorter för att insamla petitioner i önskad rikt- 
ning; hemliga agenter utskickades för att bearbeta folkmeningen och 
draga partianhängare till Moskva. I kosackdemokratins tjänst arbetade 
säkerligen en god del af prästerskapet; den gamla förbindelsen mellan 
kosackerna och Troitsaklostrets brödraskap bestod alltjämt, och Palitsyn 
utvecklade en ifrig verksamhet som intrigör och folktalare. Den trånga 
konfessionssynpunkten måste naturhgtvis stämma honom och hans ge- 
likar ogynnsamt mot Karl Filips kandidatur liksom förut mot Vladislavs.^ 

Inom kosackkonfederationen steg upphetsningen i samma mån, som 
den utsatta valfristen led mot sitt slut; med oerhörd spänning afvaktade 
båda partierna budskapen från Novgorod, hvilka hvarje ögonblick kunde 
förmäla den svenske prinsens ankomst till gränsen. Kosackdemago- 
gerna kommo därvid på den för dem helt naturliga tanken att genom 
en våldsam kupp med ens afgöra den sväfvande frågan efter sitt sinne. 
Tiden befanns vara inne för hotande kosackiska demonstrationer mot 
den tredskande valförsamlingen i Kreml, och det kom därvid till häf- 



' Genom en sådan tolkning af händelseförloppet 7 febr. 161 3 kan man i viss 
mån förena den samtida r\ska relationens uppgifter (Nouveaux documents IV) med 
den officiella rikskrönikans. 

» Fristens bestämmande till 14 dagar är säkerligen endast ett påhitt al den senare 
traditionen i syfte att som vanligt fördölja sakernas rätta sammanhang. 

ä Om agitationen i febr. 161 3: Platonov, s. 563 f. 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 219 

tiga uppträden mellan adelspartiets ledare och kosackdemokratins tal- 
män. Man utslungade mot bojarerna den försåtliga anklagelsen, att de 
icke önskade någon inhemsk tsar, emedan de själfva ville föra regemen- 
tet och hafva hand om statskassan; för att främja egna intressen tve- 
kade de icke att bringa landet under främmande lydno, såsom de re- 
dan tillförene gjort. Kosackerna däremot, som belägrat och befriat 
Moskva, lämnades utan lön för sina vedermödor och måste alltjämt 
utstå nöd och umbäranden. De ämnade emellertid icke finna sig häri, 
utan önskade erhålla en herre, som utan njugghet lönade dem för de- 
ras möda. De ville därvid icke veta af någon annan än Mikael Ro- 
manov, hvilken vore nära släkt med den afsomnade tsar Feodor och 
åt hvilkens fader denne på dödsbädden testamenterat sin krona. — Då 
alla högpolitiska argument mot ett val af kosackdemokratins utkorade 
sålunda lämnade de sanna ryssarna oberörda, framhöll man från bojar- 
partiets sida hans ungdom såsom ett sista skäl att icke anförtro honom 
maktens ansvar, som han själf och hans anhöriga, genom att hålla sig 
undan i Kostroma, visade sig ingalunda eftersträfva. Men då Pozjarskij 
och hans meningsfränder med denna motivering sökte vinna åtminstone 
en tids uppskof med den slutliga valhandlingen, förstärktes naturligtvis 
kosackdemagogernas misstankar, att man endast ville förhala tiden i 
afvaktan på det åtrådda budskapet från den svenska gränsen. Kosacki- 
ska pöbelhopar hetsades till våldsamma demonstrationer mot Pozjarskij s 
och Trubetskojs bostäder,^ och till sist trängde sig pockande kosack- 
deputationer in i riksförsamHngens öfverläggningsrum på Kreml med 
förklaring, att de icke ämnade draga sig tillbaka, innan Mikael Roma- 
nov blifvit vald. Under sådan våldsam påtryckning fattade riksförsam- 
lingen ändtligen (21 febr. 161 3) i någon form ett beslut, som kunde 
utgifvas för den unge kosackgunstlingens enhäUiga korande till tsar." 
Valets utgång kungjordes skyndsamt (25 febr.) i skrifvelser till de 
olika landsorterna, hvarvid betecknande nog hvarken Pozjarskij och 

1 De la Gardie till Gustaf Adolf 13 apr. 161 3. Kop. Dorp. UB. Efter samma 
källa WiDEKINDI, s. 488. 

'^ Nouveaux docu?nents s. 61 f. 

— 23 — 



220 HELGE ALMQUIST 



Trubetskoj eller den vördnadsvärde Mstislavskij framträdde som val- 
församlingens talmän inför menigheterna; de funno en ersättare i me- 
tropoliten Kirill, som redan i Jaroslavl varit »den heliga församlingens» 
öfverherde. Valet framställdes emellertid från första stund som ett ge- 
nom Guds nådiga försyn enhälligt beslut, hvilket ändtligen skulle befria 
landet från de papisters och lutheraners besmittelse. Den polske lik- 
som den svenske konungens afföda hade man uteslutit, emedan den 
förre härjat landet och förgripit sig på den rättrogna kyrkans bekän- 
nare, den senare åter svekfullt satt sig i besittning af Novgorod.^ — Det 
betecknar en betydelsefull vändning i händelsernas utveckling, att Sveri- 
ges konung sålunda för första gången formligen likställes med Polens 
såsom rikets och ortodoxiens fiende. 

För det segrande kosackpartiet och dess prästerliga tillskyndare 
återstod ännu det svåra värfvet att öfvertala Mikael och hans målsmän 
att mottaga den vanskliga upphöj elsen. En högtidlig beskickning af- 
färdades i sådant syfte till Kostroma (2 mars 161 3), hvarvid Pozjarskij 
och bojarpartiets öfriga ledare icke kommo i fråga som deltagare, eme- 
dan de antingen själfva undanbådo sig äran eller af kosackdemagogerna 
icke aktades värdiga.^ Men Marfa och hennes son ställde sig alltjämt 
afvisande mot kosackernas påträngsamma erbjudanden, som vid detta 
tillfälle eller måhända tidigare rent af togo formen af ett försök att med 
våld enlevera den motspänstige. '^ Den furstliga nunnans hållning i denna 
sak är fullt förklarlig, ty de förtroliga underrättelserna från Moskva 
hade säkert upplyst henne om valets verkliga förlopp, och hon måste 
därför tveka att kasta sin son in i de vanskligheter, som de föregående 
partistriderna tycktes göra oundvikliga. Vid sidan af detta bestäm- 
mande motiv inverkade kanske också vissa farhågor för det öde, som 
polackernas hämndlystnad kunde komma att bereda den fångne Filaret 



» Sobr GG III, s. 5 f., II f. 

" Denna sak är i hvarje fall högst naturlig, sedd från de förutsättningar, som jag 
ofvan klarlagt. På den hittills erkända traditionens ståndpunkt har man däremot haft skäl 
att finna den förvånande och oförklarlig. Zabihlim, J//«;>/ / Pozjarskij, s. 113. 

' De la Gardies cit. bref till Gustaf Adolf 13 apr. Efter samma källa Widf.kindi, 
s. 488. 



TSARVALET AR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 221 

säsom fader till Vladislavs segrande rival. ^ I hvarje fall voro Marfas 
och hennes sons betänkligheter så uppriktigt menade som möjligt, och 
deras uppträdande har ingen likhet med Boris Godunovs och hans mo- 
ders förställda tvekan vid tsarvalet 1598.^ För de häftiga påtrycknin- 
garna och de täta förmaningarna från kosackernas prästerliga talmän 
gåfvo de dock på sistone verkligen efter (14 mars 161 3). Men endast 
långsamt och med omvägar ända bort till Jaroslavl företog Mikael re- 
san till tsarstaden, dit bud på bud från den väntande menigheten kal- 
lade honom. Hans målsmän använde säkerligen tiden till att söka 
skaffa så betryggande garantier som möjligt för att icke partistriderna 
åter skulle flamma upp kring den nykorade tsarens person, och de hade 
i det afseendet att först försäkra sig från det tillbakaträngda, men in- 
galunda vanmäktiga bojarpartiets sida. Pozjarskij, Mstislavskij och de- 
ras meningsfränder kunde å sin sida icke med gladt mod svära Mikael 
trohet, om de icke vunne visshet, att inga farliga efterräkningar för de- 
ras insats i valstriden väntade dem och att de icke under kosacktsa- 
rens regemente skulle nödgas offra både personligt inflytande och rätts- 
säkerhet. Från de segrande kosackdemagogernas sida hotades de af 
tvångsåtgärder, och åtminstone Pozjarskij hölls en tid under bevakning.^ 
Men med hänsyn till den nye tsarens hållning befanns dylik repression 
i längden vara olämplig såsom medel att skapa den allmänna enighet, 
som enligt valkungörelsernas fiktion ständigt varit rådande. Kosack- 
demagogerna synas icke ha motverkat det begynnande närmandet mel- 
lan tsaren och bojarpartiet, ehuru de naturligtvis icke voro upplysta om 
dess verkliga innebörd. I början af april 1613 hade bojarrådet med 
Mstislavskij i spetsen återfått inflytandet på riksstyrelsen och trädt i 
offentliga förhandlingar med tsaren och hans målsmän.* Senare sände 



1 Markevitj, s. 196 f. 

- Jfr Waliszewski, s. 447. En annan sak är, att den officiella berättelsen om 
valet i stora delar kalkerades efter den motsvarande från 1598; jfr Bielokurovs an- 
märkningar i CtenOIDR 1906: III, s. 6 f. 

•'' Nouvemix documetits, s. 57. 

* SoLOViEV II, s. 1047. 

— 25 — 



222 HELGE ALMQUIST 



Pozjarskij och Trubetskoj ett ödmjukt bref till tsaren, hvilket innehöll 
deras fullständiga underkastelse och bön om säkerhet att fa träda för 
sin herres ansikte.^ Helt säkert hade tsaren då redan afgifvit de löf- 
ten, hvilka bojarpartiets ledare fordrat som villkor för sin underkastelse; 
i en eller annan form hade han förpliktat sig till glömska af det fram- 
farna och till rättskipning utan godtycke samt lofvat att i viktigare 
ärenden på gammalt sätt höra bojarrådet. ^ 

Efter denna uppgörelse med bojarpartiet vågade den nye tsaren 
efter ett långvarigt kringflackande ändtligen taga sin hufvudstad i besitt- 
ning (2 maj 161 3). Till hans vederbörliga legitimering skyndade man 
att uppsätta en högtidlig valurkund, ^ hvari han i salvelsefulla ordalag 
firades som de gamla tsarernas rätte afkomling och hans val framställ- 
des som en akt af sann fromhet och enig fosterländsk nitälskan. I 
omedelbart sammanhang med valhandlingen omnämndes det, att den 
svenske konungen tillförene hade manat de ryska ständerna att icke 
taga en polsk prins eller annan utländing till tsar, utan välja någon af 
sina inhemska herrar, med hvilken konungen i sådant fall ville lefva i 
fred och sämja.'* Man fann sålunda stöd för den segrande dynastiska 
politiken äfven på det håll, där den kvästa adelsoppositionens planer 
tycktes från begynnelsen böra haft en obetingad förespråkare. Med tungt 
hjärta måste dess ledare, Mstislavskij, Kurakin, Pozjarskij, med sina 
namn besegla denna urkund och därmed också domen öfver den dy- 
nastiska politik, för hvilken de kämpat. 

Den nye tsarens kröning uppsköts en tid i den fåvitska förhopp- 
ningen, att hans i Polen fangne fader på något sätt skulle kunna åter- 



' Ib. II s. 1050. 

' Hufvudkällan är Strahlenberg, s. 209, hvilkens uppgifter kunna sammanställas 
med en notis hos Kotosjichin, se därom Bauer s. 19 f., 29 f. och Markevitj, s. 369 f. 
Waliszewski s. 449 f. ; Platoxov n. 253 (afvisande). Under hänvisning till de förres 
på denna punkt grundliga utredningar nödgas jag här förbigå en närmare granskning 
af kapitulationens förmodliga innehåll. 

" Sobr G G I, s. 599 f., mer kritiskt ånyo utgifven af Bielokurov i t/enO/I)/\! 
1906: III, s. I f. 

* B1ELOKUROVS ed. s. 45. — Jfr Svcrge och Ryssland i^g^— 161 1 ss. 198, 212, 229. 

— 26 — 



TSARVALET ÅR 1613. KARL FILIP OCH MIKAEL ROMANOV 223 

bördas till Ryssland och assistera vid den högtidliga akten. ^ Men när 
den omsider kom till stånd (11 juli 1613), gjordes den till en formlig 
uppvisning af bojarpartiets fullständiga försoning med tsaren. Mstislavskij, 
Pozjarskij och Trubetskoj deltogo i de högtidliga ceremonierna och bi- 
drogo underdånigt, såsom handhafvande riksklenoderna, till det nya tsar- 
dömets triumf^ Men Moskvas befriare blefvo ingalunda därefter hugnade 
med belöningar och nådesvedermälen af den art, som deras förtjänster 
om riket hade kunnat betinga; den nya dynastien glömde icke, hur 
sent och motvilligt de låtit sig värfva i dess tjänst. Pozjarskij bekläd- 
des visserligen med bojarvärdigheten, förmodligen i enlighet med något 
tidigare hemligt aftal, men han erhöll icke den uppmuntran i form af 
nya förläningar och beställningar, hvarmed de moskovitiska tsarerna 
annars alltid plägade bestå sina trogna tjänare. Om Trubetskoj i detta 
fall blef något lyckligare lottad, så berodde detta på kosacktsarens und- 
seende för kosackhetmanen och på hans hänsynstagande till de fria 
brödraskapen själfva, hvilka ju först på sistone emanciperat sig från sin 
mästares politiska ledning.^ 

Dylika märkliga tecken till de öfverståndna brytningarnas efter- 
verkningar glömde den nya dynastiens litterära handtlangare att utplåna 
eller omtyda, då de gingo att skrifva tsarvalets historia och förhistoria 
i angelägnare syften än det att upplysa, hur det hela egentligen gått 
till. Den historiska legend, som de i stället skapade, har emellertid 
troget vårdats af den nationella häfdateckningen,* och i brist på tillför- 
litligare källor har den i väsentUga delar måst godtagas, visserligen 



^ Nouveaux documeiits s. 57. 

2 SoLoviEV II, s. 1050 f. 

•■' Jfr Zabielin, s. 112 f. hvilken från sina förutsättningar finner Pozjarskijs åsido- 
sättande sällsamt och gör ett försök att bortförklara det. 

■» Betecknande är i detta afseende Ilov.\jskijs hårda dom (s. 322) öfver Bauer, 
«en af de baltiska russofoberna», hvilken »ytlige iakttagare» vågat påstå, »att Mikael 
blifvit vald endast tack vare en skicklig intrig, på grund af sin ungdom och obetyd- 
lighet och med bullersamt understöd af den vilda soldatesken och kosackerna.» — 
Bauers skarpblick i detta fall torde framgå af min ofvan lämnade framställning, ehuru 
han måst stödja sin bevisföring på mycket vacklande grund och alldeles förbisett den 
svenska tronkandidaturens betydelse. 

— 27 — 



224^ HELGE ALMQUIST 



under reservation, äfven af kritiska forskare i och utom Ryssland. Och 
då en sen eftervärld reste Pozjarskijs och Minins staty på Moskvas 
torg, anade den icke, att den hyllade icke blott de polska inkräk- 
tarnas besegrare, utan också den märklige statsman, som med sin dy- 
nastiska politik velat rädda den moskovitisk-novgorodska riksenheten 
och samtidigt anlita svensk hjälp till samhällsordningens återupprättande 
— i det sjuttonde århundradet som på Ruriks tid. 



28 — 



Gustaf Adolfs planer på landtregeringens organisa- 
tion 1623-1624. 

Af Karl Arvid Ed in. 

Att Gustaf Adolfs regering bildar en af de allra märkligaste epo- 
kerna i det svenska statsskickets och särskildt den svenska statsförvalt- 
ningens historiska utveckling, är ett allmänt kändt faktum. På den per- 
sonliga kungamaktens grundval uppförde han ett storartadt system af 
ämbetsorganisationer, med noggrant afvägda kompetenser, uttryckta i 
edsformulär och kontrollbestämmelser, där ansvaret steg för steg aflös- 
tes genom allt högre ämbeten, för att slutligen stanna hos konungen själf. 

Helt naturligt har detta organisationsarbete mest uppmärksammats 
på centralregeringens område, där det på ett uttömmande sätt behand- 
lats af Edén.^ För det mål, som åsyftades, var emellertid en omskap- 
ning äfven af landtregeringen absolut nödvändig, ty därförutan skulle 
en nyordnad centralregering snart komma att hvila på en skäligen osä- 
ker grund. 

I själfva verket är också Gustaf Adolfs regering lika epokgörande 
för landtregeringens organisation som för centralregeringens. Det har 
den blifvit hufvudsakHgen genom sina landshöfdingeinstruktioner, men 
äfven genom sina stadgar och memorial för städernas styrelse, sina 



1 Den sv. ccntrah-egeri/igens utveckl. till kollegial organisat. (1602 — 1634). 
Hist. Stud. — 1 — 15 



226 KARL ARVID EDIN 



skjuts-, post- och hospitalsordningar, sina hemmanstilldelningar till mili- 
tären o. s. v. 

Allteftersom instruktionerna för ståthållare och landshöfdingar ut- 
vecklades till större utförlighet och allmängiltighet, kom deras ämbete 
att mer och mer i sig samla alla landtregeringens viktigaste moment, 
på samma gång ur detsamma och under dess omedelbara kontroll ut- 
dififerentierades specialämbeten för statslifvets olika hufvudområden, mot- 
svarande de centrala ämbetsverken. På så sätt uppstodo tendenser till 
en fullkomlig parallelism mellan central- och landtregering. Landshöf- 
dingen kom så småningom att inom sitt område, sitt län, inta en ställ- 
ning något liknande den, konungen intog inom hela riket, såsom tydligt 
framgår af §§ 6 och 7 i 1635 års landshöfdingeinstruktion ^ och af Axel 
Oxenstiernas yttrande om landshöfdingarna såsom vicekungar i sina 
provinser, citeradt i rådet den 28 mars 1636.^ Ja, de provinsiella äm- 
betsmännen vid landshöfdingens sida, åtminstone landsbokhållare och 
sekreterare, kommo att betraktas såsom jämte honom bildande ett slags 
provinskollegier, alldeles ex analogia med de centrala kollegierna.^ Den 
moderna staten kunde ej längre vara betjänt med de gamla feodalståthål- 
larna. De måste omvandlas till moderna ämbetsmän, hvilka konungen 
kunde helt ha i sin hand, ungefär på samma sätt som han långt tidigare haft 
fogdarna. På landshöfdingarna kunde ju också långt mera omfattande och 
delikata uppgifter läggas än på dylika underordnade tjänstemän. Ännu 
betydelsefullare var dock, att i samma stund landshöfdingarna helt inord- 
nades i ämbetssystemet, kunde den tidsödande och osäkra omedelbara 
kontrollen öfver de underordnade tjänstemännen öfverflyttas från cen- 
tralregeringen till landshöfdingarna. Det var ett mycket stort steg 
framåt. Öfverflyttandet af det samlade ansvaret för statsarbetet inom 
provinserna på landshöfdingarna, först och främst i allt hvad som rörde 
kammarverket, är den egentliga och blifvande innebörden i Gustaf Adolfs 



' Styffe, Instriiktiotier för landtrei;cri7i<ren, s. 193. 

» Sv. riksrådets prot., VI: i, s. 158—139, cit. af Odhner, Sv. inre hist. uml. 
dr. Christinas förmyndare, s. 175. 
' Odhnf.r, a. a., o. s. 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANLSATION 22/ 

omorganisation af landshöfdingeämbetet. Utskiftandet af de speciella upp- 
gifterna på särskilda ämbeten tillhör hufvudsakligen förmyndarerege- 
ringen. 

Visserligen heter det redan i instruktionen för Sven Månsson Eke- 
trä såsom ståthållare öfver Kalmar län, den 14 april 1618: »Och på det 
så wäll H. K. M:tz ärender och Befalninger desto wissare mage gåå 
för sigh, Så och Stådthollarens myndighet Blifwa wid macht, då will 
H. K, M:tt, att alle Fogter vti Calmare Lhän skole sigh effter inge 
annars, än H. K. M:tz ägne och der näst Stådtthollarens Befallninger rätta, 
Ty will H. K. M:tt, att alle de anordninger, och huad som i Cammaren 
giörss, skolie effter denne dagh ställas och förskickas till Ståtthollaren,» ^ 
och visserligen inskärpes denna ståthållarnas myndighet öfver fogdarna 
ännu kraftigare i Kongl. Maj:ts Memorial för Ståthållarne om uppbördsver- 
ket, dat. Stockholm den 6 apr. 1620, § 10, där det t. o. m. heter, att »inga be- 
fallninger eller anordninger skole her effter skee till fougderne, Arrendato- 
rerne eller andre Slijke, så myckett opbördh och vttgift widhkommer, vthan 
till Ståtthollaren, huilken sedan skall befahle Fougden eller Arendatorerne 
drijfua hoos honom, att dett effterkommes, och wetta, som sagdt ähr, be 
skedh derom (fogdarna skulle hvar fjortonde dag avisera till landshöfdin- 
gen) och sådant alltt för den orsak skuldh, att fougderne icke åtskillige 
befallninger mage praetendera och förewenda.»^ Härigenom var dock en- 
dast ett första, om än mycket viktigt, steg taget mot öfverflyttandet af 
hela det finansiella ansvaret för länet på landshöfdingen. Det nästa 
var, att åt landshöfdingarna öfverlämnades rätt och plikt att rekommendera 
fogdar och arrendatorer till kammarrådets utnämning samt att uppsöka 
lämpliga personer, bosatta i orten, som kunde ställa borgen för arren- 
datorerna (två löftesmän för hvar). När denna viktiga princip genom- 
fördes, är ej godt att säga; i 1620 års uppbördsmemorial finnes ingen 
antydning därom, men redan i ett memorial för kammarrådet af 17 juli 
162 1 heter det i § 6, att arrendatorerna skola tillhållas att betala sina 



^ Styffe, a. a., s. no. 
* Styffe, a. a., s. 147. 



3 — 



228 KARL ARVID EDIN 



arrenden på utsatt dag, »och der dedh af någon försummas, apprehen- 
dera och sättia löfiftesmännerne genom ståthållaren, der under de sittne 
äro, hvilka (d. v. s. arrendatorerna och, om de fallera, borgesmännen) 
skole wara förplichtade att betala H. K. M:t bådhe kapital och 
pålupne räntor.»^ Här säges det dock ej uttryckligen, att dessa löftes- 
män skola uppsökas och presenteras af landshöfdingarna. Troligast är 
t. o. m., att vid den tiden landshöfdingarna ännu icke fått detta upp- 
drag. Rätt belysande för öfvergången i detta afseende är ett breffrån 
kammarrådet af den 7 maj 1623 till Johan Månsson Ulfsparre, ståthål- 
lare öfver Norrland. Kammarrådet skrifver bl. a. »att vi på H. K. 

M:tz allés vår nådige konungs och herres wegnar hafve förpachtadh och till 
Arrende oplåtit Ehrlig och förståndig Peder Andersson, Invånare i Torne 
stadh, medh någre hans Consorter der sammastädes, Torne och Calix 
socknar, efter wår K. B. aff sjelfwe Contrachtet hafwer till att see. Och 
alldenstund han här icke kunne sättie någon nöijactig borgen, Derföre 
begere wij B[roder]wenligen wår K. B. wille der hemme i Stadhen, der 
han boendes ähr, taga wisse Borgensmän, som för summan Cavere wele, 
der han sielf fallerede. Jämvväll och förbe(mel)de Peder Andersson föregif- 
ver, at andre Noorlandsche Städher wele och Arrendere dhe Sochner, som 
under deres Städher lydhe. Hvarföre begere wij Bwenligen, w. K. B. 
wille der om göre sin högste flijtt, att de Sochner, som under Städerne 
privilegerede ähre, mötte af wisse män, som i same Städher boendes 
ähre, blifwe bordt Arrenderede. På dedh H. K. M:tt kan hafwa en wiss 
Summa sigh opå förlåtha. Och der Borgerskapet äro uthi sinnet forbe:de 
Sochner för Ärende beholle, w. K. B. wille skicke en man medh FuU- 
macht af hvar Stadh hijt, som accorderer medh oss om kiöpet.»^ Att 
Johan Månsson, som dock i memorialet af den 17 juli 1621 namnes så- 
som biträde åt kammarrådet (vid räkenskapernas öfverseende), måste 
ha betraktat detta uppdrag som en nyhet, synes också framgå af hans 



' Memorial hivad Kongl. M.tt will, att Cammerådet i H. K. Mttz frdnvaru 
förrätta skole. Actum i lägredh tvedh El/snabben den ly jtilij ähr 1621. Bland De 
(ils ta Cavwierförordningar , K. A. 

- Kainviarens Registr., K. A. 

— 4 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PÅ LANDTREGERINGENS ORGANISATION 229 

svar på skrifvelsen, där det bland annat heter: »och emedhann dett 
ähr någedt befahrliged, hadhe wäll warid af nödhen, att mine käre 
brödher hadhe låthed honom der skafFe sigh löftesmän, förre ähn honom 
sådanne arrendering hadhe förtrodd waridt.»^ 

Det sista steget återstod att taga. Det bestod i ett påbud, att 
fogdarnas räkenskaper ej längre (såsom enligt 16 18 års kammarordning) 
af dem själfva skulle inlevereras till kammaren utan i stället till lands- 
kontoret, till landshöfdingen och landsbokhållaren, för att af dem ge- 
nomgås och revideras, hvarefter de skulle sammanföras i en landsbok 
och med landshöfdingens underskrift aflämnas i kammaren. M. a. o. 
fogdarna skulle ansvara för landshöfdingen men ej inför kammaren, och 
sedan skulle ansvaret för hela länet falla på landshöfdingen. I själfva 
verket var detta sista steg endast en konsekvens af det förut beskrifna, 
landshöfdingens ansvar för de underordnade tjänstemännens tillsättande. 
Den första stadga rörande hela riket, där denna viktiga princip 
fastslås, är Gustaf II Adolfs Ordningh, hwar effter Chronones 
Ränthor vpbäres, förståes, vthgifwes och rede göres skole, 
Såsom och hwadh macht Stådthollerne i Landet ähr aff 
K. M:tt gifwen, Ränthorne att förestå och almogens be- 
swähr att medla, dat. Stockholms Slott den 27 juli 1624.^ Det är egent- 
ligen denna princips fastslående, som bildar kärnpunkten i 1624 års 
ordning, och af de omdömen om den samma, som finnas bevarade från 
samtiden, först och främst dem det särskildt gällde, landshöfdingarna, 
får man den bestämda uppfattningen, att äfven för dem detta stadgande 
stod såsom »ett nytt wärck.» Redan på denna grund är det af stort 
intresse att litet närmare ingå på, huru 1624 års ordning uppstått och 
de meningar, som brutit sig mot hvarandra om densamma. 

Men 1624 års ordning är endast ett led i ett stort anlagdt syste- 
matiseringsarbete, som just vid tiden för dess tillkomst synes ha vun- 
nit en preliminär afslutning, utöfver hvilken Gustaf Adolfs regering icke 



^ Kammarens brefböcket', K. A. 
' Styffe, a. a., s. 169 — 184. 



- 5 — 



230 



KART, ARVID EDIN 



kom väsentligt vidare — en systematisering afseende att i flere omfat- 
tande och allmängiltiga landshöfdingeinstruktioner sammanfatta alla landt- 
regeringens olika sidor och äfven fixera förhållandet till centralregeringen. — 
Utom uppbördsordningen uppgjordes förslag till två andra instruktioner 
eller stadgar, af hvilka det ena i sin enda nu bevarade form bär titeln : 
Instruction och underrättelsse vthi dhe ährenden, som Kon. 
Maj :tt allernådigast hafwer vpålagdt, befaledh och tilbetrodt 
Landzhöfdingen i Östergöttlandh . . . att vthi sitt kall fliteli- 
gen påachta och förrätta^ och det andra: Memorial, huruledes 
Kong. M:tt vill, att Landshöffdingen i Östergötelandh, Lind- 
orm Ribbing, Städernes där i landzändan upkomst förfordra 
och rätta skall. " Alla dessa tre instruktioner äro rätt utförliga och 
alla ungefärligen lika långa (något öfver 20 paragrafer, om man frånräk- 
nar de paragrafer i ordningen och instruktionen, som syssla med kans- 
liets anordning, handlingarnas registrering, förvaring o. s. v.) Ehuru 
både instruktionen och memorialet äro ställda på landshöfdingen i Öster- 
götland, äro de dock på det stora hela afsedda att kopieras för alla 
landshöfdingar ; i den förra finnes en enda liten bisats, som endast kan 
afse Östergötland, i den senare däremot är bortåt hälften af öfvervä- 
gande speciell natur (§§ 13 — 21). 

Memorialet i sin helhet afser endast att närmare utveckla några 
paragrafer i instruktionen. Det har heller aldrig fatt någon mera fram- 
trädande betydelse. Instruktionen däremot är ytterst märklig. Den 
är nämligen ingenting mindre än det förslag, som lades till grund 
för 1635 års landshöfdingeinstruktion, h vilken i sina hufvuddrag kan 
sägas ha varit gällande, ända tills den sista landshöfdingeinstruktionen 
utfärdades, den 10 nov. 1855, och som i betydelse för den följande ut- 
vecklingen alltså fullt kan mäta sig med den, som 1634 års regerings- 
form haft på sitt område. Den har till den grad noga blifvit följd i 
1635 års instruktion, att alla den förras paragrafer utom en enda ha 



' Hand/, ang. kanimarfflrraltn., den lokala organisat., R. A., (afskrift.) 
' Ax. Oxenstiernas skrift, o. brcjuexl. I: i, s. 350 — 537. 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 23 1 

direkta motsvarigheter i den senare, och att de förändringar, som in- 
förts, i stort sedt äro obetydliga. 

Instruktionen är visserligen odaterad, men redan en hastig blick 
på densamma ger vid handen, att den måste tillhöra Gustaf Adolfs re- 
gering. Så t. ex. uttrycken »H. K. M:tt, H. K. M:ts elskelige Gemåhl 
och Lifsarvvinge» i stället för den slutliga instruktionens »H. Mitt.»^ 
Vidare föreskriften att, om konungen doge, »hålla Slodtslåfven, landh och 
städer den tillhanda, som efter arfföreningen i Norköpingh förnyedt och 
stad fest, Cronon arftligen tillfaller och med rätta tillkommer» (§ 4) — 
ungefär lika med de äldre instruktionerna — i stället för 1635 års: »då 
hålla dem Cronan till trogen hända efifter Rijkzens förra besluut, En- 
kannerligen dett, som förledne åhr 1634 den 29 Julij här i Stockholm 
aff Rijkzens Ständer belefifwat är etc. (§ 5). ^ Vid ett rådssammanträde 
den 19 nov. 1635, där den samma är utfärdade instruktionen var före- 
mål för en diskussion mellan rådsherrarna och en del landshöfdingar, 
påminde drotsen landshöfdingarna, »att samma instruction var gjort i 
sahl. Kongl. Maij:ttz tijdh.» Det är tydligen någon redaktion af den då 
gjorda instruktionen, som nu föreligger. 

Den diskussion, som härvid utspann sig, är af ganska stort intresse. 
Det synes först och främst framgå, att instruktionen verkligen tillämpats 
redan under Gustaf Adolfs tid, dock blott till en viss grad, och endast 
såsom ett regulativ, beräknadt för framtiden; drotsens uttryck »ehuru 
väll han för sin person hoUer alt vara gjörligitt, dock allt icke på 2 eller 
3, ja icke på 10 åhr» och »Hafifwe och dee gode Herrer, som nu sittja 
i Senaten, varit Landzhöffdinger», är ganska märkligt, i synnerhet då 
man jämför det med hans yttrande om de nya landshöfdingeinstruktio- 
nerna, när han första gången fick kännedom om deras innehåll (hvarom 
nedan). Särskildt skarpt betonade marsken, att det icke kunde vara 
tal om, att instruktionen skulle »till pricka efterkommas och efifectueras» 

^ Observeras må, att Gustaf Adolfs gemål födde sitt första barn, den äldre Chris- 
tina, i oktober 1623, och flickan dog redan i september följande år. Vill man lägga 
någon \'ikt vid ordet lifsarfvinge — pluralen förekommer äfven — så synes tiden från 
oktober 1623, eller strax förut, vara den äldsta, till hvilken man kan datera handlingen. 

* Styffe, a. a., s. 191 — 193. 



232 KARL ARVID EDIN 



utan endast »secundum perfectionem», och landtmarskalken, Lars Sparre, 
sade, »att alle instructioner kunne intet vara på itt sätt. Ty een annan 
instriiction fordra sjökanterne och en annan landet, som intet är medh 
sjö begripit.» ^ Beträffande de olika hufvudpunkterna i instruktionen, 
så berördes endast frågan om städernas skötsel ; man far väl alltså 
däraf sluta, att detta kapitel ansågs vara särskildt betydelsefullt. 

I Gustaf Adolfs stora instruktionsförslag liksom i 1635 års instruk- 
tion finnes på ett par ställen i fråga om kammarärenden hänvisning till 
»den andre memorialen om Räntesaker». Detta andra memorial är 1624 
års uppbördsordning. Redan det sätt, på hvilket det andra memori- 
alet i instruktionsförslaget ställes tillsammans med detta, tyder på, att de 
båda instruktionerna koncipierats samtidigt. Det aktstycke, som af 
Styffe aftryckts omedelbart efter uppbördsordningen under titel : 
Samtliga ståthållarnes underd. memorial till Kongl. Maj:t 
i anledning af Dess förslager till en allmän instruction och 
till föregående uppbördsordning, ^ bevisar otvetydigt, att de båda 
handlingarna samtidigt förelagts landshöfdingarna till utlåtande. Af de 
anmärkningar, de härvid framställt (mot sju paragrafer af instruktionen 
och åtta af ordningen, den sista afseende äfven instruktionen), framgår, att 
det instruktionsförslag, som förelagts dem, visserligen i det stora hela är 
identiskt med här anförda »instruction och underrättelsse» för landshöf- 
dingen i Östergötland (så t. ex. ha alla de af landshöfdingarna framdragna 
paragraferna icke blott i hufvudsak samma innehåll som motsvarande i in- 
struktionsförslaget, utan äfven precis samma ordningsföljd, i motsats mot 
1835 års instruktion), men också, att instruktionen för landshöfdingen i 
Östergötland i några visserligen relativt mindre betydande punkter på grund 
af landshöfdingarnas anmärkningar kommit att fa en skiljaktig form från 
det ursprungligen framlagda förslaget. Det framgår vidare, att äfven upp- 
bördsordningen i stort sedt icke på grund af anmärkningarna underkastats 
några principiella ändringar. Hvad den beträffar, behöfva vi ej, såsom 



' Sv. riksrådets prot. V, s. 531—352. Odhner a a., s. 176. 
' Styffe, a. a., s. 184—190. 

— 8 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 233 

ifråga om instruktionen, med ledning at landshöfdingeanmärkningarna 
framkonstruera en tidigare text, då vi af den ha bevarade ej mindre än 
fyra olika redaktioner, af hvilka den första och tredje i ordningen äro 
försedda med ändringar och tilUägg af Axel Oxenstiernas egen hand, 
den första efter korta anvisningar af Gustaf Adolf själf, och den andra 
och fjärde äro renskrifter af de så rättade texterna.^ Den tredjes ur- 
sprungliga text skiljer sig något från den andras. Den ijärdes är identisk 
med riksregistraturets, med undantag af att en ny paragraf tillkommit 
(§ 24).^ Den text, som förelagts landshöfdingarna, måste ha varit redaktion 2, 

Äfven om landshöfdingarnas anmärkningar knappast kunna sägas 
ha väsentligt influerat på de framlagda förslagens vidare utformning, 
äro de dock af det största intresse, då de ge oss ett sällsynt tillfälle 
att höra särskildt kompetenta samtidas omdöme. 

Det är också kring dessa anmärkningar, supplerade med liknande 
ur annat material, jag valt att gruppera de synpunkter på Gustaf Adolfs 
landshöfdingeinstruktioner, jag velat framlägga i denna lilla uppsats. 
Någon karakteristik af landshöfdingeinstruktionerna alltifrån 16 16 och 
t. o. m. de här omnämnda^ kan ej komma i fråga, redan af den grund, 
att den skulle förutsätta omfattande studier äfven för den äldre tiden. 
Ej ens någon mera ingående jämförelse mellan Gustaf Adolfs äldre 
instruktioner och 1623 — 24 års är att tänka på. Hvad beträffar den 
allmänna instruktionen (som lades till grund för 1635 års), må här blott 
så mycket sägas, att den icke liksom 1624 års uppbördsordning inför 
någon väsentlig nyhet. Dess betydelse ligger egentligen däri, att den 
på ett systematiskt sätt sammanarbetade och utvecklade de äldre till 
något mera allmängiltigt, vidare i dess starka framhäfvande och fixe- 
rande af förhållandet till centralregeringen och i samband därmed dess 
ordnande af landskansli och landskontor, men främst naturligtvis däri, 
att den med få modifikationer upptogs i 1635 års instruktion. 



* Alla bland Handl. ang. kammarförvaltn., den lokala organisat., R. A. 

* Styffe, a. a., s. 184. 

^ Tryckta hos Styffe, a. (2., s. 93—168. 

— 9 - 



234 



KARL ARVID EDIN 



Att de af landshöfdingarna framställda anmärkningarna framkommit 
vid ett verkligt landshöfdingemöte, hållet inför konungen, är tydligt. 
De ha gjorts af »Ståthållarne Samptteligen», hvilket ej gärna kan ha 
skett, utan att de sammanträdt (»samptteligen väl då = alla vid mötet när- 
varande). Återstår så frågan, när detta möte hållits. Att detta ej kan 
ha skett, förrän en rund tid innan uppbördsordningen utfärdades, den 27 
juli 1624, är själtklart. Den första redaktionen af ordningen har en påteck- 
ning, »datum den 4 oktober». Troligen har mötet ägt rum kort efter 
denna dag. Finner man så, att Gustaf Adolf den 14 okt. kallar samtliga 
ståthållare att jämte riksråden (och ett par biskopar) infinna sig i Sträng- 
näs för att bevista Karl Filips begrafning och öfverlägga om en del 
viktiga ärenden,^ och att åtta landshöfdingar, tre inom rådet: Gabriel 
Oxenstierna, Clas Horn och Lindorm Ribbing, och fem utom: Bror An- 
dersson, Bengt Kafle, Svante Baner, Erich Jörensson och Axel Drake, 
jämte riksråden Magnus och Abraham Brahe, Carl Carlsson Gyllen- 
hielm, Axel Oxenstierna och Johan Skytte, förutom tre biskopar, den 
27 nov. 1623 underskrefvo utskottsmötets betänkande i Strängnäs rö- 
rande boskapsskatten, ^ så ligger det ytterst nära till hands att anta, att 
landshöfdingeinstruktionerna förelagts om icke utskottsmötet så åtmin- 
stone en del af de där närvarande, först och främst landshöfdingarna, 
ehuru ingenting finnes bevaradt därom, hvarken bland utskottsmötets 
handlingar, ej heller i det koncept (dat. den 15 nov. 1623), som under 
rubriken Rädslagh finnes bevaradt bland Skytteska papperen.^ Att 
de berörda anmärkningarna framkommit just vid detta möte, synes 
rätt säkert framgå af ett bref från kammarrådet till konungen, dat, 
Stockholm den 2 jan. 1624, där det bl. a. heter: »Sedan, nådigste Ko- 
nungh, wele vvij E. K. M:t underdånigst bedit hafva, att E. K. M:t nå- 
digst wille de Instructioner för Stådthållerne, som i Strängenäs hades 
förhänder, dem nu meddeela låtha, på det de sakerne mage der effter 

' Riksregistr., R. A. 

' Ri/csdags- och Mötesacta^ R. A. 

' Vol. VIII, Skytteska arkivet, Skyttcanum; troligen anteckningar af Skytte från 
någon af de förhandlingar, som förde till det af Hdi-n såsom borttappadt omnämnda råd- 
slaget, Hdkn, a. a. s. 138. 

— 10 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 235 

kunna i tijdh rätta och sedan nöyachtige och sådanc Böker och be- 
skiedh inleggia, som E. K. M:t det nådigst befalt hafifvver. » ^ Af detta 
uttalande framgår också, att kammarrådet nu betraktade instruktionerna 
(väl närmast uppbördsordningen) såsom definitiva, så när som på den 
kungliga underskriften. 

Att äfven landshöfdingarna själfva redan i början af 1624 ansett 
båda de vid mötet framlagda instruktionsförslagen, med de ur förhand- 
lingarna framgångna modifikationerna, för gillade och antagna till efter- 
rättelse, framgår af ett bref från Johan Skytte (å kammarrådets vägnar) 
till Johan Månsson Ulfsparre den 9 febr. 1624, där han bl. a. säger: 
»Min K. B:s tvenne skrififuelsser, Daterade Kopparbärget den 20 och 
Gäfleborgh den 25 januarij, ähre migh den 30 i samme Månat tilhanda 
kompne. Och hvadh tilkommer M. K. B. förfråger sigh om den 28 
Puncht, om alle saker, som ifrån StåthoUerne till hofTuet skriffues, altijdh 
skole dirigeres till H. K. M:t, antingen H. K. M:t tilstädes wore eller 
icke. Så efifter H. K. M:t ännu samme Instruction icke underskrifuitt 
haffuer, kan fördenskuldh M. K. B. till vvijdere H. K. M:tz ratification, 
sigh medh skriffwende så förhålla, som här til skedt ähr, serdeles till 
H. K. M:t och serdeles till Cammaren, vthj dhe saker, som huar för sigh 
fordrar.»^ Detta bref är såtillvida af ett alldeles speciellt intresse, som 
det är det enda jag funnit, där det uttryckligen syftas på instruktionen 
ensam och någon viss paragraf däri; i alla andra, där den omnämnes, 
sammanföres den med uppbördsordningen på ett sätt, som nästan skulle 
kunna tyda på en enda instruktion, hvilken då skulle vara uppbörds- 
ordningen. Termerna instruktion, memorial och ordning brukas eljes 
så tämligen om hvarandra. Den i brefvet af den 9 febr. omnämnda 
paragraf 28 kan emellertid icke tillhöra ordningen, utan rnåste tydligen 
vara det bevarade instruktionsförslagets § 28, som med några mindre 
förändringar motsvarar 1635 års instruktions § 33, hvilken paragraf med 
säkerhet aldrig kom att tillämpas under Gustaf Adolfs regering. 



' Kammat-ens registr. 
' Katnmaretis res^istr. 



236 KARL ARVID EDIN 



Till slut ännu ett bevis på att i hvarje fall ordningen redan strax 
efter Strängnäsmötet betraktats såsom åtminstone preliminärt gäl- 
lande, äfven det hämtadt ur kammarrådets bref; i en skrifvelse till Jo- 
han Månsson af den 19 dec. 1623 finnes följande passus: »Efifter som 
VVår K. B, weet det sitt Embete wara och elliest nu i den nye Instruc- 
tion för alle Ståthållare, vttryckeligen befales, att de schole ware för- 
plichtade H. K. M:tz Ränta i rattan tijdh vthbringa, eller sielffwe dertill 
swara.^ Här åsyftas tydligen uppbördsordningen. 

Innan jag nu går in på att resumera innebörden af Strängnäsmö- 
tet, vill jag med ytterligare några brefutdrag belysa uppkomsten af det 
förslag till uppbördsordning, som förelades landshöfdingarna. Om in- 
struktionsförslagets uppkomsthistoria är mig intet bekant. Såsom förut 
påpekats, innehåller det ju icke heller något väsentligt nytt, utan be- 
står dess betydelse mera i en systematisering af tidigare instruktioner, 
hvilkas paragrafer man med någon möda skall kunna uppleta en smula 
omstufvade här och där, under det att däremot ordningen innehåller 
den väsentliga och redan för samtiden uppseendeväckande nyheten om 
landshöfdingens ansvar för »H. K. M:tz Ränta», hvilkens uppkomst 
alltså är mycket lättare att följa. 

De viktigaste upplysningarna om det första förslaget till 1624 års 
ordning och dess mottagande får man af några bref från Gabriel Oxen- 
stierna, då ståthållare öfver Stockholms slottslän och Upland, till bro- 
dern Axel; för sammanhangets skull vill jag följa dessa bref, ända tills 
Gabriel lämnar sin ståthållarebefattning. Det första brefvet i denna 
fråga är dateradt Upsala slott den 23 aug. 1623. Gabriel berättar, att 
Johan Skytte för några dagar sedan varit hos honom och därvid haft med 
sig »en nyform aff en jordebook och rekenskaper, som efifter denna dagen 
skall göras rekenskaper efifter, medh samt en copia afif en instruction, 
som ståthollerne skall haflfvva sigh att eftterretta». »Berettade migh och», 
heter det vidare, »att min broder skulle instructionen någorlunda för- 
ändra» (något som ju också skedde). Gabriel synes vara allt annat än 

' Kmnmaretis registr. 

— 12 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANLSATION 237 

nöjd med denna nya instruktion (tydligen afses åtminstone närmast 
uppbördsordningen) och räkenskapsform. Han tror icke, att det skall 
finnas tre häradsskrifvare i hela Upland, »som en sådan uthrekningh skall 
göra kunne för de monga fractiones skull, som deruthi finnes», utan for- 
dras i så fall skrifvare från räkningekammaren. Jordeboken med alla 
dess ransakningar kommer också att kräfva en lång tid, förutom att 
därmed följer »inthe ringa både omaak och inwidia», isynnerhet af ransak- 
ningen rörande gods inom frihetsmilen. Till slut heter det: »Belangande 
instructionen befinner jagh denn vara intollerabel för en stotthollare i 
Uplandh, effter som jagh med min b. väl därom taala vill, nhär Gudh 
vill vij komme tillsamman. Men iblandh andre difficulteter, så ähr icke 
dett en denn ringaste att svara till rest och besvär, h vilket jagh aldrich 
uppå migh tager, hvar jagh ähn aldrich skulle bekläda nogott ämbete 
mher; och hvar sigh någon legenheet kunna begiffua, att min b. ville i 
detta fallet haffua mig hoos H. K. M:tt excuserat. Ty jagh medh inge 
rekenskaper ähr vhan att omgå, eij heller migh i denn fhara och even- 
tyr icke begififuer, och helst i denna provincien medh en sådan oflitigh 
consort och maatrötare som Lasse Skytte (underståthållaren) ähr, sed 
de his plura coram» etc.^ 

Af detta bref framgår tydligt, att Gabriel Oxenstierna först i bör- 
jan af augusti fått kännedom om det första förslaget till uppbördsord- 
ningen, och att det förekommit honom som en så stor och för lands- 
höfdingarna farlig nyhet, att han rent af antyder, att han icke vill kvarstå 
i sin befattning, om den nya ordningen skall träda i kraft. Den 20 
sept. skrifver han på nytt, denna gång från Stockholm. Han säger 
bl. a., att han vill snarast möjligt begifva sig till Gripsholm (till konun- 
gen) »och der fordra på afFskedh ifrån denna befallningh. Gudh hielpe 
migh väl herifrån.» Den 9 okt. upprepar han sin afsikt att oförtöfvadt 
komma till Gripsholm (efter konungens befallning). ^ Det följande bref- 
vet är dateradt Vik den 5 dec. Han begär där få veta, om kungen 



^ Ax: Oxenstiernas skrift, o. brefvexL, II: 3, s. 66 — 67. 
"^ a. a., s. 68 — 70. 

— 15 — 



238 KARL ARVID EDIN 



talat om honom, »och huru ded nu bUffuer om mitt ämbete, och ähr 
migh rasten lika, till hvilket H. K. Maij:t täckes migh att bruka, antin- 
gen slått eller land». Af detta bref, som skrifvits omedelbart efter 
Strängnäsmötet, där, såsom snart skall visas, Gabriels synpunkter 
kommit fram i mångt och mycket, synes framgå, att han i h varje fall 
önskade att bli af med landshöfdingeposten öfver Upland och möjligen 
i stället få ett mindre slottslän (Törne och Tälie län). I förbigående 
må såsom ett särdeles frappant exempel på, i hvilken utsträckning Gu- 
staf Adolf använde sina landshöfdingar för rena, inre, politiska uppgif- 
ter, ur samma bref citeras den första punkten : »jag haffuer förfated alle 
de bönders nampn, som till Riksdagenn kunna förschriffues,^ och ähre 
desa vell de förnämste och beskedeligeste danemän, som i alle häreder 
boendes ähre». 

Slutligen yttrar han i ett bref af den 20 juni 1624 på tal om lands- 
höfdingeämbetet sin förhoppning att »oförtöfifva blifua förlossat, alden- 
stundh denna åhrs renta nu tillstundar». Han tror ej, att Clas Horn 
gärna vill »acceptera denna lägenheten», men förmenar, »att han moste 
henne nu väl vedertaga». Brefvet slutar rätt karaktäristiskt för Gabriel : 
»Gudh hielpe migh mann väl hädan. »^ Gustaf Adolf synes slutligen ha 
ledsnat vid alla klagovisorna. Gabriel var ej en den moderna tidens 
man, sådan som han behöfde. Den i juli 1624 fick Clas Horn full- 
makt att vara Ståthållare öfver »Stockholms Slott, Stadh och Uplandh» 
i Gabriels ställe, och heter det i fullmakten: »EUiest skall han sigh rätta 
efter den Ordningh, som wij hafve göra lathet för huar och een Stådt- 
hollere öfver hele Rijkedt.»'^ 

Äfven om Gabriel Oxenstierna först i början af augusti 1623 fick 
kännedom om den nya ordningen, betydde detta dock ingalunda, att 
den först då blifvit koncipierad. Det förefaller t. o. m. troligt, att Gabriel 
var en af de sista landshöfdingarna, som fick det första förslaget sig 



' Riksdagskallelsen till Gabr. Oxenstierna för Upland den 7 dec. 1623. Riksdags- 
acta. R. A. 

' Ax. Oxenstiernas skri/t. o. brefvexl., II: 3, s. 70 — 71, 76. 
" Riksregisir. 

— 14 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PÅ LANDTREGERINGENS ORGANISATION 239 

meddeladt. Så skrifver t. ex. kammarrådet den 5 juli från Hörnings- 
holm till Bror Andersson Rålamb, Ståthållare öfver Örebro slott och 
län, såsom svar på ett hans bref af den 27 juni bl. a. »Så eiFter vvår 
K. B. weeth, hwad ordningh H. K. M:tt wår Allernådigeste Konungh 
och Herre giordt hafvver, i dett at Ståtholerne skulle sielfvve nämpne 
Fougder och Schrifwere och seden af dem Rechenskaperne optage heme 
i Lhänet» etc. och längre ner: »Så ähr vår K. B. iche owetterligit, 
hwad Konungz M:tz nådige wilie ähr, at Ståthollerne skulle alle Rechen- 
skaper vthi deres Ståtholleredöme optage och öfvverssee och sedan heer 
i Cammeren Boken (d. v. s. landsboken) Clarere, med richtige quiten- 
tier och vidimerede Copier alle Lefwereringer effter Anordningen veri- 
ficere.»^ Brefvet måste otvifvelaktigt få anses syfta på ett tidigare ut- 
kast till 1624 års uppbördsordning, icke på den äldre ordningen, 1620 
års. Bror Andersson hade tidigare varit kammarråd,^ och under sin 
tjänstgöring såsom sådan insupit konungens moderna idéer på finans- 
väsendets område. 

Såsom förut framhållits, ha de öfverväganden, som slutligen ledt 
till koncipieringen af 1624 års uppbördsordning, steg för steg framträdt 
i memorial och skrifvelser, så att det slutligen endast återstod att sam- 
manfatta alla prejudikaten i en enda handling. Till en viss grad har 
detta förfaringssätt verkligen också tillämpats ifråga om själfva kardi- 
nalpunkten i uppbördsordningen, bestämmelsen om landshöfdingens an- 
svar för länets ränta. Ett ganska märkligt intyg härom har man i 
landsbokhållaren (»handlingsskrifvaren») för Norrland, Peder Wastessons 
bref till kammarrådet den 5 okt, 1622. Det heter här bl. a. »Till det 
3:6 förmäles och uthi fulmachten, at Ståthållerenn medh handlingzskrif- 
ueren skall optaga af fougderne deres räkenskaper, dem der uthi landz- 
änden öfverrekne, reenskrifue late och i alla måtto clarere, dermedh 
handlingzskrifueren sigh sedan till Rekninge Cammeren schall begifua. 
Deropå iag mig uthi all thienstuillegheet hos Eders Her{lighete)r således uill 

^ Karnvmretis registr. 

^ Han lämnade kammaren i maj 1622. Eden, a. a., s. 222. Om hans fullmakt 
se nedan. 

— 15 — 



240 KARL ARVID EDIN 



ödmiukeligen hafua förklaret : huad räkenskaper af fougderne och arren- 
datorernes rekninger och beskiedh uedkomber, at anamme och probere, 
vvill iag nest gudz tilhielp medh högste flijt (efter det förståndh och för- 
farenhet iag i de saaker kan hafue) efterkomme, således at de så rich- 
tige skole her bliue inlefuererede, medh alle de omstendigheter och be- 
schiedh, såm fougden sielf, der hann her tilstädes uore (eller iag), 
kunde deropå gifue, män det iag skulle migh dermed hijt begifua, der- 
medh begierer jagh thienstuilleligen af Eds Her:r blifue förskonter, ty 
den snöge Ihönen och lägenheeten, iag der hafuer, uill det intet medh- 
gifua at utestå. Och der Eds Herlig:ter det således betenkia uille, kunne 
(let ock wara ett, fördy huadh rast och besuer uthi räkenskaperne fin- 
nes eller giord warder, när han är här öfuer sedder, warde Eds Herlig:r 
Ståthålleren öfver skickendes, huerefter Ståthålleren seden kan förehålla 
Befalningzmennerne, at de sigh deropå uthi landzännden förklare och 
rasten betale.» ^ 

Den i citatet omtalade fullmakten skulle man närmast anta vara 
den för Bror Andersson, Clas Horn och Johan Månsson den 6 juni 1622 
från Sandöhamn af Gustaf Adolf utfärdade ståthållarfullmakten (strax 

före afresan till Lifland), där följande passus finnes: » och elliesth 

vthi alle måtto rätte sigh efifter den Instruction, som wij andre wåre 
StådthoUare gifuidt hafue, den honom framdeles skall tillstelltt blifue. 
Desslijkesth skall han och wara förplichtadt, att vthi dett Lähn, som 
wij honom ombetrodt hafue, optage och clarere Fougdernes Räcken- 
skaper och sedan senda dem vthi rettan tijdh till wår RäkningeCammar, 
och derhooss huar fiorttonde dagh advisere wårtt Cammerådh om Vpbör- 
der och Vthgiffter, och huadh som vthi huar befallningh vthi förrådh 
finnes, om huilket vthi Instructionen widare förmäles skall. »^ Den först 
omnämnda instruktionen kan knappast vara någon annan än den för 
Christofier von Wernstedt m. fl. den 6 april 1620 utfärdade. Men där 
heter det t. ex. i § 10: »Ståtholleren skall och tillhoUa Fougderne der 



' Kammarens brejböcker, året 1622, K. A. 
■ Riksregistr. 

— 16 - 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 241 

vthi Landzenderne, att dhe i Rattan tijdh oppbäre och effter H. K. M:tz 
förordningh lefrere Cronones Ränta, och sedan i Rattan tijdh hwartt Åhr 
göre Räkenskap derföre i Cronones Räkne Cammer.»^ Häremot synes 
fullmaktens senare del strida, där landshöfdingen förpliktas att upptaga 
och klarera fogderäkenskaperna och därefter försända dem till kamma- 
ren. Då det utlofvas, att de nyutnämnda landshöfdingarnas instruktioner 
äfven skola upptaga denna bestämmelse, måste det alltså betyda, att 
1620 års stora instruktion skall i någon mån omarbetas. Ytterligare 
något få vi veta om denna påtänkta omarbetning genom ett bref från 
kammarrådet, den 2 aug., till konungen, som då befann sig i Lifland, i 
hvilket det bl. a. heter: »Men för al tingh hafwe wij oss der om wijhn- 
lagt, at den inrittne owanen medh Befallningzmännernes oppehållende, 
som åhrligen här i Stockholm giöre deres Räkenskaper, måtte såleedes, 
effter såsom Es K. M:t nådigst för sitt afreesende menthe, afskafifes, att 
Stådthållerne här effter sielffwe hemma hoos sigh först optage dem, och 
seden de hadhe dem medh deres tillförordnede Secreterer öfifwerseedt, 
försende dem till Cammeren, alt till den ändhe, at Fougdherne icke 
måtte liggie här hela åhret omkringh, som här till hafwer vvarit wanth 
och brukeligit. Och der någre feell wore i be:te Räkenskaper, att Stådt- 
hållerne dem då först der hema i Landzende(r)ne antingen rättade eller 
och, der dee så groffwe wore, at dee icke rättas kunde, at Fougterne, 
effter noga ransakning här oppe, måtte då der före plichte.»^ 

Tydligen har den viktiga punkten om fogderäkenskapernas »pro- 
bering» hemma i länet i stället för i Stockholm strax före konungens 
afresa varit föremål för muntliga öfverläggningar med kammarrådet. 
Den enda handling, som finnes bevarad som resultat däraf, synes vara 
ståthållarfullmakten af den 6 juni. Åtskilligt i Peder Wastessons bref 
tyder emellertid på, att den fullmakt, öfver hvilkens »besverlige punchter», 
honom i hans tjänst »pålagde att förrätta», han klagar så öfverljudt, 
möjligen kan vara ett koncept till bokhållarefullmakt, afsedd att supplera 



^ Styffe, a. a., s. 154. 
* Kanunarens 7-egistr. 

Hist. Stud. — 17 — 16 



242 KARL ARVID EDIN 



landshöfdingens, hvilket förelagts Peder Wastesson antingen vid hans 
ankomst till kammaren, där han troligen själf inlämnat sin inlaga, eller 
också af Johan Månsson å kammarrådets vägnar, då han sammanträf- 
fat med honom. ^ Hur som hälst vore det ju något underligt, om en 
landsbokhållare skulle anse sig befogad att framställa anmärkningar mot 
en kunglig landshöfdingefuUmakt, i hvilken f. ö. hans ämbete ej ens är 
omnämndt. 

Det märkliga och nya i den omtalade fullmakten är bestämmelsen 
om proberingen, hvilken innebär fogderäkenskapernas revidering och 
sammanförande i en landsbok, för hvilken landshöfdingen skulle ansvara. 
Tydligen har det varit konungens och kammarrådets afsikt att genom 
dylika bokhållareinstruktioner på ett både säkrare och mindre uppse- 
endeväckande sätt än genom en landshöfdingeinstruktion vänja in lands- 
höfdingarna i den önskade riktningen. 

Peder Wastesson synes vara tämligen på det klara med, hvad 
saken gäller. Han lofvar att se till, att fogderäkenskaperna ordentligt 
skola inlevereras i kammaren, men tillägger försiktigt »medh alle de 
omstendigheter och beschiedh, såm fougden sielf, der hann her tilstädes 
uore (eller iag), kunde deropå gifua.» Och han värjer sig energiskt for 
att själf föra räkenskaperna till kammaren. Slutligen söker han inbilla 
kammarrådet, att det icke kan göra något till eller ifrån, om han eller 
fogdarna redovisa i kammaren, ty i båda fallen skola de så reviderade 
räkenskaperna från kammaren öfversändas till ståthållaren, som sedan 
skall tillhålla sina fogdar, att de förklara sig nöjaktigt eller betala, hvad 
de äro skyldiga. Den viktiga punkten om Ståthållarens och bokhålla- 
rens skyldighet att hemma i länet probera alla fogderäkenskaperna blan- 
dar han så till slut alldeles bort. Fullmaktens mening är naturligen 
klar: den åsyftar att fastslå, att fogdars och arrendatorers omedelbara 

' Enligt Christoffer von Wernstedts bref, Gäfle den 12 sept. — hans sista lands- 
höfdingebref — var Wastesson stadd på resa till Stockholm för att redogöra för en del 
räkenskaper. Kamtnarens bref böcker. Redan den 31 juli hade Månsson fått befallning 
att resa upp till Norrland, men hans första landshöfdingebref från Norrland är dateradt 
Hernösand den 23 sept. Kam/Harens registr. och Ka»iniarens brefböcker. Bokhållar- 
fullniakten liar jag icke funnit. 

- 18 — 



I 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 243 

redovisning i kammaren skulle upphöra. I kanten af brefvet (vid det 
citerade stället) har kammarrådet tillskrifvit: »Skall rätta sigh efter H. 
K. M:tz ordningh.» Som med denna ordning väl näppeligen kan afses 
någon annan än 1620 års, torde därmed attacken på Johan Månsson 
och hans bokhållare för denna gång få anses i hufvudsak uppgifven. 
Kvar stod endast den oklart formulerade ståthållarefullmakten. 

Den 27 september 1623, ej stort mer än en månad efter Gabriel 
Oxenstiernas första vredgade bref till Axel, hade kammarrådet redan kom- 
mit så långt med Bror Andersson, att det i bref till honom vägrade att 
mottaga de räkenskaper, som tre fogdar från hans län efter gammal sed- 
vänja presenterat i kammaren, och detta på grund af den »Ordningh 
H. K. M:t medh alla Ståtthållare öfver heele Rijkett hafuer göra låtet,» 
»Derföre blifue samme Rekenskaper af oss intett Accepterede, för än 
dhe först af wår K. B. ähre öfuersedde och af Bookhållaren proberede 
och påskrifna.» ^ 

Det torde knappast få anses för djärft att anta, att Gustaf Adolfs 
taktik varit att så småningom, landshöfding för landshöfding, praktiskt 
genomföra sin vilja ifråga om ansvaret för räkenskaperna och då natur- 
ligtvis så, att de landshöfdingar, som kunde förutsättas mest mottag- 
liga för reformen, togos först, för att slutligen, när han sammankallade 
dem alla till ett stort möte och för detta framlade en systematisk och 
allmängiltig sammanfattning af alla de steg för steg framarbetade syn- 
punkterna, kunna stödja sig på, att reformerna redan praktiserats i åt- 
skilliga län. Säkerligen skulle för ytterligare bestyrkande af denna hy- 
potes åtskilligt kunna framletas ur kammarregistret, särskildt kammar- 
rådets bref till landshöfdingarna, och ännu mer ur landshöfdingarnas 
bref till kammarrådet (i kammarens brefböcker). Möjligen skulle man 
på den vägen t. o. m. kunna få fram en gruppering af landshöfdingarna 
i mera moderna — först och främst Clas Horn och Bror Andersson, hvilka 
till en viss grad bundits redan srenom sin fullmakt — och sådana, som hård- 
nackadt fasthöllo vid den gamla uppfattningen af ståthållardömet och i. 



'■ Kavima7'ens registr. 

— 19 — 



244 KARL ARVID EDIN 



likhet med Gabriel Oxenstierna ansågo den nya ordningen för »intolle- 
rabel», och hvilka senare alltså skulle företrädesvis bildat oppositionen 
vid Strängnäsmötet. Till en undersökning i denna riktning är dock icke 
här tillfälle.^ 

Landshöfdingarna börja sin inlaga vid mötet i Strängnäs med 
att tacka konungen för den stora »åhåga» och »vårdnad» om fädernes- 
landet, som de »förstått» af »den Instruction och vpbördzordningh, som 
oss afif E. K. M:tt Nådeligen ähr öfwerantwardatt.» »I det at såsom 
alla andra ämbeter ähro i En godh orda Berehtte, ock alle äre medh 
gode wäll funderade Instructioner försörgde, att och wij icke meere änn 
andre vthj oorda lefua och vtan form wara måghe, huar Efifter wij oss 
vtann wijdare Betänckiannde och opskiuttande vthi wårt Embete kunna 
ställa och rätta.» De lofva så att efter yttersta förstånd och förmåga 
beflita sig om att utföra sitt ämbete till konungens behag, men, heter 
det till slut: »aldenstundh någre punchter i be:te Instruction och Vp- 
bördzordningh synnes oss wara något Besuärlige, och fördenskuldh be- 
höfue E. K. M:tz wijdare declaration. Så äre wij ödmiukeligenn begie- 
ranndes, at E. K. M:tt oss något misshagh icke wille tillwännda, vtan 
sigh på dem emot oss gunsteligen förklara.» Sedan följa de sju an- 
märkningspunkterna mot instruktionen, de sju mot uppbördsordnin- 
gen och den sista gemensamma, och slutligen heter det: »Och begiere 
wij ödmiuckeligenn, medenn dette ähr ett nytt wärck och icke tilförenne 
practiceret, och för denn skuldh oss i förstonne will falla besuärligitt i 
wärcket att ställa, att huar något afF oss igenom oförfarennheet och 



^ Den 2 sept. 1623 befaller kammarrådet den nyutnämnde landshöfdingen öfver 
Finland, Nils Bielke, att xmedh det allerförstc publicere almogen öfver alt Finland H. 
K. M:t7. Ordningh och nådige wilie, huru såsom alle Cronones Ränttor härefter skal 
vthgå, Kammarens rcgistr. Denna befallning kan väl omöjligt afse den nya ordningen, 
utan måste 1620 års vara menad. — Om Bielkes afgång från kammaren och utnämning 
till landshöfding se Eden, a. a., s. 222. Ännu så sent som den 3 sept. underskref han 
som kammarråd ett bref. Han har alltså medverkat vid den nva ordningens konci- 
pierande. Bland Hand/, ang. kavnnarf or valin.., den lokala organisat., R. A., finnes 
ett förslag till »Instruction, hwarefter H. K. M:tt will, att Landshöfdingen vtöfuer Findh- 

landh — Niels Bicllke sigh rätta skall. Actum GripshoUm den . . . augusti 

Ahr 1623», (från Ox. sa7nl.) 

— 20 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERLNGENS ORGANLSATION 245 

oförstånndh kunnde feela heller delingueras, E. K. M:tt wille då som Enn 
mildh och nådigh Konungh rättenn medh oss till det högsta icke skärppa, 
helst medann wij äre i dette wärcket aldelis oförfarnne» etc. Att denna 
ängslan inför det nya verket, i hvilket landshöfdingarna äro alldeles oer- 
farna, hufvudsakligen syftar på uppbördsordningens kardinalpunkt om 
räkenskapsansvaret, kan ej råda det minsta tvifvel om. 

Hvad nu först beträffar anmärkningarna rörande ordningen, så ha 
vi hufvudanmärkningen i punkt 7. »Det wij sielfFue skole vptagha 
Räckennskaperne af fougterne, dem clarera och vnderskrifua, och oss 
sedann medh dem till Rechninge Cammaren begififua, och der suara till 
alt tilltall både rast och besuär. Så äre wij I denn vnderdånige bonn 
och förhåpningh, att E. Kong. M:tt oss medh denn bördann icke Be- 
suäranndes warder, aldennstundh största delenn af oss medh Räckenska- 
perne icke wette att omgå, myckit mindre till någre store och märcke- 
lige Summ.or att swara, vtan att denn der Bockhållare bliffuer, att han 
både till opbördenn så wäll som vtgififtenn, raster af alt besuär, Suara 
måå, och wille E. K. M:tt der opå wisserligenn wara försäkrad, att wij 
oss her vtinnan icke difticultera skulle, huar wij medh denna saak nå- 
gorlunda kunde omgåå, dy der wij oss dett opåtagha skulle, warda wij 
oss icke allenest E. K. M:tz ogunst förwärfuandes, vtann ginge och all 
wår wällferdh quitte.» Den tankegång, som här framträder, är tydligen 
precis densamma, som kommer till synes i Gabriel Oxenstiernas bref. 
Denne nöjde sig dock med att jämra sig öfver det hotande ansvaret 
och sökte ingen utväg att kringgå det; det nya, positiva, i landshöfdin- 
garnas yttrande ligger alltså i deras förslag att flytta ansvaret för räken- 
skaperna från fogdarna (hvilket icke kunde undgås) till landsbokhållaren. 

Den stora betydelsen af den paragraf, mot hvilken denna anmärk- 
ning företrädesvis är riktad, gör det lämpligt att detaljeradt genomgå 
dess utveckling genom alla bevarade redaktioner. Paragrafen bär i den 
slutliga redaktionen nr 23, i de två första nr 24. Enligt redaktion i 
(den som förelades Gabriel Oxenstierna) hade den följande lydelse: 
»Ährligen om . . . tijdh skall Landshöfdingen stemma för sigh alle 



1^6 KARL ARVID EDIN 



Fougder öfvcr sitt Lähn och där vptaga deres Reckenskap och dem 
Clarere. Och sedan han åther huar Fougde i sitt Fögderij vthskickatt 
hafuer, begifue sigh medh Räckenskaperne op till wår Räckne Cammar, 
och dem der inlefwerere. Och hwadh feell då der vthi finnes göre be- 
skedh före. Huarföre de och tillförende skole Quittera Fougderne sine 
Reckenskaper och taga till sigh alla Quitentsier. Så skole de och weta 
beskeedh om Restantsierne, och huadh mehra tillförendhe widlyffteligare 
ähr omrördt.» Genom Axel Oxenstiernas rättelser har texten i redak- 
tion 2 fatt följande lydelse: »Åhrligen vthj Majo skall Landshöfdingen 
och Stådtholleren stemma för sigh alle Fougder öfuer sitt Lähn och 
där optaga deres Reckenskap och dem Clarere och underskrifne gifue 
Fogderne sine Quittentier deropå, dermed då Fogderne åther må be- 
gifue sigh i sitt Fögderij. Men Stådthollaren skall samme Reckenskap 
sambt med alle Quittentsier och rettellsser till sigh tage, dem wäll för- 
warat och förseglat opp till Räckne-Cammaren försende, så att Räcken- 
skaperne äre i Stockholm till Johannis dagh lefrerede. Kommer någott 
Jeff i Vpbördh eller Vttgifft, då må Stådthollaren derom åthwarnes af 
Cammerrådedh och gifue deropå schrifftligh förklaringh och Vnderret- 
telsse. Gör den eij tillfyllesth, då komma sielf personligenn på deres 
Ci^tion tillstädes, och der anthen förklara saken eller swara in för Cam- 
marrådet till rätta.» Den så gjorda redaktionsförändringen kan knap- 
past anses vara af någon betydelse. Så tillvida synes den innebära en 
viss mildring för landshöfdingarna, som de ej själfva behöfva infinna sig 
med räkenskaperna (det skulle väl bokhållaren göra) utan först på »ci- 
tation» på grund af jäf. 

Redaktion 3 skiljer sig från 2 i följande fall: Efter »Kommer någott 
Jeff i Vpbördh eller Vttgifft» är inskjutet: »sädhan han affStådthållaren 
gilladh och godh kändh ähr», och i slutet af hela paragrafen är till- 
lagdt: »giörandes Oss Redhe och rätt för dhedh oss tillkommer, dock 
så, att dher sådant feell af Fogdens eller Arrendatorens eller någens 
annors förwollende härkompne, at han sin ledne skade och interesse 
hoos honom lagligen igensökia må.» Denna ändring torde, redan den, ha 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 247 

föranledts af anmärkningar vid landshöfdingemötet, såsom framgår af den 
första anmärkningen mot uppbördsordningen, hvilken vänder sig mot 
§ 2.^ Slutligen har på grund af Axel Oxenstiernas ytterligare rättelser 
redaktion 4 framgått, hvilken är den af Styffe aftryckta § 23. I den 
första delen af paragrafen finnas inga andra ändringar, än att bokhål- 
laren införts att jämte ståthållaren revidera fogderäkenskaperna, samt 
att det uttryckligen sägs, att det är den förre, som skall inlefverera dem 
i kammaren (efter revisionen). Den fortsätter sedan: »Finnes dher vthi 
någon error calculi, som icke alt för groff ähr: då skall Bookhållaren 
eenskiltt och icke Stådthållaren dher till swahra. Men kommer någon 

Jäff förklaring och Vnderrättelse. Och skall Stådthållaren medh 

all flijt see opå sakerne medh Bookhållaren, Fougdterne och Arrendato- 
rerne och der någon otroheet hoos någon finnes, skall han Saaken strax 
i sitt Stådthållardöme emoot dem vthföre, och på dhen brotzlige doom 
taga, der afif een vidimeret copie medh en vtförligh relation till Räk- 
ningeCammaren försendes skall, och Stådthållaren sigh vthi executionen 
rätte effter resolutionen, som afif oss derom föllier. » De af landshöf- 
dingarnas föreställningar framkallade ändringarnes innebörd är tydligen 
en kompromiss. I det stora hela kvarstår landshöfdingens räkenskaps 
ansvar, men gäller det smärre oriktigheter, skall bokhållaren ensam göras 
ansvarig. Den försvagning af det ännu i princip upprätthållna ansva- 
ret för landshöfdingen, som härmed inträdt, framträder än mer, genom 
att hela punkten om den personliga inställelsen inför kammarrådet, i 
händelse den först infordrade skriftliga förklaringen ej godtagits, allde- 
les slopats, och att i stället bland de underordnade uppbördstjänste- 
männen, af hvilka ansvaret i andra hand skall utkräfvas, nu först namnes 
bokhållaren. Faktiskt hade alltså ett nytt underordnadt ansvar upp- 
rättats, skildt från landshöfdingens eget och högst betänkligt undanskym- 
mande detta. I sin mån har den så framdrifna kompromissen bidragit 



^ Härmed skulle då vara bevisadt att redan redaktion 3 framgått ur Strängnäsmö- 
tets förhandlingar. Mellan 2 och 3 skulle alltså egentligen finnas ytterligare en redak- 
tion = 2 med rättelser. 

— 23 — 



248 KARL ARVID EDIN 



att åt landsbokhållaren (den senare landskamreraren) skapa en långt 
mera själfständig ställning, än ursprungligen afsetts. 

Icke ens i de två första redaktionerna af § 23 (24) finnes något 
stadgadt om den yttersta straffpåföljden för landshöfdingen, om han icke 
inför kammarrådet kan tillfredsställande utreda sitt förhällande till de 
reviderade fogderäkenskaperna. I § 22 säges visserligen, att om någon 
landshöfding befmnes taga kronans räntor »och dhem bruka till sijn 
eigen nytto,» så skall han af kammarfiskalen citeras inför kammarrådet, 
och om han blir därom öfverbevisad, dömas till kronans otrogna man, 
»förwijses medh wanheder sitt Embete och restituere all skadha och 
interesset.» I hela 1624 års ordning i dess definitiva lydelse är detta 
stadgande för det mest extrema fallet det enda om en yttersta straff- 
påföljd för räkenskapsjäf gentemot landshöfdingen. I den ursprungliga 
lydelsen af § 8 fanns en liknande bestämmelse. 

Samma rädsla för ansvarsskyldighet, som här framträdt, präglar hela 
landshöfdingememorialet. Så t. ex. i fjärde punkten, som riktar sig 
mot § 12. »Det och i samma artickell är förmält, att Penninge ränttorne 
aff fougternne och arrendatorerne skole opbäres och spacium står för 
nampnet, äre wij vthi denn vnderdånnige förhåpningh, Att wij icke der 
medh meentte äre, vtan Bookhållarnne, aldennstundh wij medh opbörder, 
vtgififter och qvittanzier icke wäll wette omghå.» I denna punkt, liksom i alla 
de återstående i memorialet framdragna, ändrades uppbördsordningens 
text efter landshöfdingarnas framställningar. Viktigast af dessa anmärk- 
ningspunkter är den andra, riktad mot bestämmelsen i §§6 — 8, om jorde- 
bokens justerande inom loppet af ett år, med ett åsätt vite af 50 daler. 
De öfriga gå hufvudsakligen ut på redovisningsperiodernas förlängande. 
Dessutom begäres närmare instruktion rörande »tillgiffterne» (hemmans- 
förmedlingen) och ett förtydligande af den viktiga bestämmelsen om, att 
arrendatorerna skola sätta löfiftesmän inför ståthållarne, så att den icke 
skall betyda, att landshöfdingarna utan vidare skola vara förpliktade, 
att, om dessa »fallera», svara för dem (femte och första punkterna, åsyf- 
tande §§ 14 — 16 och 2). Hvad bestämmelserna om tillgifterna beträffar, 

— 24 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 249 

må anmärkas, att denna viktiga princip, öfverflyttandet af mindre rän- 
temål från centralregeringen till landshöfdingarna, finnes uttalad redan 
i 1620 års instruktion för Wernstedt, § 24, i h varje fall för ödesmål.^ 
Rörande innehållet i § 2, har utvecklingen af landshöfdingarnas pre- 
sentationsskyldighet i fråga om fogdar, arrendatorer och löftesmän re- 
dan förut skisserats. Den utförliga beskrifningen af huru det skall för- 
faras vid jordeboksransakningarna (§§ 4 — 8) har delvis sin förebild i 
1620 års ordning, § 3.^ Alldeles nytt är det märkliga stadgandet i § 9 
om sockneskrifvaren, »almogens gegenskrifvare», »som altijdh skall hålla 
på almogens sijdha och wetta beskeedh, nähr dem skeer rätt eller orätt», 
och hvilken skall väljas af allmogen själf och afsättas, när den behagar; 
dock skall han gillas af ståthållaren (enligt Axel Oxenstiernas tillskrift 
i redaktion i).^ 

Beträffande anmärkningarna mot instruktionen må först framhållas, 
att denna i första punkten kallas för en instruktion »de lusticise admini- 
stratione», hvilken benämning äfven förekommer i andra handlingar. 
Man synes däraf böra sluta, att stadgandena rörande rättens handhaf- 
vande äro afsedda att ge instruktionen dess hufvudkaraktär. I själfva 
verket spela de också en mycket framstående roll. Till innehållet äro 
instruktionens paragrafer fördelade på följande sätt. §§ i — 9 innehålla 
allmänna stadganden berörande landtregeringen i egentlig bemärkelse, 
politien, samt försvaret (motsvarande §§ i, 2, 4, 5, 12, 14, 15, 16 och 17 i 
1635 års instruktion), mot hvilka inga anmärkningar framställas. §§ 10 — 13 
behandla justitien (motsvarande §§ 9 — 11 i 1635 års instruktion). § 14 
är åter af allmän natur (motsv. delvis §§ 18 och 25 i 1635 årsinstr.) §§ 
15 — 16 handla om städernas skötsel (§§ 19 — 20), §§ 17 — 20(21 — 24) om 
åtgärder mot lätja och tiggeri, de följande paragraferna slutligen (§§ 
26 — 42 i 1635 års instruktion) om kansliets anordning och allt hvad 
därtill hörer. Hvad dessa afdelningars inbördes betydelse beträffar, torde 



* Styffe, a. a., s. 159. 

* Styffe, a. a., s. 143 — 144. 

' I redaktion 2 finnas ytterligare fyra paragrafer, hvilka delvis motsvara §§ 21 — 57 
»instruktionen»; de saknas redan i redaktion 3. 

— 25 - 



2!;o KARL ARVID EDIN 



dock den, som handlar om städerna, i fullt lika hög grad som den, 
som handlar om justitien, få anses ha satt sin prägel på hela instruk- 
tionen — den utvecklades ju också vidare genom ett särskildt memo- 
rial. — Det är hufvudsakligen endast med afseende på dessa två kapitel, 
det om justitien och det om städerna, som landshöfdingarna framställt 
några egentliga anmärkningar, i två punkter mot hvartdera. 

Hvad beträffar anmärkningarna rörande justitien, så kunna de så- 
tillvida anses rätt märkliga, som de i sin mån förberedt det skarpa 
utskiljande af all slags befattning med rättsskipningen (utom naturligt- 
vis i ekonomiskt-administrativa mål), som karaktäriserar 1635 års in- 
struktion.^ 

§ 10 börjar: »Efifter och Landshöfdingens kall och embethe iblandh 
annadh besynnerligen der vthi står, att justicien må owäldeligen och 
ordenteligen administreras, så i städerne som å landet» och fortsätter 
därefter som 1635 års instruktion (§ 9). Under det att 1635 års instruk- 
tion uttryckligen förbjuder landshöfdingen att sitta med i några domar 
(§§ 9 — 10). år detta icke fallet i 1623 — 24 års förslag. Men det säges 
heller aldrig direkt, såsom i äldre instruktioner åtminstone i fråga om 
rådstufvurätten, att han skall göra det." 

När landshöfdingarnei sin anmärkning mot tionde paragrafen, under 
klagan öfver de i alla landsändar »suåre slätte och Ennfaldige» under- 
lagmännen och lagläsarna, begära, att Kungl. Maj:t ville tillhålla lag- 
män och häradshöfdingar, att de skaffa sig »gode och beskiedelige män» 
att i deras ställe bekläda domareämbetet, på det att icke den bördan 
skulle bli landshöfdingarne för tung, är detta yttrande naturligtvis först 
och främst dikteradt af landshöfdingarnas rädsla att komma i någon 
konflikt med sina ståndsbröder, lagmännen och landshöfdingarna. 

Den andra anmärkningen mot § 1 1 synes vara riktad mot en for- 
mulering, som något skilt sig från den bevarade redaktionens, hvil- 



' Odhn'er, n. a., s. 177, som anser, att 1655 års instruktion i detta afseende gjorde 
epok. 

" T. ex. instr. för Gabr. Gustafsson Oxenstierna d. 26 okt. 161S, § 3, Styitf., 
a a., s. 119. 

- 26 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 25 I 

ken är nästan lika med 1635 års. Af anmärkningen synes nämligen 
framgå, att landshöfdingarna i förslagets ursprungliga lydelse ålagts, 
icke blott att årligen infordra domböckerna, utan äfven att »öfverse» 
dem »och hvar orichtigheett der uthj finnas, Stämpna dem (domhaf- 
vandena) till rätta etc.» Under hänvisning till, att tiden ej skulle räcka 
till för en dylik revision, uttala de sin förhoppning, »att och sielffue rät- 
ternes vtförannde blifuer till håffrätten remitteret». Paragrafen torde 
alltså ha ändrats efter landshöfdingarnas önskan. 

I sin tredje anmärkning, mot § 15 (19), begära landshöfdingarna, 
att Kungl. Maj:t ville meddela dem ett memorial, efter hvilket de kunna 
rätta sig vid uppfyllandet af sina plikter rörande städernas politi. Det 
heter också i slutet af paragrafen (i den bevarade redaktionen), att landshöf- 
dingen till det yttersta skall efterfölja »then memorial, som honom i detta 
ährendett är serdeles medgifuen.» Häraf framgår, att 1623 års stadsme- 
morial tillkommit närmast på grund af landshöfdingarnas begäran. De be- 
gära också, »att Sådanna Borgemestere och förmänn måtte i Städerne för- 
ordnas, som kunne medh descretion efterkomma, huadh som dem af oss 
blifuer befallatt och opålagt, Elliest will det oss Besuärligit falle att Efifter- 
komma och i wercket ställa». Denna senare begäran ansluter sig närmast 
till första punkten af § 16 (20), där det heter, att landshöfdingen skall 
beflita sig om, att i hvar stad förordna goda och beskedliga män till 
borgmästare, syndicos eller sekreterare, »så gode, som han dem bäst 
kan bekomma, som medh förnufftigheet regera Staden, beflijta sigh om 
dess förkofifringh och förestå lagh och rätt owäldeligenn.» Det är tyd- 
ligt, att Gustaf Adolf på detta viktiga område, liksom ifråga om upp- 
börden, ville, så långt möjligt, lägga ansvaret på landshöfdingarna, så 
att de, ej de lokala myndigheterna, skulle redovisa för centralregerin- 
gen. Stadsmemorialet (särskildt § 4) bestyrker denna hans tendens. 
Under förmyndarne åter tog regeringen själf detta ansvar på sig,^ hvil- 
ket väl sammanhängde med hela magistratens förvandling till en per- 
manent ämbetskorporation.^ Till denna förvandling har naturligen en dyhk 



* § 20 i 1635 års instr. 

* Odhner, a. a., s. 186. 



27 - 



252 KARL ARVID EDIN 



påtryckning cch ledning från landshöfdingarnas sida i sin mån bi- 
dragit. 

I sina anmärkningar mot i6:e paragrafen betona de starkt, att en- 
dast »opseendet och handsträckandet» tillkommer dem, men däremot 
arbetet »principaliter» borgmästarne. De begära, att ett visst »pöen» 
måtte utsättas för olydnad från borgmästarens sida mot landshöfdin- 
garnas befallningar, och att, då borgmästareämbetet »igenom sådanna 
omskrifninger blifuer superficialiter gjordh», en viss lön måtte därtill an- 
slås, »dy elliest vill ingenn, som af någonn qualitet är, sigh meere änn 
andra brucka låta.» Denna senare begäran torde vara föranledd af det 
andra momentet, där det talas om magistratens plikt att ifråga om sta- 
dens inkomster tillgodose dess bästa och icke privatas, och dess me- 
ning torde vara, att ett så kräfvande arbete borde vara aflönadt, om 
man skall kunna fa därtill kvalificerade personer. Denna begäran upp- 
fylles genom stadsmemorialet, § 6.^ Om plikten för olydnad finnes där- 
emot ingenting. Landshöfdingarna fingo själfva påfinna lämpliga åtgärder 
för att tilltvinga sig auktoritet. 

Hvad beträffar de öfriga anmärkningarna mot § i6, så framgår af 
deras innehåll och gruppering, att de framkallat omredigeringar i den 
ursprungliga texten af 1623 — 24 års förslag. Det nuvarande mom. 5,^ 
om krögeri och taverner, har varit mom. 3; mot det riktas ingen an- 
märkning;^ mom. 6 har varit mom. 4. Om det af landshöfdingarna be- 
gärda privilegiet för gästgifvare och formän, för att locka spekulanter, 
finnes intet nämndt; säkert är dock, att Gustaf Adolf utdelade dylika 
privilegier ganska frikostigt. Den i mom. 6 omnämnda skjutsförord- 
ningen måste vara den, som förelades 1624 års riksdag.* Mom. 3 v^ar 



' I enlighet med hvad som utlolvats redan i stadgan om städernas administra- 
tion, i6/g, % 10. Stiern.m.\ks CoinmcTcieförordn . s. 738. 

- Den bevarade texten af förslaget är nästan ord för ord hka med 1655 års. 

' I stadsmemorialct, § 10, pålägges l.andshöfdingen en liknande öfvervakningsplikt 
äfven rörande bagare, slaktare och månglare, i anslutning till förordningarna 1622 — 23, 
Stiernman, a. a., s. 853—874. 

■• Riksdagsacta. I Skyttcska arkivet, vol. VIII, linnes en tOidnitigh och Stadga, 
hivar effter the sigh rätta skolie, som till Ländsmänn och Giästagiware tillicka satte 
ähret etc, ett utkast, som troligen refererar till 1621 års skjutsförordning. Märkligt är 

— 28 - 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANLSATION 253 

ursprungligen mom. 5. Dess sista punkt, genom hvilken landshöfdin- 
gen åläggas att med största åhåga »fullfölia alle Embetzskråår, och 
räckia embetens förmän sin handh emoot dem, som bryta,» liksom möj- 
ligen hela det nuvarande mom. 4, torde helt och hållet ha saknats i 
det ursprungliga förslaget och tillkommit på grund af landshöfdingar- 
nas femte anmärkning rörande § 16. Stadsmemorialet, §§ 7 och 9, 
utvecklar samma synpunkter rörande skrånas åtskiljande.^ 

Hvad beträffar anmärkningarna mot §§17 och 20 (21 och 24), så 
gå de endast ut på en begäran, att tukthus och barnhus måtte »ställas 
i verket» innan landshöfdingarnas åtgärder mot tiggeriet skola på allvar 
påkallas, samt att »deseplinn och lärdom må lyda till ludicio cosistoriali.»^ 
De stränga åtgärder, som i § 18 (22) påbjudas för att ränsa städerna 
från enbart tärande element, återfinnas i stadsmemorialet § 8. Den i § 
19 (23) åberopade »Spetaalsordningen» måste vara den, som förelades 
1624 års riksdag.^ 

Med afseende på de följande paragraferna, §§ 2 1 — 37, framställes en 
enda anmärkning, rörande § 21, hvilken emellertid är ganska belysande 
äfven den för den anda, som behärskade hela landshöfdingememorialet. 
Landshöfdingarne finna den i 2i:a paragrafen omtalade sekreteraren för 
»högnödig» och för ämbetets fortsättande »omistande, och »medann wij 
icke wetta någre sådanna qualificerade personer att bekomma, huilket 
är ett aff det förnembste Instrumentum vthj wårtt Embete, Begiere wij 
vthj vnderdånigheet, att beskedelige och vthj cantzlij förfarne person- 

hdr särskildt stadgandet, om att friskjuts och fri förtäring skulle medgifvas endast en- 
ligt ruUor, egenhändigt underskrifna af konungens eller enkedrottningens marskalk, 
hvilka ruUor skulle inbindas i fogderäkenskaperna och inlevereras till ståthållarne. 

* Upptagandet af dessa bestämmelser är endast ett naturligt led i de öfvervägan- 
den rörande skråna, som ledt till bl. a. Gabriel Oxenstter?tas och Lasse Skyttes Stadga 
och Embetz Skräd för alle Uplands städer och häradsfläcker , den 23 sept. 162 1. Se 
Stiernman a. a., s. 781 — 793 m. fl. förordn. 

* Med konsistorium menas väl domkapitlet; därmed kunde också afses det consi- 
storium generale, om hvilket Gustaf Adolf just vid Strängnäsmötet framlagt förslag. 
Se Eden, a. a., s. 298—299. 

^ TiConstitutiofi emot Tiggiare och Tijdztiuffuer.y^ Thyselius. Handl. rör. Sv. 
kyrkans och läroverkefis Hist. Del I, s. 43 o. följ. Jmf. Ax. Oxenstiernas skrift, o. 
brefvexl., I: i. s. 351 — 358. 

- 29 - 



254 KARL ARVID EDIN 



ner mage der till deputeres». I den åttonde anmärkningspunkten mot 
uppbördsordningen (som äfven afser instruktionen) klagas öfver det myckna 
arbete, som synes vilja förefalla både i rättegångs- och räntesakerna, 
h vilket blir för drygt för en enda, hvarför de begära, att jämte bok- 
hållaren {= sekreteraren) fa ytterUgare en medhjälpare, sekreterare eller 
kopist, då eljes mycket skulle bli försummat och »det bliffua oss seden 
imputerat.» Denna senare begäran uppfylldes först 1635 (§ 26). Med 
afseende på den förra finnes intet i själfva instruktionen, men det lider 
intet tvifvel, att icke Gustaf Adolfs egen önskan här mötte landshöf- 
dingarnas på halfva vägen. En duktig landsbokhållare kunde bli ett 
godt redskap i regeringens händer, d. v. s. närmast kammarrådets, då 
det gällde att organisera landtregeringen efter moderna ämbetsprinciper. 
Den synnerligen påfallande ängslan, för att icke säga hjälplöshet, som 
i snart sagdt hvarje punkt framträder i landshöfdingemem.orialet, vitt- 
nar tydligt om behofvet af kraftig ledning från regeringen (främst kam- 
maren). När landshöfdingarna själfva så mycket som möjligt ville kasta 
allt arbete och ansvar på bokhållarne, låg en ny form af det gamla 
sekreterareregementet, öfverfördt till provinsförvaltningen, ganska nära 
till hands, här dock icke i en personlig kungamakts tjänst utan i ett 
»modernt» ämbetsverks. Huru bokhållareämbetet utvecklat sig till allt 
större själfständighet från Strängnäsmötet och till 1628 års bokhållar- 
instruktion ' och därefter, vore visserligen en uppgift af ej ringa intresse 
att utreda. Att Gustaf Adolf själf ursprungligen icke velat ge bok- 
hållaren en så pass själfständig ställning är tydligt, men den aristokra- 
tiska uppfattningen bland landshöfdingarna tvang honom därtill. 

Om betydelsen af de återstående paragraferna kan jag fatta mig 
kort. Deras ordalydelse är i det närmaste densamma som motsvarande 
paragrafers i 1635 års instruktion. Anmärkas må endast, att ehuru äf- 
ven i 1623 års instruktion sex slags bref och sex skåp omtalas, dessa 
ej äro precis desamma som i 1635 års. Kyrkosakerna omtalas ej alls. 



* Ordningh, Hivar effter Bopkhällerne v t i iMndsänderne sig förhålla och alde- 
les reite schole. Actum Ståckholm den 14 Ja?iuari A. 162S. Styffe, a. a.,s. 392 o. följ- 



— ^o 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 255 

liksom den paragraf (§ 8) i 1635 års instruktion, som handlar härom, 
alldeles saknas i den äldre instruktionen, annat än i form af consistorial- 
domar och acter, som sammanföras med judicialprocesser. I stället upp- 
tagas artillerisakerna som själfständig grupp (jämte krigshandlingar). I 
sammanhang härmed bör nämnas att »krigssakerna» öfver hufvud taget 
behandlas ytterst knapphändigt i hela 1623 — 24 års instruktion. Endast 
i den mycket kortfattade § 5, där det talas om åtgärder vid fiendtliga 
öfverfall, isynnerhet med afseende på fästningarna (motsvarande unge- 
far tredjedelen af § 12 i 1635 års instruktion) beröres landshöfdingens 
skyldighet i detta afseende. Om sjöförsvaret talas ej alls, utom när 
fråga blir om kansliets anordning (§ 13 i 1635 års instruktion). Sär- 
skildt påfallande är denna knapphändighet med afseende på krigssa- 
kerna i jämförelse med de äldre instruktionerna. Säkerligen har den 
sin grund i konungens afsikt att för dessa uppgifters tillvaratagande 
sörja genom särskilda instruktioner för öfverstar och slottshöfvitsmän. 

Som totalomdöme om 1623 — 24 års instruktion jämförd med 1635 
års kan sägas, att den icke på långt när har en så strängt systema- 
tisk form; särskildt saknas alla den senares direkta häntydningar på 
paralleUsmen med de centrala ämbetsverken, hvilka ju också till stör- 
sta delen ännu funnos blott på papperet 1623 och 1624. Så saknas 
hvarje motsvarighet till §§ 6 och 7 och första punkterna i §§ 14 och 250. s. v. 

Genom kansliparagraferna (21 — 37) ordnades landshöfdingeämbetet 
in i minsta detalj som ämbetsverk med så långt möjligt skriftlig kom- 
munikation, äfven med supplikanter (§ 25, motsvarande § 30 i 1635 års 
instruktion). T. o. m. postförbindelsen med Stockholm afhandlades, 
§ 24 (34)-' 



På anledningen till att de stora instruktionsprojekten för landshöf- 
dingarna just vid denna tid komma fram, för att sedan delvis fa hvila 



^ Se Ordinantie för poste7-ne, Ax. Oxensttertias skri/t. o. brefvexl. I: i, s. 
359 o. följ.j den omtalas såsom utfärdad i förslaget till ordinamia om gästning och 
skjutsning. 



256 KARL ARVID EDIN 



ända till förmyndareregeringen, kan jag här ej närmare ingå. Öfver 
hufvud taget far man det intrycket, att senare hälften af 1623 och 
förra hälften af 1624 bilda ett märkesår i Gustaf Adolfs regering, hvad 
beträffar den inre organisationen, särskildt den ekonomiska och finan- 
siella. De stora stadgeförslagen vid 1624 års riksdag, skjuts-, post- och 
tiggeriordningarna, bära i sin mån vittne därom. Allra märkligast äro 
dock måhända åtgärderna för en modern organisation af kammarverket, 
särskildt hvad riksbokföringen vidkommer. Det viktigaste steget var 
här Abraham Cabelious anställning som generalbokhållare. Tack vare 
hans stora duglighet kunde för första gången en verklig rikshufvudbok 
upprättas, delvis på grundval af de landsböcker, som under loppet af 

1623 och 1624, troligen efter hans anvisning, sammansattes för året 1622.^ 
Samtidigt med Cabelious anställning utnämndes kamreraren Peder An- 
dersson till generalreceveur eller räntmästare (generalräntmästare).* Det 
förefaller t. o. m., som om den planerade omorganisationen ansetts nog 
betydande att ge upphof till en ny kammarordning. Så heter det t. 

ex. i fullmakten för Cabeliou den i maj 1624 bl. a.: — »och alle wåre 

Landshöfdingars och Ståthållares bref, opbörder och Uthgiffter angående, 
honom strax af Cammarrådet communiceres, effter som b:te hans kall 
och ämbete så wäl som sielfwe processen wijdhere i Cammarordningen 
författadt är.» I 1618 års kammarordning kunde ju intet finnas härom, 
då ämbetet var alldeles nytt.^ Däremot finnes bland Skytteska pap- 
peren en handling, som, af många tecken att döma, verkligen synes 

' I ett förslag till fullmakt, dec. 1625, betonas, att rikets räkenskapsböcker skulle 
uppställas »på bokhållareviss liksom generalbokhällaren också skulle till landsbokhål- 
larne utsända »efter bokhållare-art» utarbetade formulär till deras rapporter, Eden, a. a., s. 
230. / Skytteska a7-kivet. Vol. VIII, finnes ett ännu äldre förslag till fullmakt, af den 
29 nov. Där finns också ett förslag till instruktion, där det heter, att räkenskaperna 
.skola föras efter »dhett Italianische Bokhållerij.» Allra viktigast är denna instruktions be- 
stämmelse, att alla handlingar rörande kammarverket, vare sig de angå inkomster eller 
utgifter, skola registreras af generalbokhållaren. Cabeliou torde redan i slutet af 1625 
varit i full tjänstgöring, ehuru han ännu den 2 jan. 1624 genom kammarrådet anhåller 
hos konungen »att han sin Fullmakt medh det förste måtte bekoma, der effter ock han 
sakerne desto bettre må kuima Stella i wärkedt.» Kammarens registr. Först i maj 

1624 utfärdades den. Kammarens registr. 

* Fullmakt den 26 nov. 162}, Eden, a. a., s. 2}8. 

' Styfie, Instructioner rör. den cwila förvaltningcji, s. 26 o. följ. 

- 32 — 



GUSTAF ADOLFS PLANER PA LANDTREGERINGENS ORGANISATION 257 

vara ett utkast till ny kammarordning, uppgjordt vid denna tid.^ Så 
behandlas här både generalbokhållare- och generalräntmästareämbetet. 

De stora finansreformerna, ej minst räkenskapsansvarets öfverflyt- 
tande för provinserna från de underordnade tjänstemännen till lands- 
höfdingarna, torde för öfrigt närmast vara framkallade af den just vid 
denna tid på grund af de nya omfattande fälttågsplanerna mot Polen, 
i större utsträckning än någonsin, tillämpade utarrenderingen af kronans 
räntor (för beredande af kontanter).^ 

Att den stora sammanfattande landshöfdingeinstruktionen, som fram- 
lades vid Strängnäsmötet, aldrig kom att få Gustaf Adolfs underskrift, 
beror väl först och främst på, att en stor del af dess förutsättningar 
(hela systemet af centrala ämbetsverk, skjuts-, post- och fattigvårdsför- 
fattningarna) icke under hans regering kunde komma till verkställighet, 
kanske också på landshöfdingarnas ovillighet. Studiet af Strängnäs- 
mötet ökar onekligen den beundran, man måste känna för Gustaf Adolfs 
storverk på den inre organisationens område, då väl de församlade 
ståthållarne få anses rätt representativa för arten af hans medhjälpare. 

Till slut ett sista brefutdrag såsom bevis på, att båda de stora in- 
struktionerna dock äfven utan kunglig underskrift anbefalldes lands- 
höfdingarna till efterlefnad. I ett bref dat. Stockholm den 21 maj 1624 
från kammarrådet till ståthållaren Johan Månsson heter det bl. a.: »wij 
sende och wår K. B. en memorial, efifter hwilcken hans K. M:t will, att 
all rentte skall opbäres och justitiaen af ståthållerne administreres, såsom 
och en form, hwareffter bökerne och rekenskaperne stelles och inlefwe- 
reres skole, effter hvilken wår K. B. kan sig rette och tydeligen sådant 
i werket stelle; hwar annorlunda skeer, wele wij ware enskyllede, härom 
wår K. B. så bestella wille. » Till detta bref har Johan Skytte bilagt ett 

^ Skytteska afkivet, Vol. VIII. 1 samma volym finnes också ett ännu mera kort- 
fattad! utkast, innehållande endast några punkter, om hvad en ny kammarordning bör 
innehålla, af Johan Skyttes egen hand, under rubrik: Ut Reformatio Camerce commo- 
dius institut et suscipi possit hisce rcquisitis inprimis opus sunt. 

'^ Att kontakten mellan konungen och kammarrådet varit ovanligt liflig under 
hela året 1623, framgår af Eden, a. a., s. 234 — 235. Äfven Axel Oxenstierna fanns både 
på våren och hösten i såväl konungens som kammarrådets närhet, såsom synes af 
data på hans bref, Ax. Oxenstie7-nas skrift, o. b>-efvcxl.^ 1: 2 (jämf. med Eden). 



Hist. Stud. 33 



n 



258 KARL ARVID EDIN 



handbref, däri han bl. a. säger: »Och på m. K. B. må dess bättre vvette 
att rette sigh efFter K. M:tz nådige wilie, hafwer iagh af en godh wäl- 
meningh welet med TybeUo sende min K. B. en copia af den memo- 
rial, som högb:te H. K. M:t hafwer för alle ståthollere författa låtet, på 
dedh m. K. B. må sådant wette i tijdh lathe i werchett stelle, och så- 
lunda göre dedh H. K. M:t kan vvare till gått behagh, och ähr ännu 
ingen af ståthollerne för:ne memorial eller form, der effter bökerne och 
rekenskaperne stelles skole, tilsändh, alt till den ände, att ändogh m. 
K. B. icke ähr så väl för handen som någon af dhe andre, honom lijk- 
wäl och icke dess mindre derom tijdeligen må blifwe kungiort och han 
på all händelsse ingen owetenheet om sakerne hafwe och förebähre» etc.^ 
Äfven här undanskymmer uppbördsordningen helt och hållet instruktio- 
nen. När det heter, att »memorialen» eller »formen» ännu icke till- 
sändts någon annan ståthållare, kan därmed naturligen endast menas 
uppbördsordningen i dess definitiva form. Det är nämligen all anled- 
ning anta, att konungen redan nu ansåg den definitivt gällande för lands- 
höfdingarna, och att dess slutliga publikation, den 27 juli, endast afsåg 
allmänheten. Något liknande skulle väl också vara fallet med instruk- 
tionen, fastän dess efterlefnad aldrig kunde utkräfvas annat än »secun- 
dum perfectionem.» 

Strängnäsmötets förhandlingar om landshöfdingeinstruktionerna och 
deras både tidigare och senare öden äro äfven såtillvida af stort intresse, 
som de lämna ett bidrag till belysningen af de former, under hvilka 
Gustaf Adolfs organisationsprojekt utvecklades och tillämpades.^ 



* Kammarens registr. 

* Rörande hans vana att utlämna förordningar att försöksvis tillämpas, se t. ex. 
Styffe i Ax. Oxenstiernas skrift, o. brefvexl. I: i, s. 323, noterna, femte stycket. 



J4 



Stilleståndet i Altmark 1629. 

Af Herman Brulin. 

Öfver de förhandlingar under sensommaren 1629, som inledde ett 
kvartssekels afbrott i den stora svensk-polska kampen och genom sitt 
resultat gåfvo Gustaf Adolf fria händer och ekonomisk grundval för 
hans ingripande i det tyska kriget, sprida de svenska arkivskatterna, 
i den mån de nu äro bevarade, blott ett svagt och splittradt ljus. 

Något sammanhängande förhandlingsprotokoll af samma art som det, 
hvilket skänker en så riklig kunskap om de resultatlösa underhandlingarna 
i slutet af 1627 och början af 1628,^ finns icke från denna tid och synes 
aldrig ha blifvit fördt. Det är en klen tröst att veta, att i dess ställe 
utförliga bref från Axel Oxenstierna till Gustaf Adolf gifvit en skild- 
ring af förloppet.^ Dessa bref höra nämligen tydligen till den sam- 
ling skrifvelser från kanslern till konungen från åren 1626 — 1629, som 
den franske ministern Campredon år 1707 lyckades komma öfver och 
skickade till Frankrike, där de spårlöst försvunnit.^ Fullständigt utan 
källor af angifvet slag är man dock icke. Det finnes i Riksarkivet 
några fragment af samtida journaler eller relationer, tydligen uppsatta 
i kansliet, men tämligen kortfattade och endast berörande vissa delar 



1 Se Rikskansleren Axel Oxenstiernas Skrifter och Brefvexling (i det följande 
citerad OS B), I: i, s. 120 ff. 

2 I ett inventarium 1632— 1686 i Riksarkivet, Äldre arkivförteckningar, {inn&siö\- 
jande anteckning af Erik Runell-Palmskiöld: »Öfuer pohlniske tractaten och dhe 6 åhrs 
stillestånd, om hösten 1629 slutet blef, höltz inthet protocoU. Doch varder hvadh på 
samma tractat förelop uthi Rickz Cantzlerens bref till K. M:t åhr 1629 ifrån i aug. till 
22 oct. uthföhrligen infördt.» 

» Se OSB, 1:2, s. xix, 1:3, s. iv. 



26o HERMAN BRULIN 



af den ifrågavarande tidsperioden. De som här närmast komma till 
användning äro två: i) En relation om förhandlingen med de bran- 
denburgska medlarne 7 — 13 aug. 1629,^ i Polonica, Förhandlingar 
mellan Sverige och Polen (i det följande citerad som Rel. Pol.). Den- 
na relation är en samtida renskrift, där man omväxlande återfinner 
sekreterarne Johannes Nicodemis (senare adlad Lillieström) och Frans 
Schilhers stilar."'' 2) En relation om krigshändelser och diplomatiska 
förhandlingar i Preussen 4 aug. — 21 sept 1629, i Oxenstiernska sam- 
lingen. Handlingar röratide polska kriget (Rel. Ox.). Relationen, ett 
fragment, som med sista sidan afbrytes midt i en mening, är bevarad 
i en något senare, kollationerad afskrift från 1600-talet. Möjligen är 
den en sammanställning af flera olika konceptuppteckningar. ^ Åtmin- 
stone delvis har Axel Oxenstierna själf varit författare därtill.* 

En ytterst välkommen komplettering till dessa strödda och kort- 
fattade relationsfragment utgör en utförlig berättelse från polsk sida, 
som — i ett tydligen ej fullt oklanderligt exemplar — är bevarad i 
ryska utrikesministeriets arkiv i Moskva (Polska akter på papper, kar- 
tong I, akt 7), och af hvilken genom professor Sam. Clasons försorg äfven 
en afskrift anskaffats för svenska Riksarkivet, där den finnes bland Af- 
skrifter från utländska arkiv (härnedan citerad som Rel. Mosk.). Berät- 
telsen, som är skrifven på latin, är tydligen en i polska kansliet upp- 
satt relation. Endast tack vare den kan man vinna en föreställning 



' Vid dateringen användes i denna uppsats öfverallt, där ej annat anmärkes, den 
gamla stilen. 

^ Med denna relation har i senare tid sammanhäftats ett fragment, på en sida 
innehållande afskrift af ett påbörjadt protokoll öfver förhandlingen under Charnaccs 
medling, som dock endast upptager några anteckningar från midten af juli. 

' Därför talar bl. a. det förhållandet, alt det parti däraf, som angår de diplomati- 
ska förhandlingarna den 1 1 aug. och närmast därefter, i det närmaste ordagrant öf- 
verensstämmer med motsvarande parti af Rel. Pol. 

* På samma sätt som i det ofvannämnda förhandlingsprotokollet 1627 — 28 har 
framställningen i regel hållits i tredje person. På ett par ställen har detta dock ej 
iakttagits. Så heter det under den 16 aug.: »samme dagh vardt min son Gustaf Oxen- 
stierna befängdh af pesten...», och under den 17 sept.: ». . . Vox\\ jag ... till Elbingen 
igen.» 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 201 

om de sista dagarnas afgörande förhandlingar, som i öfriga bevarade 
källor äro mycket sparsamt behandlade. 

En annan samtida framställning, ehuru af krönikekaraktär, vidrör 
också de svensk-polska förhandlingarna, nämligen den elbingske råds- 
herren och sedermera borggrefven Israel Hoppes bekanta historia om 
det preussiska kriget.^ Trots all dess detaljrikedom och dess sträfvan efter 
noggrannhet, som gör detta arbete till en af de användbaraste hjälp- 
källorna vid hvarje studium af denna tids händelser i Preussen, får 
man dock ej däraf mycken upplysning om förhandlingarnas samman- 
hang, hvari författaren tydligen ej var invigd. 

Strödda uppgifter af växlande vikt äro vidare naturligtvis att hämta 
ur riksregistraturet i Riksarkivet, såväl det svenska (Sv. Reg.) som det 
tysk-latinska (T. L. Reg.), i hvilket senare bl. a. finnas intagna några 
bref till svenska sändebudet i Haag Camerarius från någon person i kan- 
sliet (Lars Grubbe?) med redogörelse för tilldragelserna i Preussen. På grund 
af konungens afresa före förhandlingarnas afslutning ger emellertid regi- 
straturet ej någon kännedom om deras sista skede. Gustaf Adolfs få- 
taliga bref till rikskanslern från denna tid äro tryckta i Axel Oxen- 
stiernas Skrifter och Brefvexling (OS B), II: i. Alla kända bref från 
Axel Oxenstierna från ifrågavarande period äro likaledes tryckta i sam- 
ma samling, I: 4; då som sagdt hans bref till konungen äro förkomna, 
är det egentligen de till de medlande sändebuden riktade, som ge 
upplysningar af intresse för ämnet. 

Dessa sändebuds framställningar till konungen och bref till riks- 
kanslern fmnas bevarade i Riksarkivet, dels i Gallica och Anglica, 
Beskickningars memorial och noter (Fr. besk. mem., Eng. besk. mem.), 
dels i Oxenstiernska samlingen (Ox.). För en allsidig undersökning 
skulle naturUgtvis också krafts kännedom om deras korrespondens 
med vederbörande regeringar. Någon ersättning för utländska arkiv- 
studier kan man finna dels i den sammanarbetning af aktmaterial, som 



1 HopPE, Geschichte des ersten schwedisch-polnischen Krieges in Preussen. He- 
rausg. v. M. Toeppen. (Leipzig 1887.) 

- 3 - 



202 HERMAN BRULIN 



utgöres af de s. k. RiCHELIEUS memoarer (Mém. de Rich.),^ dels i den 
af Gardiner utgifna, synnerligen intressanta korrespondensen från Roes 
mission (Roes Miss.f De utdrag ur Charnacés bref, som finnas i 
Wahrenbergska samlingen i Riksarkivet, Vol. 3 (Wahr.), beröra där- 
emot i mycket ringa mån den polska fredsunderhandlingen. 

Då uppgifterna om förhandlingarna äro så pass magra, vinna de 
minnesmärken från deras gång, som finnas kvar, ökadt intresse. I 
Riksarkivet, Polonica, Förhandlingar mellan Sverige och Polen (Pol., 
Förh.), finnas åtskilliga utkast till fördraget bevarade, till stor del ren- 
skrifter försedda med ändringar af Axel Oxenstiernas egen hand, och 
vid närmare undersökning befinnas de återspegla olika faser i under- 
handlingens utveckling. I stort sedt utgöra de en sammanhängande 
serie, där hvarje särskildt utkast upptagit ändringarna i det närmast 
föregående och, själft ändradt, ligger till grund för det nästföljande. 
Utkasten äro utgifna i OSB, I: 4, s. 761 ff. 

I den historiska litteraturen ha Altmark-förhandlingarna icke till- 
vunnit sig någon mera ingående uppmärksamhet. Utförligast behand- 
las de af Cronholm,^ Jivilken dock som vanligt ej lyckats ge någon 
fullt klar bild af förloppet. Det är i allmänhet RiCHELIEUS memoarer 
och HoPPES krönika, som jämte hans arbete ligga till grund för fram- 
ställningen i det stora antal arbeten, som haft anledning att i förbi- 
gående sysselsätta sig därmed. 



Frågan om en afslutning af Gustaf Adolfs polska krig blef ett 
europeiskt intresse i allt högre grad, ju tydligare Kristian IV:s neder- 
lag i hans tyska fälttåg framstod. Papisterna voro angelägna att fort- 
farande hålla Sverige bundet i kampen mot Polen och fruktade, att det, 



' Mémoires du cardinal de Richelieu, V. (Collections des mémoires . . . Par Petitot. 
XXV. Paris 1823.) 

' Letters relating to the mission af sir Thomas Roe to Gustavus Adolfihus 
162g — 1630. (Camden Miscellany, 7. London 1875.) 

" QKOti^oiM^Sveriges historia under Gustaf J J Adolfs regering,\l. (Stockholm 1857.) 

— 4 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 263 

lösgjordt därifrån, skulle blifva dem en »mycket argare fiende än tur- 
ken»/ De antihabsburgska makterna åter sågo i Gustaf Adolf »en 
ny uppgående sol»,"^ och begärde ej bättre än att han genom en fred 
med Polen skulle få tillfälle att utföra den uppgift, som den danske 
konungen så villigt tagit på sig, men icke visat sig vuxen. 

För vissa af dessa makter tillkommo enskilda intressen, som gjor- 
de fredens återställelse högligen önskvärd. De engelska och holländ- 
ska köpmännens Östersjöhandel led starkt af bräck, så länge kriget vål- 
lade intrång i den lugna sjöfarten, spärrade Weichselhandeln, framkal- 
lade dryga svenska tullpålagor i Pillau och på Danzigs redd och å 
andra sidan föranledde Polen att söka tvinga hela den engelska klä- 
deshandeln öfver sistnämnda stad.^ An starkare sammansmälte de po- 
litiska och de merkantila intressena, då de habsburgska planerna på 
väldet öfver Östersjön under Wallensteins kraftiga händer började taga 
gestalt på ett för hafvets frihet alltmera hotande sätt. Brandenburg 
kan visserligen ej inräknas bland de stater, som af protestantiska eller 
antikejserliga skäl önskade lösgöra Sverige, men krigets fruktansvärda 
tryck på dess preussiska område och den olyckliga mellanställningen 
mellan den polske länsherren och den svenske svågern gjorde dess kur- 
furste särskildt ifrig för fredens sak. Fredsmedlingsförsök fattades ej 
heller från dessa olika håll, men medlarnes öfvertalningar och jämk- 
ningar räckte ej långt, om ej de stridande parterna funno sina intressen 
tillgodosedda genom en öfverenskommelse. 

Hvad Polen beträffar, känner man tyvärr alltför litet om de där 
rådande uppfattningarna af ställningen. Så mycket är visst, att konung 
Sigismund i det längsta envist höll fast vid tanken att med vapenmakt 
vinna det förlorade tillbaka, i hvilket syfte han också var färdig att 
anlita kejserlig hjälp. Däremot gjorde sig tydligen bland Polens stän- 



' Så uttryckte sig Wallenstein i mars 1627. Droysen, Gustaf Adolf , I (Leipzig 
1869), s. 502. Jfr kurfurst Maximilians af Bayern yttrande, ib., s. 510. 

"* Mém. de Rich., V, s. 119. 

^ Jfr t. ex. Rydfors, De diplomatiska förhandlingarna mellan Sverige och Eng- 
land 1624 — maj 1630 (Uppsala 1890), s. 91 ff., 131 f. 



264 HERMAN BRULIN 



der och särskildt bland lithauerna gällande en mera fredsvänlig stäm- 
ning, förbunden med stark obenägenhet att göra det fria Polen till 
skådeplats för kejserliga stämplingar.^ 

För Gustaf Adolf hade det polska kriget under händelsernas snab- 
ba utveckling i Tyskland förlorat åtskilligt af sin betydelse. Då de 
habsburgska planerna på Östersjöväldet syntes mogna, medan Kristian 
IV fick skörda de bittra frukterna af sin seger i de båda nordiska ko- 
nungarnes täflingskamp om ledarplatsen i det evangeliska verket, var 
den svenske konungen ej sen att lämpa sin politik efter de nya för- 
hållandena. Det är ur dessa synpunkter, som han betraktar 1627—28 
års fredsunderhandlingar med Polen. För att kunna understödja Dan- 
mark och ingripa mot ligisternas hotande makt önskar han på hösten 
1627 ett stillestånd,^ och då förhandlingen i början af 1628 strandat, 
gillar han detta framför allt ur den synpunkten, att just ett fientligt 
Polen vore den mark, där hans här bäst kunde samlas och stärkas till 
den stora kampen mot papisterna.^ Undsättningen till Stralsund 1628 
ställde honom i öppen motsats till kejsaren, och under vintern efteråt 
följde den välbekanta skriftliga diskussionen mellan konungen och 
kanslern om nästkommande sommars fälttåg, där båda äro ense om 
oundvikligheten af ett dubbelt krig, men den förre gentemot den senare för- 
fäktar en offensiv i Tyskland och blott defensiv krigföring i Preussen.* 

Hans afsikter korsades genom att de kejserliga själfva gingo till 
anfall i Preussen. Då Arnim med en manstark wallensteinsk härsmakt 
ryckte polackarne till hjälp, blef 1629 års sommarfälttåg af alltför all- 
varlig art för att medgifva den påtänkta pommerska expeditionen. Kri- 
get förlöpte utan afgörande sammandrabbningar. Efter striden vid 
Stuhm lågo de fientliga härarna i sina läger vid Marienburg på kanon- 



' Se t. ex. Rocx Mfss.,s. 18; OS B. I: 4, s. 141; Piashcki, Chronica gestoruiii in 
Europa singtilarium (Krakau 1645), s. 469, 481. 

» OSB, II: I, s. 354, 366 f. 

' ib., s. 396 f. 

* ib., s. 445 ff., 458 ff.. I: 4, s. 269 ff., 282 If. Korrespondensen finns också i Ihvui- 
finkar rörande Skanciinaricns historia, XX\', och Ar/cii> till i/f)/)/ysnin<^ om sfcns/ca 
krigens och krigsinrattningarnes historia. I. 

_ 6 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 265 

skotts håll utan att pröfva på öppet fältslag, å ömse sidor illa medfar- 
na af pesten. 

Under tiden hade Danmark den 12 maj slutit fred med kejsaren 
i Liibeck och därmed öppnat en gapande lucka i den lösa förbindel- 
sen mellan huset Habsburgs motståndare. Kort därförut hade kejsa- 
ren genom restitutionsediktet tagit ytterligare ett steg till protestantis- 
mens förintelse i Tyskland. 

Situationen var tydligen sådan, att en afslutning af det polska kri- 
get icke kunde vara ovälkommen för Gustaf Adolf, om den kunde vin- 
nas utan uppgifvande af väsentliga fördelar. 

Hvad Sverige under kriget genom sina vapen vunnit var — utom 
Lifland intill Duna och Ewst, jämte Dahlen och Mitau — praktiskt taget 
Preussens kust mellan Danzig och Königsberg jämte ett antal fasta 
punkter inuti landet. Svenskarne behärskade Weichsels, Nogats och 
Passarges utlopp samt Pillaus viktiga sund och hade territoriellt fram- 
för allt satt sig fast i det weichselska deltalandet, de s. k. Werderna.^ 
Elbing och Marienburg voro här de befästa hufvudorterna, och i Dan- 
ziger Haupt (»Caput Vistulae») vid den sista klyfningen af Weichsels 
hufvudarm hade de ytterligare en fast militär stödjepunkt; vidare inne- 
hade de i närheten af detta område Dirschau och Stuhm. I kusttrakten 
öster om Elbing tillhörde dem Tolkemit, Frauenburg och Braunsberg 
vid Passarge samt i det inre af biskopsstiftet ErmeJand Wormdit, Gutt- 
stadt och Mehlsack. Strasburg långt i söder var också besatt af svensk 
garnison. Strandremsan utanför Frisches Haff, »die Nehrung», var de- 
ras, och vid sundet, som begränsade den i öster, hade Pillau, ehuru 
tillhörande det brandenburgska Preussen, blifvit deras första förvärf; till 
dess betryggande hade de också på sommaren 1629 tagit i besittning 
de närbelägna, likaledes kurfursten tillhörande städerna Fischhausen 
och Lochstädt. Icke minst viktiga bland deras vunna fördelar voro 



^ Klein- eller Fischauer Werder kallades området öster om Nogat, Gross- eller Ma- 
rienburger Werder landet mellan Nogat och Weichsel, Danziger eller Stiiblauer Werder 
trakten närmast vester därom. 



266 HERMAN BRULIN 



slutligen de tullar, som de uppburo i Pillau och utanför Danzig; på dem 
hvilade ekonomiskt hela den preussiska »staten». 

För Sverige gällde nu frågan, huru mycket af dessa vinster en för- 
likning med Polen kunde vara värd. De svenska villkoren anlades i 
två olika plan alltefter förlikningens karaktär. För en fullständig och 
beständig fred (pax perpetua) med uppgörelse af »hufvudsaken», d. 
v. s. med afstående från Sigismunds sida af anspråken på Sveriges kro- 
na (remmtiatio juris et prcetensionis) var man teoretiskt beredd att 
återställa allt det eröfrade (restitiitio ablatorum), dock mot en dryg 
ersättning för krigskostnaderna (refusio suniptuum) , hvarvid man skulle 
behålla eröfringarna som pant och blott successivt släppa dem allt- 
efter skuldens eventuella afbetalning. Men man kunde också tänka 
sig en tillfällig förlikning, ett stillestånd på vissa år. I så fall 
skulle eröfringarna behållas, blott med undantag för några platser, och 
tullarna fortfarande utkräfvas af Sverige.* Det var naturligtvis denna 
förhandlingslinje, som i praktiken lättast kom i fråga, och då blef den 
afgörande punkten ytterst den, om ett medium kunde träffas beträffan- 
de restitutionen. 

Det hade händt, att man ej ens kommit så långt som till att på allvar 
upptaga den frågan. Vid underhandlingen under holländsk och branden- 
burgsk medling i början af 1628 hade hufvudsvårigheten redan gällt titlarna 
i kommissariernas fullmakter^ - — en till synes oviktig anledning till tvist, 
som dock kunde anses innefatta frågans kärnpunkt- medgaf Sigismund 
Gustaf Adolf titeln af Sveriges konung, hade han därmed erkänt åt- 
minstone hans fakt:iska ställning. — Den haken hade man dock kommit 
öfver vid förhandlingarna under brandenburgsk medling i slutet af 1628, 
i det att ändtligen fullmakter framlagts både i konungens och republi- 
kens namn, där Gustaf Adolf kallades Sveriges konung, om också vissa 
anledningar till anmärkningar ännu kvarstodo.*^ Däremot hade man 



' Jfr Gustal Adolfs instruktion för de svenska koniniissarierna för underhandling 
med Polen från okt. 1628, (;.S7,', II; i, s. 428 11. 

' Se t. ex. komniissariemas bref till konungen b mars 1628, OSI\ I: 4, s. 57 II. 
* ib., s. 293 ff. med noter. 

- 8 - 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 267 

icke uppnått enighet i restitutionsfrågan, men Axel Oxenstierna hade 
slutligen vid årsskiftet framlagt ett förslag till stilleståndsvillkor, som 
polackarne tagit ad referendum till riksdagen. 

Det svenska förslaget innebar: Ett stillestånd afslutes på 20, 15,10 
eller minst 5 år. Hvad restitutionen beträffar, hade kanslern erbjudit 
Strasburg, Guttstadt, Wormdit och Mehlsack — • alltså de längst fram- 
skjutna posterna — men på medlarnes hemställan hade detta icke blif- 
vit upptaget bland de formliga villkoren för att ej betaga polackarne 
vidare hopp. Handeln på Weichsel skulle åter öppnas, och sin fordran 
på tull vid Haupt eller annan lämplig ort hade svenskarne uppgifvit i 
det viktigaste afseendet, nämligen i fråga om adelns jordbruksproduk- 
ter. Däremot skulle de behålla sin tullrätt på Danzigs redd och i Pil- 
lau, hvilken sistnämnda ort också undantogs från bestämmelsen om 
hertigdömet Preussens utrymning. Den polska flottan skulle bortföras 
från Danzig och ingen ny sådan därstädes utrustas. Till garanti för 
Sveriges trygghet skulle kurfursten af Brandenburg, det kungliga och 
hertigliga Preussens ständer och staden Danzig förbinda sig inbördes och 
med Sverige själft. Alla fångar skulle utväxlas.^ 

Detta var den senast intagna svenska ståndpunkten i fredsfrågan, 
då på sommaren 1629 förhandlingarna åter upptogos. 



Det var denna gång Frankrike, som tog initiativet. Frankrike hade 
visserligen icke som England och Holland stora handelsintressen att 
bevaka i Östersjön,^ men Richelieus skarpblick såg klart, hvar han 
hade att söka hjälp i sin antihabsburgska politik. Hugenottkriget hade 
i viss mån bundit honom, men efter La Rochelles fall i okt. 1628 hade 
han fria händer. Frankrike inblandade sig med vapenmakt i det man- 
tuanska tronföljdskriget och tvang spaniorerna att upphäfva Casales 



^ OSB, I: 4, s. 315 ff. med noten. 

' Se därom den intressanta framställningen i Mém. de Rich.^ V. s. 129. 

— 9 — 



268 HERMAN BRULIN 



belägring (febr. 1629), medan dess diplomati utvecklade stor aktivitet i 
kampen mot de habsburgska planerna. I april 1629 afslutade också 
England sitt meningslösa krig med Frankrike, med hvilket de stora po- 
litiska intressena snarare borde förbinda det; kort därefter nedslogs hu- 
genottrörelsen äfven i Cevennerna. Det var en stark och aktad makt, 
som det franska sändebudet baron Hercules de Charnacé represen- 
terade, då han i juli 1629 trädde upp som fredsmäklare i de fientliga 
lägren vid Marienburg.^ 

Redan i början af året hade han lämnat Frankrike, närmast för att 
i Bayern och Danmark verka för en fred mellan sistnämnda land och 
ligan och tnot dess fred med kejsaren. Häri hade han icke haft fram- 
gång, och i juni^ lämnade han Danmark för att i Preussen utföra 
den återstående delen af sitt uppdrag: att lösgöra Sverige från polska 
kriget och indraga det i det tyska. ^ 

Som vanligt möttes medlaren af svårigheter i själfva begynnelsen. 
Formfrågorna voro förträffliga medel att tillgripa, då det gällde att 
draga ut på en förhandling eller af bry ta den utan att bekänna kort be- 
träffande realiteterna. Man skulle dock säkerligen bedraga sig själf, 
om man bakom en etikettstvist alltid ville spåra dylika speciella syf- 
ten; formfrågorna tillräknades en stor betydelse för sin egen skull, ofta 
liksom symboliserande de mera reella spörsmålen, men också stundom 
utan att man kan se dem annat än ur den rena etikettsstridens syn- 
punkt. 

En kinkig fråga var först och främst den, hvilken af de båda ko- 
nungarne som borde hedras med det första besöket. Kurfursten af 
Brandenburg, som Charnacé närmast uppsökte i Königsberg, tillrådde 
honom att först begifva sig till konungen af Polen, och legaten — hvars 



' Angående Sverige och Frankrike se .särskildt L. Weibui.l, Dc diplomatiska för- 
bindelserna mellan Sveriire och I''ranlcrike 162g — /<^?/. (Lund 1899.) 

' Enligt en anteckning i IVa/ir. var han i Königsberg den 10 juli (n. st.). 

■■' Weibull, s. 12 f; iWm. de Rich., V, s. 109 ff. -angående hans underhandling 
i Köpenhamn: Fridhkici.a, Danmarks ydre politiske Hisiorie /62g— lOj^ (Köpenhamn 
1876), s. 54 ft. 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 269 

order gingo ut på detsamma — fann klokast följa detta råd, dock för 
säkerhets skull låtsande sig ha föreskrifter i motsatt riktning och endast 
för att ej blottställa kurfursten för hans länsherres misshag rätta sig 
efter hans råd — en version väl afpassad för svenskarnes öron.^ Då 
han i början af juH^ ankom till polska lägret, befanns emellertid vägen 
ändock ej vara fullt jämnad. Storfältherren Koniecpolski lät framföra 
åtskilliga anmärkningar mot hans beskickning, rentaf sättande i fråga, 
huruvida han var utsänd från konungen och ej blott ombud för fran- 
ska köpmän; vidare ville man på förhand ha upplysning om, huruvida 
titeln »Sveriges konung» förekom i utanskriften på Ludvig XIII:s med- 
sända bref till konung Sigismund. Charnacé hade lätt att hesvara fler- 
talet af de framställda anmärkningarna, men i fråga om titulaturen må- 
ste han sväfva på målet, enär det önskade uttrycket verkligen ej fanns 
med. Han tillgrep då den utvägen att å sin sida fordra, att i de blif- 
vande polska svarsbrefven ordet potentissimus skulle insättas i fran- 
ske konungens titel. Härom uppstod en tre dagars dispyt, hvarunder 
han ej försummade att för polackarne, på hvilkas fredsvänlighet han 
ansåg sig säker, framställa motståndet mot hans begäran som ett uttryck 
af Sigismunds önskan att finna en förevändning att undkomma freds- 
underhandlingen och kunna fortsätta kriget.^ Någon audiens hos ko- 
nung Sigismund, hvilken sedan den 7 juli jämte sina båda söner be- 
fann sig i polska lägret,* blef under sådana förhållanden icke af, och 
efter att ha måst afvakta det misslyckade anfallet på en svensk redutt 
den 15,^ lämnade Charnacé följande dag polackarne för att i svenska 
lägret fortsätta sitt uppdrag. Dessförinnan hade han dock öfverens- 
kommit med Koniecpolski att underrätta denne, såvida han fann ko- 



1 Mém. de Rich., V, s. 125, 134. 

^ Enligt en anteckning i Wahr. befann han sig den '"/^n i»li i polska lägret; en- 
ligt Mém. de Rich., V, s. 126, lämnade han Königsberg redan den V12. 

^ Méin. de Rich., V, s. 126 ff. »Potentissimusi-tvisten beröres också utförligt i 
Rel. Mosk. 

* HoppE, s. 429. 

^ Se därom ib., s. 433. 



270 HERMAN BRULIN 



nungen af Sverige benägen för öfverenskommelse, i hvilket fall de 
båda skulle söka finna en lösning af titulaturfrågorna. ^ 

Han ankom den 17 juli till det svenska lägret framför Marienburg, 
mottogs där med tillbörlig ståt, inlogerades i staden och fick den 18 
på e. m. audiens hos Gustaf Adolf. ^ Han framställde sitt medlarupp- 
drag och framhöll därvid särskildt de större och rikare uppgifter, som 
väntade konungen i Tyskland.^ Gustaf Adolf betygade i sitt svar sin 
benägenhet för en hederlig och säker fred med Polen och sitt välbe- 
hag öfver de erbjudna tjänsterna. 

Före legatens återresa till polackarne utlades närmare den svenska 
ståndpunkten. Gustaf Adolf betonade den förändring i situationen, som 
inträdt genom de kejserliga truppernas ingripande i kriget; detta var nu 
ej längre ett mellanhafvande med Polen endast, utan ock med kejsa- 
ren. Det var honom nu omöjligt att på in på fullständig fred med ty 
åtföljande återställelse af eröfringarna, förrän det vore sörjdt för hans 
egen och hans bundsförvanters säkerhet mot både kejsaren och Polen 
och den förres stridskrafter bortskaffats såväl från Preussen som från 
andra hotfulla punkter.* Ville motparten däremot gå in på ett stille- 
stånd, så kunde underhandlas om de villkor, som vid förhandlingarna 
föregående vinter framlagts af kanslern,^ men med det tillägg, att det 
kejserliga krigsfolket under tiden ej finge draga någon nytta af de 
preussiska orterna. Till yttermera visso påminte Axel Oxenstierna se- 



' Mém. de Rich., V, s. 134. 

' Re/. Pol.: HoppE, s. 434 f. ; bref till Cämerarius af 27 juli, T. L. Reg., fol. 
169 If. 

^ Mém. de Rich.. V. s. 134 f. 

* »Non esse jam eam rerum ac circumstantiarum rationem omnium, ut, si vel- 
let, de pace perpetua cum Rege Polonia' agere posset. Post illata enim sibi infensa 
Cassaris arma, justi exercitus modum ivquantia, non sibi cum Rege et Republica Polona 
tantum, verum etiam cum Imperatore rem esse, cujus consilia et intentiones S. R. M: 
tern admonerent, ne ullis sincerationibus aut soUicitationibus in suam et foederatorum 
omnium fraudem de horum locorum restitutione, antequam sibi et confoederatis in om 
nibus tam ab Imperatore ipso quam Rege Polonia; sufficienter prospectum de securitate 
videret et suspecta haec Caesaris arma non ab his tantum sed et aliis statui S. R. M:tis 
periculosis oris remota...» Referat af konungens yttranden till Charnacé, i det citerade 
brefvet till Camerarius. 

^ Se ofvan sid. 261. 

— 12 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1629 27 1 

dan skriftligen om detta tillägg till villkoren, så formuleradt, att polskt 
eller kejserligt krigsfolk icke under stilleståndet skulle fa förläggas i 
hertigdömet Preussen.^ 

Tydligen ansåg sig Charnacé på svenska sidan finna så pass myc- 
ken benägenhet för en fredlig uppgörelse, att han fann lämpligt att 
träffa en öfverenskommelse i sina titulaturtvister med polackarne. ^ Se- 
dan därigenom stötestenarna blifvit borttagna, återvände han efter unge- 
fär en veckas vistelse i svenska lägret till det polska, där han nu i hög- 
tidlig audiens hos konungen fick framställa sitt ärende.^ Efter några 
dagars förhandlingar beslöto sig polackarne för ett nytt sammanträde 
af kommissarier från båda sidor under Charnacés medling, och denna 
underrättelse öfverförde han till svenska sidan.* 

Den 30 juli sammanträdde alltså kommissarierna jämte Charnacé 
på en plats midt emellan de båda lägren. De svenska underhandlar- 
ne voro : Axel Oxenstierna, Herman Wrangel och Johan Baner, de 
polska: kanslern Jakob Zadzik, Kristoffer Wiesiolowski, Georg Ossolin- 
ski, Jakob Sobieski och Magnus Ernst von Dönhoff. 

Frän svenskarnes sida väcktes först och främst den gamla frågan om 
fullmakterna. De framlade för Charnacé sin egen fullmakt i original 
och fordrade, att polackarne på samma sätt skulle förete såväl konun- 
gens som republikens. Genom Charnacés mellankomst löstes frågan så, 
att fullmakterna genast skulle framläggas i kopia och originalen följande dag 
framvisas och från ömse sidor deponeras hos medlaren. Mot formule- 
ringen af Gustaf Adolfs titel hade svenskarne ej heller vid detta till- 
fälle några allvarliga invändningar att göra.^ 

' Axel Oxenstierna till Charnacé 25 juli, OSB, I: 4, s. 564. 

* Sigismund skulle mottaga franske konungens bref med den utanskrift det bar; i 
fråga om den senares titel hänskötos olika kompromissalternativ till Ludvigs eget afgö- 
rande. Se därom närmare Mém. de Rich., V, s. 135 f. 

3 Därom ib., s. 136 f, och Rel. Mosk. Afresan från svenska lägret uppges \Mihn. 
de Rich. till den 24 juli, af Hoppe, s. 436, till dagen förut, i det citerade brefvet till 
Camerarius till följande dag. 

* Mém. de Rich., V, s. 137 f. 

* Svårigheterna voro denna gång lösta på det sätt, att Gustaf Adolf i den kungli- 
ga fullmakten betecknades: »Rex Sueciae etc. etc.'> med bifogad reservation för Sigis- 

— 13 — 



2/2 HERMAN BRULIN 



Man kunde alltså öfvergå till realiteterna. Återstoden af förhand- 
lingens första dag synes blifvit använd till öfverläggningar mellan Char- 
nacé och polackarne. De senare ville först upptaga frågan i dess hel- 
het och diskutera villkoren för en fullständig fred, men detta afböjdes 
af Charnacé, som därvid hade Gustaf Adolfs bestämda föreskrift att 
hålla sig till och i öfverensstämmelse med denna särskildt betonade den 
inverkan, som kejsarens inblandning i kriget haft. Det blef i stället 
om villkoren för ett i2-årigt stillestånd, som underhandlingen kom att 
röra sig. Polackarnes första ståndpunkt var: fullständig återställelse af 
alla eröfringar i Preussen, medan de beträffande Lifland voro villiga att 
diskutera afträdelsen af några orter, och den enda eftergift, som Char- 
nacé kunde bringa dem till, var, att Pillau skulle få förbli i svensk ego. 
Dessa villkor förklarade han naturligtvis oantagliga, ytterligare under- 
strykande svenskarnes uppfattning, att Preussen var grundvalen för de- 
ras trygghet, och förhandlingarna uppskötos till följande dag.' 

Den 31 juli upptogs alltså, sedan fullmakterna framlagts i original, 
restitutionsfrågan åter till behandling, och motsatsen mellan de båda 
parterna kom nu skarpt till synes. Medan svenskarne först endast er- 
bjödo detsamma som vid vinterförhandlingen: Strasburg, Wormdit, Gutt- 
.stadt och Melsack, hvartill under förhandlingens gång lades Dinschau, 
fasthöUo polackarne envist vid sina anspråk på fullständig återställelse, 
endast medgifvande Pillau och möjligen Elbing.^ Charnacés ansträng- 
ningar att få underhandlingen att gå ihop, hvilka från båda sidor inty- 
gas, voro fåfänga, och sammanträdet afbröts i en tydligen å ömse sidor 
ganska oförsonlig stämning.^ 

munds bevarade ärftliga rätt, i republikens fullmakt: »Dei gratia Suecoruni, Gothorum 
Vandalorumque Rex, Magnus Princeps Finlandiae etc. etc», se OSB, I: 4, s. 792 not 2). 
Behandlingen af fuUmaktsfrägan omtalas i AV/. ÅfosJt. och ett bref till Camerarius från 
början af aug. i T. L. Reg., fol. 195 f. 

' Rel. Mosk. 

' I några af källorna namnes ej uttryckligen Elbing, men att det erbjöds, uppgif 
ves bestämdt i Gustaf Adolfs bref till pfalzgrefven Johan Kasimir i aug., Riksarkivet: 
Stegehor gssninlin gen och -SV'. Reg. Enligt Hoppi:, s. 438, skulle Elbing erbjudits under villkor 
att Gustaf Adolf bad därom, hvilket Axel Oxenstierna harmfullt afvisat. 

" Hufvudkälloma för kännedomen om förhandlingarna den 50 och 31 juli äro Rel. 
Mosk. och det nyss citerade brefvet till Camerarius från början af augusti i T. L. Reg., 

— 14 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 273 

Syntes utgången alltså icke just ge godt hopp om förhandlingar- 
nas fortsättning, så kände man dock i svenska lägret alltför väl polac- 
karnes vanor liksom också deras politiska läge för att ej räkna med 
den motsatta möjligheten; de hade själfva under förhandHngen icke 
fördolt, att tatarer och turkar väl kunde påkalla deras vapenmakt. Man 
afvaktade därför med intresse på svenska sidan, hvilka nya uppslag 
det franska sändebudets nu förestående afskedsvisit hos polackarne 
skulle kunna medföra.^ 

Mycket riktigt fick också Charnacé, då han den 2 aug. samman- 
träffade med Koniecpolski, nominellt för att taga afsked, under skyd- 
dande förklädnad ett nytt anbud. Generalen beklagade sig öfver 
svenskarne, som genom att ej vilja höra talas om någon återställelse i 
Lifland tvungit polackarne att fordra hela Preussen; hade man velat 
afstå Marienburg och Haupt med Weichsel-området och Werderna, 
skulle polackarne erbjudit jämte Pillau och Elbing äfven Frisches Haff 
med dess kust. Charnacé framförde samma kväll underrättelsen till 
Gustaf Adolf, men denne stod fast vid att Marienburg och Haupt på 
grund af sin afgörande vikt för Sveriges säkerhet ej kunde återställas; 
däremot erbjöd han nu Braunsberg, dock med förbehåll att vid Passar- 
ges utlopp i Frisches HafF få anlägga en skans till betryggande af Sveri- 
ges välde öfver detta vatten. Charnacé underrättade Koniecpolski om 
detta medgifvande, men det tycktes ej vinna gehör, hvarpå han den 
5 aug. begaf sig till Danzig.^ Hans första ansträngningar hade icke 



fol. 195 f. De beröras också i Gustaf Adolfs bref till Johan Kasimir i aug., Riksar- 
kivet: Stegeborgssainlingen och Sv. Reg., och Axel Oxenstiernas bref till rådet s. d., 
OSB, I: 4, s. 569 ff., samt i korthet hos Hoppe, s. 438, och Mém. de Rich., V, s. 138 
f. I Riksarkivet: Extranea, Avisor: Polen, finnes en relation på polska om dessa för- 
handlingar, som torde kunna ytterligare belysa vissa detaljer däri. 

En uppteckning af de svenska villkoren, som tydligen hänför sig till denna tid, är 
tryckt i OSB, I: 4, s. 572 fi. noten. Den upptager det tolfåriga stilleståndet och de 
nämnda afträdelserna; bland andra bestämmelser märkes, att den tullfria skeppsfarten på 
Weichsel nu är utsträckt till alla polska undersåtar; religionsfrihet förbehålles de evan- 
geliske i de återlämnade områdena. 

^ Det citerade brefvet till Camerarius, T. L. Reg., fol. 195 f. 

* Gustaf Adolf till riksrådet 14 aug., Sv. Reg.; bref till Camerarius 5 aug. med P. 
S., T. L. Reg., fol. 196 ff Vid Hoppes uppgift, s. 440, om ett nytt sammanträde af 

Hisi. Stud. — 15 — 18 



274 HERMAN BRULIN 



vunnit några rika frukter, men det var tydligen ej hans mening att 
ännu ge spelet förloradt. En ny pjes i detta började nu framträda, för 
hvars rörelser han kanske ej stod alldeles främmande. 



Mer än någon annan hade kurfursten af Brandenburg anledning 
att önska ett snart slut på kriget. Stående mellan alla eldarna, var 
han ej nog stark att af egen kraft kunna hålla dem utanför sina grän- 
ser, och hans förhållande till de olika parterna väckte än här och än 
där misstankar, som kunde medföra obehagliga följder; inkvarteringar 
och provianteringar tryckte hans preussiska undersåtar, och i Pillau, 
Fischhausen och Lochstädt styrde och ställde svenska officerare och 
tulltjänstemän, som om de rört sig på egen mark. Vid underrättelsen 
om den franska medlingen, hvars bärare ju också besökte honom i 
Königsberg, beslöt han att åter göra ett försök i samma riktning, och 
landthofmästaren Andreas von Kreyzen, landtrådet Bernhard von Kö- 
nigseck och hofrättsrådet Georg von Rauschke afsändes som kommis- 
sarier. Ankomna till staden Holland, fingo de underrättelse om under- 
handlingens skeppsbrott, men efter att ha meddelat sig med Charnacé 
skrefvo de den 6 aug. till kanslererna på båda sidor, erbjudande Bran- 
denburgs medling tillsammans med den franska.^ På ömse håll upp- 
togs förslaget gynnsamt." Närmast begåfvo de sig till det polska läg- 
ret, hvilket i samband med ett försökt infall i Klein- Werder flyttats 
till Griinenfeld, och härifrån skrefvo de den lo aug. till Axel Oxen- 
stierna och begärde audiens hos konungen följande dag.^ Kanslern 
bjöd dem vara välkomna; den uppfattning, åt hvilken han i sin korres- 



kommissarierna den 4 aug. torde icke böra fastas afseende, då det ej omnämnes i dessa 
utförliga framställningar. 

' De brandenburgska kommissarierna till Axel Oxenstierna 16 aug. (n. st.), Ox., 
kopia i Rel. Pol. Redan i det ofta nämnda brclvet till Camerarius af 5 aug. omtalas 
ankomsten af en skrifvelse från dem med anbud om medling. 

' Axel Oxenstiernas svar af 8 aug., OSB, I: 4, s. 579 f. 

' Brefvet, dat. 20 aug. (n. st.), finnes på sanmia ställen som deras föregående skrif- 
velse. 

— 16 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1629 2/5 

pondens med dem gaf uttryck, var den, att polackarne blott velat på 
omvägar vinna Marienburg och Haupt, och för att undvika vidare gyc- 
kelspel önskade han, att medlarne före ett nytt sammanträde skulle 
förmå dem att gå in på de af svenskarne föreslagna villkoren.^ 

Den 1 1 augusti fingo de brandenburgska kommissarierna audiens 
hos Gustaf Adolf i lägret vid Marienburg. De framställde sitt uppdrag 
och bådo honom att ej för Marienburgs och Haupts skull låta kurfur- 
sten och hans preussiska land störtas i fördärfvet. Gustaf Adolfs svar 
var prägladt af synnerlig kraft. Han tackade för kurfurstens anbud, 
men den säkerhet han vunnit var alltför värdefull — från Marienburg 
hade ju tyska orden i långa tider hållit polackarne stången — för att 
han skulle vilja offra den för några års stillestånd. Nu hade han ock 
att hålla öga på kejsaren, som utan anledning inblandat sig i kriget, 
och han kunde därför icke på några villkor låta beröfva sig sina för- 
delar, såvida icke öfverenskommelsen utsträcktes till att äfven innefatta 
denne. Ville fienden ej nöja sig med de föreslagna villkoren, så finge 
vapnen afgöra tvisten; lyckades man drifva ut honom ur Preussen, så 
visste han vägen och skulle komma igen. Kejsarens oförrätter skulle 
inom kort med stark härsmakt blifva hämnade, och räckte ej hans eget lif 
till, skulle hans efterkommande veta att göra anspråk på äran att full- 
följa det verket. Sändebuden själfva bad han besinna, att faran gäll- 
de ej blott hans besittningar, utan Preussens egen religiösa och politi- 
ska frihet. På de angifna villkoren var han emellertid villig att sluta 
fred.2 



* Axel Oxenstierna till de brandenburgska kommissarierna 8 och 10 aug., OSB, 
1: 4, s. 579 f., 583 f. 

' Svaret är utförligast refereradt i brefvet till Camerarius af 11 aug., T. L. Reg., 
fol. 198 f. Det heter där bland annat: ». . . Quo factum est, ut S. R. M:ti non tantum 
cum Polonis sed et Imperatore res sit, qui nisi simul hisce induciis comprehenderetur, 
suis se commoditatibus S. R. M:tas exuere nequaquam possit. Sibi igiiur sua hic esse 
defendenda nec quicquam reddendum praeter ea, quas obtulerat, nisi Marte expugnaretur; 
quodsi contingeret, et licet tota Prussia expelleretur, cognitam sibi viam esse et aliquando 
redeundum. Ab Imperatore autem illatas iniurias valido exercitu et forte pluribus brevi vindi- 
candas. Si sibi vita minus suppeteret, non defuturos ex successoribus et posteris, qui 
eam sibi vindiciarum gloriam deposcerent. Nunciarent haec adversariis. Ipsi etiam sibi 
interim consulerent. Non enim hjec arma S. R. M:tls possessioni tantum, sed multo 

— 17 — 



l^^ HERMAN BRULIN 



Brandenburgarne togo afsked »såsom re desperata^-). Men innan 
de lämnade lägret, kommo de fram med det första uppslaget till hvad 
som skulle blifva den slutliga lösningen. I ett enskildt samtal med 
Axel Oxenstierna antydde landthofmästaren, att man på polska sidan 
talat om den — visserligen sannolikt ej acceptabla — utvägen, att 
kurfursten skulle tillfredsställa Sverige med två platser i stället för 
Haupt och Marienburg. Efter att ha utsått detta frö återvände de till 
polackarne. ^ 

Dagen hade ej gått till ända, förrän Charnacé åter dök upp i det 
svenska högkvarteret, hvarifrån han följande dag sände sin systerson de 
Ligniéres med bref till polska lägret för att förmå brandenburgarne att 
stanna och Koniecpolski att medge honom ett möte. Generalen ursäk- 
tade sig för egen del, men skickade i sitt ställe öfverste Zolkiewski, 
hvilken jämte de kurfurstliga kommissarierna samma dag sammanträd- 
de med Charnacé." 

Deras öfverläggningar räckte både den 12 och 13 aug., och härun- 
der tog kompromisstanken fastare form. Grundtankarna i det projekt, 
som sistnämnda dag af brandenburgarne öfverbragtes till det polska 
och af Charnacé till det svenska lägret, voro följande. Marienburg och 
Haupt hade, såsom af det föregående framgår, blifvit förlikningens 
egentliga stötestenar, enär svenskarne ansågo hela tryggheten i sitt läge 
rubbad, om de komme i polackarnes händer, medan dessa på inga 
villkor ville lämna dem i svensk ego. Nu föreslogs, att dessa orter 
tillika med Gross-Werder skulle lämnas i sekvester till kurfursten af 
Brandenburg; blefve de förhandlingar om beständig fred, för hvilka 
stilleståndet skulle bereda jordmån, resultatlösa, skulle de vid dess ut- 



niagis universae Prussiie Iniperio asserendae imminere. Quodsi itaque vel religionis chri- 
stiance puritaie vel libertate avita vel eorum omnium, qua; ipsis sunt cara, conservatio- 
ne niovcrcntur, ea consilia esse adprehendenda, quibus insolentes hostium cupiditates 
sisti poterint . . .» 

^ Underhandlingarna med brandenburgarne beröras i de liär nästan ordagrant lika- 
lydande Rel. Pol. och Rel. Ox. samt i Gustaf Adolfs bref till rådet 14 aug., Sv. Reg., 
och det citerade brefvet till Camerarius af 11 aug., T. L. Reg. 

* De båda svenska relationerna; Gustaf Adolfs citerade bref till rådet af 14 aug.; 
Rel. Mosk. 

— 18 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 2/7 

gång återställas till svenskarne. Som pant skulle dessa för samma tid 
och med samma restitutionsplikt af kurfursten erhålla Pillau, Fischhau- 
sen, Lochstädt och Memel (det sistnämnda i stället för det först på- 
tänkta Schaaken, beläget på fastlandet mellan Frisches och Kurisches 
HafF.) Tullarna vid Pillau och Danzig skulle fortfarande stå till svenskt 
förfogande, dock med någon nedsättning.^ 

Det saknar icke sitt intresse att iakttaga, hur detta förslag fram- 
bärs å ömse sidor. För de polska kommissarierna framställde bran- 
denburgarne det såsom en af den franske legaten uttänkt lösning, och 
då projektet väckte invändningar, voro de ifriga att frånsäga sig upp- 
hofskapet.^ A andra sidan omtalade Charnacé det för svenskarne så- 
som ett af brandenburganie framställdt förslag.^ I hvems hjärna det upp- 
runnit, kan man ej säkert säga, då man icke känner, hvad som försiggått 
mellan medlarne inbördes, men den inre sannolikheten synes tala för, 
att Charnacc var upphö fsmannen, då ju anordningen onekligen kunde 
bli rätt betungande för kurfursten och man senare också finner honom 
gärna vilja bli fri därifrån. Hos de stridande parterna väckte förslaget 
på ömse håll betänkligheter, men afböjdes icke från någondera sidan.* 

Gustaf Adolf meddelade samma dag Charnacé de villkor, under 
hvilka han samtyckte till sekvestreringen af Marienburg, Haupt och 
Gross-Werder. Det område, som han förbehöll sig, utgjordes af Brauns- 
berg — kompromissförslaget beträffande denna stad var alltså nu 
ur räkningen — Frauenburg, Tolkemit och kustremsan vid Frisches 
Haff, Elbing, Klein-Werder, de elbingska byarna på Gross-Werder, de 
holländska byarna vid Frisches Hafif, Tiegenort, Kobelgrube, Stuthofif 
och die Nehrung. Därjämte fordrade han af kurfursten utöfver det er- 



' ReL Ox; Gustaf Adolf till rådet 14 aug., Sv. Reg:; jfr den mindre detaljerade 
framställningen i Re/. Mosk. 

« Rel. Mosk. 

» ReL Ox.: »Och är effter hans berättelse dette förslaget giordt af dem Churfiirst- 
lige, att ...» 

* »Och hafver detta förslagh gifvit stoore betänckiande.» Gustaf Adolf till rådet 14 
aug. Polackarne hyste bland annat betänkligheter mot att lämna Memel i svenskarnes 
händer, enär därifrån både Lithauen och Kurland kunde hotas. Rel. Mosk. 

^ 19 - 



278 HERMAN BRULIN 



bjudna äfven Schaaken och ett landområde till förbindelse mellan Pillau 
och Memel.^ Beträffande tullarna ville han icke binda sig vid någon 
viss taxa, utan förbehöll sig rätten att lämpa dem efter varuvärdenas 
vexlingar, dock skulle de ej stegras öfver sin nuvarande höjd, utan 
snarare lättas."^ Slutligen skulle Charnacé föreslå en 10 dagars vapen- 
hvila för underhandlingens ostörda fortgång, men därvid sätta som vill- 
kor, att polska lägret drogs något tillbaka.^ 

Med detta besked begaf sig sändebudet den 14 på morgonen åstad 
för att fortsätta förhandlingen, hvilken också pågick hela den dagen 
mellan honom och de kurfurstliga kommissarierna som språkrör för de 
polska. Då han på aftonen återkom, meddelade han ett förslag till 
modifikationer af de svenska villkoren, hvilket dock ej torde böra upp- 
fattas som ett formligt polskt motförslag, utan kanske snarare som en 
af medlarne, om ock med polackarnes vetskap, gjord sammanfattning 
af en del önskemål utan bindande kraft. De polska kommissarierna 
förklarade sig nämligen endast kunna taga det svenska förslaget ad 
referendum till konung Sigismund — hvilken tre dagar tidigare på grund 
af sjukdom lämnat lägret och begifvit sig till Thorn — samt gåfvo 
Ossolinski i uppdrag att från honom inhämta närmare föreskrifter.* 

Enligt hvad Charnacé meddelade Gustaf Adolf, ville polackarne, 
att i stället för den brandenburgska sekvestreringen Marienburg och 



1 Rel. Ox. 

' Gustaf Adolfs bref till rådet den 14 aug., Sv. Reg. 

■" Rd Ox. 

■• Rel. Mosk. och Rel. Ox. Hvad förhandingarna den 14 beträffar, äro några re- 
servationer nödvändiga. Rel. Mosk. omtalar alls ej denna dag som förhandlingsdag, utan 
låter den 15 följa omedelbart efter den 15. Detta torde dock bero på förbiseende af 
skrifvaren, då de meddelade uppgifterna om underhandlingens förlopp i åtskilligt öfver- 
ensstämma med framställningen i Rel. Ox. under den 14. Däremot torde man icke ha 
rätt att med stöd af den sistnämndas ord: »föregifvandes . . . dette effter:ne vara bc- 
villiat . . .D uppfatta det af Charnacé medförda förslaget såsom direkt utgående från de 
polska kommissarierna; den polska berättelsen, som i denna punkt bör tillerkännas vits- 
ord, talar blott om öfverläggningar mellan Charnacé och de kurfurstliga koinmissarierna 
och säger uttryckligen, att polackarne förklarade sig behöfva inhämta nya föreskrifter 
från Sigismund. Äfven den svenska relationen säger för öfrigt, att de begärde tid för 
att »refererat» för konungen. Att polackarne kände till det af Charnacé framförda för- 
slaget, synes dock däraf, att Ossolinski afvaktade hans återkomst. 

— 20 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 2/9 

Haupt skulle lämnas till konungen af Polen själf mot löfte om återbä- 
rande, för den händelse fred ej uppnåddes under stilleståndstiden.^ Vi- 
dare ville de ej medgifva svenskarne att behålla Klein-Werder samt 
fordrade Braunsberg tillbaka. De kurfurstliga kommissarierna å sin 
sida ville fortfarande ej släppa Schaaken och landområdet mellan Pillau 
och Memel. Till vapenhvilan samtyckte Koniecpolski, men utan rubb- 
ning af lägret.^ 

I restitutionsfrågan lät Gustaf Adolf emellertid ej förmå sig till 
några jämkningar. Braunsberg förklarade han behöfvas för Frische 
Haffs skull, Klein-Werder för kavalleriets fouragering, Schaaken och 
landsträckan mellan Pillau och Memel för att genom där uppförda be- 
fästningar trygga förbindelsen mellan dessa båda orter. Däremot hade 
han intet att invända mot den föreslagna anordningen i fråga om Ma- 
rienburg och Haupt, dock med villkor att fri religionsutöfning garante- 
rades invånarne. Vapenhvilan gjordes fortfarande beroende af polska 
lägrets förflyttning.^ 

Detta svar medförde Charnacé den 15 aug. till de polska kommis- 
sarierna, hvilka låtit Ossolinski afvakta hans återkomst. Trots hans 
öfvertalningsförsök vidhöllo de emellertid sitt beslut att inhämta nya 
föreskrifter från konungen, och Ossolinski afreste följande dag till 
Thorn. Charnacé fortsatte skottspolens väg fram och tillbaka mellan de 
båda lägren, under förutsättning af gynnsamt svar från Sigismund fö- 

1 Enligt Rel. Mosk. förklarade Charnacé under förhandlingen, att svenskarne kun- 
de gå in på att sekvestern anförtroddes åt konungen af Frankrike eller England eller till 
och med konungen af Polen mot en dylik försäkran. 

■■* Rel. Ox. Dessutom fordrade enligt Rel. Mosk. polackarne fortfarande delar af 
Lifland, hvartill Charnacé svarat, att utom Mitau intet skulle återställas. Formligen upp- 
taget bland det återlämnade finner man dock Mitau i de svenska villkoren först i bör- 
jan af sept. (se nedan). Att man var beredd att afstå det, synes redan af den kungliga 
instruktionen för kommissarierna för fredsunderhandling med Lithauen 18 juli 1629, punkt 
14, Sv. Reg. I ett utkast till den ofvan sid. 267 noten omnämnda uppteckningen af de 
svenska villkoren finnes Mitau upptaget bland de orter, som skola restitueras, men har 
blifvit struket; jfr OSB, I: 4, s. 572 noten. Tydligen var det afsedt att vid lämpligt till- 
fälle kastas i vågskålen. 

^ Rel. Ox. Referatet i Rel. Mosk. af Charnacés meddelanden till polackarne den 
15 upptager vissa punkter af det här anförda samt dessutom en del villkor beträf- 
fande den bestående kraften af Gustaf Adolfs donationer i de återlämnade område- 
na o. s. v. 

— 21 — 



28o HERMAN BRULIN 



rande förhandlingens väf vidare. Det var nu frågan om tullen vid 
Danzig, som särskildt var föremål för lifliga meningsutbyten.^ 

Ossolinski återkom den 21 aug. från Sigismund, och vid underrät- 
telsen därom skyndade Charnacé genast till det polska lägret, där 
öfverläggningar höllos hela den 22. Polackarne meddelade, att konun- 
gen accepterat den brandenburgska sekvestern, men de vidhöllo bl. a. 
anspråken på restitution af några orter i Lifland och motsatte sig fort- 
farande energiskt den svenska tulltäkten vid Danzig; denna fråga upp- 
sköts slutligen, tills kommissarier från staden hunne ankomma." 

Under den närmast följande tiden synas förhandlingarna icke ha 
fortgått i någon raskare takt. I viss mån stördes de tydligen också 
genom den nye medlare, som nu träder fram på skådeplatsen. 



För England hade en förlikning mellan Sverige och Polen dubbelt 
intresse. De olägenheter, kriget vållade dess viktiga handel på Öster- 
sjön, äro redan förut antydda, och därtill kom hoppet att kunna an- 
vända Gustaf Adolf som medel att nå det mål, som framför andra fö- 
resväfvade den engelska utrikespolitiken: Pfalz' restitution till den lands- 



' HoppK, s. 446 ff., ger en ganska detaljerad framställning af förhandlingarnas gång 
under denna tid. Enligt honom sammanträdde Charnacé å svenskarnes vägnar och 
brandenburgarne å polackarnes den 15, hvarvid de enades i några flera punkter än förut ; 
vid ett nytt sammanträde den 17 började de uppteckna fördragsvillkoren — af hvilka 
han ger en framställning i 7 punkter, som dock förefaller tämligen allmänt hållen — 
hänskjutande de punkter, där enighet ej uppnåtts, till de båda konungarne med löfte om 
resolution inom två dagar. Den 19 begärde emellertid brandenburgarne ytterligare upp- 
skof, då de ännu ej hunnit få resolution från konung Sigismund, hvaröfver Gustaf Adolf 
blef mycket otålig, men på Axel Oxenstiernas och Jakob de la Gardies hemställan hän- 
sköt han förhandlingens fortsättning till kanslern. Uppgiften om sammanträdet den 17 
bestyrkes i viss mån af Rcl. Mosk., som omtalar, att Charnacé den dagen återvände till 
polska lägret, där han ^nonnulla ad conficiendum tanto citius negotium pertinentia (si R:ia 
M-.tas propositis mediis acquieverit) et tractavit cum commissariis et connotavit parti ad- 
vcrsa; relaturus et post triduum in castra nostra rediturus.» Om alltså Hoppes uppgifter 
ej förefalla grundlösa, torde man dock ej enbart på dem böra bygga en framställning af för- 
loppet, då dessa i relationerna från de båda kanslierna mycket knapphändigt berörda hän- 
delser ej synas egt så stor betydelse för förhandlingarnas utveckling, som proportio- 
nerna i hans skildring antyda. 
» Rel. Mosk. 



STILLESTÅNDET 1 ALTMARK 1 629 28 1 

flyktige »konungen af Böhmen». Men den samlade kraft, som känne- 
tecknade den franska politiken, saknades i England. Vid sidan af för- 
söken att egga de nordiska konungarne till strid mot kejsaren tänkte 
man på att vinna sitt syfte genom en fred med Spanien, och medan 
Kristian IV höll på att duka under, hade England invecklat sig i sitt 
krig med Frankrike. Det afslutades visserligen på våren 1629, men 
det ovissa dubbelspelet fortsatte. Samtidigt skärptes oafbrutet den inre 
politiska motsatsen i England, och parlamentets upplösning i mars 1629 
var ej egnad att ge politiken utåt nödigt eftertryck.^ 

England hade redan 1627 erbjudit sina tjänster för bemedling af 
fred mellan Sverige och Polen och hade sedermera i början af 1629 
genom sin agent i Polen Frans Gordon förnyat sitt anbud, hvilket ock- 
så antagits af båda parterna.^ I juni afskickades sir Thomas Roe, en 
af dess vaknaste och mest vidsynta diplomater, hvilken efter en fler- 
årig vistelse i Indien under åren 1621 — 28 tillvaratagit sitt lands intres- 
sen i Konstantinopel, som ambassadör »till konungen af Polen och an- 
dra furstar, stater och städer i östern». Hans instruktion betonade 
särskildt vikten af fred ur merkantil synpunkt (p. 2), men ålade honojn 
att arbeta för den endast under den förutsättning, att den ej genom 
sina bestämmelser förhindrade Gustaf Adolf att ingripa i Tyskland 

(p. 2I).« 

Efter att på vägen ha besökt Holland och Danmark, ankom Roe 
d. 18 aug. öfver Pillau till Königsberg, där han hos kurfursten inhem- 
tade upplysningar om förhandlingarnas läge. Det var nu hans tur att 
pröfva på en medlares mödor. Att han först begifvit sig till kurfursten, 
väckte visserligen ingen gensaga från svensk sida, men Axel Oxenstierna 
skyndade att varna honom för att — efter att ha passerat svenskt om- 
råde (Pillau) — uppsöka polackarne före konungen af Sverige.^ Det 



^ Om England ocli Sverige se Rydfors, De diplomatiska förbindelserna mellan 
Sverige och England 1624 — maj 1630. 

2 Rydfors, s. 96 ff., 128 f.; Cronholm, II, s. 557 f.; OSB, I: 4, s. 399 f. Af- 
skrifter af de polska svaren från febr. 1629 finnas i Pol., Förh. 

' Roe's Miss., s. 2; instruktionen af d. '"/^o juni 1629, ib., s. 10 ff. 

* Axel Oxenstierna till Gordon odat., till Roe 19 aug., OSB, I: 4, s. 589 ff. 



282 HERMAN BRULIN 



blef emellertid polska lägret, som han först uppsökte. Han ankom dit 
d. 23 aug., på ett lysande sätt mottagen af Koniecpolski, hvilken han 
gjort sig förbunden under dennes fångenskap i Konstantinopel. Följande 
dag sammanträdde han med de polska kommisarierna, härvid han täm- 
ligen ofördelaktigt uttalade sig om det föreslagna 6-åriga stilleståndet ; 
det var en beständig fred, som han hade i uppdrag att verka för, men 
var ingen återvändo möjlig, skulle han anstränga sina krafter för en 
god öfverenskommelse.' 

Sin förbindelse med svenskarne hade han inledt genom en skrif- 
velse till Gustaf Adolf från Königsberg af d. 19 aug., där han bad ko- 
nungen något uppskjuta sin förestående afresa, så att han kunde fa full- 
göra sitt uppdrag och öfverlämna sin konungs bref.^ Denna skrifvelse 
kom emellertid i stället att lägga hinder i hans väg. Enligt sin egen 
uppgift'^ öfversände han den genom brandenburgska mellanhänder, men 
den synes kommit till svenska lägret genom något polskt bud och i alla 
händelser där väckt den föreställningen, att den blifvit visad för polac- 
karne. Man var vidare missnöjd, att ambassadören begifvit sig först 
till polackarne och alltså »framför Kungl. Maj:t till dennes smälek före- 
dragit polska vojvoder och staroster» ; därtill kommo — som vanligt — 
anmärkningar mot den i brefvet använda titulaturen.* Då Roe alltså 
den 24 aug. från polska lägret skickade Gordon till Gustaf Adolf för 
att utbedja sig audiens, afböjdes detta,^ och på sin förfrågan om orsa- 
ken" fick han från Axel Oxenstierna ett tämligen skarpt svar; efter att 
ha uppräknat de begångna felen meddelade denne dock till sist, att konun- 
gen på brandenburska sändebudets framställning beslutit medgifva ho- 
nom audiens på de villkor, att han i ett nytt bref med fullständig titulatur 



' Rel. Mosk.\ jfr Roes Miss., s. 35 1". 

^ Roe till Gustaf Adolf 19 aug., åXc- f'csk. mcm. 

^ Roe till Gustaf Adolf 27 aug., ib. 

' Axel Oxenstierna till Roe 26 aug., OSB, 1: 4, s. 594. Felet i fråga om titeln 
var, att konungen i öfverskriften kallades »Serenissime (ej: Serenissime et Potentissime) 
Rex». och att ej hans väldes olika delar uppräknades i utanskriften. 

''' Roe till engelske statssekreteraren Dorchester '/" sept, Roes Miss., s. 35 fT. 

" Roe till Axel Oxenstierna 25 aug., O.i: 

— 24 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1629 283 

gjorde afbön samt icke under förhandlingarna lät det skedda blifva 
något för konungen menligt prejudikat.^ 

Roe skyndade att i en artig, men värdigt hållen skrifvelse till ko- 
nungen, med felen i titeln afhjälpta, förklara anledningarna till de kland- 
rade företagen, meddela, att de polska kommissarierna försäkrade sig ej 
ha sett skrifvelsen ifråga och ej ämna rätta sin ståndpunkt i titelfrågan 
efter andras exempel, samt ännu en gång bedja om audiens.^ Gordon, 
som d. 28 aug. öfverlämnade detta bref, råkade ut för ännu en stötesten: 
då han i ett skriftligt memorial^ begärde, att vid den förestående öfver- 
enskommelsen någon hänsyn också måste tagas till de engelska önsk- 
ningarna, med det tillägg att det eljes vore bättre, att sändebudet all- 
deles hölle sig utanför förhandlingen, väckte detta misshag, men sedan 
Gordon förklarat, att det ej varit meningen att därmed föreskrifva 
några villkor, anmodades ändtligen Roe att infinna sig i svenska lägret."* 

Den 30 aug. egde alltså till sist efter så många motigheter hans 
audiens rum. Han meddelade sitt medlingsuppdrag och anhöll att få 
närmare öfverlägga därom med konungen eller hans deputerade. Gustaf 
Adolf uttryckte sin tillfredsställelse öfver medlingen och hänvisade ho- 
nom till vidare förhandlingar med Axel Oxenstierna och Jakob de la 
Gardie.^ 

I sin skriftliga proposition till konungen utvecklade Roe närmare 
sitt uppdrag. Konungens af England önskemål var en fullständig fred 
eller åtminstone ett fördrag, som var af samma verkan som en sådan 
och banade väg därför. Såsom ett af fördragets hufvudändamål angafs 
Östersjöns frihet,*' till befordran af handelns och sjöfartens återuppblomst- 
ring; härför intresserade sig också högligen Danmark och Nederländerna, 



' Axel Oxenstiernas citerade bref till Roe 26 aug., OSB^ I: 4, s. 594 ff. 

' Roe till Gustaf Adolf 27 aug., Eng. besk. niem. Jfr vidare Cronholm, s. 564 f. 

^ Bland Gordons bref till Axel Oxenstierna, Ox., dateradt 7 sept. (n. st.). 

* Axel Oxenstierna till Roe 29 aug., OSB^ I: 4, s. 596 f. 

" Rel. Ox. Härvid visade sig ännu ett utslag af titelkrånglet, i det att det öfver- 
lämnade kreditivbrefvet från engelske konungen efter två timmar obrutet återsändes, enär 
äfven det saknade ordet »potentissimus». Roe's citerade bref till Dorchester V'' %&^\.,Roe's 
Miss.., s. 36. I detta bref uppgifves — säkerligen oriktigt — dagen för audiensen till d. 29. 

^ sQue par ce traité la liberté de la Mer Baltique soit asseurée et ouverte , . .» 



284 HERMAN BRULIN 



om hvilkas öfverensstämmelse med England i uppfattningen af dessa frågor 
han haft tillfälle att förvissa sig. Som de nuvarande förhandlingarna voro 
långt framskridna, ville han emellertid i anseende till tidens korthet ej 
motsätta sig att medverka vid deras fullbordan; åt två önskemål gaf 
han likväl därvid uttryck, dels att öfverenskommelsen måtte leda till det 
angifna målet i fråga om handelns förkofran,^ dels att man skulle för- 
binda sig att nästa vår återupptaga förhandlingen om en fullständig 
fred eller därmed likvärdig öfverenskommelse, hvarom han ville närmare 
uttala sig inför konungen eller hans deputerade. Slutligen begärde han 
att ytterligare fa. göra några framställningar angående det allmänna vä- 
sendet och särskildt Tysklands betryckta tillstånd, som ställde kraf på 
konungens »heroiska dygder».^ 

Öfverläggningarna mellan Roe och de nämnda svenska kommissarierna 
pågingo de båda följande dagarna, hvarpå han d. 2 sept. hade ännu 
en audiens hos konungen, då emellertid fredsfrågan blott flyktigt 
vidrördes, medan hufvuddelen af samtalet rörde sig om kriget med 
kejsaren.' 

Det var ett egendomligt vidrigt öde, som i början hvilade öfver 
Roes mission. Ingen minister kan ha varit besjälad af en mera brin- 
nande ifvcr för lösningen af sin uppgift än »honest fatt Thom» * med sin 



1 > ... un tel accord qui puisse . . . conduire . . . ä Touverture et restablissement du 
traffic en ceste mer, si profitable et nécessaire ä ses domaines et ä ceux de ses amis 
et allics.» 

» »Propositions du Chev:r Tho. Roe, Amb:r Extr. de Sa Ma:tc de la Gr. Bret., a Sa 
Ma.tc de Suéde», d. 30 aug. enligt påteckning, Riksnrkiiiet : Anglica, Förhandlinc^ar. 

^ Rel. Ox. I detta sammanhang må därom blott nämnas, att Roe uttryckligen 
framhöll, huru den engelska fredsmedlingen just afsåg att bereda Gustaf Adolf tillfälle 
att ingripa i det tyska kriget, hvartill kraftigt understöd utlofvades. Konungen var emellertid 
alltför klok att på så lösa grunder gå med på denna tankegång — tvärtom skulle, hette 
det, just en fortsättning af kriget med Polen lätt draga lionom in i fejd med kejsaren, 
medan en fred kanske skulle göra det möjligt att undvika detta — men han framställ- 
de också samtidigt direkt förslag till samverkan för återställande af det gamla tillståndet 
i Tyskland. Det kan förtjäna omnämnas, att relationen i fråga om detta förslag uttryck- 
ligen hänvisar till »fmis et scopus foederis så och condicionerne», d. v. s. de båda upp- 
teckningar under dessa rubriker, som äro tryckta i OSB^ I: i, 536 ff. Jfr Rydfors, s. 155. 

* Se brefvet från drottning Elisabet, Fredriks af Pfalz maka, till Roe 7'" "ov. 1629, 
Roes Miss.., s. 53. 

— 26 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 285 

klara uppfattning af fred i Östersjön som ett lifsvillkor för handeln, af 
Gustaf Adolfs enastående betydelse för kampen mot kejsaren och af 
nödvändigheten för England att äfven offra något för att vinna honom 
därför. I själfva verket är det svårt att se, hvari den svenska och den 
franska politikens intressen i grunden skilde sig från hans. Och dock 
uppfylldes hans beskickning af den ena slitningen efter den andra. 

Det är nog möjligt, att tidigare erfarenheter af den engelska poli- 
tiken från början stämde svenskarne föga gynnsamt för den engelska 
medlingen.^ I förhållandet mellan Roe och Charnacé^ inspelade förmod- 
ligen — utom den rena rivaliteten — å ömse håll någon kvarvarande 
stämning från den helt nyss utjämnade fiendskapen mellan England och 
Frankrike. Deras uppfattning af de lämpliga linjerna för förhandlingens 
gång voro tydligen också mycket olika. Roe önskade en fullständig 
fred — möjligen menade han köpmännens intressen bättre tillgodoses 
genom en dylik — och han var mycket missbelåten med det halfva 
fait accompli, som han fann framför sig vid ankomsten' och hvartill 
han — förmodligen med rätta — ansåg Charnacé vara upphofsmannen. 



' Det är just icke någon större aktning för den engelska politikens metoder, som 
tar sig uttryck i Axel Oxenstiernas ord (i brefvet till rådet af d. 30 nov. 1628, OSB, 
I: 4, s. 280) om »det engelske maneredt» att vilja «allt sättia på legationer och medh 
dhem lätha bedraga sig». 

' Roe kallar Charnacé »an enterloping French ambassadör», Roes M/ss., s. 36. 
Om Roe skrifver Charnacé å sin sida i ett memorial bilagdt hans bref till Richelieu 
I okt. (n. st.), afskr. i IVahr.: »L'ambassadeur d'Angleterre nommé Ro a faict tout ce 
qu'il a peu pour d'ecréditer la négotiation du sieur de Charnassé et s'est rendu ridicule, 
ayant fait beaucoup espérer aux Poulonnais, de quoy le Roy de Suéde s'est fasché, et 
enfin les Poulonnais se sont moquez dudict Ro, voyant qu'il ne pouvait garantir les 
promesses; il arriva sur le point que la tréve estait preste de se conclure; le s:r de 
Charnassé vouloit la différer pour en donner advis auparavant en France, de quoy ii 
n'eust le loisir, ne voulant pas que cet ambassadeur ostast au Roy Thonneur de ce 
traitté et 1' obligation que luy en ont ces deux Roys.» 

^ »Our miserable treaty» kallar han fördraget, sedan det är slutet, /^., s. 40. Hans 
humör är öfverhufvud ej det bästa i brefvet till Dorchester d. V»" sept. : » . . . There 
never was in the world such a distracted treaty, so many wrangles, so many parts, 
so many difficulties, so much wresting to partiall ends, but above all so much miserye 
in two camps. We treate from one army to another, now lodged in one, now in the 
other, in the field af Golgotha; the plague so hott in both, that I never saw such a 
mortalitye in Turky, India, nor I thinke can be in Cayro, the seat af the plague, for 
the number...», ib., s. 37. Brefvet är dateradt: »From miserable Elbing, worse than 
the campe». 

- 27 - 



286 HERMAN BRULIN 



Kanske medverkade därvid också hans känslor för det genom denna 
lösning betungade Brandenburg, hvars intressen hans instruktion lagt 
honom på hjärtat.^ 

Från skilda håll uppgifves, att Roes ankomst och första ingripande 
i förhandlingarna endast bidrog att bringa dem i oreda och rent af 
hotade deras fortgång på den en gång inslagna vägen. ^ Själf påstår 
han däremot, att något fördrag aldrig skulle blifvit slutet utan hans 
medverkan. Sin förtjänst om resultatet förlägger han emellertid på en 
särskild punkt, där den ock i själfva verket synes varit betydande^ 
— hvilket icke hindrar att hans första ingripande verkligen utöfvat ett 
störande inflytande; — han erbjöd sig nämligen att förmedla under- 
handlingarna med staden Danzig i fråga om den svenska tullen där- 
utanför, hvilka också från både svenska och polska sidan uppdrogos åt 
honom.'* 

Om den samtida fortgången af förhandlingarna under det franska 
och de brandenburgska sändebudens medling är det på grund af det 
bevarade materialets knapphändighet svårt att bilda sig någon uppfatt- 
ning. De synas bådadera med framgång sträfvat att förekomma, att 
Gustaf Adolfs otålighet öfver underhandlingarnas släpande gång medförde 
menliga följder.^ Beträffande vissa punkter, särskildt rörande invånar- 

^ ib.^ s. 19. I propositionen till Gustaf Adolf af d. 30 aug. uttalar han också en 
önskan, att hänsyn måtte tagas till kurfursten; ». . . whosoever doth the wrong, that 
prince must make the amends», skrifver han i nyssnämnda bref af d. V" sept., ib.^ s. 37, 
och i hans bref till drottning Elisabet af d. 25 sept. heter det om »the oppressed Prince 
of Brandeburgh», att han »hath a stränge fortune to be undone only by his friends, 
whereby in matter of state wee have learned, that too cold and stupid a neutrality 
is as dangerous as lukewarmenes in religion; and he is become a grayne of corn be- 
tvveen two milstones, brused to make bread for others», i'b., s. 40. 

' Mem. de Rich., V, s. 159; Hoppf., s. 451, 454; jfr brefvet till Camerarius från 
midten af sept., T. L. Reg, fol. 248. 

» Roes Miss., s. 41. Jfr Rydfors, s. 131 ff. 

* ib., s. 37, 41. Rel. Mosk. omtalar, att ändtHgen d. 29 aug., staden Danzigs 
kommissarier ankommo till polska lägret, men efter en långvarig öfverläggning till både 
de polska kommissariernas och Charnaccs förtrytelse befunnos sakna fullmakt. Det heter 
sedan: »...negotia vero ipsa, qua; civitatem concernerent, commissa curcu Legati Anglici, 
qui ad eam rem operam suam detulerat, spe magna fretus complura apud hostem 
impetrandi, licet postea spes votis non responderit». 

' Några uppgifter af dylikt innehåll för den 25 och 27 aug.meddelas hos Hoppe,s.45I f. 

- 28 - 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 62g 287 

nes förhållanden i de områden, som skulle återställas, lyckades man 
uppnå större enighet. ^ I fråga om tullen vid Danzig fortgingo menings- 
utbytena.^ 

Under denna tid — sannolikt de första dagarna af september^ — 
öfverbragte Charnacé till svenskarne en sammanfattning af polackarnes 
villkor för bifall till stilleståndet. Det skulle gälla för 6 år och sekvestern 
hela tiden vara i Brandenburgs händer. Med afseende på restitutionen 
fordrades i Lifland utom Mitau också återställelse af Wenden, Wolmar 
eller någon annan ort, dock utan någon befästnings- och garnisonsrätt ; i 
Preussen skulle Frauenburg under samma villkor återställas till kyrkan och 
Braunsberg inbegripas i sekvestern, hvars gräns på Gross-Werder också 
skulle utsträckas till Jungfer, medan hela den osekvestrerade delen af die 
Nehrung skulle förblifva i Danzigs ego. Vidare påyrkades vissa be- 
stämmelser till skydd för handelns frihet på Kurisches Haff och Diina. 
Tullen vid Danzig skulle ej beröras i fördraget, utan hänskjutas till in- 
vånarnes beslut, med föreskrift att den hvarken fick uppbäras af någon 
svensk tjänsteman på danzigskt eller polskt område eller af skepp 
på redden.* 

Vidare meddelade legaten, att de polska kommissarierna samtyckte 
till ett nytt sammanträde med de svenska och föreslog, att detta skulle 

' Jfr det förslag från de polska kommissarierna med Gustaf Adolfs resolution där- 
på, som är tryckt i OSB, I: 4, s. 598 ff. noten. Det polska förslaget synes i sin ord- 
ning vara affattadt med hänsyn till någon tidigare framställning. I Rei. Mosk. återgifves 
under d. 9. sept. (n. st.) en uppteckning af villkor, delvis ordagrant öfverensstämmande 
med punkter ur dessa båda handlingar. Dess karaktär är tämligen oklar; af relationens 
ord och dess eget innehåll att döma är den att uppfatta antingen som ett något för- 
virradt sammandrag af den svenska resolutionen, hvilken i så fall kan fastställas vara 
öfverlämnad d. 30 aug., eller också som ett därpå grundadt nytt polskt förslag, som 
då nämnda dag skulle åtföljts af ännu ett svenskt svar af okändt innehåll. 

» Rel. Mosk. 

' Angående dess sannolika datering se OSB, I: 4, s. 772 noten. 

^ I Pol., Förh. finnes en uppteckning af villkor rörande denna tull, odaterade, 
men enligt påteckning af Axel Oxenstierna godkända af polackarne och öfverlämnade 
till konungen före hans afresa genom franska sändebudet och engelske agenten; de 
tyckas alltså vara ungefär samtidiga med det i texten omnämnda polska förslagei Enligt 
dessa villkor skulle bl. a. tullen på hafvet icke vidröras i förslaget, men fastställas ge- 
nom öfverenskommelse med de främmande köpmännen och danzigarne samt vara i 
öfverenstämmelse med den i Pillau; den skulle utkräfvas så långt från hamnen som 
möjUgt med hänsyn till ankarplats. 

- 29 - 



HERMAN BRULIN 



ega rum vid Altmark midt emellan de båda lägren nästföljande ons- 
dag (d. v. s. d. 9 sept., försåvidt den antagna dateringen för försla- 
get är riktig). 

Härpå afgaf Gustaf Adolf en »sista resolution», hvartill Axel Oxen- 
stierna uppsatt utkastet. Därigenom medgafs Mitaus återställelse, dock 
med förbehåll för det område, som förut varit i Sveriges ego. A andra 
sidan förklarades bestämdt, att Sverige icke kunde afstå något mera i 
Lifland, ej heller vid Frisches Haff, såvida det ej ville undergräfva sin 
ställning i Preussen. Beträffande tullen vid Danzig medgafs, att den 
blott med lätt hand skulle vidröras i fördraget och de närmare bestäm- 
melserna afgöras genom öfverenskommelse med Danzig. I fråga om 
handeln på Diina och Kurisches Haff godkändes de polska framställ- 
ningarna. Likaså bifölls förslaget om ett nytt möte af kommissarierna.^ 



Ännu i midten af augusti hade man på svenska sidan gjort sig 
ganska liten förhoppning om förhandlingarnas resultat." Deras senare 
utveckling hade emellertid gifvit anledning till en ljusare uppfatt- 
ning af deras utsikter, och i slutet af månaden kände man sig täm- 
ligen säker på utgången.^ Länge hade Gustaf Adolf fasthållit tan- 
ken att redan samma höst begynna den ursprungligen för somma- 
ren afsedda expeditionen till Tyskland, men det uppkomna dröjsmå- 
let med transporten af de af hofmarskalken Dietrich von Falkenberg 
i Holland värfvade trupperna, pestens fruktansvärda härjningar i den 
svenska hären i Preussen,* den polska underhandlingen och slutligen be- 



' OSB, I: 4, s. 768 ff. noten. 

* I sin skrifvelse till rådet af d. 14 aug , St'. Reg., skrifver Gustaf Adolf efter att 
ha omtalat förhandlingen med Charnacc under föregående dag — se ofvan s. 270 ff. — 
följande: >. . . Hvarutaf som vij på den ene sijdan oss fuller något hopp giöra kunne om 
een roligheet att erhålla, så äre oss på den andre fiendens actioner så bekante, att vij 
om een godh uthgång ickie obilligt tvifle ...» 

^ Gustaf Adolf till Sten Bielke 29 aug., till Dietrich von Falkenberg d. 31 aug. 
eller 3 sept. (upptaget på båda ställena), Sif. Reg. 

* Jfr ofvan sid. 279, not 3. 

- 30 - 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1629. 289 

hofvet att diplomatiskt fastare förbereda företaget förmådde honom att 
uppskjuta det till nästa år.^ Under sådana förhållanden var konun- 
gen emellertid angelägen att komma hem till Sverige och ville icke 
låta sig kvarhållas af underhandlingens detaljer. ^ 

Krigsrörelserna hade i det närmaste afstannat, och d. 3 sept. lät 
konungen armén bryta upp från det pesthärjade lägret — där bl. a. 
Axel Oxenstierna d. 20 aug. mist sin lofvande unge son Gustaf — och 
förlade trupperna på skilda håll i de af svenskarne besatta områdena. ^ 
Själf begaf han sig till närheten af Elbing. D. 4 sept. infann sig helt 
oförväntadt Charnacé, medförande goda underrättelser om förhandlingarnas 
läge på polska sidan. * Gustaf Adolf lät sig emellertid ej häraf förmås 
att uppskjuta sin affärd, utan gaf Axel Oxenstierna, Herman Wrangel 
och Johan Baner i uppdrag att fullfölja underhandlingen och steg därpå 
ombord. Han seglade dock ej genast hem, utan begaf sig först åt 
Pillau för att enligt ett gifvet löfte i Fischhausen sammanträffa med 
kurfursten i och för öfverläggning om vissa frågor i samband med 
sekvestern. Axel Oxenstierna och Charnacé begåfvo sig samma dag 
till Elbing, ^ där äfven Roe och den kurfurstlige kommissarien Königseck 
befunno sig. Här fortsattes nu förhandlingarna. 

Till möjliggörande af en sammanhängande öfversikt ö{\qx för drags • 
villkorens utveckling må här en blick kastas tillbaka på den svenska 
ståndpunkten från och med början af det skede i förhandlingarna, som 
inledes med sekvestertankens framkomst. Hufvuddragen äro förut an- 
gifna, ^ men äfven vissa detaljer i de svenska stilleståndsförslagen kunna 
i detta sammanhang ega intresse, sådana de formulerades af Axel 



^ Gustaf Adolf till riksrådet och Johan Kasimir 22 aug., till Sten Bielke 29 aug., 
till Falkenberg 29 aug. eller 3 sept., Sv. Reg. 

^ Om Gustaf Adolfs nära förestående afresa skrifver Axel Oxenstierna till Char- 
nacé d. 31 aug., OSB, 1:4, s. 597 ii. 

ä Rel. Ox.; Hoppe, s. 453. 

* Hoppe, s. 455. 

5 Hoppe, s. 455 f. ; Re/. Ox. 

^ Se ofvan s. 271 f., 273. 

Uist. Stud. — 3 1 — 19 



290 HERMAN BRULIN 



Oxenstierna i olika utkast sannolikt från midten och slutet af 
augusti. ^ 

Stilleståndets längd var ännu icke angifven. Sverige återlämnade 
Strasburg, Dirschau, Guttstadt, Wormdit och Mehlsack, men behöll 
under stilleståndet dels Lifland intill Diana och Ewst jämte Dahlen 
och Mitau, dels i Preussen : Braunsberg, Frauenburg, Tolkemit, Elbing 
— med dess område, äfven på Gross-Werder — och hela Klein- Werder, 
vidare på Gross-Werder: de vid Frisches Haff och Weichsels utlopp 
däri liggande byarna Stohendorf, AUendorf och Tiegenort, af die 
Nehrung och Weichsel-deltat; Groschengruk, Kobelgrube, Stuthoff, Stee- 
gen och själfva halfön från en linje, dragen mellan Steegen och hafvet, 
till Pillau, samt slutligen själfva Pillau. Marienburg med resten af Gross- 
Werder, Stuhm och Christburg samt Haupt lämnades enligt det första 
utkastet i sekvester till Polen, som var skyldigt att, om ej fred upp- 
nåddes under fördragstiden, en månad före dess utlopp återställa dem; 
enligt det senaste af de här ifrågavarande utkasten, förmodligen upp- 
gjordt sedan konungen af Polen accepterat den brandenburgska sekve- 
stern, ^ lämnades de i stället till kurfursten af Brandenburg under 
samma villkor. Såsom säkerhet erhöll Sverige af sistnämnde furste 
Fischhausen, Lochstädt, Schaaken, landet mellan Pillau och Kuri- 
sche Nehrung jämte själfva denna halfö samt Memel, hvilket allt 
det skulle behålla, tills det sekvestrerade återlämnats eller genom för- 
drag annorlunda beslutits. Angående ordningen för de olika platsernas 
öfverlämnande gåfvos noggranna föreskrifter, som ändrades i hvarje 
utkast.^ Det kejserliga krigsfolket skulle utföras ur Preussen* och icke 
under stilleståndet åter insläppas, hertigdömet utrymmas af båda par- 
terna, ingenderas trupper och än mindre kejsarens där taga vinter- 
kvarter eller ståndläger. I Danzig fick icke någon flotta eller något 

' Se de i OSB, 1: 4, ss. 761—768 tryckta, där med A, B och C betecknade ut- 
kasten samt anmärkningarna om deras sannolika tillkomsttid. 

* Se ofvan s. 274. 

" Jfr OSB, I: 4, ss. 765, 765, 767 (punkt 7 i förslagen). 

* De båda första utkasten föreskrefvo, att detta skulle ske, innan någon plats återställ- 
des, men denna föreskrift fick sedan bortfalla. Jfr ib.^ s. 763 (p. 9) och 768 (p. 13). 

- 32 - 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 29I 

krigsskepp utrustas. Till garanti för fördraget och Sveriges tryggande 
mot anfall i Preussen från tredje man skulle polska republiken, kurfursten 
såsom hertig af Preussen samt det kungliga Preussens ständer samman- 
sluta sig för att afvärja sådant; i utkastet från slutet af augusti speci- 
ficerades bestämmelserna närmare, där upptogs äfven konungen af Polen 
och nämndes särskildt Danzig. Handeln skulle vara fri och ostörd till 
lands och sjös — det sistnämnda utkastet tillade äfven: på floderna — 
dock mot erläggande af tull till Sverige i hamnarna och vid Danzig. 
Alla fångar å ömse sidor skulle frigifvas. I de återlämnade och sekve- 
strerade områdena betryggades invånarnes rättigheter och privilegier 
och särskildt de evangeliskes religionsfrihet; ^ å andra sidan garante- 
rade konungen af Sverige också de honom underlydande hertigliga un- 
dersåtarnes rättigheter och privilegier. Angående invånarnes förhållan- 
den i de återställda och sekvestrerade områdena infördes i det senaste 
utkastet en rad af nya bestämmelser, som särskildt afsågo att ge de af 
Gustaf Adolf utdelade privilegierna och donationerna bestående kraft, 
reglerade den kyrkliga besittningsrätten, återställelsen af kyrkliga ego- 
delar och offentliga handlingar, flyttningsrätten o. s. v. ^ Till sist inne- 
höUo förslagen föreskrifter om fördragsinstrumentens undertecknande och 
besegling (af franske legaten och kommissarierna från båda sidor) samt 
ratificering och utväxling. Sannolikt i början af sept. modifierades ytter- 
ligare det svenska stilleståndsförslaget i öfverensstämmelse med de af 
konungen i hans ofvan refererade »sista resolution» gjorda medgifvan- 
dena. Mitau har nu bortfallit bland Sveriges behållna eröfringar, ^ och 
i fråga om tulltäkten hänvisas till öfverenskommelse med danzigarne. 
Däremot upptages nu bland de Sverige tilldelade byarna vid Frisches 
Haff äfven Janckendorf. * 

^ Det yngre af de båda utkasten från midten af aug. innehöll ock en bestäm- 
melse till betryggande af de donationer, som Gustaf Adolf gjort i Gross-Werder, die 
Nehrung och Pomerellen. 

' Se OSB, I: 4, s. 767 f. (p. 8—12). Anmärkas bör, att någon fullständighet 
i detaljer här icke afses i referaten af de olika utkasten. 

^ Först i utkastet från 5 — 7 sept.(/^) uppräknas Mitau formligen bland de återlämnade or- 
terna, dock med Spilven — i nästa svenska utkast(//) äfven Neumiinde — förenadt med Riga. 

* Utkastet D i OSB, L 4, s. 768 ff. 

— 33 — 



292 HERMAN BRULIN 



Detta var alltså den svenska ståndpunkten vid Gustaf Adolfs af- 
resa från förhandlingsplatsen. 

Den 5 sept. öfverlämnade Axel Oxenstierna i Elbing till franska 
och engelska sändebuden ett nytt fördragsutkast med några ytterligare 
jämkningar. ^ Frågan om tullarna var här alldeles utelämnad. I resti- 
tutionsfrågan hade ett medgifvande gjorts, i det att äfven Frauenburg 
skulle återställas, dock med undantag för hamnen och stranden samt 
utan befästningsrätt. Däremot ökades Sveriges område vid Weichsels ut- 
lopp med byarna Paras och Brunow samt upptogos däri uttryckligen alla 
de mellan Gross-Werder och die Nehrung belägna Weichsel-öarna från 
byarna till sjön, hvarjämte det förbehöll sig befästningsrätt. I artikeln 
om handelsfriheten var frågan om tull öfver hufvud taget liksom om han- 
delsfriheten på hafvet alldeles lämnad å sido. Innan någon plats åter- 
ställdes, skulle konungen af Polen bekräfta fördraget. Accessionsrätt förbe- 
hölls åt Frankrike, England, Danmark, Nederländerna och Siebenbiirgen. ^ 

Vid behandlingen af detta förslag började de formella svårigheter, 
som den dubbla mediationen innebar, att framträda. Utkastet var — 
förmodligen just till undvikande af strid om precedensen — uppsatt i 
två exemplar, hvartdera med blott den ene konungens namn, men 
Charnacé lät sig ej nöjas härmed, hvarför man måste utelämna den öm- 
tåliga ingressen och inskränka sig till en uppteckning af själfva vill- 
koren, som därpå öfverlämnades till de båda legaterna. ^ Några 
tillägg voro här gjorda, bland annat fördragstiden utsatt till 6 år in- 
till I juli 1636 (möjligen genom felskrifning för 1635, h vilket årtal se- 
dan blir det bestående); utkastet upptog vidare en bestämmelse, att 
fredsfrågan i dess helhet snarast möjligt skulle upptagas samt en for- 
dran, att Polen skulle garantera Sverige och Brandenburg, att inga an- 
slag komme att ske mot sekvesterområdet under stilleståndet. * Med 



> Rel. Ox. 

■' Utkastet E, OSB, I: 4, s. 772 ff. 

=• /?<?/. Ox. Jfr OSB, I: 4, s. 772 not i. 

* Utkastet F, OSB, 1:4, s. 774 f. 

- 34 - 



STILLESTANDET I ALTMARK 293 

detta förslag afreste först Gordon och därefter d. 7 sept. äfven Char- 
nacé till polska lägret. ^ 

Roe, som stannade i Elbing, upphörde icke att verka för sin speci- 
ella förhandlingslinje. Han föreslog vid denna tid ett kortare stille- 
stånd på tjugu månader, under hvilket man skulle förhandla om be- 
ständig fred; hela sekvesterförslaget skulle förfalla, och blott de i det 
inre landet belägna platserna återställas. ^ De brandenburgska kom- 
missarierna, som gärna ville komma ifrån den betungande sekvestern, 
understödde hos polackarne detta förslag, men de polska kommissarierna 
voro ej nöjda med dess bestämmelser i restitutions- och tullfrågorna, 
utan afvisade det. ^ 

I stället uppsattes nu från polska sidan ett nytt förslag till för- 
dragsvillkor med ändring af de svenska, hvilket öfverlämnades till med- 
larne och d. 8 sept. kom svenskarne till hända. "* Dess väsentligaste 
olikheter mot det svenska utkastet voro följande: Utöfver hvad sven- 
skarne erbjudit sig att återställa fordrades Danziger Werder och i Lif- 
land ön Dahlen. Det svenska området vid vest- och nordsidan af 
Frisches HafF gjordes smalare, i det att det inskränktes till själfva kust- 
remsan, ön i Weichsel-mynningen och stranden rundt die Nehrung 
med byarna Groschengruk, Kobelgrube, Stutthof och Steegen jämte 
Pillau; om befästningsrätt nämndes intet. Den kurfurstliga panten 
skulle blott utgöras af Fischhausen, Lochstädt, Kurische Nehrung och 
Memel samt — i stället för Schaaken och förbindelsesträckan — en ort vid 
Kurisches Hafif, där en befästning skulle få anläggas med fritt genom- 
tåg till och från Fischhausen öfver hertigdömets mark. Beträffande 
båda grupperna af områden gjordes en mängd förbehåll för särskilda 



'■ Rel. Ox.; Hoppe, s. 456 f. 

■^ J?e/. Mosk. I Pol., Förh. finnes en uppteckning från svenska kansliet af »^r^yzic- 
res inducicet) ., om hvars karaktär ingen upplysning ges, men dess innehåll stämmer så 
väl ihop med referatet i Rel. Mosk. af det förslag, som Roe lät Gordon framställa i 
polska lägret, att man kan vara ganska säker på att här ha att göra med samma för- 
slag, sådant det framställdes för svenskarne. 

3 Rel. Mosk. 

* Rel. Mosk.; Rel. Ox.; jfr Axel Oxenstierna till Charnacé 8 sept., OSB, 
1:4, S. 601. 

- 55 - 



294 



HERMAN BRULIN 



rättigheter tillkommande de förutvarande innehafvarne. ^ I de svenska 
förslagen angående invånarnes ställning i de olika områden, som genom 
fördraget bytte herrar, och den bestående kraften af den svenske konun- 
gens förfoganden under krigstiden gjordes åtskilliga ändringar. ^ I fråga 
om de religiösa förhållandena kräfdes fri katolsk religionsutöfning i 
Braunsbers med dess område, i Tolkemit och Klein-Werder, liksom 
också i Lifland, samt att församlingarna skulle få åtnjuta sina inkom- 
ster; fri (ej uttryckligen offentlig) religionsutöfning medgafs protestan- 
terna på de orter, där den förut varit i kraft. Frågan om handels- 
friheten på hafvet lämnades äfven i detta utkast å sido; däremot 
tillades handels- och tullfrihet på Kurisches Haff för varor från Li- 
thauen till Königsberg samt på Diina. Den polsk-preussiska garan- 
tin för Sverige fick en motsvarighet i en svensk garanti för Polen 
mot anfall i Preussen och Lifland; accessionsrätt till fördraget förbe- 
hölls också å Polens sida kejsaren, konungarne af Frankrike, Spanien 
och England, infantinnan i spanska Nederländerna och kurfursten af 
Bayern. De särskilda bestämmelser, som i det svenska förslaget voro 
riktade mot det kejserliga krigsfolket, förekom mo ej här; däremot före- 
skrefs uttryckligen utrymning från båda parternas sida af Preussen, 
såväl provinsen (med undantag för garnisoner) som hertigdömet. Den be- 
gärda polska garantin mot anfall på sekvesterområdet liksom också för- 
budet mot utrustning af krigsskepp i Danzig förklarades öfverflödiga 
såsom innefattade i andra artiklar. Förhandlingar om fullständig fred 
skulle upptagas inom ett år. I fråga om fördragets ratifikation fordra- 
des också de svenska ständernas bekräftelse. '* 

Charnacé, som på grund af .sjukdom ej personligen kunde infinna 
sig, skickade, samtidigt med att Königseck och Gordon öfverförde 
dessa villkor, ■* rikskanslern ett bref, där han i vissa afseenden förtyd- 



' Se punkterna 4 och 6. 

* Se särskildt punkterna 9 — 13. 

» Utkastet G, OSB, 1:4, s. 776 ff. 

* Rel. Ox. 



36- 



STILLESTÄNDET I ALTMARK 295 

ligade dem. ^ Han föreslog därjämte, att kommissarierna skulle sam- 
manträda vid Altmark d. 1 1 sept. Hufvudändamålet med hans bref 
var dock tydligen att meddela ett förbehåll af oangenämaste art. De 
polska kommissarierna förklarade nämligen, att då deras instruktioner 
bestämdt förbjödo dem att medgifva någon tull vid Danzig, de ansågo 
sig nödsakade att först hos sin konung inhämta tillstånd att afvika därifrån, 
då de annars riskerade, att traktaten ej skulle bli ratificerad. De be- 
gärde därför, att uppskof till d. 25 sept. skulle beviljas dem och öfver- 
enskommelsen tills vidare blott undertecknas af medlarne, samt förkla- 
rade eftertryckligt, att de i annat fall ej skulle kunna afsluta fördraget. ^ 
Kanslern besvarade samma dag brefvet och lofvade att d. 12 in- 
finna sig till sammanträde med de polska kommissarierna. Däremot 
motsatte han sig bestämdt uppskofsförslaget och afvisade med skärpa 
deras hot om förhandlingarnas afbrott. ^ 

Samtidigt voro underhandlingarna i Fischhausen mellan Gustaf 
Adolf och brandenburgarne i full gång. Vid sin ankomst till platsen 
tycks konungen blifvit tveksam, huruvida underhandlingen med Polen, 
om hvars utgång han nu kände sig säker, * ändock borde bringas till 
resultat i den inslagna riktningen. Platsens läge och befästningens 
styrka syntes honom ej erbjuda någon säkerhet, och dessutom befanns 
kurfursten söka komma ifrån sekvestern, hvilket ansågs ej vara omöj- 
ligt med hjälp af lithauerna på polska riksdagen. Gustaf Adolf för sin 



^ I fråga om afgränsningen af de svenska besittningarna på Gross-Werders kust 
kunde öfverenskommelse träffas med kurfursten. Vidare medgåfvo polackarne, att 
förbudet mot utrustning af krigsskepp i Danzig kunde ske genom en försäkran från 
stadens sida. Motståndet mot svenska befästningar gällde blott die Nehrung och 
Werder under ett år, under hvilket man hoppades full förlikning skola ske. — Beträffande 
religionsfriheten i Braunsberg sade legaten sig ej vilja yttra sig, då han ansågs alltför 
intresserad däraf, men han försummade dock ej att nämna, att hela polska armén svurit 
att därförutan ej hålla fördraget och kanslern Zadzik ej kunde underskrifva detta, om 
den ej medgafs. 

- Charnacé till Axel Oxenstierna 18 sept. (n. st.). Ox. Jfr Rel. Mosk. 

' Axel Oxenstierna till Charnacé 8 sept., OSB, I: 4, s. 601 f 

* » . . . alldenstund härmedh så vidtt kommitt ähr, att allenast sielfve instrumen- 
terne äre att förfärdige och deropå fölliande ratification, och vij fördenskuldh intedt 
tvifle om een lyckeligh uttgångh ...» Gustaf Adolf till Gustaf Horn 7 sept., Sv. Reg. 

- 57 - 



296 HERMAN BRULIN 



del var tydligen benägen för ett arrangemang, hvarigenom han kunde 
fa behålla Marienburg och Haupt. Skulle emellertid sekvestern komma 
till stånd, sökte kurfursten, af hvars kommissarier den ene efter den 
andre kom till platsen, att med afseende på panten slippa undan med 
endast fästningarna och fa behålla deras områden. Gustaf Adolf upp- 
manade under sådana förhållanden kanslern att gå försiktigt till väga 
med underhandlingen, så att Sverige ej förpliktades att återställa nå- 
gon plats, förrän aftalet med kurfursten skett. Med detta förbehåll var 
han emellertid angelägen att få den fullbordad snarast möjligt, så att 
polska hären skingrade sig; sedan, menade han, — tydligen med tanke 
på sekvesterns återgång och platsernas bevarande — skulle man väl 
kunna komma öfverens på annat sätt.^ 

Förhandlingarna angående närmare bestämmelser i fråga om pant- 
området, dess gränser, speciella rättsförhållanden därinom o. s. v. fort- 
satte,^ medan konungen umgicks med dessa tankar; man synes i hans 
omgifning fruktat, att han skulle gå för långt i tillmötesgående mot 
brandenburgarne.^ Någon formlig öfverenskommelse träffades dock icke, 
utan frågorna uppskötos till förhandling med kanslern. Då kurfursten 
den 1 1 sept. ankom för att — i sin egen stad — gästa sin svåger, 
lära ej heller allvarsamma ting i alltför hög grad upptagit dem, utan 
de båda furstarne gjort sig glada tillsamman, hvarvid — säger den el- 



^ Gustaf Adolf till Axel Oxenstierna 7 sept., OS B, II: i, s. 512 f. Ännu efter 
återkomsten till Sverige uppmanar han den 17 sept. kanslern att, äfven om fördraget var 
slutet, ändock ej återlämna någon plats, utan använda de ouppgjorda frågorna med kur- 
fursten till förevändning att uppskjuta detta, samt att underhålla kurfurstens obenägen- 
het för sekvestern, ib., s. 517. 

* Ett koncept till öfverenskommelse tinnes bevaradt i Riksarkivet: Bratidenhur- 
gico — Borussica, Forhandlingar tnel/ati Sverige och Brandenhurg. Öfverste von 
Kniephausen m. fl. sändes för att rekognoscera gränserna för det blifvande svenska om- 
rådet och Memels befästningar. Ett memorial för honom finnes i T. L. Reg.., fol. 235. 
Jfr HoppE, s. 4)8. 

''»... Gudh gifve K. H. M.t anten snart reeste hädan eller E. N:de blefve här- 
hoos; elliest seer jagh inthet hvadh resolution här tagas. Dhe Churl:ghe tiggia H. K. 
M:t mykit aff och intendera omni conatu, huru dhe må sluta medh H. K. M:t i E. 
N:des frånvaru, låtandes sigh palam emot H. K. M:t förmärkia, at om dhe ickie nåå 
nogot hoos H. K. M;t, då erholle dhe hoos E. N:de alzinthet . . .» Lars Grubbe till 
Axel Oxenstierna den 9 sept., Ox. 

- 38 - 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 297 

bingske kronisten, som ibland består sig med ett litet skämt — kur- 
fursten »mit seinem eigenen Fett wol und herrlich betröpffet wurde.» 
Den 12 sept. reste Georg Wilhelm från Fischhausen, och den 14 sept. 
afseglade Gustaf Adolf från Pillau till Kalmar.^ 

Under sin vistelse i Fischhausen hölls Gustaf Adolf underrättad 
om stilleståndsunderhandlingens fortskridande gång, och därifrån gaf 
han också den 8 sept. kanslern närmare föreskrifter till svar på frågor 
angående vissa särskilda förhandlingspunkter. Det polska fördrags- 
utkastet var då ännu icke bekant för honom, men om åtskilliga polska 
önskemål, framförda af medlarne under förhandlingarna i Elbing den 
5 — 7 sept., hade han blifvit underrättad. 

I precedenstvisten mellan de båda sändebuden förklarade konun- 
gen, att man icke kunde taga parti; bäst vore att behandla realfrågor- 
na till slut, utan att medlarne nämndes, i förhoppning att saken under 
tiden blefve uppgjord, men måste man välja, syntes för förhandlingens 
fortgång minsta risken vara att stöta den franske legaten för hufvudet. 
Af förhandlingsfrågorna var det några, där de svenska anspråken vis- 
serligen borde förfäktas i det längsta, men hellre släppas än sätta ut- 
gången på spel. Detta gällde bl. a. frågan om byarna Janckendorf, 
Brunow och Paras — hvaremot ingen af småöarna i Weichseldeltat 
fick afstås — och likaledes en fråga om tull på Weichsel mellan Kö- 
nigsberg och Danzig. Beträffande det kejserliga krigsfolket fordrades 
ej, att det skulle nämnas i traktaten, om blott garantibestämmelsen för 
Sverige i Preussen gjordes betryggande. Däremot motsatte sig konun- 
gen bestämdt, att någon flotta skulle få utrustas i Danzig.^ Likaledes 
ville han ej medgifva, att Frauenburg skulle få befästas, och ej heller att 



* HOPPE, s. 458. Rel Ox. beskrifver samvaron sålunda: ^Den 11 septemb. kom 
Churfursten till Fiskhusen till Kongl. May:t och bleef där till den 12 ejusdem emot aff- 
tonen; tracterade inge synnerlige seria, uthan sedan Kongl. May:t och Churfursten half- 
annan dagh och en natt familiariter hade converseradt medh ett godt rus eller tu, skil- 
des dee vänligen åth den 12 sept. i 

' ». . . effter som dett den förnembste orsaken är, som oss hijdt i landedt styrckdt 
hafver.s 

— 39 - 



298 HERMAN BRULIN 



katolikerna skulle fa någon kyrka i Braunsberg eller dess län annat än 
under mycket hårda villkor rörande gudstjänstförhållandena i Dirschau 
och Strasburg.* Tullen vid Danzig och Pillau borde kanslern i det 
längsta söka hålla något öfver 3 procent, men fick i nödfall gå in på 
detta belopp. De förut omnämnda försöken från Brandenburgs sida 
att slippa att afstå de till pantfästningama hörande områdena skulle 
motas genom en omformulering af vederbörande punkt. I fråga om 
Memel inskärptes dess betydelse, i det att det med sina båda älfvar 
— Memel och Russ — och därvid liggande land kunde spela samma 
roll gentemot Lithauen som Haupt mot Polen; därför borde noga till- 
ses, att ej Sveriges rätt till dessa områden genom artikelns formule- 
ring gjordes angriplig.^ 

Med utgångspunkt i det polska förslaget af den 8 sept. och med 
ledning af de från konungen vid samma tid bekomna föreskrifterna 
uppgjorde nu Axel Oxenstierna de svenska fördragsvillkor, som han 
skulle framlägga vid det stundande sammanträdet med de polska kom- 
missarierna. I fråga om restitutionen och de svenska besittningarna 
vid Frisches Hafif vidhölls samma ståndpunkt som i det sista svenska 
förslaget, äfven i afseende på befästningsrätten; af den brandenburgska 
paAten eftergafs icke heller någonting. Förbudet mot flottutrustning i 
Danzig vidhölls, likaså krafvet på den polska garantin för Marienburg och 
Haupt. Den ömsesidiga garantin för Sverige och Polen accepterades, 
men begränsades åter till Preussen. Artikeln om hertigdömet Preus- 
sens utrymning var upptagen i enlighet med det polska förslaget, men 
däremot den motsvarande artikeln beträffande provinsen helt och hål- 
let bortfallen; det kejserliga krigsfolket nämndes alltså ej. Handels-, 
men ej tullfrihet medgafs de lithauiska varorna på Kurisches Haff och 
på Diina. I religionsfrågan var fortfarande klyftan vid; medan offent- 
lig evangelisk religionsutöfning kräfdes i de restituerade orter, där den 



* Han tillägger: »Elliest kunne ocli vcle vij med intedt afguderij uthi dhc länder, 
under oss förblifve, någodt skämpt lijda.» 

' Gustaf Adolf till Axel Oxenstierna K sejn., OS B, II: i, s. 513 ff. 

— 40 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 929 299 

förut varit i kraft, hade hela stycket om den katolska religionsfriheten 
i Braunsberg och andra orter bortfallit. Däremot voro de polska ford- 
ringarna mer eller mindre fullständigt accepterade på de privata för- 
hållandenas område, liksom ock i fråga om accessionsrätten till fördra- 
get och om fredsunderhandlingen, men bestämmelsen om de svenska 
ständernas bekräftelse af fördraget förekom ej.^ 

För att förhandlingarna öfverhufvud skulle kunna fortgå, måste 
man emellertid nu först och främst söka komma ur den svårighet, som 
framkallats genom polackarnes fordran på uppskof med undertecknan- 
det, till dess Sigismund gifvit efter i fråga om tullen vid Danzig. Den 
engelske ambassadören är nu särskildt verksam i förmedlande riktning. 
På samma gång han sökte förmå Gustaf Adolf till eftergift i fråga om 
religionsfrågan i Braunsberg,^ lät han genom Gordon och Königseck 
föreslå polackarne en kompromiss i tullfrågan. Som denna emellertid 
helt enkelt tycks gått ut på, att hvarken tullarna eller handelsfriheten 
på hafvet skulle vidröras i fördraget, hvilket icke innebar annat än 
hvad som redan var öfverenskommet, ville de polska underhandlarne 
icke lyssna därtill, och Charnacé måste i en ny skrifvelse till Axel 
Oxenstierna den 1 1 sept., på samma gång han sökte aftrubba skär- 
pan i den ursprungliga formuleringen af deras fordran, meddela, att de 
vidhöllo den som villkor för förhandlingarnas fortsättning. Deras in- 
struktioner och sedermera ankomna bref tvungo dem att yrka på att 
tullfriheten på hafvet positivt uttrycktes i fördraget. Medgafs uppskof- 
vet, hoppades de under den tiden kunna förmå Sigismund att afstå 
därifrån; han erbjöd sig att själf följa med till Warschau för att öfver- 
tala konungen.^ 

Detta bref råkade kanslern i lägret vid Marienburg, dit han jämte 
Roe begifvit sig för att nästa dag med sina kolleger infinna sig till 
det föreslagna sammanträdet med motsidans kommissarier. Han be- 



> Utkastet H, OSB, I: 4, s. 781 ff. 

' Roe till Gustaf Adolf Vi» sept., E7tg. besk. nmn. 

^ Charnacé till Axel Oxenstierna 21 sept. (n. st.), kopia i Pol., Förh. 

— 41 — 



300 HERMAN BRULIN 



svarade det genast samma dag utförligt och, ehuru i form synnerUgen 
artigt mot Charnacé, med tämlig skärpa. Han framställde tullrätten så- 
som Sveriges egentliga vinst af fördraget, hvilket eljes vållade det så 
stora uppoffringar och olägenheter; därför hade man fordrat dess ut- 
tryckliga upptagande bland villkoren, men på medlarnes hemställan 
hade konungen släppt efter detta formella kraf, i förvissning att själfva 
saken stode fast. Polackarnes fordran var en nyhet, ty i sitt eget för- 
dragsutkast hade de ej upptagit handelsfriheten på hafvet. Uppskofs- 
yrkandet var blott en förevändning för att draga ut på tiden; ville de 
af bryta förhandlingen, vore det bättre att säga detta rent ut.' 

Muntligen synes Axel Oxenstierna dock gifvit Roe möjlighet att 
träffa en öfverenskommelse,^ och denne reste på morgonen den I2 till 
polska lägret, där han också genom att ställa i utsikt tillmötesgående 
från svenska sidan förmådde kommissarierna att infinna sig till sam- 
manträde följande dag.'^ 



Den 13 sept. möttes alltså kommissarierna från ömse sidor, sven- 
skarne åtföljda af Roe och polackarne af Charnacé, på öppna fältet 
vid byn Altmark midt emellan de båda lägren."* Först och främst af- 
gjordes därvid frågan om inhämtande af Sigismunds samtycke beträf- 
fande tullen vid Danzig. Om innehållet i den öfverenskommelse. man 
uppnådde, föreligger ingen uppgift;''' att döma af det senare händelse- 
förloppet tycks den inneburit den kompromissen, att fördragsurkunderna 
visserligen skulle undertecknas och beseglas från ömse sidor, men 



' Axel Oxenstierna till Charnacé 1 1 sept., OSB, 1:4, s. 605 fl'. 

^ Jfr det citerade brefvet till Charnacé, ib., s. 606. 

■' Roes Miss., s. 39; Rcl. Mosk. Jfr Charnacés bref till Axel Oxenstierna 22 sept. 
(n. st.), Ox., där för öfrigt misstämningen mellan medlarne åter träder fram, i det han 
tydligen är stucken öfver att Roe ej låtit honom vct;i innehållet i sin framställning. 

^ Rel. Mosk.; Rel. Ox. 

" I AV/. Mosk. säges blott: »Postquam ad pr.vfixum locum ventum. antequam ten- 
toria explicarentur, actum a legatis rationc conditionis a nostris propositae, cui non gra 
vatim a commissariis Sueticis :issensus pritbitus. ■ 

— 42 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 3OI 

ej utväxlas, förrän konung Sigismund gifvit sitt bifall till den svenska 
tullrätten vid Danzig , samt att detta skulle utverkas inom 14 dagar 
efter fördragsslutet. Sedan därefter de högtidliga hälsningsceremonierna 
försiggått,^ kunde förhandlingarna taga sin början. De försiggingo 
först under bar himmel, tills det polska tältet blef färdigt, då de öfver- 
flyttades dit. Till förekommande af precedenstvist mellan de medlan- 
de sändebuden placerade man sig vid ett aflångt bord på så sätt, att 
dessa intogo kortändarna, hvardera med vederbörande kansler på sin 
vänstra sida. 

Genast vid förhandhngens början hade medlarnes ömtålighet vi- 
sat sig, i det att ingressen på grund af Charnacés invändningar mot 
den föreslagna formuleringen måste uppskjutas. Sedan därefter polac- 
karne genomdrifvit, att ej ordet posteri (efterkommande), utan blott suc- 
cessores (efterträdare) skulle användas i fråga om polske konungen, enär 
den polska statsrätten icke erkände någon arfsrätt till kronan,^ kunde 
man öfver gå till de mera reella frågorna. I fråga om Dahlen gåfvo 
polackarne slutligen vika. Beträffande de omtvistade byarna innanför 
Frisches Hafif uppstod en envis strid, hvarvid svenskarne framhöllo 
deras vikt för detta hafs säkerhet;^ man lyckades nu ej komma till 
något slut, utan punkten uppsköts till närmare underrättelsers inhäm- 
tande, och man gick vidare. 

Vid artikeln om religionsfrågan blef det emellertid stagnation på 
allvar. Här stod striden särskildt om kyrkorna i Braunsberg, argumen- 
tationen flödade å båda sidor, och bägge medlarne grepo förgäfves in. 
Charnacé visade särskildt mycken ifver, bland annat varnande sven- 
skarne för den harm, som ett envist fasthållande vid deras ståndpunkt 



^ Rel. Mosk. beskrifver dem åskådligt: »Actum quoque de mutua salutatione, quce 
in campo, Gallico nostris, Anglico Sueticis commissariis assistente, utrisque lento gressu 
procedentibus amice peracta ac dextra dextris iunctae cum adiuncta a cancellario Regni 
gratulatione ac foelicis successus eorum, quas acturi erant, cotnprecatione, quas etiam a 
cancellario Sueciae repetita.» 

^ Axel Oxenstierna förklarade härvid bland annat: »nihil se velie libertati Poloni- 
CK, quam maxiraam esse non ignoraret, derogare ...» 

^ Om danzigarnes lifliga intresse för denna punkt har Rel. Mosk. vid ett par ti- 
digare tillfällen meddelat uppgifter. 

- 43 - 



302 HERMAN BRULIN 



härvidlag skulle framkalla hos de katolska furstarne, enkannerligen hos 
hans konung, som så mildt behandlat hugenotterna. Äfven protestanten 
Roe tillrådde eftergift — för ett enda af händer gjordt tempel borde man 
ej bringa offret af så många Guds lefvande tempel, som ett fortsatt 
krig skulle innebära. Den polske kanslern, själf biskop, bedyrade med 
ed, att han icke kunde öfvergifva så många katolska själar, och under- 
stöddes kraftigt af sina kolleger, äfven den reformerte Dönhofif, öfver 
hvars skefva ställning Axel Oxenstierna något ironiserade.^ Medan 
katolikerna här i eget intresse representerade den religiösa toleransen, 
förfäktade den svenske rikskanslern, stödd på sin konungs uttryckliga 
föreskrift, den enhetliga statsreligionens synpunkt.^ Mot Zadziks tole- 
ranspredikan'^ hänvisade han till kejsarens religionsförföljelser i Tysk- 
land och Böhmen, hvarpå han fick till svar en påminnelse om Gustaf 
Vasas framfart mot katolska kyrkor och bekännare. Då man på ingen- 
dera sidan visade tecken till eftergift och dagen led mot kväll, afbröts 
förhandlingen, och man skildes åt i tämligen upphetsad sinnesstämning.* 

Nu om någonsin var det medlarnes tur att ingripa, och de för- 
summade ej heller ögonblicket. Redan samma afton skref Charnacé 
från polska lägret både till Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna, hvil- 
ken senare han bad befordra brefvet till konungen. Till denne väd- 
jade han att ej för en sådan obetydlighet som en kyrka i Braunsberg 
riskera sitt rykte i främmande länder och tillfället att utföra de stora 



* "... subridendo Sueticus inquit, existimare se d:num capitaneum Derpatensem 
in reliquis omnibus articulis serio agere, in hoc cum iisdem tacite convenire.» 

' >Non moverunt hivc cancellarium Sueticum, allegantem, mandatis Principis sui 
se prohiberi, ne in locis, qua; in potestate ipsius essent, exercitiuni catholicis permitte- 
ret; foelicitatem enim hane cssc Regni Suecia; perpetuamque optare, in quo una religio 
vigeat, non passurum Regem suum, ut alia introducatur. » 

' ». . . quid enim aliud est, liberani cxercendie fidei facultatem subtrahere, quam ad 
suam amplectendam vi quadani tacita cogere; iudicaturum certe orbem christianum, 
quam recte libertatem illam conscientiarum expectant [sic], cum eandem aliis denege- 
rit [.f/V] ...» 

* /?e/. Mösk., hvars referat särskildt utförligt uppehåller sig vid den braunsbergska 
tvisten. Framställningen i Rel. Ox. är mycket kort. 

— 44 — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 303 

ting, för hvilka han var ämnad/ samt bringa fördärf öfver kurfursten 
af Brandenburg och landets befolkning. Han hade förmått de polska 
kommissarierna att stanna till och med den 15 och utbad sig svar in- 
nan dess.^ Äfven Roe sökte i ett bref af samma dag från svenska 
lägret att påverka Gustaf Adolf i liknande riktning, säiskildt framhål- 
lande risken för repressalier mot protestanterna i Polen. ^ Midt i natten 
skickade han dessutom Gordon till polackarne med förslag om ett nytt 
möte den 15 och försäkran om godt hopp för utgången/ 

För sin enskilda del torde Axel Oxenstierna heller icke gifvit in- 
tryck af omedgörlighet. Åtminstone använder icke Charnacé i sitt bref 
till honom någon öfvertalningsförmåga, utan ber honom blott att också 
med sitt förord understödja hans framställning hos konungen; därjämte 
föreslog han ett nytt sammanträde följande dag för behandling af öfriga 
återstående punkter och formulering af det hela.^ Hvad Axel Oxen- 
stierna skrifvit till konungen, vet man ej, då hans bref ej finnes kvar. 
Charnacés skrifvelse besvarade han tillmötesgående den 14, meddelade, 
att han afsändt dennes bref till konungen liksom ock ett från sig själf, 
där han belyst frågan med de argument, som anstode honom, och lof- 
vade att nästa dag infinna sig till nytt möte.^ 

Då kommissarierna den 15 sept. åter sammanträdde på samma 
plats, denna gång i det svenska tältet, hade svenskarne att meddela, 
att Gustaf Adolf afseglat från Pillau 6 timmar före budbärarens an- 
komst. De begärde därför, att — på samma sätt som skett i fråga om 
den danzigska tullfrågans hänskjutande till Sigismund — fjorton dagars 



^ ». . . et empescher peut estre Taccez aux grandes choses auquelles tant 
d'autres qualitez admirables de V. M:tc semblent lavoir faict naistre...« 

' Charnacé till Gustaf Adolf 23 sept. (n. st.), /•>-. besk. mem. Samtidigt bad han i 
anledning af nyss ankomna bref från sin konung att, om han ej kunde få träffa konun- 
gen före dennes afresa, genom kanslern få svar på sina tidigare framställningar. — De 
gällde naturligtvis Tyskland. 

^ Roe till Gustaf Adolf 13 sept., Eng. besk. inem. 

* Roés Miss., s. 39; Rel. Mos k. 

° Charnacé till Axel Oxenstierna 23 sept. (n. st.), Ox. 

* Axel Oxenstierna till Charnacé 14 sept., OSB., I: 4, s. 609 f. 

— 45 — 



304 HERMAN BRULIN 



uppskof skulle beviljas beträffande artikeln om religionsfrågan i Brauns- 
berg, för att de skulle hinna inhämta Gustaf Adolfs bifall från Kalmar. 
Detta förslag godkändes, hvarpå de öfriga punkterna genomgingos utan 
skarpare meningsskiljaktigheter.^ 

Praktiskt taget var man nu ense. De antagna punkterna uppläs- 
tes, hvarpå de båda kanslererna sammanträdde utan närvaro af med- 
larne för att gifva fördraget dess slutliga formulering; de ömtåliga frå- 
gorna om ingressen och afslutningen, som voro de egentliga stöteste- 
narna för de båda sändebudens motsatta anspråk, uppskötos slutligen 
till följande dag.^ 

Bland de förändringar af det svenska förslaget,^ som gåfvo fördrags- 
utkastet dess slutliga skick, märkas följande: Bland de återställda områdena 
upptogs, såsom i det polska förslaget, Danziger Werder. Det svenska om- 
rådet på Gross-Werder vid Frisches Haff var nu afgränsadt och beskrifvet 
genom detaljerade bestämmelser,* hvilka bland annat upptogo Jancken- 
dorf på gränslinjen, men uteslöto Brunow och Paras. Beträffande den bran- 
denburgska panten skulle af Schaaken endast lämnas den del, som vette 
åt Kurische Haff och Nehrung och därmed förband Fischhausens om- 
råde, och närmare öfverenskommelse därom skulle träffas mellan sven- 
ska och brandenburgska kommissarier. Ordningen för de olika områ- 
denas öfverlämnande var nu till sist den följande, med bestämdt antal 
dagar för hvarje fas: sedan Sigismunds ratifikation ankommit, skulle 
Strasburg, Guttstadt, Wormdit, Mehlsack, Frauenburg och Dirschau 
öfverlämnas till Polen, Marienburg och Stuhm till Brandenburg, så 
Memel till Sverige och slutligen Haupt till Brandenburg. Provinsen 



' Polackames forciran, att fördraget äfven skulle ratificeras af svenska ständerna, 
framkallade någon diskussion, men släpptes snart. Rel. Mosk. 

* Rel. Mosk. Under tiden började de ridderliga lyckönskningsceremonierna. Ko- 
niecpolski ankom till förhandlingsplatsen, möttes till häst af Baner och Wrangel, som 
förde honom till tälten, där hälsningar och lyckönskningar utbyttes mellan honom och 
Axel Oxenstierna. 

* Se ofvan sid. 292 f. 

* Dessa bestämmelser — tydligen frukterna al den förut omnämnda undersöknin- 
gen — funnos redan upptagna i det sannolikt från tiden mellan de båda sammanträdena 
den 13 och 15 härrörande svenska utkastet /, OSB, I: 4, s. 784 f. 

-46- 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 305 

Preussens utrymning föreskrefs åter, och det polska förslagets bestäm- 
melse om tullfrihet på Kurisches HafF och Diina återupplifvades.^ 

Den 16 sept. samlades man åter på vanligt ställe. Medlarne fram- 
höUo då de svårigheter, som följde af gårdagens uppskofsbeslut be- 
träffande den braunsbergska religionsfrågan, och Axel Oxenstierna gaf 
nu vika, medgifvande katolikerna en kyrka i Braunsbergs nya stad, 
samt, då polackarne ej heller nöjde sig härmed, äfven tre i dess om- 
råde jämte deras inkomster. Zadzik höll i det längsta fast vid ännu 
längre gående anspråk, men gaf slutligen under påtryckning från med- 
larne och sina egna kolleger under protest sitt samtycke. 

»Därpå upplästes artiklarna offentligen för en stor krets af kring- 
stående och gillades med bifall från båda sidor.» Men ännu återstod 
en svårighet. Inledning och afslutning voro ännu ej formulerade, och 
medlarne, som inlagt så stor förtjänst, då det gällde att hopjämka un- 
derhandlarnes motsatta meningar, stodo här fullständigt omedgörliga 
mot hvarandra i frågan om hvilkendera konungen skulle nämnas först. ^ 
Slutligen fanns efter bortåt tre timmars debatt ingen annan utväg än 
att anmoda dem att lämna saken åt kommissariernas eget afgörande. 
De stego i sina vagnar och lämnade platsen båda på samma gång, 
den ene misstänksamt bevakande den andre, att icke denne till slut ändå 
skulle stanna kvar.^ Kommissarierna beslöto nu, att man på hvardera 
sidan skulle följa sitt kanslis vanliga stil, samt att den franske konungens 
namn skulle sättas först, eftersom hans sändebud först anländt till för- 
handlingarna. Fördragsurkunderna skulle undertecknas och beseglas af 
kommissarierna, ej af medlarne, och förvaras hos de senare, det svenska 
exemplaret hos den engelske och det polska hos den franske, för att efter 



* Se redaktionen K, ib., s. 785 ff. I artikeln om accessionen hade Frankrike och 
England bortfallit å ömse sidor. 

' Angående deras precedensstrid se utom Rel. Mosk., som utförligt refererar den, 
Mém. de Rich., V, s. 139 ff. 

^ »Difficulter assensit Gallicus et iniuriam hoc ipso facto inferri Regi suo protesta- 
tus currum conscendit, quod etiam Anglicus uno eodemque tempore fecit, hic ad Sue- 
tica, ille ad castra Polonica profectus, utroque speculatores mittente, subsisteretne necne 
alteruter.» Rel. Mosk. Jfr ock Roe's Miss., s. 39. Om Roe's protest se OSB, I: 4, s. 611 f. 

Hist. Stud. — 47 — 20 



306 HERMAN BRULIN 



ratificeringen utväxlas och tillställas resp. polackar och svenskar/ Där- 
efter utbytte kanslererna lyckönskningstal, och efter solnedgången skildes 

man åt under fältmusikens Ijud.^ 

* * 

* 

I och med den lyckliga afslutningen af förhandlingarna i Altmark* 
var dock ej traktatverket fullständigt bragt i hamn, ännu återstodo några 
kompletterande moment: först och främst ratificeringen och i samman- 
hang därmed särskildt konungens af Polen samtycke till tullen vid 
Danzig, vidare själfva öfverenskommelsen i sistnämnda fråga med Dan- 
zigs invånare, hvilken var en tyst förutsättning för hela fördraget, och 
slutligen den genom en bestämmelse i traktaten föreskrifna öfverens- 
kommelsen med kurfursten af Brandenburg angående förbindelseområ- 
det mellan Frisches och Kurisches Haff. Hvar och en af dessa tre frå- 
gor har sin särskilda historia, som det emellertid ej är meningen att 
här söka utreda. 

Med några ord må dock vidröras hufvuddragen af ratijikationsfrå- 
gans gång. Som medlarne hade fördragsurkunderna i sina händer och 
fått deras utväxling sig uppdragen, kom denna fråga att på det närmaste 
sammanvecklas med de båda sändebudens oupphörliga formtvister. För 
inhämtande af Sigismunds ratifikation öfverenskoms kort efter fördragets 
afslutande om en vapenhvila på 14 dagar,* och den 7 oktober ankom 
öfverste Gerdt Dönhofif till Elbing med konungens ratifikation af 
den 8 okt. (n. st.)"'' och meddelande om hans muntliga deklaration om 
samtycke till Danzig-tullen. Allt var alltså klart för utväxling, men 
Charnacé, som funnit, att i det svenska exemplaret konungen af Eng- 
land (enligt s\ensk kanslistil) bl. a. betitlades -»Francicv Rcx-», vägrade 

* Rel. Mosk. Jfr Axel Oxenstierna till Charnacé 17 sept., OSB, 1:4, s. 610. 

' »... ac tandem iunctis utrinque dextris tympanarum tubarumque sonitu subse- 
quente post solis occasuni c campo discessum.» 

" Fördraget finnes flerstädes tryckt, så i Srerges Traktater, V.i, s. 547 ff., i 
OSB, I: 4, s. 789 ff., på båda ställena med anmärkningar om de olika exemplaren 
däraf. Det af de svenska kommissarierna utställda exemplaret svncs burit datum d. i> 
sept.; se redaktionen K, ib., s. 785 fF. 

* OSB, I: 4, s. 613 not ^ 

' Sverges Traktater, \:\, s. 347 ff 

-48 - 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1629 307 

absolut att mottaga en handling af sådan för hans herre kränkande 
lydelse. Alla jämkningsförslag blefvo utan resultat, och slutligen före- 
tog sig Charnacé, som öfvertagit det polska ratifikationsinstrumentet, 
att återsända samtliga de omhänderhafda fördragsurkunderna till polac- 
karne. Axel Oxenstierna skickade då sekreteraren Sadler med de 
svenska exemplaren till Koniecpolski och nu utväxlades ändtligen i 
polska lägret vid Graudenz den 19 okt. de svenska kommissariernas 
exemplar af traktaten jämte deras fullmakt mot polske konungens 
ratifikation — de andra polska handlingarna kunde först senare öfver- 
sändas — hvarpå stilleståndet publicerades den 22 okt.' Vid den polska 
riksdagen i nov. afgafs äfven polska repubUkens ratifikation, dat. 27 nov. 
(n. st.). Gustaf Adolfs ratifikation afsändes i början af dec.^ 

Strax efter utväxlingen af stilleståndsexemplaren upptog Axel Oxen- 
stierna förhandlingarna med Bi^andenburg ; de afslutades genom konven- 
tionen i Fischhausen den 6 nov. och en resolution af kanslern den 8 
nov., genom hvilka handlingar förhållandena i sekvester- och pant- 
områdena reglerades i stort och smått och särskildt gränserna fastställdes 
mellan de svenska och de brandenburgska delarna af landtungan mel- 
lan de båda Haffen.^ 

Förhandlingarna med Danzig, för hvilkas lyckliga utgång Roe in- 
lade mycket arbete,* drogo längre ut. De angingo särskildt den sven- 
ska tullen därutanför samt Sveriges fordran på en förbindelse från sta- 
dens sida att ej utrusta eller insläppa krigsskepp i sin hamn. Den 18 
febr. 1630 afslutades äfven de genom fördraget i Tiegenhoff under för 
Sverige tillfredsställande villkor.^ 

1 Jfr OSB^ I: 4, ss. 629, 632 ff., 639 ff., 642 ff, 651, 657; Roes Miss., ss. 45 f., 
50; Além. de Rich., V, s. 141 ff. Konventionen mellan Koniecpolski och Sadler ^7^9 
okt., Pol., Fördrag i a/skrift; Hoppe, s. 461. Jfr ock en i Pol., För/i. bevarad relation 
från slutet af sept. till början af nov. af samma art som de i det föregående citerade 
relationerna från svenska kansliet, renskrifven delvis med samma stil som Rel. Ox. 

^ Sverges Traktater., V: i, s. 357 f. Jfr Gustaf Adolfs bref till Axel Oxenstierna 
9 dec, OSB, II: i, s. 549 f. 

^ De äro tryckta i OSB.^ I: 4, ss. 663 ff, 673 ff, konventionen äfven i Sverges 
Traktater, V: i, s. 358. Jfr ock den nyss citerade relationen i Pol., Förh. 

* Jfr Roe's Miss., passim. 

^ Sverges Traktater, V: i, s. 367 ff. 

— 49 — 



308 HERMAN BRULIN 



Därmed voro alltså äfven de direkta följdförhandlingarna till Alt- 
mark-fördraget afslutade och det stora verket lyckligen genomfördt. 



Om de bestämmande synpunkterna för den svenska politiken be- 
träffande uppgörelsen i Preussen ge ej de bevarade uttalandena från 
konungen och rikskanslern mycken direkt upplysning. Så mycket är 
dock tydligt, att det var -& säkerhetens, som framför allt låg konungen 
om hjärtat. Besittningen af den preussiska kusten var ett led i Sveri- 
ges tryggande mot papisternas maritima anfallsplaner. Gustaf Adolf 
hade fullt klart för sig, att om de preussiska eröfringarna släpptes, »se- 
dan större fara och farligheeter der ifrå än ifrå nogon annen ort entstå 
och intenteres skulle.»^ Det är hänsynen till »säkerheten», som gång 
på gång kommer fram i hans svar till medlarne under förhandlingar- 
nas gäng.^ Det är tydligen ur denna synpunkt, som han ännu efter 
hemkomsten till Sverige på hösten 1629 är betänkt att söka bringa 
sekvestern om intet för att få behålla Marienburg och Haupt.^ Att 
»fundamentet till vår tractat bör vara vår säkerheet», skrifver han ut- 
tryckligen till Axel Oxenstierna kort före sin afresa från Preussen.* 

Sveriges säkerhet från preussiska sidan blef också betryggad genom 
Altmark-fördraget. Visserligen var den brandenburgska sekvestern en 
nödfallsutväg och ej af samma värde som den egna besittningen af 
Marienburg och Haupt, och visserligen hade en del af de gjorda efter- 
gifterna gjort utrymmet i Preussen för de svenska trupperna något 
trångt.^ Men kusten med dess hamnar var dock i Sveriges hand, och 
det enda hålet, Danzig, var tilltäppt genom förbudet mot utrustningen 
af krigsskepp. 



^ Gustaf Adolf till Axel Oxenstierna 25 okt. 1627, OSB, II: i, s. 554; jfr ib., s. 
366 f., 456. 

' Se t. ex. ofvan ss. 264, 267, 269. 

' Jfr hans bref till Axel Oxenstierna 17 sept., OSB, II: i, s. 516 fF. 

* Gustaf Adolf till Axel Oxenstierna från Fischhausen 7 sept., ib., s. 513. 

' Se t. ex. OSB, I: 4, s. 707. 

— SO — 



STILLESTÅNDET I ALTMARK 1 629 309 

Synpunkten af de preussiska hamnarnas betydelse för utvecklingen 
af det svenska Östersjöväldet betonas ej så ofta af den svenska politi- 
kens ledare, men dock stundom tydligt nog. Den kan ej framträda 
kraftigare än i Axel Oxenstiernas stolta ord efter Altmark-fördragets 
afslutning, då han sammanfattar dess betydelse däri, »att nu alle Öster- 
siöns hampnar blijffua i H. K. M:ts hender ifrån Calmar och intill 
Dantzig genom Lijffland och Pryssen.»^ 

Ur denna synpunkt voro naturligtvis de preussiska tullarna 2S. y\X.Q.x- 
sta vikt. Men deras historia och frågan om deras betydelse för Sveri- 
ges finansiella ställning, särskildt med afseende på det tyska kriget, är 
ännu väsentligen outredd. Om deras utomordentliga värde såsom en af 
de viktigaste ekonomiska förutsättningarna för hela den svenska krig- 
föringen söder om Östersjön kan dock intet tvifvel råda.^ Gustaf Adolf 
betraktade dem också såsom »af dett importanteste, som nest säker- 
heeten heele tractaten angår. »^ 

Med hänsyn till det tyska kriget var dock det närmaste resultatet 
af stilleståndet med Polen det, att Gustaf Adolf nu hade ryggen fri och 
kunde koncentrera sin politik på de uppgifter, som där förelågo honom. 
Det är egentligen blott den ena sidan af de franska och engelska sände- 



* Axel Oxenstierna till sin broder Gabriel den 25 sept., OSB, I: 4, s. 623. För 
Roe, som hade en engelsk politikers skarpa blick för de merkantila synpunkterna, stod 
detta Sveriges mål klart. Så t. ex. skrifver han i sitt bref till Dorchester 7/17 sept.: »Your 
Lordship may see the scope of the King of Swede to be master of all the ports and 
trade from the Narve to Stralsond, which is a matter of great consideration, and to hold 
all his profittable conquests, havens and places neare the sea, at the charge of the trade 
and merchants and the losse of the Elector.» Roes Miss., s. 37. 

^ Såsom ett bevis på uppfattningen häraf kan anföras Gustaf Adolfs bref till Fal- 
kenberg d. 15 aug. 1629, Sv. Reg., där han förklarar sig hällre afstå från förbundet med 
Nederländerna än låta sig något föreskrifvas af denna stat i fråga om licentema och 
spannmålshandeln: »Ty oss licenterne och kornhandelen mere importera och förmode 
vij igienom dee medelen bättre kriget kunna uthföra än medh det ringa och långsamma 
subsidio, vij aff dem förmoda kunne». Axel Oxenstiernas värdesättning af de preussiska 
tullarna, då man 1635 afstod från dem, är välbekant. Han förklarade, att »Sverige nu 
mehra icke är halflf den chronan, som hon i fiol varitt haffver.» Jfr Sondén, Axel 
Oxenstierna och hans broder (Heimdals Folkskrifter, N:o 78. Stockholm 1903), s. 47 f. 
och flerstädes, samt Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas för- 
myndaj-e (Stockholm 1865), s. 51. Om inkomsterna från Preussen jfr ock Cronholm, 
IV, s. 589flF. 

* Gustaf Adolf till Axel Oxenstierna 8 sept. 1629, OSB, II: i, s. 515. 

— 51 — 



310 HERMAN BRULIN 



budens verksamhet i Preussen, som i det föregående blifvit berörd. 
Bredvid sin fredsmäkling hade de ju också till sin i själfva verket vikti- 
gaste uppgift att söka indraga Sverige i det stora kriget mot kejsaren. 
Förhandlingar hade pågått därom med bådadera/ ehuru Gustaf Adolf 
hittills undvikit att binda sig. Efter återkomsten till Sverige på hösten 
1629 upptager han nu frågan om sitt ingripande i Tyskland på fullaste 
allvar till behandling. När då rådet samlades till den afgörande öfver- 
läggningen med honom i Uppsala d. 27 okt.,^ behöfde man icke längre 
taga hänsyn till något krig på den polska sidan. 

^ Jfr Weibull, s. 15 ff., Rydfors, s. 154 ff. 

' Sfcnska riksrådets protokoll, I (Handlingar rörande Sveriges historia. Tredje 
serien: I. Stockholm 1878), s. 218 ff. 



52 - 



Schlippenbachs beskickning till Tyskland 
1654-1655. 

Af Nils Eden, 

I förspelet till det »nordiska krig», som fyller 1650-talets senare 
hälft i Sveriges så väl som de öfriga Östersjöländernas historia, har 
grefve Kristofer Karl von Schlippenbachs beskickning till Tyskland 
omedelbart efter Karl X Gustafs tronbestigning blifvit en af de mera be- 
märkta episoderna. Man har i nyare historieskrifning fäst uppmärk- 
samheten vid hans besök i Berlin i sept. 1654 och de djärfva antyd- 
ningar om ett vapenbrödraskap mellan Sverige och Brandenburg mot 
Polen, som berättas från hans samtal med »den store kurfursten» Fred- 
rik Vilhelm. Tyska forskare ha här funnit upplysningar om redan mog- 
nade krigsplaner mot Polen hos den svenske konungen och om likaså 
bestämda afsikter mot det brandenburgska Preussen med dess hamnar, Pil- 
lau och Memel,^ planer och afsikter, som sedan fått gälla såsom be- 
stämmande utgångspunkter för den historiska uppfattningen af den stora 
striden. I senare svenska framställningar af tidens historia är den tyska 
tolkningen af samtalen i Berlin mer eller mindre tagen till godo, och 
ur svensk synpunkt har saken sedan kunnat te sig som en hufvudnyc- 



^ Det torde vara tillräckligt att hänvisa till Erdmannsdörffer, hvars arbeten med 
rätta blifvit grundläggande för senare tyska teckningar af detta tidsskede, dels hans 
edition af akterna (med inledande anmärkningar) i Urkunde?t und Actenstiicke sur 
Gesch. des Kurfursten Friedrich Wilhelm (citeras i det följande: Urk. u. Ad.), dels 
hans sammanfattande Deutsche Geschichte vom West/älischen Frieden bis zwn Regie- 
rungsantritt Friedrichs des Grossen., I, (Oxckexs samling). Se sistn. arbete s. 223 ff. 



312 NILS EDEN 

kel till hela Karl Gustafs historia, beviset för en djup och stor tanke, 
som behärskat konungen redan vid hans tronbestigning, nämligen att 
med de preussiska länderna fullborda ett svenskt »Östersjövälde».^ 

Så pass vidtgående slutsatser af denna legations uttolkning i en 
enstaka punkt böra kunna motivera ett försök att upptaga dess histo- 
ria till teckning i sitt hufvudsakliga sammanhang och med anlitande 
af så väl det viktigaste tyska som det hittills alldeles oanvända sven- 
ska arkivmaterialet. 



Schlippenbachs afsändande till Tyskland utgör ett led i de många 
beskickningar, som Karl X Gustaf efter tronskiftet lät utgå åt olika 
håll, och som officiellt hade i uppdrag att högtidligen notificera hans 
trontillträde men också användes såsom lämpliga hjälpmedel till en 
orientering i det allmänna politiska läget eller till anknytning af nya 
förbindelser. Kreditivbrefven för Schlippenbach äro daterade den 15 
juli 1654, alltså något mer än fem veckor efter den högtidliga akten i 
Uppsala domkjTka. De hafva blifvit utskrifna med adresser till icke 
mindre än 10 tyska furstar: kurfurstarna af Brandenburg, Sachsen, 
Mainz, Trier, Köln, Pfalz och Bayern, markgrefvarna af Baden och Ansbach 
.samt hertigen af Wiirtemberg. Ett särskildt kreditiv ställdes också till änke- 
kurfurstinnan af Bayern, den dåvarande kurfurstens mor. ^ Det var alltså en 
.stor rundresa Schlippenbach skulle företaga, till samtliga kurfurstar och 
därjämte till de mest betydande öfriga furstarna i Sydtyskland. Att 
inga nordtyska hof utom de båda kurfurstliga upptogos i resplanen, 
berodde tydligen därpå, att de lämpligen kunde nås genom andra sven- 
ska diplomater. Så afgick order till Bengt Oxenstierna, som skulle 
representera Sverige pä en kretsdag för Nedersachsen och vid denna 
föra direktoriet å hertigdömet Bremens vägnar, att på vägen till krets- 

' E. Fries, E. Oxenstierna^ s. 215, M. och L. Weibull i Sveriges historia, 

Utg. fl/E. HiLDEBRAND, V, S. 494, 50$, 5 lO. 

' Riksregistraturet (cit. RR) '*/7 1654. Originalexemplar af kreditiven finnas i 
tyska arkiv, t. ex. i Berlin, Dresden. Jfr nedan. — Jag använder öfverallt, där ej an- 
norlunda särskildt anmärkes, i datering den i Sverige följda gamla stilen. 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 313 

dagen besöka de liineburgska hertigarna — Celle, Wolfenbiittel och 
Hannover — samt ärkebiskopen af Magdeburg. Sveriges resident i 
Frankfurt, Georg von Snoilsky, fick t. o. m. uppvakta två af de kur- 
furstar, som Schhppenbach sedan skulle besöka, herrarna af Mainz och 
Pfalz.^ Det var den brännande frågan om Sveriges strid med Bremen 
som föranledde denna hänvändelse till de två kurfurstarne, hvilken i viss 
mån kunde betraktas som en förberedelse för det förnämligare sändebu- 
dets uppträdande. 

De politiska förhållanden, i hvilka legationen skulle röra sig, voro 
i flera afseenden oklara och ömtåliga. Sverige stod efter westfaliska 
freden inför den svåra uppgiften att konsolidera sin nya ställning i 
Tyskland, ställningen af tyskt riksstånd med betydande besittningar i 
tre af rikets kretsar på samma gång som pars principalis p acis- 
cens och garant för freden, protestanternas ledare och beskyddare å 
ena sidan, en makt som å andra sidan behöfde ro och drägligt för- 
hållande till kejsaren och riket för att kunna inrätta sig i sina nya 
besittningar. Uppgiften försvårades ytterligare genom den jäsning och 
oro, som äfven efter freden allt jämt upprörde den tyska småstatsvärl- 
den, som än här än där hotade att bryta fram i nya krigiska för- 
vecklingar, och som öfverallt tog sig uttryck i nya politiska kombina- 
tioner, unioner och federativa rörelser af olika slag, ofta gömmande äf- 
ventyrliga maktsträfvanden hos en eller annan af de förbundslutande 
furstarna. Kristinas senare regeringsår hade icke varit lyckosamma för 
lösningen af dessa svenska problem i Tyskland. Man hade visserligen 
fört till slut ' en seg gränstvist med Brandenburg om Pommern, men 
man befann sig allt jämt i strid med kejsaren om investituren för de 
nyvunna länderna, och med staden Bremen hade det iust nu, 1654, 
kommit till öppna fientligheter, som beredde möjligheter för de mot 
Sverige fientliga och missundsamma krafterna att öppet eller hemligt 
gripa in till dess skada. Kejsaren hade lagt sig emellan med mandat 
om stridsfrågans öfverförande under riksj urisdiktionens omständliga och 

^ Till Snoilsky d. 12 aug., till B. Oxenstierna 26 aug. 1654. RR. 



3'4 



NILS EDEN 



oberäkneliga procedur; ett sådant mandat af 26 juni (6 juli) 1654 upp- 
drog åt biskopen af Miinster och hertigen af Braunschweig — Celle att å 
kejsarens vägnar intervenera och i nödfall med våld göra hans myn- 
dighet gällande. I allmänhet hade Kristinas regering icke rätt förstått 
att upprätthålla Sveriges auktoritet från krigstiden bland de tyska stän- 
derna. Sverige hade kommit en smula på sidan i den rörliga tyska 
allians- och unionspolitiken, och det enda förbund, hvari det ingått — Hil- 
desheimalliansen af år 1652 med de braunschweigska hertigarna och 
Hessen Kassel — höll redan på att upplösas genom nya kombinationer 
mellan de tyska furstarna. På riksdagen i Regensburg 1653 — 1654 hade 
Sverige ej heller intagit den ställning, hvartill dess roll under kriget 
syntes bestämma det, emedan den svenska politiken vacklade mellan 
traditionen såsom de evangeliskes företrädare och sträfvan att närma 
sig Österrike (och Spanien). Allt sammantaget var det en situation 
med ganska stora vanskligheter som den nye svenske konungen tagit 
i arf i Tyskland. 

Några veckor efter Karl Gustafs tronbestigning inträffade en hän- 
delse, som måste bidraga att ytterligare inveckla förhållandena inom Tyska 
riket: den utvalde »romerske konungen» Ferdinands (IV: s) död, den 
29 juni (9 juli) 1654. Om underrättelsen härom nått Stockholm före 
beskickningens afgång, och om den föranledt några särskilda förhåll- 
ningsorder, är dock icke kändt. 

Den man, som utsändes på den tyska rundresan, var en bland 
de många främlingar, som under de gångna åren sökt sin lycka i svensk 
krigstjänst och diplomati. Till börden kurländare hade Schlippenbach 
kommit till Stockholm i början af 1640-talet, synes redan nu hafva 
vunnit den unga drottning Kristinas ynnest och tjänade sig hastigt upp 
i det danska och det tyska kriget.^ Med Karl Gustaf torde han 
ha trädt i beröring, först då denne blef generalissimus öfver svenska 
hären i Tyskland; under executionsdagen i Niirnberg omtalas han som 



' Några biografiska data meddelas af A. v. Schlippe\b.\ch, Ztir Gesch. der Ho- 
Jienzollerischen Soinjeränität in Preussen, s. 25 ti. 

— 4 — 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 315 

Karl Gustafs hofmarskalk, och åtminstone någon gång torde han hafva 
fått utföra äfven diplomatiskt arbete. ^ Någon närmare förtrolighet mel- 
lan den unge pfalzgrefven och hans tjänare kan man dock icke spåra. 
I Niirnberg gifte sig Schlippenbach, med dottern till en landsflyktig fri- 
herre von Praunfalk från Steiermark, och de närmaste åren upptogos 
af hans enskilda angelägenheter, men år 1653 finner man honom åter 
i Stockholm, och nu blef han hastigt en af de mest framträdande gunst- 
lingarna vid drottning Kristinas hof. Det är bekant, att han spelade 
en af hufvudroUerna i de förvecklingar, som störtade Magnus Gabriel de 
la Gardie, och att han betroddes med viktiga och hemlighetsfulla upp- 
drag i de förberedande förhandlingarna mellan Kristina och Karl Gustaf 
före den förras afsägelse. Lönen för dessa sistnämnda tjänster blef 
fullmakt som öfverste vid lifgardet, donationer och grefvevärdighet, allt 
under Kristinas sista veckor som drottning och uttryckligen motiveradt 
med SchUppenbachs trohet och duglighet vid den ömtåliga uppgörelsen 
om tronskiftet.^ Att han i detta värf vunnit också den nye konungens 
synnerliga bevågenhet är tydligt, och förmodligen var det af den grun- 
den som Karl Gustaf kom att rikta sina ögon på honom, då han skulle 
utse sin sändeman till Tyskland. Dock har man ej heller från denna 
tid några bevis för att den habile hofmannen kommit Karl Gustaf per- 
sonligen nära, än mindre, att han af denne blifvit invigd i några stor- 
politiska förtroenden; sådant stred öfver hufvud taget mot den nye 
konungens förbehållsamma natur. 

Att Schlippenbach blifvit försedd med en skriftlig instruktion för sin 
resa, faller af sig själf och bestyrkes äfven af direkta omnämnanden 
i konungens bref till honom, ^ men denna instruktion är numera icke i 
behåll. Det är emellertid utan tvifvel på den, som Karl Gustafs histo- 
rieskrifvare, SAMUEL PUFENDORF, grundar sin redogörelse för SchUp- 
penbachs uppdrag, och häri har man alltså att se ett sammandrag af 

' Bref t. Karl Gustaf från S. ^V" 1648 — "^/s 1650, Stegeborgssaml., RA. 

* Fullmakt, donation och grefvebref ^s, ^'/s. Ve 1654, RR. Jfr Sondén, M. G. 
de la Gardie vid U-onskiftet 16^4, Hist. Tidskr. 1908, s. i flf. 

' Jfr nedan. Äfven i kon:s bref till residenten Wolfsberg i Berlin under våren 
1655 refereras till Schl:s instr. 



3l6 NILS EDEN 

den förlorade instruktionen.^ Gesanten skulle, heter det, försäkra de 
tyska kurfurstarna och furstarna om konungens önskan att med dem 
upprätthålla vänskapliga förbindelser till försvar för gemensam frihet 
och fred (i tyska riket), och han skulle särskildt undanrödja alla 
oberättigade misstankar, att konungen kunde begagna sig af striden 
med Bremen för att hemsöka Tyskland med ett nytt krig, samt fram- 
hålla, att denne icke hade någon annan afsikt än att försvara sin vär- 
dighet och sina rättigheter mot en öfvermodig menighets utmaningar. 
Det ålåg alltså gesanten att om möjligt bringa furstarna att ta 
Sveriges parti i saken och att, om på något håll funnos fientliga af- 
sikter, afvända dessa, samt i allmänhet att noga utforska politiska rikt- 
ningar och planer vid de olika hofven. Till dessa meddelanden fogar 
Pufendorf också — ovisst om ur instruktionen eller från annat håll — 
den uppgiften, att då Schlippenbach i kreditiven icke fick formlig rang 
af ambassadör (leg a tus), detta berodde därpå, att till kejsaren endast 
afgick en skriftlig notifikation om tronbestigningen, och att man fruk- 
tade att stöta denne och uppväcka hans misstankar, om beskickningen 
till furstarna finge en sådan högtidlig karaktär. Däremot omnämnas 
inga särskilda förhållningsorder angående uppträdandet vid de olika hof- 
ven, ehuru det icke förefaller omöjligt, att sådana blifvit gifna. 

Förmodligen mot slutet af juli afreste Schlippenbach från Stock- 
holm och tog vägen öfver Hamburg, dit han ankom före midten af 
augusti. Han sammanträffade där med en del svenska diplomater och 
krigare, som voro sysselsatta här uppe i nordvästra Tyskland af striden 
med Bremen, han kunde sålunda på nära håll göra sig underkunnig om 
denna brännande frågas läge, och han kom äfven tillfälligtvis att fa 
afhandla den med en brandenburgsk gesant, som just nu inträfiiat i Ham- 
burg med uppdrag att erbjuda kurfursten medling i saken. ^ Han bör 

^ Pufendorf, De rebus a Carolo Gustavo Svecuc Rege gestis. I: 12 (cit. Car. Gust.). 

' Ett bref af S. till konungen från Hamburg omtalas i kon:s skrifvelse af '"/a 
(KungL koncept, RA), men är förloradt. Brandenburgaren geheimerådct M. v. We- 
senbeck skrifver den 16 aug. från Hamburg till kurfursten, att han hos den svenske 
krigskommissarien Hofstedter träffat fältmarskalken K. G. Wrangel, Schlippenbach 
och residenten Snoilsky, och att han äfven sedermera talat med S. om sitt uppdrag. 
Urk. u. Act. VI, s. 622. 

— 6 - 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 317 

alltså hafva varit väl underrättad i detta stycke, då han fortsatte sin 
färd till Berlin. Sannolikt mottog han också före ankomsten dit ett 
bref från konungen, hvari denne uttalade sig om en tidigare framställ- 
ning från kurfursten till svenska regeringen i Bremen rörande strids- 
frågan. Konungen fann den kurfurstliga skrifvelsen tämligen pockande 
■ — det såg nästan ut, säger han, som om kurfursten ville gifva förhåll- 
ningsorder åt den svenske guvernören — , och Schlippenbach far sig 
ålagdt att på lämpligt sätt göra regeringen i Berlin uppmärksam därpå, 
att dylika skrifvelser för framtiden måste hållas i en annan ton. För 
öfrigt upprepar konungen sina redan genom instruktionen gifna order, 
att sändebudet skall göra sitt bästa för att framhålla Sveriges rättvisa 
sak emot Bremen, och förser honom för sådan argumentation med ko- 
pior af en del skrifvelser, som i saken afgått åt olika håll och hvari 
den svenska ståndpunkten blifvit närmare utvecklad. ^ 

I Berlin tycks Schlippenbach ha inträffat först i början af septem- 
ber, betydligt senare än konungen hade beräknat.^ Därmed vidtar 
den del af hans beskickning, som blifvit mest uppmärksammad af nu- 
tida forskning, men som också bjuder på det knapphändigaste och osäk- 
raste källmaterialet. 

Schlippenbach har aflåtit en rapport från Berlin, daterad den 13 
sept., hvilken — i likhet med alla hans skrifvelser från denna resa 
— gått förlorad.^ PUFENDORF ger dock äfven i detta fall i sin histo- 
ria om Karl Gustaf en viss ersättning, i det att hans relation om Schlip- 
penbachs förhandlingar med kurfursten af Brandenburg utan tvifvel är 
grundad på den förlorade rapporten och återger — om ock säkerligen 



^ Kon. t. S. */8 1654, /?/?. Om den medföljande kopian af kurfurstens skrifvelse 
heter det, att S. kan se, »dass ein solches ziemblich hart undt imperios eingerichtet und 
unsern Gouverneur wie er sich in seinen actionibus zu verhalten fast gewisse mäss 
undt ziel gegeben werden». 

* Den ^/s skrifver konungen (RR), att han förmodar brefvet skall nå S. vid bran- 
denburgska hofvet, den ^''/s (Kungl. koncept, RA), att denne väl nu utfört sitt upp- 
drag därstädes. — Kurf:s svar på K. G:s genom S. framförda notifikation om tronbe- 
stigningen har datum 8 sept., en förklaring af S. angående titulaturen datum 9 sept. 
Preuss. Geh. Staats-Archiv, Berlin, Schwedisch-Polnische Kriegssachen 16^4—33. 

^ Den omnämnes i kon:s svar Vi»» ^^^- 



3l8 NILS EDEN 

i Stark förkortning — hufvudinnehållet däraf.^ Att så är förhållandet, 
bestyrkes af de antydningar om det förlorade aktstycket, som finnas i 
andra handlingar och pä några punkter komplettera Pufendorfs referat: 
i första rummet konungens svar på rapporten och följande bref till sin 
gesant samt därjämte instruktioner för och brefväxling med den svenske 
diplomaten Bartolomeus Wolfsberg, som på nyåret 1655 afsändes till 
Berlin, och hvilken fick åtskilligt att skaffa med efterverkningarna afSchlip- 
penbachs besök. Men Pufendorf har också lämnat en annan skildring 
af samma förhandlingar, nämligen i sitt verk om Karl Gustafs motstån- 
dare, kurfursten Fredrik Wilhelm. ^ Hvad som ligger till grund för denna 
skildring, är icke utredt — några direkta anteckningar om de förda öf- 
verläggningarna finnas åtminstone numera icke bland de brandenburgska 
arkivakterna — , men det är tydligt, att man här har en brandenburgsk 
version, som på ett eller annat sätt går tillbaka på kurfursten själf. 
Den kompletteras i sin ordning af en och annan uppgift i samtida 
handlingar, hufvudsakligen instruktioner och bref till hofrådet Johann 
Ulrich von Dobrczenski, som på hösten 1654 blef kurfurstens resident i 
Stockholm. ^ 

Om formerna för förhandlingarna emellan Schlippenbach och kurfur- 
sten är ingenting mera kändt än hvad denne senare själf i slutet af mars 
1655 lät meddela Wolfsberg: att Schlippenbach begärt en särskild au- 
diens och att denna, likaledes på hans begäran, slutat med ett samtal i fria 
luften i Tiergarten."* Det får väl tagas för gifvet, att före denna en- 



' Pufendorf, Ca7-. Gtist. I: 12. 

' Pufendorf, Res gestcc /''riderici Wilhclini, Mat^ni Electoris Bfaiidenburgid {px. 
Frid. Wilh.), V: 2. 

' Det viktigaste af instr. och brefven tryckt i U}-k. ti. Act. VI, s. 665 ff. Ori- 
ginalen i Prcuss. Gch. Staats-A}rhiz>, Berlin: Sendung des v. D. an den König von 
Schweden. 

* Wolfsberg t. K. M:t "''/a 1655 (Ih-andenb.-Borussica, RA) om ett besök af tre 
kurfurstliga gcheimeråd. De berättade om Schl. : »Das aber, wie S. Ch. D. aus mei- 
nen reden wahrgenommen, Dieselbe mehrgedachten herrn graffen seinem gethanen be- 
richl nach zu dergleichcn discursen selber veranlasset haben solten, befiinde sich viel 
änders. Nachdemmahle er bei Deroselben nicht allein umb eine particulier audience 
ansuchung thun lassen sondern auch darbeij bcgehret, dass er in freijcr lufft mit S:r 
Durchl. etwas sonderliches gernc rcdcn möchte, worauff Sie denn, als welche der- 

— 8 — 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1 654 — 1 65 5 319 

skilda audiens gått en officiell i vanliga högtidliga former, men om för 
öfrigt några sammanträffanden af det ena eller andra slaget förekom- 
mit, känner man icke, ej heller i hvad mån Schlippenbach utom med 
kurfursten förhandlat äfven med hans ministrar. Med en af desse, fri- 
herre Otto von Schwerin, växlade han emellertid efter afresan från 
Berlin några bref, som antyda att åtminstone Schwerin på ett eller 
annat sätt haft andel i förhandUngarna. ^ 

Referatet af Schlippenbachs rapport i Karl X Gustafs historia inne- 
håller angående gesantens egna yttranden endast några inledande ord: 
att han inför kurfursten betygade sin konungs ifver att stödja de evan- 
geliskes sak i Tyskland. Det följande utgöres i allt väsentligt af kur- 
furstens förklaringar. De börja med frågan om protestanternas ställ- 
ning : kurfursten förordade, att ett protestantiskt förbund skulle upp- 
rättas. Hälft såsom motiv till detta yrkande följer ett skarpt utfall mot 
Österrike: om icke den romerske konungen Ferdinand IV:s död hade 
kommit emellan, skulle freden i Tyskland icke ha varat öfver ett år; 
nu åter kunde kurfurstarna invänta kejsarens, Ferdinand III:s, bortgång 
för att återvinna sin myndighet. Om Sveriges strid med Bremen hade 
kurfursten uttalat den önskan, att den måtte kunna biläggas på fred- 
lig väg, — han hade ogillat kejsarens åtgärd att utnämna en rannsak- 
ningskommission, hvilken i själfva verket endast åsyftade att uppreta 
riksständerna mot Sverige, och han hade meddelat, att de utsedda kom- 
missarierna delade detta ogillande samt skrifvit till kejsaren, att de icke 
kunde mottaga uppdraget, om ej vissa punkter i kejsarens mandat 
blefve ändrade; de tillerkände ej heller kejsaren någon domsrätt i 
denna sak. Till slut hade kurfursten lofvat att skrifva till kejsaren om 
rannsakningsmandatets återkallande och att öfvertyga de protestantiska 

gleichen zu vernehmen begierig gewesen, sich mit ihme hinaus in Dero thiergarten 
begeben, alwo er das jenige, So Ew. K. M:t durch Dobrzenskij hinterbracht worden, pro- 

poniret hette .» Pufendorf, Frid. Wilh. V: 37, har ett sammanträngdt referat 

af den framställning, som geheimeråden gjorde till Wolfsberg, grundad på en otfi- 
ciell »Bericht von des Kön. Schwedischen Residenten Wulfsbergs — — — Proposi- 
tion und darauf erfolgter Conferentz in seinem lovament» (Bosse, Zio- dipiomatiscJien 
Vo7-gesc]nchte des Königsbefge?- Vertrages, s. 9 not 5). 

^ Brefven finnas i Pr. Geh. St. Archiv, Schtv.-Poln. Kriegssachen 16^4— j^; jfr 

nedan. 

— 9 — 



320 



NILS EDEN 



Ständerna, att de icke behöfde hysa några bekymmer med anledning af 
hela denna fråga. Men om detta kunde förefalla vänskapligt nog, fort- 
sätter Pufendorf, så voro i kurfurstens tal också klagomål inströdda, så 
att man icke kunde lita på, att han var alldeles vunnen, och orsaken 
härtill var framför allt den, att de kejserliga ministrarne utspridt rykten 
om att de svenska trupperna efter Bremens underkufvande skulle öf- 
versvämma det Kleveska landet för att göra Karl Gustafs anspråk på 
detta land gällande. Säkerligen är äfven denna motivering för kurfurs- 
tens misstankar hämtad ur Schlippenbachs berättelse. Från annat håll 
har historieskrifvaren däremot infogat den följande anmärkningen, att 
man »kort därpå» fick kännedom om underhandlingar mellan Bran- 
denburg och Nederländerna, och att kurfursten sökte ställa dessa un- 
derhandlingar i samband med ett stort förbund inom riket. Till refe- 
ratet af rapporten hör åter efter allt att döma, att kurfursten gjort åtskil- 
liga yrkanden angående brandenburgska sändebuds rang i det diplo- 
matiska umgänget med Sverige. Och hämtade från Schlippenbach äro 
ännu säkrare slutorden. Då talet föll på Polens förhållanden, heter det, 
uttalade kurfursten denna mening: tiden manade på ett sätt, som det vore 
oklokt att ej lyssna till, att göra ett slut på Sveriges strid med Polen, 
genom förhandling eller genom vapenmakt, och komme det till vapen- 
skifte, skulle kurfursten för sin preussiska provins ställa sig under 
Sveriges skydd och befria sig från länsbandet till Polen. 

Från denna framställning skiljer sig den brandenburgska versionen 
i Fredrik Vilhelms historia helt och hållet. Den börjar därmed, att 
Schlippenbach med många ord försäkrade om sin tillgifvenhet för kur- 
fursten och bestred de rykten, som de kejserliga utspridt om svenska 
planer mot Kleve, samt i sammanhang härmed anförde, att illvilliga J 
människor hade icke mindre allvarsamma saker att säga om branden- 
burgska stämplingar mot Sverige. Härpå följer, att gesanten såsom or- 
sak till de rustningar, som konungen företog, anförde kriget mellan 
Ryssland och Polen, som icke medgåfve konungen att sitta oförberedd. 
Sedan, fortsätter berättelsen, framkastade han hemlighetsfullt och i för- 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654 — 1655 32 1 

täckta ord antydningar om Karl Gustafs planer mot Polen. Han lät 
förstå, att konungen ville ha (det brandenburgska) Preussens hamnar, men 
skulle gifva riklig ersättning af fiendeland, en ersättning, anmärkes det, 
som dock först måste eröfras genom ett krig, hvars utgång vore osä- 
ker. Det hela fyllde, heter det till slut, kurfurstens sinne med bekläm- 
ning och allvarliga farhågor, i synnerhet som Schlippenbach ett par 
gånger upprepade denna sats: Nu för tiden talade gudarne ej längre 
genom siare och drömmar, men när ett lämpligt tillfälle vinkade att 
tillfoga en grannmakt en förlust och utvidga egna gränser, då finge man 
uppfatta detta såsom en gudomlig maning. 

Det gemensamma i de två berättelserna inskränker sig till en obe- 
tydlighet, nämligen Schlippenbachs inledande vänskapsförsäkringar och 
de från kejserligt håll utspridda ryktena om Sveriges planer på Kleve, 
men äfven dessa punkter äro olika turnerade: i ena fallet talar Schlip- 
penbach om Karl Gustafs intresse för de evangeliska i allmänhet, i andra 
fallet endast om hans vänskap för kurfursten; i det förra anföras ryk- 
ten om Kleve såsom grund för brandenburgska bekymmer, i det senare 
såsom föremål för Schlippenbachs dementi. Hela det referat af kur- 
furstens uttalanden i de tyska frågorna — om ett evangeliskt förbund, 
om Österrike, om Preussen — som fyller större delen af den svenska 
relationen, saknas fullständigt i den brandenburgska, och likaså punkten 
om de kurfurstliga sändebudens rang. I gengäld har den polska frågan 
blifvit hufvudsak i Fredrik Vilhelms histora, medan den i Karl Gustafs 
endast kommer som en sista punkt, och hvad som i denna fräga säges 
är i den förra något helt annat än i den senare. 

Förklaringen till denna bristande motsvarighet torde icke böra sö- 
kas endast i afsikligt olika färgläggning hos Pufendorfs källor, utan 
främst däri, att dessa källor referera olika saker. Schlippenbach har 
— om Pufendorf återgifvit hans rapport rätt — väsentligen förbigått 
sina egna yttranden och lagt an på att anföra kurfurstens, denne se- 
nare åter meddelat icke hvad han själf, men väl hvad Schlippenbach 
sagt. I och för sig böra de båda versionerna således icke ställas mot 

Hisi. stud. , — II — 21 



322 NILS EDEN 

hvarandra, utan användas för att komplettera hvarandra, såsom repre- 
senterande de två olika sidorna i samtalen eller samtalet. Sedan gäller 
det att i hvarje punkt pröfva uppgifternas trovärdighet. 

Den svenska versionens första uppgift, om kurfurstens ifver för ett 
evangeliskt förbund, finnes det intet skäl att misstro. Hans politik var 
vid denna tidpunkt under grefve Waldecks inflytande just inriktad på 
ett sådant. Utfallet mot kejsaren stämmer också godt med det politiska 
läget, Brandenburgs skarpa opposition pä den nyss slutade riksdagen i 
Regensburg och den starka spänningen vid denna riksdags slut, en spän- 
ning så allvarsam, att man allmänt synes hafva fruktat utbrottet af ett 
stort krig, i hvilket Brandenburg utan fråga skulle fått sin plats främst 
bland kejsarens motståndare.^ Att den »romerske konungens» död be- 
traktades som ett ypperligt tillfälle att bryta Österrikes hotande makt- 
utveckling, och att vid tidpunkten för Schlippenbachs besök underhand- 
lingar redan voro i full gång för detta ändamål, är historiska fakta, 
som väl passa in på de ord, kurfursten uppgifves hafva fällt.* 

Att Brandenburg i frågan om Bremen önskade stridens biläggande, 
är likaledes en känd sak. Kurfursten hade från början intagit en för- 
siktig hållning — att ställa sig på stadens sida hindrade honom redan 
analogien med hans eget förhållande till Magdeburg — , och på somma- 
ren 1654 hade han som nämndt erbjudit en medling, som utan tvifvel 
var uppriktigt menad och äfven blef satt i verket. ^ Hans relaterade 
underkännande af det kejserliga rannsakningsmandatet i frågan har sin 
fulla motsvarighet i det sätt, hvarpå han också i skrifvelser till den 
svenska regeringen i Stade uttalade sig mot kejsarens inblandning* och 
står för öfrigt väl tillsammans med hela hans antiösterrikiska hållning 
vid denna tidpunkt. Under sådana förhållanden har man ingen anled- 
ning att betvifla, att kurfursten verkligen, såsom i berättelsen säges, 

* Jfr Erdmannsdörffer, Deutsche Gesch., I s. 176.; Graf G. F. v. Waldeck, s. 
208. 285, 288. 

* Jfr t. ex. Erdmannsdörffer, Waldeck, s. 246 ff., 254 ff. 

" Handlingar om medlingen i utdrag i Urk. u. Act. VI, s. 618 — 625; jfr kurf:s 
bref till sina riksdagsgesanter i Regensburg, a. a., s. 293, 370. 

* KöCHER, Gesch. von Hantiover, I, s. 175. 

— 12 — 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654 — 1655 325 



erbjudit sig att hos kejsaren förorda mandatets återkallande och talat 
om mandatariernas motvilja mot sitt uppdrag. En annan sak blir, om 
dessa senare verkligen voro så benägna för Sverige, som kurfursten 
visste att berätta. 

Så långt talar allt för trovärdigheten af Pufendorfs svenska version. 
Dock är denna utan tvifvel ägnad att i och för sig ge en något skef 
bild af det som passerat, därigenom att den endast upptar kurfurstens 
yttranden. På så sätt har denne kommit att framstå såsom den ensam 
vänskapssökande och tjänstvillige. Men det ligger i sakens natur, att 
hans förklaringar och anbud haft sin motsvarighet i vänskapliga utta- 
landen från hans interlokutör, att denne haft vida mera att säga om 
Sverige och de evangeliska ständerna än de knappa inledningsorden 
återgifva och själf fört fram de svenska synpunkterna angående Bremen, 
såsom hans instruktion och konungens bref uttryckligen ålagt honom. 
Till ett sådant sammanhang hör utan tvifvel punkten om de befarade 
svenska planerna mot Kleve, och den brandenburgska versionen, att det 
var Schlippenbach som dementerade alla sådana rykten såsom utspridda 
af de kejserliga, förtydligar här den svenska. Afven tillägget, att han 
å sin sida framdragit lika illvilliga rykten om brandenburgska stämp- 
lingar, förefaller mycket rimligt. Brandenburgs bekymmer för Kleve 
beröras flerestädes i svenska handlingar från denna tid och äfven i 
Schlippenbachs senare bref till Schvverin.^ På detta sätt framträda 
kurfurstens närmanden i en naturligare ram. Från brandenburgsk sida 
framställdes t. o. m. saken efteråt så, att det var Schlippenbach som 
tagit initiativet till en allians. Allt talar dock för att denne ej gått 
utöfver allmänna vänskapsförsäkringar, ^ och att den som i realiteten 
sökt anknytningarna till en närmare förbindelse verkligen varit kurfur- 
sten. Det ingick i Waldecks storpolitiska system att vinna Sveriges 

^ Kon:s bref t. Sh. Rosenhane ^ja 1654, ^/?; Schl. t. Schwerin "/lo 1654, Fr. 
Geh. Staats-Arch., anf. saml. 

" Hans bref t. Schwerin ^'jw talar om »von beder theilen so hohe getahnen con- 
testationen»; i ett annat af 7" ^- kurf. uttrycker han sin glädje, att »ein anfang der 
freundschafft gemacht und zugleich zu niehrer vertrawligkeit der wegh angebahnt ist» 
{a. sainL). Något annat än sådana försiktiga fraser skrifver han icke. 



324 NILS EDEN 

vänskap, och en beskickning till Stockholm i detta syfte var redan 
besluten samt hade endast på grund af Schlippenbachs bebådade an- 
komst blifvit upppskjuten.^ Den afgick i stället några veckor efter 
hans afresa — den ofvan omnämnde Dobrczenski. Själfva den om- 
ständigheten, att den brandenburgska versionen så fullständigt förbigår 
hela detta meningsutbyte i de brännande tyska frågorna, tyder på att 
det här varit kurfursten som öfvervägande fört ordet. 

Punkten om de kurfurstliga sändebudens rang berör en fråga, som 
utan tvifvel spelat en större roll än hvad som här kommer fram. Be- 
rättelsen återger endast en argumentation från kurfurstens sida, gående 
ut på att hans sändebud måtte i titlar och ceremonier jämnställas med 
Venedigs och Nederländernas, i motsats till hvad som skett vid den 
nyss hållna kongressen i Lybeck. Det vore tillbörligt, att den svenske 
konungen hellre gåfve furstliga sändebud ett försteg framför republi- 
kernas, på grund af likheten i .regeringsform emellan konungar och 
furstar, särskildt kurfurstar, och som precedensfall åberopas hertigens 
af Savoyen tvist med Venedig i en dylik fråga. Emellertid vet man, 
att också Karl Gustaf haft yrkanden att framställa angående de diploma- 
tiska formerna, yrkanden, hvartill tronskiftet gaf tillfälle och som Schlip- 
penbach hade sig ålagdt att öfver allt på sin rundresa genomdrifva. De 
gällde särskildt den ömsesidiga titulaturen konungen och de tyska kur- 
furstarna emellan, och deras hufvudpunkt synes ha varit, att konungen 
i alla skrifvelser skulle erhålla titeln Majestät med vederbörliga attri- 
but — serenissimus et potentissimus o. s. v. — , medan han själf 
skulle titulera kurfurstarna serenissimus, celsissimus princeps 
och — inuti brefven — celsitudo. Den vikt, som man fäste vid dylika 
frågor, förklaras ur tidens lynne, men också ur statssystemets ännu obe- 
fästa gestaltning och outvecklade samlif. Bakom dessa svenska form- 
kraf låg den realiteten, att man ville häfda den nya svenska stormaktens 
plats bland Europas främsta stater, och i argumentationen förklarade 



• Erd.mawsdörffer, IValdeck, s. 231; jfr Waldccks brcf '7' 1654, Urk. u. Act. 
VI, s. 598. 

- 14 - 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654 — 1655 325 

man rent ut, att det var med Frankrike eller Spanien, ej med Polen 
eller Danmark som Sverige skulle sammanställas.^ 

Dessa svenska anspråk utgjorde, att döma af de bevarade hand- 
lingarna, ett ganska viktigt tema vid förhandlingarna i Berlin, och det 
är tydligen såsom motanspråk kurfursten framfört ett par motsvarande 
yrkanden, bland dem det om sändebuden. Resultatet blef tills vidare 
en kompromiss: kurfursten gaf i rekreditivet Karl Gustaf titeln majestät, 
men Schlippenbach utställde en förklaring, att detta skett under för- 
utsättning (Beding), att konungen i sin ordning skulle hedra kurfursten 
med predikaten serenissimus och i själfva brefven serenitas electoralis 
samt tilllerkänna hans gesanter titel, rang och behandling minst lika 
med Venedigs och Nederländernas. ^ Dessa medgifvanden acceptera- 
des dock endast delvis af konungen. Han svarade på sändebudets 
rapport i detta stycke, att han i brefvens text icke ville gå högre än 
till celsitudo vestra, eftersom serenitas vestra måste förbehållas 
konungar.^ Om de kurfurstliga sändebuden uttalar han sig icke. SchUp- 
penbach fick bemantla denna dekonfityr så godt han kunde.* 

Den mest bemärkta delen af kurfurstens samtal med den svenske 
gesanten är den, som rörde den polska frågan — sista punkten af 
Pufendorfs referat i Karl Gustafs historia, hufvudparten i Fredrik Vil- 
helms. Särskildt här har man ställt de två framställningarna mot hvar- 
andra såsom oförenliga och vanligen låtit den ena — den brandenburg- 
ska — såsom sannolikare slå ihjäl den andra. Saken ter sig något an- 
norlunda, om de fattas såsom hvar för sig endast återgifvande ena 
sidan af samtalet, motpartens yttranden. Det kan tänkas, att å ena 
sidan Schlippenbach gjort sina antydningar om den östeuropeiska kri- 
sens attraktion på Sverige, om ett förbund mellan Sverige och Bran- 
denburg och om de preussiska hamnarna, och å andra sidan kurfursten talat 
om det lämpliga tillfället för Sverige att göra upp den polska frågan 



' Så i Karl Gustafs bref t. S. "/lo 1654, se Bil; liknande i flera andra aktstycken. 
* S:s förklaring, dat. V»! i P^- Geh. St. A., anf. saml. 

ä Se 5z7.-— Dobrczenski underrättar kurf. härom genom bref af *V"; "^"f- sand. 
*■ Hans bref t. kurf. V^ 1654, Pr. Geh. St. A., anf. saml. 

— 15 — 



526 NILS EDEN 



och antydt sin villighet att ställa Preussen under svenskt skydd. Här som 
förut måste uppgifternas sannolikhet pröfvas efter andra samtida vittnesbörd. 
Att Schlippenbach varit inne på möjligheten af ett svenskt krig 
med Polen, har han själf otvetydigt nog bestyrkt i de skrifvelser, som 
han längre fram, i början af 1655, ^^^ät till grefve Schwerin för att för- 
klara sig med anledning af den oro öfver Sveriges rustningar, som då rådde 
vid det brandenburgska hofvet.^ Hela världen vet, säger han i det 
ena af dessa bref, att mellan Sverige och Polen blott råder stillestånd, 
och det vore endast naturligt, att han inför kurfursten pekat på nödvän- 
digheten af att denne under sådana omständigheter tänkte på sitt eget 
farliga läge, om man också ville hoppas, att de svensk-polska tviste- 
frågorna skulle kunna biläggas med fredliga medel. Däremot refererar 
han här endast helt allmänt till uttalanden om en närmare vänskap 
mellan Sverige och Brandenburg, och några förslag om förbund mot 
Polen vidgår kan icke, lika litet som några antydningar om de preus- 
siska hamnarna. " Det framgår emellertid ovedersägligt af andra under- 
rättelser, att han måste hafva låtit undfalla sig ett eller annat i denna 
riktning. Omedelbart efter hans besök börjar kurfursten nämligen visa 
sig bekymrad för hamnarnas trygghet; han instruerar Dobrczenski, dä 
denne i slutet af oktober afreser till Sverige, att afvisa alla sådana 
afsikter från svensk sida, och han synes äfven ha tänkt på att söka 



' Dat. Geslingen "1-2, Niirnberg 7^ 1655. ^^- Ct/i. S/. A., atif. saiiil. 

'■ Brefvet af "/'^ >>.... Unsere damahligc discours sindt nuhr luftstreiche undt 
fiitura contingentia gewescn, da die gantze weldt ohne dem gewiist, dass der croii 
Schweden undt Pohlen freundtschaft bloss in induciis bestehet. Undt kan es warlich nic- 
mandt weder verdächtich noch frembt, sondern vielmehr freundtlich undt natiirlich 
liirkonimen, wan man ihm aul dcrgleichen bcgebenheiten zu den gedancken seiner 
eigener conservation veranlasset. Ich vergleiclie in solchen fallen den krieg einem 
ausreissenden pferde von welchem der Reuter scinen gutten freunde öder negsten 
zuschreiet das er sich salviren undt aufs besie fiJrsehen solle. Zwar bestehen die 
zwisclien der Cron Schweden undt Pohlen bekante difJerentzien annoch in vorigen 
terminis undt stehet so viel zu wunsclien alss zu hoffen dass dieselbe mitiori modo 
möchten hingeleget werden. Wan es abcr den höchsten friedensstifter in seiner versc- 
hung also nicht gefallen solte, so darf ich dennoch Ihr Cuhrfurstl. Durchlaucht bei 
nieinem gewissen undt ehrliebenden gemuht gehorsambst vcrsichern, dass dero antheil 
in Preussen, kraft Ihr Maiestet freundtbegierigen gemiihts so wol undt sicher conserviret 
werden, alss ichs mihr selbsten ninimermehr habc cinbilden könncn.» 

— 16 - 



SCHLIPPEXBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654 — 1655 327 

intressera Nederländerna i saken. ^ Något längre fram fick Dobrczenski 
order att söka skaffa sig en förklaring af den svenske konungen, och 
det med uttrycklig hänvisning till hvad Schlippenbach sagt. Själfva 
de ordalag, som denne begagnat, äro dock ingenstädes angifna, och 
om de närmare omständigheterna namnes ingenting mer än att det 
hela passerat under samtalet i Tiergarten.'- På ungefär samma sätt 
står saken i fråga om de antydningar, som den brandenburgska berät- 
telsen lägger i hans mun, att Brandenburg kunde taga ersättning för 
hamnarna på annat håll (af Polen). Äfven dessa måste anses vara i 
hufvudsak styrkta därigenom, att kurfursten direkt hänvisar till dylika 
lockelser, då han ålägger sitt sändebud att i Stockholm visa orimlig- 
heten af ett sådant byte, men ej heller här äro verba formalia beva- 
rade. ^ Den berömda sista satsen i den brandenburgska versionen 
slutligen, om det gynnsamma tillfället, som borde betraktas såsom gu- 
domlig maning, har tydligen för själfva saken ingen betydelse; det 
har i alla fall icke lyckats att återfinna den i akterna,* men med 

^ Instr. f. D. "/lo 1654, Urk. u. Act. VI, s. 664. Koncept t. ett svar till N. de 
Bye, polsk resident i NederL, dat. "/lo 1654. (P?'. Geh. St. A., Schriftivechsel zwischen 
Brandenbu7-g und Polen tvegen der schtved. Kj-iegsabsichteii) innehåller bl. a., 
att kurf. ämnar skicka nytt sändebud till Nederl. för att fortsätta förbundsunderhand- 
lingarna ... »et [ut] explorata penitius eorundem [d: ordinum Belgicorum] mente se- 
curitati portuum suae Se:tis tam Pomeranicorum quam Prussias omni meliori via modo- 
que caveat». Förmodhgen senare är en odaterad handling, som inledes: »Dass Ihr 
vornehmstes Absehen auff Ihr. Ch. D. Seehaffen gerichtet sey zeigen» . . ., och sedan 
uppräknas skäl för misstankarna mot Sverige {anf. saml.). 

* Kurfursten talar om S:s yttranden i bref t. Dobr. Vi 1655 och instr. ^*/* 1655 
(Pr. Geh. St. A., Settdung Dobrcz.s; jfr Urk. ti. Act. VI, s. 667 ff.). I den senare heter 
det bl. a. om Pillau och Memel: »dass beede öder ufs wenigste einer derselben der 
Crohn zu Ihrer sicherheit und retirado eingereumet werden möchten, gestalt der 
konigl. abgesandter Graf Schl. sich gegen unss und unsere Rähte bey den gehaltenen 
conferentien vieler nachdenklichen reden verlauten lassen....» I Wolfsbergs rapport 
*7ä 1655 om den första konferensen med kurf:s geheimeråd heter det, att de berättat, 
att S:s ord blifvit fällda i Tiergarten. Jfr ofvan s. 318 n. 4. 

' Kurf. t. Dobrcz. */« 1655 (Pr. Geh. St. A., anf. saml.), efter skälen mot ham- 
narnas afträdande: »Wesshalben unss dann so viel befrembder vorkommen, dass von 
dem grafen v. S. solche dinge praesentiret werden woUen, so dabey nicht zugleichen 
und nicht einst in Ihren mächten und gewalt stehen sondern musten allererst mit 
unser Zuthat nicht ohne verwiistung unserer Lande acquiriret werden.» Jfr Urk. ti. 
Act. VI, s. 667, 670 (och 664, instr. '^/lo 1654). 

■• Jfr Bosse, a. a., s. 10. 

- 17 — 



328 NILS EDEN 

Schlippenbachs diplomatiska språk, sådant man känner det från andra 
tillfällen, passar den icke illa tillsammans. 

Om sålunda Schlippenbachs yttranden angående Polen och Preus- 
sen i det väsentliga synas väl dokumenterade, så står saken annor- 
lunda med hvad som i denna punkt tillägges kurfursten själf Att 
Schlippenbachs rapport verkligen innehållit de uppgifter, som PUFEN- 
DORF meddelar, torde kunna slutas af det sätt, hvarpå konungen — 
om ock i allmänna ordalag — vid olika tillfällen refererar till rapporten. 
Frågan blir alltså, h vilken beviskraft som far tillmätas Schlippenbachs ut- 
sago. Alldeles underkännas kan den naturligtvis icke. Det finnes ingen rim- 
lig anledning till att den svenske legaten skulle uppvaktat sin herre 
med rent uppdiktade meddelanden. Men bokstafligen så som dessa 
meddelanden angifva kan kurfursten dock knappast ha uttalat sig. In- 
struktionen för Dobrczenski ålägger denne att på allt sätt söka afvända 
ett krig mellan Sverige och Polen, ^ och så vidt man kan se vidhöll 
kurfursten äfven sedermera i det längsta denna medlande politik. Men 
den politiken strider uppenbarligen mot att han i samtalet med Schlip- 
penbach skulle direkt tillrådt Sverige att gripa till vapen mot Polen 
och erbjudit sig att öfverflytta Preussen från den polska länshögheten 
under svenskt beskydd. Schlippenbach måste i sin rapport ha gifvit 
kurfurstens ord en skarpare och mera positiv form än de i verkligheten 
haft. Förmodligen har det hela inskränkt sig därtill, att sedan man 
kommit in på den polska frågan och då Schlippenbach här anslog en 
krigisk ton, kurfursten försäkrat om sin vänskap för Sverige äfven un- 
der eventualiteten af ett svenskt-polskt krig, samt för att parera Schlip- 
penbachs antydan om hamnarnas afträdande framkastat något om en 
svensk kontroll öfver Preussen. 

Längre fram, då de brandenburgska bekymren för hamnarna före- 
lades den svenske konungen och denne afgaf sina lugnande förklarin- 
gar, blef det fråga om hvem som tagit initiativet i den ömtåliga frågan, 
kurfursten eller Schlippenbach. Karl Gustaf hänvisade därtill, att en- 



» Urk. u. Act. VI, s. 664. 

— 18 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1 654— 1 65 5 329 



ligt Schlippenbachs rapport kurfursten själf fört diskussionen in på Preus- 
sen,^ medan kurfursten gjorde gällande, att det var Schlippenbach som 
begärt det hemlighetsfulla samtalet i Tiergarten och där »proponerat» 
de förgripliga sakerna, de preussiska hamnarnas afträdande mot ersätt- 
ning från Polen. ^ Dessa ståndpunkter vidhöll man sedan å båda sidor. 
Tvistefrågan är säkerligen historiskt olöslig, men också i grunden ofrukt- 
bar. Allmänt politiskt sedt var synbarligen kurfursten den som sökte 
anknytning och vänskap med Sverige, visserligen närmast för den 
tyska rikspolitiken, men tvifvelsutan så pass oförbehållsamt, att en diplo- 
mat med Schlippenbachs temperament kunde däri finna uppslag 
också för den polska krisen. Hvem som sagt det inledande ordet 
direkt om Polen och Preussen, betyder då föga, och om äfven Schlip- 
penbach begärt det omskrifna samtalet mellan fyra ögon, så hade kur- 
fursten genom att bevilja det röjt sin redobogenhet att följa honom in 
på mera äfventyrliga politiska meningsutbyten. Förmodligen lät man 
å ömse sidor i loflig afsikt att sondera hvarandra det ena ordet ge det 
andra, utan att allt för strängt mäta deras bärvidd. Det faktum 
kvarstår alltid, att det var kurfursten som just efter samtalet med 
Schlippenbach på allvar sökte Sveriges förbund och det mycket 
ihärdigt, äfven då anfallet på Polen närmade sig och äfven när Karl 
Gustaf ställde sig undvikande och reserverad gent emot den bran- 
denburgske residentens närmanden. 



* K. G. t. Wolfsberg "/2 1655 (Brb.-Borussica, RA), om samtal med Dobrcz. före- 
gående dag, hvari denne talat om kurf:s farhågor för svenska planer på Preussen med 
anledning af Schl:s »diskurser». »Nu såsom Wij här hafue remonstrerat, at Churfursten 
sielf, eifter grefue S:s giorde berättelsse, hafuer begynt at discurera om Prj^ssen och 
gifuit grefue S. occacion till at komma diupare deruthi, jämvähl at i fall grefue S. hade 
så vida som the föregifua sig inlätet och fält någre ordh, som them kunde falla effter- 
tänkehgh, Churfursten sielf och hans ministri då, effter sitt bekände förståndh, hade uthaf 
hans förebringande och sielfue commission lätteligen kunnat döma, om samme S:s ordh 
uthsprunge och flöte af wår honom gifne och ther aflagde värff eller om the vore af them 
ther förebrachte discurser så oförseendes infallne, eftersom Wij them ock, i fall grefue S. 

något sådant hafuer taalt, uthi ingen annan sådan consideration hålle kunne I 

samma wårt svar taga till rättesnöre. . . .» 

' Då S. i aug. 1655 åter sammanträffade med kurfursten, beskyllde denne honom 
i ett våldsamt uppträde att hafva gjort honom till lögnare. S:s bref af '^/s 1655, A. v. 
ScHLTPPENBACH, Z//r Gesch. d. hohenzoll. Sotcverimiiät , s. 49. 

— 19 — 



330 NILS EDEN 



Viktigare än frågan om initiativet till dessa utlåtelser, viktigare 
till och med än fastställandet af de båda parternas yttranden är ett 
annat spörsmål, som allt för mycket blifvit förbisedt: om det, som Schlip- 
penbach sade i Tiergarten, också representerade den svenske konungens 
uppfattning och afsikter. I stort sedt har detta tagits för gifvet. 
Man har visserligen genom Pufendorf kännt, att Karl Gustaf på våren 
1655, då kurfursten och hans sändebud begärde förklaring om Schlip- 
penbachs ord, uttryckligen desavouerade denne och lät veta, att han 
handlat i strid med sin instruktion, samt att Schlippenbach själf måste 
söka ställa saken till rätta i denna riktning.^ Men desavoueringen 
har fatt gälla som en senare diplomatisk nödfallsutväg, och det slut- 
omdömet har stått kvar, att den »frispråkige» diplomaten röjt pla- 
ner, som före hans afresa från Sverige blifvit honom anförtrodda af 
konungen. 

Sin rätta belysning får denna sida af saken i konungens bref 
till sitt sändebud. Det första, som afgick i början af aug., förmodligen 
ej långt efter Schlippenbachs afresa, innehöll de omnämnda komplette- 
rande anvisningarna angående hans andraganden inför kurfursten i den 
bremiska frågan och för öfrigt endast några anmärkningar om titula- 
turen, närmast afsedda ej för Brandenburg utan för Sachsen. Sedan 
följde under de närmaste veckorna några korta skrifvelser, med hvilka 
konungen öfversände bjudningsbref till bröllop för sachsiske kurfursten 
och kurprinsen samt kopior af ett par bref till kejsaren och kurfursten 
af Mainz, men om Brandenburg har konungen intet annat att säga än 
att han väntar relation från Berlin och hoppas att gesanten utför sitt 
värf med pröfvad skicklighet och godt omdöme. På några särskildt 
ömtåliga förhandlingar hänsyftas aldrig, och hvarken Polen eller Preus- 



* Wolfsbergs förklaring inför kurf. ■"'/* 1655 är enligt brandenburgska protokollet 
refererad af Pufendorf, Fr. IV. V: 37 (själfva prot. numera delvis tryckt af Bossf,, 
s. 17). Konungens befallning t. W. af "/•-• (jfr iorcg. s. not i) är omnämnd af Pufen- 
dorf, Car. Glist. II: 54, likaså Schlippenbachs förklarande bref */' C) 1655. Jfr också 
K. X G:s utförliga bref af '"/is 1655, Ruhavvski, Annalcs re gnantc Johanna Casimiro, 
s. 214 ff. 

— 20 — 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654 — 1655 33 1 

sen nämnas.^ När så den väntade rapporten från Berlin ändtligen 
kommer och befinnes ha det innehåll, hvarom Pufendorfs referat ger 
en föreställning, svarar konungen den 6 okt. med en utförlig skrifvelse, 
som tydligt nog visar hans ståndpunkt till hvad gesanten hade att 
förmäla. " 

Karl Gustaf är synbart öfverraskad, och oangenämt öfverraskad. 
Han anmärker först, ej utan en anstrykning af ironi, att kurfursten utlåtit 
sig med tämligen stor öppenhjärtighet om hvarjehanda, och han fogar 
härtill genast en varning: sådana ting äro så viktiga, att man i dem 
måste både tala, höra och svara med särskild försiktighet, så mycket 
mera som ministrarna vid de tyska hofven ofta stå i andra makters 
sold. Konungen påminner sin gesant att framför allt taga sig till vara 
i sådana ämnen, som nu beröras i relationen men icke innehållas i hans 
instruktion, så att han icke ger vare sig den ene eller den andre an- 
ledning till några tankar, som under nuvarande tidsförhållanden kunna 
lända Sveriges krona till skada, så mycket mera som dylikt är skäligen 
öfverflödigt. Mot kurfursten skall allsköns vänskaplighet visas, på det 
att han må få så mycket mera anledning att sätta sin förmälda lust till 
närmare förtrolighet med Sverige i verket, och befallning skall afgå till 
de svenska sändebuden på deputationsdagen i Frankfurt att flitigt och 
förtroligt meddela sig med de brandenburgska. Men de eftergifter, 
som Schlippenbach gjort i fråga om titulaturen, kan konungen allde- 
les icke godkänna,^ så mycket mindre som sändebudet i detta fall ut- 
ställt sitt »attestatum» i strid mot gifven order. — Skrifvelsen slutar 
med en maning att i detta som i andra fall endast och allenast hålla 
sig till instruktionen, på det att icke genom något slags vidtsväfvande 
utvikning (ausschweifung) någon skada måtte föranledas, samt med en 
påminnelse att påskynda resan. 

Det kan icke gärna vara något tvifvel, att konungens anmärkningar 

och varningar särskildt gälla rapportens meddelanden om hvad kurfur- 

1 Kon. t. S. "^/s, RR, »78, "/s, '78, Kto7gl. koi7cept., RA. 

» Se Bil. 

^ Jfr härom ofvan s. 525. 



332 ■ XII.S EDEN 

Sten uttalat rörande Polen och Preussen. Konungen känner icke, hvad 
Schlippenbach å sin sida sagt — hela brefvets stilisering visar det — , 
men han ger i alla händelser sitt sändebud en skrapa, därför att denne 
låtit så ömtåliga ämnen komma på tal, i riktig känsla att någon oför- 
siktighet kan vara begången. Därmed bör det vara ovedersägligt, att 
Karl Gustaf på intet sätt, vare sig direkt eller underförstådt, bemyndi- 
gat Schlippenbach att vidröra dessa frågor, och att den desavouering, 
som träffade denne på våren 1655, var både ärlig och berättigad. 

Att den ej kom tidigare, synes helt enkelt ha berott därpå, att de 
brandenburgska bekymren först då kommit till konungens öron. De af- 
handlades visserligen tidigt mellan kurfursten och hans män, äfven Dobr- 
czenski, men först i febr. 1655 drogos de af denne inför konungen, och 
Karl Gustaf gaf då omedelbart själf sin lugnande förklaring samt 
sände likaledes genast sina order i samma syfte till Wolfsberg i Berlin. ^ 
Den långa mellantiden mellan de förgripliga uttalandena och deras be- 
ifrande tycks emellertid ha gjort konungen en smula misstrogen i 
fråga om kurfurstens egen andel i saken, och han hade för öfrigt att 
hålla sig till Schlippenbachs utsago, att kurfursten själf ledt samtalet in 
på Preussen; han tillade, att i fall den förre låtit några »eftertänk- 
liga» yttranden undfalla sig, den senare borde hafva fattat dem endast 
såsom förflugna ord, som intet hade att göra med hans kommission." 
Dessa omständigheter tillika med den skrapa, som liksom i förskott 
kommit Schlippenbach till del, kunna också förklara, att den senare 
nu icke blef mera allvarligt tagen för hufvudet. Men konungen under- 
rättar honom dock om sin förklaring till Dobrczenski, ålägger honom 
att söka hjälpa till att lugna kurfursten och befaller honom till slut, 
då oron i Berlin befanns allvarligare än som förmodats, att personligen 
resa dit för att ställa saken till rätta.'' Det ser ut, som om den fär- 
den ej blifvit af; förmodligen befanns den efter Wolfsbergs audiens öf- 



' Dobrcz. t. luirf. "/» 1655, Pr. G. St. A., Semiung D.s; K. X G. t. Wolfsberg 
'V* 1653, Ihh.-Borussica, RA. Båda referera till D:s audiens föregående dag. 
* Se ofvan s. 329 n. i. 
' Kon. t. S. 'Va, ^'/a 1655, AVv' och Kungl. koncept. 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 333 

verflödig. Skriftligen hade Schlippenbach redan tidigare haft anled- 
ning att till Schwerin försäkra, att de »rykten» om svenska afsikter 
på Preussen, som denne till honom omnämnt, saknade all grund — och 
det kan förtjäna anmärkas, att han därvid särskildt betonade, att han 
aldrig från konungen hört någon som helst antydan i den vägen. ^ Ef- 
ter mottagandet af konungens befallning skref han på nytt till Berlin; 
han karaktäriserade de samtal, som gifvit anledning till bekymren, så- 
som mera fantasispel än allvarliga förslag och bedyrade, att kurfurstens 
andel i Preussen på intet sätt skulle antastas från svensk sida.^ 

En möjlighet återstår för den vanliga värdesättningen af Schlip- 
penbachs ord om Polen och Preussen: att Karl Gustaf verkligen haft 
sina hemliga planer om ett förbund med Brandenburg mot Polen och 
om de preussiska hamnarnas förvärfvande, fastän det var mot hans 
vilja som sändebudet nu yppade dem. Att pröfva den möjligheten faller 
utom ramen för en skildring af Schlippenbachs legation. Här behöf- 
ver endast anmärkas, att allt hvad man för närvarande känner om Karl 
Gustafs allmänna politiska hållning närmast efter tronbestigningen talar 
mot tillvaron af sådana afsikter. Möjligheten af ett krig med Polen hade 
visserligen sedan flera år stått kbr för Sverige, och Karl Gustaf tog 
den i arf, men så vidt man kan se var det först mot slutet af år 1654 
som han drefs till ett beslut, och då främst genom Rysslands hotande 
framträngande i Polen. ^ Något förbund med Brandenburg eftersträf- 
vade han alldeles icke, det visar sig bäst af hans kyliga hållning mot 
kurfurstens alliansanbud. 

Hvad Preussen beträffar, blef det naturligtvis sedermera, när krigs- 
tanken på allvar trängde fram, en viktig del af de svenska beräkningar- 
nas synfält. I rådets öfverläggningar den ii och 12 dec. namnes af en 



* Ofvan sid. 326 not i, anf. bref af ^jr. ». . . indem ich dergleichen sachen 
[»alarme» om Preussen] von Ihr Maiestet meinem allergnädichsten könige mit keinem 
worte öder discours geschweige in concept e[i]niges desseins nimmer gehört zu haben 
eidtlich aussagen undt bekräftigen könte». 

* Brefvet af ^/t, se ofvan s. 526 not 2. 

' Jag hänvisar till min undersökning Grunderna för Karl X Gustafs anfall på 
Polen ^ Hist. Tids kr. 1906. 

— 23 — 



334 NILS EDEN 

rådsherre polska Preussen som lämplig underpant för Sveriges trygghet 
mot Polen och Ryssland, och andra räkna på inkomsten af tullen i det 
brandenburgska Pillau.^ Det är tydligt, att minnet af de rika preus- 
siska tullarna under åren 1629 — 1635 och af de preussiska hamnstädemas 
betydelse som utgångspunkter för Gustaf Adolfs fälttåg lefde lifligt kvar i 
Sverige och dök upp, så snart ett krig i dessa trakter syntes närma sig."^ 
Men just på grund häraf kunna också Schlippenbachs ord till kur- 
fursten af Brandenburg mer än väl förklaras såsom reflexer af denna 
allmänna idéassociation, utan att några kungliga förtroenden behöfva 
förutsättas. Och de böra fattas så, såsom ett moment i den »aus- 
schweifung», som konungen anade vid genomläsandet af hans rapport, 
så länge alla andra historiska skäl tala för att Karl Gustaf vid ifråga- 
varande tidpunkt hvarken beslutit kriget eller åtrådde Brandenburgs 
förbund. Att Schlippenbach väl kunde göra sig skyldig till dylikt diplo- 
matiskt själfsvåld, därpå skall fortsättningen af hans beskickning gifva 
ojäfviga bevis. 

Från Berlin, där Schlippenbach befann sig ännu den 13 sept., gick 
hans färd till Dresden, dit han ankom den 15. Om hans vistelse där 
föreligga åtskilliga sachsiska uppteckningar och aktstycken men däre- 
mot så godt som inga svenska källor. ^ Hans rapport är förlorad, och 
PUFENDORF har denna gång endast ett par korta satser att lämna 
som ersättning.* 

Mottagandet var förekommande. Gesanten inlogerades på slottet 

(den 16) och mottogs följande dag (den 17) i audiens af kurfursten 

* Rddsprot. 11 och 12 dec. 1654, RA. Jfr Pufen-dorf, Car. Gtist., I: 57. 

' Konungen själf räknar en gång på våren 1655 med tullen i Pillau såsom till- 
gång för det nu beslutna kriget (till Appelbom i Haag V* 1655, RR., att utlofva pen- 
sioner till inflytelserika män i Nederländerna af »Pillauske tullen»). Det bör märkas, 
att makt öfver tullarna icke behöfde betyda besittning af städerna eller landet, såsom 
senast visades af Sveriges andel i de hintcrpommerska tullarna. Närmare belyses Karl 
Gustafs ståndpunkt i denna sak af hans instruktioner för underhandlarne i Stettin som- 
maren 1655, på hvilka jag dock icke kan har ingå. 

^ I Haupt-Staats-Archiv, Dresden^ Schwed. Gesandtschaften, finnes dels en »registra- 
tion» om hela S:s besök, dels ett slags protokoll öfver hans visit hos kurprinsen — se 
nedan — , dels några andra handlingar, förklaringar och brefafS. och koncept till svar. 

•* C nr. G tis t. I: 15. 

— 24 — 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1 654— 1 65 5 335 

Johan Georg. ^ Hans andragande vid audiensen finnes bevaradt i en 
skriftlig sammanfattning, verkställd af honom själf och öfverlämnad 
dagen efter, den 18, men innehållet är icke synnerligen anmärknings- 
värdt. Efter omständliga »curialia» och notifikation om tronskiftet öf- 
vergår han till att orda om Karl Gustafs intresse för tyska rikets fred 
och lugn och för de evangeliska ständernas bästa samt erbjuder kur- 
fursten konungens vänskap till gemensamt arbete i denna riktning. 
Han påminner om konungens förestående giftermål, som skulle befrynda 
de båda furstehusen och därmed ytterligare kunna bidraga till vänska- 
pen, och kom så till sist in på den bremiska striden. Hans framställ- 
ning af denna utmynnade i en försäkran, att Karl Gustaf icke hade 
några andra afsikter än att upprätta lugn och säkerhet i sitt bremiska her- 
tigdöme och »hålla sin nämnda motspänstiga stad till tillbörlig lydnad»." 
Förmodligen gafs väl från kurfurstens sida något muntligt svar vid 
audiensen. Afven detta uppsattes sedan skriftligen, i form af ett bref 
till den svenske konungen, hvilket fick datum den 22 sept. Det slu- 
ter sig nära till Schlippenbachs andragande, som utförligt refereras och 
i hvarje punkt besvaras i helt allmänna ordalag. Kurfursten har alltid 
för sin regering haft samma mål som Karl Gustaf nu ger till känna, och 
från hans sida skall intet fattas i vänskaplig tjänstvillighet; om Bremen 
säger han sig redan i ett föregående bref hafva uttalat sina välvil- 
liga tankar,^ 

Dessa högofficiella förklaringar äro å ingendera sidan synnerligen 
upplysande, men de hafva det intresse, att de ungefär motsvara den 
instruktion för Schlippenbach, som PUFENDORF refererar, och sålunda 
bestyrka referatets tillförlitlighet. Liksom i Berlin stannade det dock 
icke vid en högtidlig audiens. Samma dag som Schlippenbach afläm- 
nade sin skriftliga framställning till kurfursten, gjorde han också en 
»visit» hos kurpiinsen Johan Georg (såsom kurfurste Johan Georg II). 
Denna visit försiggick i ganska högtidliga former, i ett särskildt ut- 

^ Enligt anförda jregistrationj. 

* S:s sammanfattning med hans egenhändiga underskrift i Dresden, a. sainl. 

^ Kurf:s bref bland Germanica, Kursachsen, Förhandlingar, RA. 

— 2) — 



336 NILS ed?:n 



stofferadt rum med en talrik betjäning, och ett slags protokoll, som 
uppsattes öfver förloppet, bevarar också en beskrifning, huru gesanten 
ceremoniöst anmäldes och afhämtades af en sachsisk kavaljer, huru 
kurprinsen gick honom några steg till mötes och sedan placerade honom 
vid sin högra sida. Men protokollet vittnar på samma gång om att 
gesanten här gifvit sig vida längre in på de brännande frågorna än hvad 
han själf upptecknat från audiensen.^ 

Han börjar med Bremen och konungens lojala afsikter: efter upp- 
görelsen skall denne ej längre hålla sitt krigsfolk kvar inom riket. 
Därpå kommer helt oväntadt en utvikning : han erinrade sig visserligen, 
säger protokollet, huru han dagen förut inför kurfursten nämnt något 
om att en armé kunde komma att öfverföras till våren, — hans egen 
skriftliga sammanfattning från audiensen innehåller intet därom — , men 
denna armé vore icke afsedd för tyska riket, utan till att bevaka Sve- 
riges intressen i rysk-polska kriget. Ty ryssen vore en farlig granne, 
och stilleståndet med Polen utginge om fem år, hvadan Sverige måste 
vara på sin vakt och arbeta på att förmå den polske konungen till 
nedläggande af sin svenska titel, helst »med pennan», men annars 
hade man att taga tillfället och sitt intresse i akt. Sverige kunde upp- 
sätta 32,000 man, som genom fördelning på alla provinser väl kunde 
underhållas år från år. Härefter följer i protokollet åtskilligt ordande 
om att Sverige aldrig sökt understödja ryssarna, vare sig med krigs- 
förnödenheter eller med folk. 

Efter denna utvikning återkommer talaren till Tyskland och ut- 
breder sig tämligen vidlyftigt om de evangeliskes intressen och behof 
af sammanslutning. Han uppräknar de makter, som borde kunna på- 
räknas för en sådan, och förklarar, att den svenske konungen för sin 
del årligen skulle utsända en ambassad för att upprätthålla förbindel- 
sen. Från detta resonnemang kommer så åter, som ett a propos, en utvik- 
ning; han ville beröra en sak, som han hoppades kurprinsen skulle 

' Prot. i anf. satnL^ Dresden. I liufvudsak återgifvet af Arndt, Die Sendung 
des Gra/en Schlippcnbach 'ju Kurbrandenbur;^ und Kursachscn itu Ja/ne 16^4, Zeit- 
schrift f. Gesch. u. Politik V (1888), s. 24 ff. 

- 26 - 



i 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 337 

förlåta honom, nämligen ett rykte att prinsen lutade åt den påfviska 
religionen och bland sina italienska musiker hade »einen castraten», 
som vore jesuit och undervisade sin herre i religionen. Konungen och 
Schlippenbach själf trodde ej på ryktet, men han hade dock velat vid- 
röra det. Kurprinsen frågade då, om icke detta komme från Berlin, 
ty han hade förut hört det från det hållet, och Schlippenbach sade sig 
nödgas tillstå, att gissningen var riktig, Ja, kurfursten af Brandenburg 
hade själf bedt honom att skaffa visshet i saken och tillfogat, att i 
Dresden rådde »spanska och österrikiska rådslag», att ministrarna och 
kurprinsens egen omgifning vore pensionärer hos kejsaren och Spanien. 
Schlippenbach hade fått det intrycket, att Brandenburg ville draga till 
sig ledningen af de evangeliska ständerna. 

Härifrån kommer han in på frågan om val af romersk konung. 
Den svenske konungen ansåge det mest öfverensstämmande med kur- 
furstarnes värdighet, att sådant val aldrig skedde under kejsarens lifstid; 
i hvarje fall borde det endast företas på en ordentlig riks- och val- 
dag. Kurfursten af Brandenburg hade uttalat samma mening, han hade 
»degraderat» sin minister Blumenthal, som rådt honom att fara till Prag 
(till Ferdinand IV:s val), och skulle icke snart skicka någon gesant 
till kejsaren. Kurprinsen invände här, att den brandenburgske kur- 
fursten faktiskt var representerad vid hofvet i Wien af geheimerådet 
von Loben, och protokollet förmäler icke, hvad Schlippenbach hade 
att säga därtill. Däremot upptar det ännu några af honom framställda 
anmärkningar om Brandenburgs, Kur-Pfalz' och Sachsens inbördes 
ställning, särskildt om bristen på samstämmighet mellan Brandenburg och 
Sachsen, och slutar med en ny försäkran om konungens vänskap. 

Kurprinsens andel i samtalet har protokollet, förutom de nämnda 
inpassen, sammanfattat helt kort så, att han välbetänkt svarat på allt, 
tackat för konungens vänskap och försäkrat om sin egen samt uttalat 
sin förhoppning, att konungen skulle enas med honom i trohet mot 
kejsaren och nit för kurfurstekollegiets prerogativ. 

Grundtanken i Schlippenbachs anförande, sådant det återgifves i 

Hist. stud. — 27 — 22 



338 NILS EDEN 

protokollet, är tydligen att sondera kurprinsens ställning i ett par af 
den tyska rikspolitikens hufvudfrågor, den gamla om de evangeliskes 
sammanslutning och den nya — eller nu på nytt framträdande — om 
det romerska konungavalet. Betonandet af Sveriges ifver för sina trosför- 
vanter är naturligtvis fullt allvarligt men har också en udd mot Sach- 
sen, som af gammalt innehaft directorium evangelicorum men 
också sedan länge, och särskildt under de två sista årtiondena, slutit 
sig nära till kejsaren och länkat in under den österrikiska politiken. 
Den bryska öppenhjärtlighet, hvarmed Schlippenbach vidrör ryktena 
om kurprinsens katoliserande sympatier och de österrikisk-spanska för- 
sänkningarna vid hofvet i Dresden, ej mindre än det hänsynslösa ut- 
fallet mot ett val af romersk konung, kunna ej vara annat än afsikt- 
liga försök att pröfva, huru långt vederbörande tålde kallt stål. Trots 
protokollets knapphet rörande kurprinsens svar är det tydligt nog, huru 
profvet utfallit : det ligger i hans kyliga hänvisning till troheten mot 
kejsaren — som man nu antastade — och kurfuistekollegiets preroga- 
tiv — som Sverige på den senaste riksdagen i Regensburg gjort allt 
för att undergräfva till förmån för furstarne. 

PUFENDORFS korta notis om besöket i Dresden, som väl är byggd 
på Schlippenbachs förlorade rapport, bestyrker detta resultat. Han 
säger, att gesantens andraganden inför kurfursten i allmänhet upptogos 
väl, och att denne icke bekymrade sig om Bremen, men att den gam- 
les ingrodda förkärlek för Österrike befanns orubblig, samt att han på 
förebråelser för Ferdinand IV:s val replikerat, att Sachsen vid den tid- 
punkten på grund af Kristinas spanskvänliga politik icke kunnat vänta 
något stöd af Sverige och därför icke vågat motsätta sig Österrikes 
önskan.^ Berättelsen refererar till kurfursten, ej till kurprinsen, och ty- 
der liksom åtskilligt annat därpå, att Schlippenbach direkt eller indirekt 
haft äfvcn andra meningsutbyten med den förre än hvad handlingarna 
från den högtidliga audiensen omförmäla.^ I sak öfverensstämmer den 

' C ar. G US t. I: 33. 

* Jfr. ofvan S:s hänvisning till ett yttrande under audiensen, som ej upptagits 
i hans egen sammanfattning af sitt tal. I ett bref till konungen af ^7* 1655 {Bref t. 

— 28 — 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654 — 1655 339 

till fullo med kurprinsens uttalande: Kur-Sachsen befanns hålla fast vid 
sin österrikiska politik. Karl Gustaf uppfattade också saken så, såsom 
framgår af hans svar på Schlippenbachs rapport.^ 

Schlippenbachs egen syn på ställningen i Dresden kommer tydligt 
nog fram i ett bref, som han under resan aflät till kurprinsen. Det är, 
efter de obligata artigheterna, formuleradt som några korta punkter om 
Sveriges och Tysklands politiska mellanhafvanden. Först, att den sven- 
ske konungen vill det bästa för kurfurstar och furstar och bör ur denna 
synpunkt betraktas (af dessa), »icke med andras ögon utan med egna»; 
vidare att fredens bestånd beror på de evangeliskes sammanhållning 
sins emellan och med Sverige, emedan de katolska äro färdiga att bryta 
den; att det riksstånd, som gör sig till regel att icke hålla sig till nå- 
got parti, endast kan bli föremål för både förmenta vänners och fien- 
ders politiska spel; samt slutligen, att det i bibeln heter icke blott 
»Gifver kejsaren hvad kejsaren tillhörer» utan också »Gifver Gudi hvad 
Gudi tillhörer.^ Någon förhoppning att med dessa tillspetsade satser 
inverka på Sachsens »ingrodda» österrikiska hållning kan brefskrifvaren 
näppeligen ha haft, och brefvet förefaller snarast som ett mycket svagt 
beslöjadt hot, att ej säga hån mot det omedgörliga kurfurstehofvet.'' 
Det blir då ett nytt bevis på den unge legatens lättsinnigt själfsäkra 
temperament. 



K. X G., RA) säger han, att kurprinsen af Sachsen vid hans afresa »nach geflogenen 
vielfähigen vertrauHchsten reden eine particular correspondentz mit mihr fiirbehahen» : 
Den sachsiska registrationen innehåller efter den 18 inga uppgifter förr än den 22, då 
S. är färdig att resa, men strid om titulaturen utspinner sig. 

* RR "/lo 1654. Kon. har mottagit hans rapport af '*'/9 j auch waas 

Ihr an selbigen orthe negotijret mit mehrern ersehen, gleichwie unss nun diesse Ewre 
aussfiihrliche relattion zur guten nachricht dienet undt wir auss Ewren mit dem 
Churfiirsten gefiihrten discoursen desselben intention undt inclination und dass er da- 
von woU schwerhch zu divertiren öder abzubringen können». 

' Brefvet, dat. Niirnberg "'jio 1654, finnes i anf. sajnl., Dresdefi; tryckt af Arndt, 
a/if. uppsats, s. 31 f. 

^ I sitt bref t. kon. ^7* 1655 (jfr- s- 338 n. 2.) försvarar sig S. bl. a. mot följande 
anmärkning, framställd af någon korrespondent till kon.: »Sol ich den IMncen zu Dres- 
den rude tractiret haben, in dem ich auch denselben nicht ehre genug gethan». Att 
döma af försvaret tycks dock detta ha gällt ceremonielet, ej det anförda brefvet. 

— 29 — 



340 NILS EDEN 

Under liknande rubrik måste man föra det resonnemang om den 
polska frågan, som inflikats i samtalet med kurprinsen. Var det afsedt 
att sondera Sachsens ställning såsom grannmakt till den polska oredan, 
så tycks försöket hafva misslyckats, och i alla händelser förefaller bra- 
verandet med Sveriges 32,000 man o. d. skäligen omotiveradt, än mera 
antydningen om att en svensk armé kunde komma att skeppas 
öfver till våren. Schlippenbach har tydligen fortsatt med de undersök- 
ningar rörande stämningen gent emot ett eventuellt svenskt ingripande 
i Polen, som han fatt tillfälle att börja i Berlin. Konungens varnande 
bref hade ännu icke nått honom. 

I bättre sammanhang med det diplomatiska hufvudsyftet står hans 
tydliga sträfvan att efter förmåga vidga den redan uppkomna klyftan 
mellan Sachsen och Brandenburg. Det »förtroliga» meddelandet om 
Fredrik Vilhelms misstankar mot kurprinsen och antagonism mot kej- 
saren röjer tydligt denna baktanke, och de beklagande fraserna om 
de båda grannfurstarnas skiljaktiga consilia skyla den icke. I hvad 
mån detta går tillbaka på ett direktiv af konungen, låter sig ej afgöras. 
Möjligt är alltid, att denne fann det nödvändigt för Sveriges maktställ- 
ning i Tyskland att underhålla misstron mellan dess ledande inhemska 
protestantiska ständer. 

Vid sidan af de större politiska spörsmålen behandlades i Dresden 
liksom i Berlin titelfrågan. Förmodligen framlade väl Schlippenbach 
på vederbörligt sätt Karl Gustafs fordringar, men då hans rekreditiv 
skulle öfverlämnas (den 22 sept.), befanns utanskriften otillfredsställande: 
endast attributet serenissimus, ej potentissimus. Äfven andra bri- 
ster upptäcktes, och en besvärlig tvist började. Gesanten själf reste sin 
väg (den 23) men lämnade sin sekreterare kvar, och denne fick nu ett 
par dagar disputera och argumentera med kurfurstens hofmarskalk och 
geheimeråd. Slutet blef, att geheimeråden »umb des secretarii los zu 
werden», i allt väsentligt gingo in på fordringarna.* Allt var dock icke 



' Redogörelse härför i den sachsiska »registrationen>, a. saml., Dresden. Utför- 
ligt refererad af Arndt, anf. uppsats. 



— ^O — 



SLTPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 341 

alldeles klart, och från Niirnberg skref Schlippenbach, att han endast 
kunde mottaga de nämnda handlingarna under förbehåll att underställa 
dem konungens pröfning. Detta skedde, och konungen lät vid saken 
bero, men resolverade också, att kurfursten själf endast skulle få titeln 
celsissimus, ej serenissimus (som dock medgifvits åt kurfursten af 
Brandenburg) och i brefvens text Dilectio vestra/ 

Resan till Mainz — öfver Hof och Niirnberg — tycks ha gått lång- 
samt, och vid framkomsten fick Schlippenbach dessutom vänta på före- 
träde inför kurfursten, emedan denne befann sig i Darmstadt.^ Först i 
november torde audiensen hafva ägt rum. Om hvad som passerat mel- 
lan den svenske diplomaten och den myndige och statskloke ärkebi- 
skop Johan Filip (von Schönborn), en af Tysklands mest betydande 
kyrkofurstar under sjuttonde århundradet, äro endast mycket knapphän- 
diga underrättelser att tillgå — egentligen endast hvad PuFENDORF 
meddelat, äfven denna gång väl efter en numera förlorad rapport från 
Schlippenbach.^ 

Karl Gustaf hade med en viss otålighet afvaktat underrättelser från 
detta skede af beskickningen, emedan kurfursten icke gifvit något svar 
på de framställningar, som från svensk sida gjorts till honom i frågan 
om Bremen. Enligt Pufendorf gaf Johan Filip nu i detta stycke ett 
mycket tillfredsställande besked. Om staden Bremen vid senaste riks- 
dag kunnat taga plats bland riksständerna, så hade detta berott därpå, 
att man vid den tidpunkten haft föga respekt för Sverige, som då af- 
väpnat och låtit sin politik slappna af. Nu däremot, sedan konungen 
visat sig söka upprätthålla vänskap med ständerna, betydde Bre- 
men alldeles för litet för att någon af furstarna skulle vilja taga sig 



^ Kon. t. S. */" 1654, Kongl koncept^ RA, svar på hans bref fr. Hof; S. till de 
sachsiska geheimeråden "/lo, '*/ii- Dresden, a. saml. 

^ Kon t, S. '^/u 1654, Kungl. koncept, RA, svar på hans bref fr. Frankfurt af 'V»»- 
Jfr föreg. not. — Något besök hos markgrefven af Ansbach tycks ej ha blifvit af. 

' Car. Gust I: 13. Bland Germanica, RA, finnes ett bref från kurf. af Mainz t. 
K. X G., dat. -«/ii 1654 (n. st.), i hvilket kurf. omnämner S:s besök, men om förhand- 
lingarna hänvisas endast till S:s rapport. 

- 31 - 



342 NILS EDEN 

staden an, och om blott konungen afstode från att inlägga besättning 
i staden och fullständigt underkufva den, skulle ingen lägga honom till 
last, att den uppstudsiga stadsmenigheten finge släppa till en lämplig 
penningesumma som skadeersättning, ty det funnes ingen som icke ogil- 
lade stadens öfvermod. 

Något egentligen osannolikt ligger icke i dessa underrättelser. Kur- 
fursten kunde knappast hafva någon anledning att numera taga Bre- 
mens parti, sedan den svenska regeringen på allvar gripit in och sam- 
lat en imponerande krigsstyrka i nordvästra Tyskland, så mycket mindre 
som vid denna tidpunkt uppgörelsen mellan svenska kronan och staden 
redan var på god väg. Däremot måste uppgifterna vara ofullständiga. 
Schlippenbachs förhandlingar här och rapporten om dem hafva otvifvelak- 
tigt berört också andra saker än Bremen, kanske saker af stort allmän- 
politiskt intresse. I de tyska Rhenländerna pågick just vid denna tid 
ett intensivt diplomatiskt arbete, förbundsplaner och förbundsfördrag 
korsade hvarandra, medan kriget mellan Frankrike och Spanien rasade 
i Nederländerna och den franska politiken å den ena sidan, den öster- 
rikiska och den spanska å andra sökte till sitt bästa utnyttja de upp- 
dykande olika kombinationerna. Kurfursten af Mainz var i detta in- 
vecklade politiska spel en af hufvudpersonerna, hans hof en af bränn- 
punkterna, och det är knappast möjligt annat än att den svenska ge- 
santen här haft annat att tala och rapportera om än Bremen. Men 
däraf är intet kändt.^ 

Från Mainz tycks Schlippenbach under de sista veckorna af 1654^ 
ha ställt kosan till de två andra andliga kurfurstarna vid Rhen, ärke- 
biskopen af Trier, Karl Kaspar (von der Leyen) och ärkebiskopen af 
Köln, Maximilian Henrik (af bayerska huset). Om denna del af resan 
finnes ingenting i svenska arkiv. Något är emellertid relateradt i de 



' A. VON Schlippenbach, Zur gesch. der Hohenzoll. Soui>erämtät , s. 33, näm- 
ner, att kurfursten af Mainz sökt ingifva Schlippenbach misstroende mot Brandenburg 
— om på grund af något aktstycke i familjearkivet, är icke angifvet. 

' Hans å föreg. sida not i omnämnda bref af "/n är dateradt Frankfurt. 

- 32 - 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654 — 1655 343 

skrifvelser, som de båda kurfurstarna afläto till kurfursten af Bayern 
för att bereda denne på den svenske diplomatens uppträdande, och af 
hvilka utdrag blifvit bilagda handlingarna om hans senare besök i 
Miinchen.^ 

Brefvet från Kur-Trier förmäler, att Schlippenbach främst betonat 
konungens önskan att vänskapligt samarbeta med de tyska ständerna till 
rikets bästa och frihet. Sedan hade han inlåtit sig på Sveriges strid med 
Bremen och dess föregående strid med Brandenburg om Pommern, 
hvilka båda strider hotat med ett nytt krig i riket, men lyckligen blif- 
vit bilagda. Han hade utbredt sig öfver Sveriges maktställning och 
berättat, »livad denna krona genom sina vapen eröfrat i Tyskland, Dan- 
mark, Polen och Ryssland, samt huru den förr i tiden också bemäkti- 
gat sig Italien». Mot denna bakgrund hade han häfdat, att konungen 
icke kunde tillåta ständerna någon ensidig tolkning af fredsslutet. Kur- 
fursten hade kyligt svarat, att han gladde sig öfver förlikningen med 
Bremen och — dubbeltydigt nog — att han ansåg westfaliska fredens 
paragraf om Bremen för klar och tydlig, hvadan man ej hade behöft 
gripa till vapen. Sist hade Schlippenbach dragit fram frågan om ro- 
merska konungavalet och sökt utforska kurfurstens mening därutinnan, 
men blifvit afvisad därmed, att den saken hörde under kur furstekollegiet. ^ 
I Köln var man redan från Trier underrättad om den svenske gref- 
vens »högmodiga tal», då denne anlände, den 9 dec. 1654. Äfven här 
började han med vänskapsförsäkringar och förklaringar angående Bre- 
men, och äfven här följde sedan stolta ord om konungens makt, »och 
huru lätt det föUe sig för denne att angripa andra riken och länder, 
medan han själf sutte trygg för angrepp», detta senare i samtal med 
kurfurstens geheimeråd. Härvid hade han icke kunnat dölja sitt eller 
sin konungs hat eller motvilja mot huset Österrike, utan låtit märka, 
att enligt svensk uppfattning icke vidare borde väljas någon romersk 
konung eller kejsare ur detta hus. Gent emot dylikt tal hade gehei- 



^ Geh. Staats-Archiv, Miinchen, Schtuedische Correspondenz, 
' Extract Chur-Trirschen Schreibens */i 1655 (n. st.) 

- 33 - 



344 NII-S EDEN 



meråden inskränkt sig till allmänna fraser, och kurfursten själf hade 
afböjt hvarje diskussion om tronföljden.^ 

Dessa uppgifter representera endast ena partens uppfattning, och 
den uppfattning, som de båda kurfurstarna ville lägga fram för sin kol- 
lega i Bayern. Så mycket visa de dock, att Schlippenbach äfven här 
sökt aflägsna alla bekymmer för Bremens skull, och att han sökt an- 
knyta vänskapliga förbindelser också med dessa katolska riksfurstar. 
Därjämte framträder tydligt hans antiösterrikiska hållning i valfrågan. 
Det är högst sannolikt, att Schlippenbach just här i Rhenfurstendömena 
fatt någon kännedom om de diplomatiska förpostfäktningar, som nu ut- 
kämpades i fråga om valet af en efterträdare till Ferdinand IV, och i 
h vilka både österrikiska och franska gesanter redan voro verksamma,^ 
samt att han mer eller mindre blifvit invigd i de planer, som smedos 
mot huset Habsburg. Huruvida de båda kurfurstame sade hela san- 
ningen, då de till Bayern berättade om sin afvisande hållning mot Schlip- 
penbach, må lämnas därhän. De ansågos vid denna tid båda vara de- 
ciderade motståndare till ett österrikiskt val, och om Maximilian Hen- 
rik af Köln uppgaf man, att han redan stod i förhandlingar med sin 
frände i Miinchen om ingenting mindre än en bayersk tronkandidatur. ^ 

Från Köln vände sig Schlippenbach söderut, och i början af året 
1655 aflade han sina besök hos furstarna af Baden och Wiirtemberg 
(förmodligen också hos kurfursten af Pfalz). Det är icke kändt, om några 
viktigare politiska frågor blifvit behandlade vid dessa besök.* Däremot 
kan det styrkas, att Schlippenbach mycket allvarligt gifvit sig in på 
den stora politiken, då han i början af febr. 1655 ankom till Miinchen. 



• Extract Churcölnischen Schreibens '"/i». "/•" 1654, ^V> 1655 (n. st.) 

» Några uppgifter härom meddelas af Pribr.\m, Ziir Wahl Leopold I i Archiv 
f. österr Gesch. 73 (1888), s. 87 ff. 

■■' Edmannsdörffer, Waldeck, s. 252. 

* Bref från markgrefve Friederich af Baden (af "/') o«^li hertig Eberhard af Wiir- 
temberg C/») omnämna i korthet S:s besök. Gertnanica, RA. Några undersökningar i 
Badens och Wiirtembergs arkiv har jag icke gjort. Från kurf. af Pfalz har jag icke funnit 
något bref, som nämner S. 

- 34 - 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 345 

Hans uppträdande vid det bayerska hofvet har framkallat åtskilliga upp- 
teckningar och efterlämnat en del skriftliga uttalanden, som gifva en 
någorlunda tydlig bild af hvad här förekommit, om också den möjlig- 
heten ej är utesluten, att de bayerska uppteckningarna i ett eller annat 
hänseende äro något ensidigt afifattade.^ 

På vägen till Munchen hade ett förspel inträffat, som ej blef utan 
betydelse.^ Från Augsburg, dit Schlippenbach kommit den 12 febr., 
skickade han sin sekreterare till kurfurstens öfverhofmästare för att höra 
sig för om formaliteterna för den blifvande audiensen. Därvid befanns, 
att man från bayersk sida förbehöll kurfursten plats till höger om ge- 
santen, medan denne för sig fordrade »die rechte Handt», i enlighet 
med hvad han sade sig hafva utverkat vid samtliga kurfurstehof utom 
i Köln. Härom fördes nu genom sekreteraren lifliga förhandlingar, me- 
dan hans herre långsamt närmade sig, men bayrarna voro omedgörliga. 
Slutet blef, att Schlippenbach beslöt att afstå från officiell audiens och 
drog in i Miinchen som en »privat cavalier» (den 17). Detta hindrade 
honom visserligen icke från att i sak utföra sitt diplomatiska uppdrag, 
men man kunde från bayersk sida använda sig af denna hans oklara 
ställning för att lättare undvika ämnen, som man ej ville inlåta sig på. 

Omedelbart efter sin ankomst sammanträffade Schlippenbach med 
kurfurstens ledande minister, grefve Maximilian von Kurtz. Denne, som 
också var öfverhofmästare, och som alltså förut skött underhandlingen 
om audiensformerna, skyndade nämligen att genast göra den främmande 
diplomaten-kavaljeren ett besök. De två herrarna utbytte först på nytt 
sina skäl i ceremonifrågan, men från den gick Schlippenbach snart öf- 
ver »ad publica» och framlade i ett långt föredrag sina tankar om den 



' Detta gäller särskildt om den »Relation des alhiesigen Verlauffs, so mit dem 
schwedischen gesanten grafen von S. vorgangen,» hvilken ensam ger en sammanhän- 
gande framställning af S:s besök. Den har en anteckning på baksidan: »Ist Ihr. 
Kaiserl. M:t, Chur CöUn und Chur Trier communicirt worden», och affattningen torde 
nog ha fått sin färg däraf, att handlingen var bestämd för sådan användning, Rela- 
tionen finnes, liksom öfriga handlingar från denna del af S:s resa, i Geh. Staats-Archiv , 
Miinchen^ Schwed. Correspo7iden3. 

* Notiserna härom liksom öfriga uppgifter om S:s besök i Munchen äro, där ej 
annorlunda anmärkes, hämtade ur anförda »Relation». 

- 3) - 



346 NILS EDEN 

tyska politiken.* Temat var framför allt Österrikes tryck och konunga- 
valet, och tonen synnerligen skarp. Ständernas frihet vore i fara, om 
valen fortfore att falla på samma furstehus. Sverige och Frankrike vore 
färdiga att stödja kurfurstarne, om de ville göra front mot Österrike. 
Men Schlippenbach stannade denna gång icke vid allmänna satser. 
Han talade om den förbittring och oro, som framkallades i riket genom 
Österrikes (mot westfaliska freden stridande) hjälp till Spanien i dess 
krig mot Frankrike, han antydde, att om Österrike kunde tvingas att 
upphöra med denna hjälp, så skulle Spanien sluta fred, han manade 
till biläggande af alla tvister mellan kurfurstarna, och han kom slutli- 
gen till hvad som tydligen var afsedt att utgöra den stora trumfen: 
han erbjöd Bayern i st. f. Österrike den tyska kronan. Kurfurstarna af 
Köln, Trier, Brandenburg och Sachsen — det sistnämnda dock först ef- 
ter den gamle kurfurstens död — vore färdiga att följa Sveriges mening 
och rösta på Bayern, och genom Sverige vore man försäkrad om Frank- 
rike. När Sverige kommit till ett slut med Polen och Ryssland, stode 
dess härsmakt till kurfurstens tjänst, och på samma gång en rad bunds- 
förvanter inom riket. Man kunde bereda saken på en kurfurstedag, 
men för öfrigt vore det för ögonblicket nog, att man vore försäkrad 
om kurfurstens villighet att mottaga kronan. 

Under ordandet om den politiska ställningen och Sveriges makt- 
medel kom Schlippenbach också denna gång in på den polska frågan. 
Enligt referatet förklarade han, att Sverige hade 40,000 man på grän- 
sen mot Ryssland och Polen och hoppades snart blifva färdigt med 
dessa makter för att sedan kunna hjälpa »de beträngda inom eller 
utom riket». Han vände sig också mot kringflygande rykten, sådana 
.som att konungen ämnade fordra Ingolstadt »som säkerhet» eller taga 



' Det är rcfcreradt i en .af Kurtz uppsau redogörelse, på baksidan märkt »Confe- 
renz mit dem Konigl. Sclnvcdischen Gcsandten Grafen von Schlippenbach. Den 3 
Martij A:o 1655.» Datum (21 febr. g. st.) kan ej afse dagen för konferensen; förmod- 
hgen dagen för berättelsens affattande eller inlämning. Miinchcn, a. sanil. Den förut 
anförda »relationen» är väl i motsvarande del byggd på denna redogörelse, dock med 
en anmärkningsvärd uteslutning. Jfr nedan. 

-36- 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 347 

Preussen från kurfursten af Brandenburg. Det ena vore lika orimligt 
som det andra. 

Den enda bayerska källa, som nämner något om svaret på detta 
anförande, framställer det såsom synnerligen snäft. Grefve Kurtz skall 
hafva svarat kort, fåordigt och så, att han afklippte all fortsättning i 
dessa ämnen: dylikt vore saker, som hörde hemma endast på en riks- 
dag, och där finge man se, om någon med fog hade något att klaga. 
Det är visserligen möjligt, att denna framställning afsiktligt skärper den 
bayerske statsmannens afvisande hållning.^ Men att denne i alla hän- 
delser icke låtit locka sig att gå Schlippenbach till mötes i hans stor- 
politiska uppslag, tycks vara ovedersägligt. 

Detta Schlippenbachs möte med grefve Kurtz är enligt de bayer- 
ska källorna det enda egentligen politiska momentet af hans besök i 
Miinchen. Dagen därpå fick han visserligen också företräde hos kur- 
fursten, Ferdinand Maria, men på grund af besökets icke-officiella karaktär 
utan de vanliga audiensceremonierna, endast »privatissima mente», 
och härvid utbyttes endast några allmänna fraser och vänskapsbety- 
gelser. Tredje dagen, den 19, var han inbjuden till grefve Kurtz, men 
om någon politisk diskussion vid detta tillfälle förmäles intet. Ej heller 
finner man, att Schlippenbach gjort något bruk af sitt särskilda kreditiv 
till änkekurfurstinnan.^ Fjärde dagen, den 20, afreste han från Miinchen. 

Vid afresan kom det också här till en tvist om titulaturen och an- 
dra formfrågor, närmast med hänsyn till det handbref från kurfursten, 
som Schlippenbach skulle fa med sig. Tvisten utagerades delvis af den 
kvarlämnade sekreteraren, ungefär som i Dresden, och resultatet tycks 
i hufvudsak ha blifvit, att kurfursten lofvade att hedra konungen med 
majestätspredikatet men i utbyte förbehöll sig titulaturen serenissimus 
och serenitas. Att Schlippenbach gifvit något uttryckligt löfte om denna 



* Grefve K:s svar finnes endast anfördt i den »Relation», som tillställdes kejsaren, 
Köln och Trier, icke i protokollet öfver mötet eller någon annan handling. 

'Jfr ofvan s. 512. Konungen hade i brefvet af V" 1654 påmint om besöket 
hos änkekurfurstinnan. Kungl, koncept, RA. 

- 37 - 



348 NILS EDEN 



senare titel, framgår dock ej af handlingarna, och sedan konungen un- 
derkänt ett dylikt medgifvande i Berlin, kunde han väl knappast göra det.^ 

Schlippenbachs besök i Miinchen betecknade sålunda i de form- 
frågor, hvilkas lösning var en af hans uppgifter, ett visst misslyckande ; 
han hade icke kunnat genomdrifva sina anspråk på »die rechte Handt», 
och framgången i titelfrågan var tvifvelaktig. Allvarsammare var, att 
hans storpolitiska attack på Bayerns österrikiska hållning synes hafva 
förfelat sin verkan. Den närmaste följden af hans uppträdande blef 
endast, att den ofvannämnda berättelsen därom — visserligen med ute- 
slutande af själfva kulmen, anbudet till Bayern om tyska kronan — 
genast afsändes till Wien, åtföljd af ett bref från kurfursten, hvari denne 
uttalade sitt obetingade ogillande af den svenske diplomatens hela fram- 
fart i riket och lifligt försäkrade kejsaren om sin oförändrade hängif- 
venhet. Det var tydligen med uppriktig tillfredsställelse som kejsaren 
tackade för detta förtroende och försäkrade kurfursten om sin huldhet.^ 

En öfverraskande belysning får hela detta misslyckade anlopp mot 
Österrike genom det faktum, att konungen i en skrifvelse, som väl rim- 
ligtvis bör hafva kommit gesanten till hända, om också därpå icke fin- 
nes något direkt bevis, ålagt honom att särskildt i Bayern uppträda så, 
att ingen misstanke eller misstämning framkallades vid det kejserliga 
hofvet.^ Hvad som nu skett stod i rak strid med denna order: Schlip- 
penbach hade uppträdt som en bitter fiende till Österrike, och detta 
var inrapporteradt till Wien. Att konungen menat mycket allvarligt 
med sina förhållningsorder i denna punkt, visas bäst af ett nytt bref, 
från midten af mars 1655.'* Konungen säger sig från åtskilliga orter i Tysk- 



* En brefväxling mellan Kurtz och S. omedelbart efter den senares afresa finnes 
i anf. satnl. i Miinchen. 

' Koncept t. kurf-.s bref Va 1655, kejsarens svar (original) *Vs (n. st.), anf. sam/., 
Miinchen. 

' Brefvet *lii 1654, Kioii^l. koncept, RA: » — — — und bey dieser Ewerer com- 
mission \luch nach inhalt Vnscrer hiebevorigen an Euch abgelasscnen schreiben also zu 
con-.portiren suchen, damit dadiirch am Kcyserhchen Hofe keine vngleiche undt 
Vuss vndt Vnser Crohn pra;judicirliclie suspiciones vndt pra;sumtiones veruhrsachet 
werden mogen.» 

* Kon. t. S. 'V» 1655, AVv' och Kungl. koncept., RA. 

- 58- 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1 654 — 1 65 5 349 

land ha fatt höra, att så väl där som vid kejserliga hofvet gå rykten 
om att Schlippenbach motarbetar det österrikiska huset i valfrågan. 
Konungen kan icke tro, att dessa rykten hafva någon grund, eftersom 
Schlippenbachs uppdrag icke alls berörde denna sak och dennes rap- 
porter ej heller förmälde om något dylikt, men han befaller i alla hän- 
delser sitt sändebud att söka undanrödja dessa misstankar i Wien. 

När detta bref afgick från Sverige, hade Schlippenbach redan lämnat 
Miinchen, och på hans handlingssätt där kunde det således icke inverka. 
Men det föranledde honom ej heller att meddela och söka urskulda 
hvad som där passerat. Tvättom inlåter han sig i en skrifvelse, som 
möjligen utgör ett svar på konungens nyssnämnda bref, på en mycket 
energisk motivering af sin egen ståndpunkt: en antiösterrikisk politik 
i Tyskland. Att hoppas på något slags samförstånd med kejsaren vore 
endast att hängifva sig åt en bedräglig illusion. Lyckades denne först 
återställa ordningen i sina egna länder och sedan komma i samförstånd 
med Brandenburg och Köln samt förmå riksständerna att kasta sig »i 
huset Österrikes sköte», så vore Sveriges hela ställning undergräfd. 
»Att taga mitt förnuft till fånga under E. M:ts lydnad är min skyldig- 
het», säger den frispråkige diplomaten, men »för min del lefver och dör 
jag därpå, att E. M:t icke bör sätta någon lit till huset Österrike».^ 

Schlippenbach hade i samma skrifvelse också att försvara sig mot 
en del andra rykten om hans uppträdande under färden. Han bemö- 
ter uppgifter om förflugna yttranden inför kurfursten af Trier, om bri- 
stande vördnadsfuUhet inför kurprinsen af Sachsen, om ohöflighet mot 
de sachsiska ministrarna. Beskyllningarna så väl som försvaret kunna 
här lämnas åt sitt värde. Äfven detta drag är dock belysande för det 
sätt, hvarpå den långa beskickningsresan slutar: med ett slags hemligt 
diplomatiskt fronderi mot konungen och efterräkningar för det person- 
liga uppträdandet på olika håll. 

Att det ena som det andra ej kom att allvarligare rubba Karl Gu- 
stafs förtroende till Schlippenbach, kan knappast förklaras annorlunda 



Brefvet, dat. Nurnberg d. 30 april 1655, bland Bref t. Karl X Gustaf, RA. 

— 39 — 



350 NILS EDEN 

än så, att konungen aldrig fick full kännedom om sitt sändebuds egen- 
mäktiga uppträdande, och att den förres uppmärksamhet med våren 
1655 drogs ifrån de tyska förhållandena till den stora annalkande sam- 
manstötningen med Polen. Hans bref till Schlippenbach röra un- 
der dessa följande månader endast värfningarna för det polska företa- 
get, och dennes diplomatiska rundresa öfvergår sålunda af sig själf i 
medverkan vid de militära rustningarna. När man på sensommaren 1655 
åter finner honom använd i politiska förhandlingar, är det med nya upp- 
drag och i ett nytt politiskt läge. 



I sin helhet erbjuder Schlippenbachs legation en rätt egendomlig bild. 

Efter allt att döma var hans egentliga uppdrag från början gan- 
ska begränsadt. Han skulle med notifikationerna om tronskiftet som 
officiellt ärende dels i det diplomatiska ceremonielet genomföra Karl 
Gustafs nya principer om Sveriges rangställning, dels lugna de tyska 
riksständerna i fråga om kriget mot Bremen, dels i allmänhet sondera 
deras hållning i de sväfvande riksfrågorna och möjligheterna för an- 
knytande af nya förbindelser från Sveriges sida. Att härunder i viss 
mån låg en udd mot Österrike, föll af sig själft, med Sveriges och 
Österrikes gamla och utpräglade antagonism, men lika ovedersägligt 
är, att konungen alldeles icke ville inleda någon aktion mot kejsaren, 
utan tvärtom bevara möjligheten till en modus vivendi. Schlippenbach 
var i detta stycke som i andra ålagd att orientera sig, men ej mera. 

När han på sin färd rundt de tyska hofven faktiskt gjorde sig till 
målsman för en starkt aktiv politik, när han åtminstone allt från Dres- 
den mer eller mindre öppet eggade till en sammanslutning mot Öster- 
rike i frågan om det romerska konungavalet, när han i Berlin inlät sig på 
antydningar om ett förbund mellan Sverige och Brandenburg mot Po- 
len, så innebär det ena lika så väl som det andra ett själfrådigt öfver- 
skridande af gifna instruktioner, och hvarken det ena eller det andra 
öfverensstämmer med den svenske konungens verkliga afsikter. Där- 

— 40 — 



SCHLIPPENBACHS BESKICKNING TILL TYSKLAND 1654— 1655 35 1 

för komma också de ord om de preussiska hamnarna, som blifvit mest 
ryktbara af hela ambassaden, att reduceras till icke blott en indiskre- 
tion, utan en lös politisk konstruktion af Schlippenbach personligen, 
utan verklig motsvarighet i den svenske konungens egna politiska planer. 



Bilaga. 
Karl X Gustaf till Schlippenbach den 6 okt. 1654. 

Unsern gnädigen gruss Wir haben auss Ewern schreiben vom 13. 

Septemb. gesehen, dass Ihr Euch damahiss noch zu Berhn auffgehalten, vndt 
wass Ihr mit dem Churfiirsten daselbst von ein. vndt anderer materia discurriret. 
Nun können Wir zwar auss den von Euch angefiihrten vmbständen woU ver- 
spuren, dass gemeldeter Churfiirst sich in geniigsahmer verträvligkeit in vnter- 
schiedtUchen sachen gegen Euch herauss gelassen, weil aber dergleichen ma- 
terien von der importantz seyn, dass sie mit sonderbahrer behutsamkeit geredet 
angehöret vndt beantwortet werden miissen, Wir auch dessfalss an Ewerer 
observantz keinen zweifel haben, gleichwoll aber dabei in consideration ziehen, 
wie die Ministri an den Chur. vndt fiirstlichen höfen draussen nicht nur Ihrem 
eigenen herrn allein sondern auch andern heimblich obligat seyn vndt von Ihnen 
dependiren, also dass es keines orthes an vnvermerckter sondirung ermangelt 
vndt man also leichtlich, ehe manss vermeinet, in ein praejudicium gerathen kan, 
so haben Wir Euch solches zu dem ende gnädigst erinnern woUen, dass Ihr 
Euch insonderheit in denen vndt andern, in Ewer Instruction nicht enthal- 
tenen discoursen, wovon Ihr in gedachter Ewer relation Erwehnung gethan, 
sehr woU in acht nehmen vndt nicht etwa einen öder andern in diesem 
fall zu einigen gedancken, so vnss vndt vnser Cron bey jetziger beschaffen- 
heit annoch präjudicirlich seyn möchten, anlass gebet; weil die sachen sich 
ohne dem, wen sie zu Ihrer maturität gekommen, der zeit vndt gelegenheit 
nach, verhoffentlich woU anschicken werden, vndt werden Wir inmittelst 
vnsers orths mehrgedachten Churfiirsten mit aller freundtschafft vndt erweis- 
ung möglicher affection vndt behägligkeit anlass zu geben nicht unterlassen, 
damit Er vmb so viel mehr vhrsach haben möge seine contestirte begierde 
zu einer nähern vertrawligkeit mit vnss vndt vnser Crohn inss werck zu 
setzen vndt von seinen gefassten guthen intentionen nicht abzuweichen, wie 
Wir den auch vnseren zu dem Deputationstage nach Franckfurth abgeordne- 
ten ministris befehl ertheilen werden, nicht allein dem instrumento pacis 

— 41 — 



352 NILS EDEN 



vndt der bey jiingsten Reichstage bereits gehaltenen observation zu folge 
sondem auch zu desto mehrer contestirung Unserer affection vndt freundt- 
schafft gegen Chur Brandenburg mit derselben ministris fleissig zu commu- 
niciren vndt alle vertrawliche correspondentz mit ihnen zu pflegen vndt zu 
vnterhalten. — Dass Ihr aber ferner in Ewerm schreiben erwehnet, wie Ihr 
nemblich dem Churfiirsten ein attestatum gegeben, dass Wir Ihm hinfiihro 
gegen ertheilung des praedicati Majestatis mit dem titulo Serenissimi Principis 
vndt in contextu Serenitate Electorale tractiren wiirden, so können Wir unss 
dazu gentzlich nicht^ verstehen, alldieweil dergleichen praedicat sonderlich in 
contextu literarum weder von Franckreich öder Spanien (alss denen allein 
man sich dieses orths in dergleichen fellen vndt nicht mit Pohlen öder Denne- 
marck conformiret) einigem Churfiirsten nicht gegeben wirdt, wir auch keinem 
König höher alss mit dem praedicato Serenissimi vndt Serenitatis Virae trac- 
tiren konnen, dagegen vernehmen, dass der Spanische Ambassadeur am 
Keyserlichen Hofe, zu Prag vndt Regensburg gegen die Churfiirsten nicht änders 
alss dass praedicatum Altesse gebrauchet. Wesswegen Wir den auch dem 
Churfiirsten nur dass prasdicatum Serenissimi Celsissimi vndt in contextu 
Celsitudinis Vestrae geben werden. Solte nun der Churfiirst desswegen die 
titulatur, so Er in Ewern recreditiff gegen Vnss zu gebrauchen willens, wieder 
endern woUen, miissen Wir es dahin gestellet seyn lassen vndt zu rechter ein- 
richtung dieser titulatur eine bequehmere zeit vndt gelegenheit abwarten, welche 
sich den verhoffentlich bey kiinfftiger nähern correspondentz mit dem Churfiir- 
sten an die handt geben wirdt. Und weil Ihr in diesem fall Ewer attesta- 
tum wieder einige von Vnss dessfalss empfangene commission aussgegeben, 
so werden Wir solches auch vmb so viel weniger attendiren können, Ihr 
aber hienegst Euch mit allem fleiss angelegen seyn lassen, wie Ihr so woll 
in diesen alss andem fallen eintzig vndt allein bey Ewer instruction ver- 
bleibet vndt nicht etwa durch einige ausschweifung ^ Unss einigen nachtheil 
vndt praejuditz vervhrsachet werden möge. So Wir Euch in gnädiger woll- 
meinung wiederantwortlich nicht vorenthalten wollen, versehen Unss im 
iibrigen, Ihr werdet nach Vnsern hiebevorigen schreiben Ewre reise, sonder- 
lich nach Chur Meintz förderleichst beschleunigen vndt Vnss von Ewern 

verrichtungen weiter vnterthänige relation erstatten Geben in Dalem 

den 6 octob. 1654. 

Brefvet finnes i koncept bland Ktingl. koncept, RA. 



* »gentzlich nicht» skrifvet öfver raden af konungens hand; förut har stått, först: 
»schwerlich; sedan: »nicht woll» — bådadera öfverstruket. 

' »ausschweifung» af konungens hand i st. f öfverstrukna ordet » extra vagantz». 



— 42 - 



Sveriges förbund med Kur-Sachsen 

år 1666. 

Af K. G. LUNDQVIST. 

Materialet till denna uppsats, hvilken ansluter sig till de förut af 
mig publicerade afhandlingarna rörande Sveriges utrikespolitik under Karl 
XI:s förmyndare,^ är hämtadt ur riksarkivet i Stockholm och från K. 
S. Hauptstaatsarchiv i Dresden. De handlingar, som användts ur arki- 
vet i »Dresden, finnas i vol. n:o 7282 (III Abth., Akten des vorma- 
ligen Geheimarchivs, Schwedische Säcken). Af i riksarkivet i Stockholm 
använda urkunder må nämnas Riksregistraturet åren 1665, 1666; C. G. 
Wr ange Is bref till regeringen 1666 (Bremensia); Sten Bjelkes br ef till 
regeringen 1666 samt O. W. K'önigs?narks bref till K. M:t 1666 (Gal- 
iica). 

Använda förkortningar: 

JI. A. = Hauptstaatsarchiv i Dresden 

Ä. R. = Svenska riksregistraturet. 

W. t. i?.= Wrangels bref till regeringen 1666. 

B. t. B. = Sten Bjelkes bref till regeringen 1666. 



^ Sveriges krig med staden Bremen och politik i samband därmed åren 166^ — 
1666. Stockholm 1893. 

Sveriges förbund med Mecklenburg-Giistrow år 1666 och förhandlingarna där- 
om — . Norrköping 1897 (Läroverksprogram). 

Sveriges neutralitetsförklaring dr 1666 under kriget mellan England och Holland. 
Norrköping 1899 (Läroverksprogram). 

-I - ^3 

Hist. Stad. 



J54 l<^- G. LUNDQVIST 



Kurfursten Johan Georg I af Sachsen är känd genom sitt förhål- 
lande till Sverige under 30 åriga kriget, där han sökte till sin egen för- 
del ansluta sig än till svenskarna, än till deras fiender. Hans intrigspel 
uppbars dock ej af samma klokhet och förde ej samma lycka med sig 
som den liknande politik, Brandenburg sedermera under den store kur- 
fursten förde mot Karl X Gustaf. Johan Georg I dog i oktober 1656, 
och en månad senare fick Brandenburg af Sverige sin suveränitet öfver 
Ostpreussen erkänd. 

Johan Georg hade mot slutet af sitt lif vidtagit en åtgärd, som 
tjänade att försvaga Sachsen, i det han genom testamente 1652 delade 
landet mellan sina söner. Den äldste sonen, sedermera kurfursten Johan 
Georg II, erhöll Wittenbergska kretsen eller kurlandet m. m., andre 
sonen, prins August, hvilken ofta förde titeln administratör, erhöll Querfurt 
och Jiiterbogk m. m., den tredje, Christian, Niederlausitz m. m., den fjärde, 
Moritz, fick kursachsiska andelen af Henneberg m. m. Furstarne fingo 
dessa sina andelar med »allén Nutzungen und Zubehörungen». Så 
splittrades Sachsen, medan Brandenburg höll på att utveckla sig till en 
kraftig stat, mäktig att intaga en ledande ställning. Johan Georg II 
var en af de tyska furstar, som vid denna tid tycktes komma i bero- 
ende af Frankrike, med h vilket han 1664 ingick ett förbund på fyra år. 
Ett par år senare eller 1666 slöt han sitt förbund med Sverige. 

Den, som i främsta rummet var verksam vid förhandlingarna rö- 
rande detta förbunds tillkomst, var å sachsisk sida administratorn hertig 
August i Halle. Denne hade nämligen genom C. G. Wrangel och rikskans- 
leren M. G. de la Gardie låtit förstå, att han såväl af hänsyn till egen 
trygghet som med tanke på de fördelar, som däraf kunde vinnas för 
protestantismen i dess helhet, ville med Sverige träda i närmare för- 
bund. Denna hertigens önskan upptogs af den svenska regeringen 
med mycket nöje, och Wrangel erhöll i uppdrag att därom förhandla 
med honom. Emellertid lät hertigen genom sin geheimesekreterare 
Wrangel veta, huru äfvenledes kurfursten Johan Georg II i Sachsen var 
hågad att ingå ett förbund med Sverige. På grund af en del viktiga 



I 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 355 

orsaker, särskildt med hänsyn till kejsaren och Frankrike, önskade kur- 
fursten emellertid iakttagande af högsta sekretesset 

Huru pass tidigt första uppslaget gifvits till en förbindelse emellan 
Sverige och administratorn hertig August, hafva vi ej varit i tillfälle att 
närmare undersöka, men att frågan varit före sommaren 1665, framgår 
af de förhandlingar, som 12 juli detta år försiggingo i svenska rådet. 
Här behandlades frågan om ett förbund emellan Sverige och Mecklen- 
burg-Gustrow ^ samt den hjälp, som i förbundet skulle bestämmas. Där- 
vid yttrade Wrangel, att så snart Sverige började förhandla med Meck- 
lenburg, skulle fursten af »Hall» också komma. Kanslern Magnus Ga- 
briel de la Gardie svarade härpå: »Vi kunna icke heller deserera admi- 
nistratorn af Halle, där någon contra jura skulle attackera honom». 
Sverige hade föröfrigt redan uttalat sig för honom på ett sådant sätt, 
att så snart han ville utsätta »locum tractandi», så skulle Sverige strax 
närmare förklara sig. 

Det blef emellertid sedan också tal om ett förbund med admini- 
stratorns broder, kurfursten af Sachsen, och under hösten 1665 behand- 
las denna fråga i skriftväxling mellan kurfursten och hertig August. I 
bref från Johan Georg till administratorn, dat. Pleissenburg 23 nov. 1665, 
erinrar kurfursten om deras personliga möte i Colditz och senast i fäst- 
ningen Pleissenburg. Samtalet hade därvid särskildt rört de evangeliska 
ständernas i Ty.skland ställning och hvad som tjänade till deras säker- 
het och till att upprätthålla förtroende emellan protestanterna. Efter 
denna erinran hemställer kurfursten till administratorn, att denne såsom 
stående i närmare förbindelse med Sverige måtte söka utröna, om ej 
mellan detta land och samtlige de sachsiska kur- och furstliga husen 
en närmare vänskapsförbindelse kunde upprättas.'^ Denna kurfurstens 
önskan om att administratorn skulle sondera några ledande män å svensk 
sida efterkoms af denne, och kurfursten blef härom underrättad. 



* Instr. för Sten Bjelke 15 febr. 1666. /?. R. 

' K. G. Lu\"dq.vist: Si>erigcs fö)-bu7td med Mecklenburg-Gustrow år 1666. 

■'' Kurfursten till hert. August, Pleissenbiirgk 23 nov. 1665. H. A. 

— 3 — 



356 K. G. LUNDQVIST 



Administratorn * hade nämligen hos Wrangel bragt på tal frågan 
om en defensivallians, och denne å sin sida underrättat svenska rege- 
ringen, och var man villig inlåta sig på förhandlingar, så framt dessa fördes 
i all stillhet genom någon af hertigens folk, så att de ej orsakade någon 
oroväckande uppmärksamhet. Vidare önskade man vara försäkrad om 
kurfurstens allvar med förbundsfrågan samt ville tillsättandet af ett 
consilium, bestående af välaffectionerade och i fråga om religionen på- 
litliga personer, hvilka hade att befatta sig med detta förbund och frå- 
gor, som i samband därmed uppkommo. Administratorn framhåller i 
sammanhang härmed alliansens betydelse, såsom innebärande en större 
trygghet för hela det kurfurstliga sachsiska huset, och säger sig vid 
detta verk ej ledas af annat än omsorg om sitt land och önskan att 
tjäna kurfursten. 

I ett senare bref^ redogör administratorn för de speciella svenska 
önskningarna, så långt han kunnat utforska dem, och hörde bl. a. dit, 
att alliansen skulle riktas på »hela kurfurstliga huset i Sachsen» och 
ställas så, att den kunde biträdas af äfven andra »kur- och furstliga 
hus». Fördraget borde vidare bli »defensivum et reciprocum*. 

I sitt svar därpå (brefvet finnes odateradt och antagligen i koncept, 
men är, att döma af administratorns svar, slutligt affattadt I2 jan. 1666) 
tackar kurfursten honom för den ifrågasatta »defensivalliansen» med 
Sverige och finner saken vara af den vikt, att därom borde muntligen 
förhandlas på en konferens »unter den unserigen». Han säger sig ämna med 
det första affärda sitt geheimeråd Joh. Friedrich von Burckersrode till 
Leipzig för att därom samtala med regierungspresidenten von Rondeck 
och föreslår administratorn att till dess uppskjuta sitt svar till Wrangel.' 



* Bref till kurfursten 5 jan. 1666. H. A. 

" Sig:m. 27 jan. 1666. H. A. 

' Kurfursten till hert. August [12 jan. 1666]. H. A. — I detta upptager kurfursten 
äfven en fråga, som af administratorn i hans bref af 5 jan. vidröres, frågan om för- 
hållandet till katolikerna. För Wrangel hade nämligen bl. a. berättats, att kurfursten 
upplåtit för katolikerna »die Barfusse Kirche» i Leipzig. Om sin ställning till katoli- 
kerna yttrar nu Johan Georg: Jag hoppas, att ingen, som ej är intagen af fördomar, skall 
misstänka mig, om jag efter våra saliga förfäders exempel utan hänsyn till religionen 

— 4 — 



I 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 357 

Det är, efter allt att döma, på detta bref som administratorn 16 jan. 
1666 afgifver svar, däri han tackar för kurfurstens handbref af 12 jan. 
och lofvar att, så snart v. Burckersrode anmält sin ankomst till Leip- 
zig, ditsända sin president samt att under tiden inhibera sitt svar till 
Wrangel.^ 

Innan vi redogöra för v. Burckersrodes instruktion, vilja vi nämna 
något om Sveriges planer och de politiska förhållandena vid denna tid- 
punkt. Såsom generalguvernör i Pommern tjänstgjorde riksmarsken 
Karl Gustaf Wrangel. Då den svenska regeringen våren 1665 öfverlade 
om ett krigsföretag mot staden Bremen för att göra denna beroende af 
Sverige och tvinga den att frångå sina anspråk på att vara en riks- 
omedelbar stad med rätt till säte och stämma i tyska riksdagen, så hem- 
kallades Wrangel till de afgörande öfverläggningarna. Vid samman- 
komsterna i rådet 28, 29 juli 1665, då man bestämde sig för en expe- 
dition mot Bremen, var Wrangel sålunda närvarande. På våren 1665 
hade det stora sjökriget mellan England och Holland utbrutit, och Sve- 
rige stod i vänskaplig förbindelse med England. Kejsaren deltog nu 
ej i några strider, och kurfursten af Brandenburg höll sig tillbaka från 
ett ingripande i händelserna. Frankrike iakttog tillsvidare neutralitet, 
och huset Braunschweig-Liineburg var efter hertigens af Celle död i 
mars 1665 upptaget af arfstvister. Det låg emellertid oväder i luften, 
och ryktet om ett krigiskt företag af Sverige i Tyskland spred sig, 
väckande oro och osäkerhet på månget håll. I slutet af oktober 1665 
var Wrangel öfver igen i Tyskland, och under årets sista månader an- 
lände så småningom de svenska trupperna. I augusti hade den Braun- 
schweig-Liineburgska familjetvisten bilagts, och dessa furstar blefvo i 
tillfälle att rusta sig för ingripande i de politiska händelserna. I början 
af 1666 anträdde Wrangel sin marsch mot Bremen. 



träder i förbindelse med mina medkurfurstar och andra. Hade ej kurfurst Moritz och 
hans efterföljare stått på vänskaplig fot med katolikerna, hade svårHgen vår linje er- 
hållit kurfurstlig värdighet och andra ansenliga länder och folk. 

^ Hertig August till kurfursten Joh. Georg II, Halle 16 jan. 1666. H. A. 

— S — 



;:;8 K- G. LINDQVIST 



Det var vid denna tid som instruktionen^ (dat. 25 jan. 1666) för 
kursachsiska geheimerådet v. Burckersrode affattades i och för hans 
sammankomst i Leipzig med hertig Augusts ombud. 

Kurfursten erinrar här (p. i) om den alUans, hans fader under tret- 
tioåriga kriget måste sluta med Sverige, hvaraf äfven xbåda parterna 
en lång tid befunno sig väl», samt huru, då »uff seiten der Crohn Schvve- 
den, solcher Biindniis zuwieder, die damaligen Kriege allzusehr exten- 
diret, und grosse unerträgliche Weiterung gesuchet worden,» kurfursten 
med tanke på sin och sitt lands bästa måste sluta freden i Prag. Detta 
framkallade då Sveriges hämnd och förde med sig en »noch vor Augen 
schwebende Devastation». Med tanke på detta borde man alltså noga 
öfverlägga, huruvida och huru långt det vore rådligt att inlåta sig med 
Sverige under förhandenvarande förhållanden i det tyska riket. Såge 
man på Sveriges förehafvande denna tid, så befunnes det, att denna 
makt (p. 2) sedan en tid värfvade krigsfolk, sammandrog sina truppet 
och förde denna härsmakt på tyska rikets botten. Ännu vore man ej 
fullt säker på, hvad det gällde. Det kunde vara mot Österrike; allian- 
sen mellan Sverige och Frankrike kunde vara upphäfd eller bruten; 
icke heller kände man Sveriges sinnelag mot Danmark. Kurfursten 
var därför af den åsikten, att innan det var kändt, mot hvilken Sveri- 
ges rustningar voro riktade, kunde man egentligen ej besluta något rö- 
rande den ifrågasatta alliansen. Så snart man emellertid fick del däraf 
(p. 3) och det kom till förhandlingar, så torde isynnerhet böra öfver- 
vägas, om man ej först borde meddela sig med konungen i Frankrike 
rörande saken. Afven vore att efterhöra (p. 4) af hertig Augusts ombud 
samt att öfverväga, om denna allians skulle gälla blott hela kurfurstliga 
huset eller hela den sachsiska stammen, Altenbergska, Weimarska och 
Gothiska linjerna. Kurfursten tviflade ej på sin broders klokhet i denna 
sak, men framhöll lämpligheten af att dessa förhandlingar skedde i 
stillhet. 

Till denna instruktion fogades vissa bipunkter, dat. 30 jan.^ Dessa 

tillkommo med anledning af hertig Augusts förut omtalade skrifvclse 
» H. A. » //. A. 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 359 

till kurfursten med redogörelse för de önskningar, man å svensk sida 
hyste i fråga om alliansen. Kurfursten säger sig sålunda väl upptaga 
förslaget om, att underhandlingen skulle försiggå i all stillhet, så att 
intet uppseende väcktes. Beträffande den af svenska regeringen eller 
af »Reichs Feldherrn Wrangel movierte Versicherung» rörande den 
blifvande alliansens varaktighet, kunde kurfursten för det närvarande ej 
veta, i hvilken afsikt detta önskades, men fann tillräckligt, om hvad som 
afhandlades bekräftades med hans kurfurstliga ord. Skulle sedermera 
verklig och »special assecuration» blifva erforderlig, blefve då att därom 
ötverväga. Att ett consilium af ministrar (se det föreg.) bildades i sam- 
manhang med förbundet, hade han ej något emot. 

Hvad nu specialia anginge, vore kurfursten med om, att alliansen 
riktades på hela kur- och furstliga huset i Sachsen, dock att direktion 
och andra kurfurstliga prerogativ reserverades för honom. Äfvenså 
borde alliansen bli en confoederatio defensiva et reciproca. Beträffande 
det antal trupper, som skulle uppställas, skulle kurfursten därom sedan 
utlåta sig, sedan Sveriges åsikt hörts, dock ville han för egen del en- 
dast afse försvar af eget land och folk, upprätthållande af fred och 
lugn i riket i öfverensstämmelse med »Miinsterska freden», och för 
Sveriges del försvaret af furstendömena Bremen och Pommern. Men 
ej skulle det gälla utländska krig med andra makter, som ej hade med 
tyska riket att skaffa. Beträffande ledningen i ett möjligen uppkom- 
mande krig samt angifvande af de fall, då truppsammandragning borde 
äga rum, så utlät sig kurfursten ej nu därom bestämdt. I händelse af 
fälttåg ansåg kurfursten, att den part, i hvars land och till hvars bästa 
kriget fördes, hade att lämna kvarter, förplägning, artilleri och andra 
krigsförnödenheter, under det den andra parten finge betala den ordi- 
narie sold, som han med sina trupper öfverenskommit om. Fördraget 
borde ingås för en tid af 6 år. Kurfursten var vidare i likhet med 
administratorn af den åsikten, att man borde från Sverige ha säkerhet 
för att det hela ej syftade till annat än att befordra det evangeliska 
intresset. Likaså befanns tjänligt att, sedan alla förberedande förhand- 

— 7 — 



360 K. G. LUNDQVIST 



lingar vore öfver och man af Sverige fått veta allianspunkterna o. s. v., 
befullmäktigade ministrar och råd samlades i Hamburg eller Liibeck 
för att »in der Stille» slutligt bringa saken till fullbordan. 

Medan frågan om förbundet på så sätt dryftades å sachsisk sida, 
instruerade man (15 febr. 1666) i Sverige riksrådet Sten Bjelke i och 
för en beskickning till Sachsen rörande denna angelägenhet.^ Regerin- 
gen erinrar Bjelke om den politik, Sverige sedan flera år önskade föra i 
Tyskland och hvilken Bjelke kände genom rådsöfverläggningarna. Den 
gick ut på, sade man, att bevara freden i Tyskland, och såsom ett godt 
medel härför ansågos vänskapliga förbindelser med isynnerhet 
evangeliska kurfurstar, furstar och ständer. Hvad regeringen här 
yttrar om sin tyska politik innebar, att den sökte med Sverige 
förena så många tyska furstar — helst evangeliska — som möj- 
ligt för att på så sätt ställa Sverige såsom ledare af ett starkt tyskt 
evangeliskt förbund, hvilket ock skulle kunna något motväga Frankrikes 
inflytande i Tyskland. Denna förmyndarregeringens sträfvan framträ- 
der vid flera tillfällen så väl före som i samband med afslutandet af 
förbundet med Sachsen. När Frankrike 1664 kufvade den protestan- 
tiska staden Erfurt åt kurfursten af Mainz, väckte detta harm i Sverige, 
och då Frankrike genom förbindelser med Mecklenburg-Schwerin sökte 
komma till inflytande i Nordtyskland, ingingo våra statsmän 1666 för- 
bund med Mecklenburg-Giistrow. Det förbund, som fanns mellan Frank- 
rike, Sverige och en del tyska stater, så väl katolska som protestan- 
tiska, det s. k. Rhenförbundet af är 1658, var illa omtyckt, och man 
ansåg denna allians föga nyttig för de evangeliske. I stället för den- 
samma ville Sverige få till stånd en evangelisk allians, inneslutande, 
såsom det i instruktionen för Wrangel (12 sept. 1665) heter, Kurbran- 
denburg, Braunschweigska huset, Hessen-Cassel, Hessen-Darmstadt, Hol- 
stein, Mecklenburg-Giistrow m. fl. Bland dessa andra var Sachsen fram- 
för andra viktigt, och vid frågan om förbundet med Sachsen knyter 
regeringen äfven tanken på denna evangeliska allians, som den dock 
» R. R. 1666. 

— 8 — 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 361 

ej skulle vara kapabel att åstadkomma. Det var emellertid äfven andra 
syften man genom förbundet med Sachsen ville befordra, såsom pla- 
nerna i fråga om Bremen. 

Bjelke beordrades nu i sin instruktion att afresa till Tyskland 
under förevändning att han där skulle genomgå en brunnskur; han 
skulle då en passant begifva sig till Halle och öfverlämna till admini- 
stratorn sitt kreditiv och framlägga sitt uppdrag samt framhålla rege- 
ringens glädje öfver att administratorn ej blott själf velat ingå förbin- 
delse med Sverige, utan äfven påverkat sina bröder och i synnerhet 
kurfursten i en dylik riktning. En dylik förbindelse skulle äfven få stor 
betydelse för hela riket och framför allt för de evangeliske; man skulle 
kunna för det gemensamma bästa uppträda på riks-, krets- och depu- 
tationsförsamlingar samt enigt samverka, om »bey gegenwertigen so 
weit aussehenden Leuften» någon farlig oro uppstode. Af administra- 
torn hade Bjelke att taga reda på, huru han oförmärkt skulle kunna 
begifva sig till kurfursten. Vidare skulle han redogöra för sitt upp- 
drag samt göra sig underrättad om, huru förhandhngarna lämpligast 
borde föras samt söka utforska kurfurstens egentliga afsikt med för- 
bundet och om därvid vore knutna några planer, hvilka voro ofören- 
liga med Sveriges intressen. Äfvenså skulle Bjelke efterhöra, om admi- 
nistratorn ville sluta ett särskildt fördrag med Sverige eller om han var 
nöjd med att inträda i själfva förbundet. 

Sedan Bjelke därpå erhållit tillfälle att komma till kurfursten, hade 
han att med de ändringar, som kräfdes, där göra en liknande fram- 
ställning med framhållande af, huru kurfursten genom ett förbund med 
Sverige till rikets och det gemensamma evangeliska intressets bästa 
verkade för den gemensamma religiösa och politiska friheten samt trädde 
i sina förfäders fotspår, och vore Sverige beredt att efter yttersta för- 
måga stödja honom och »das gesampte Cuhr-haus in solchem riihm- 
lichem fiihrhaben». Vid alla sina förhandlingar med kurfursten, admi- 
nistratorn, deras bröder och rådsherrar hade Bjelke att taga hänsyn 
till Sveriges önskningar i fråga om fredens upprätthållande och ömse- 

— 9 — 



362 K. G. LUNDQVIST 



sidigt försvar af de konfedererades länder, folk och rättigheter samt att 
från sådana synpunkter granska det förbundsprojekt, som från Sachsens 
sida tvifvelsutan först skulle framläggas. Och trodde man, att i detta 
afseende föga svårigheter skulle möta i betraktande af hvad administra- 
torn genom sin geheimesekreterare förut andragit. Beträffande den 
hjälp, som de allierade skulle lämna, yttrar sig regeringen ej bestämdt, 
men hänvisar till ett projekt med uttalanden rörande ett ifrågasatt för- 
bund af liknande natur mellan Sverige och Brandenburg samt huset 
Braunschweig-Liineburg och framhåller vidare bestämmelserna i Rhen- 
ska alliansen; däremot kunde utelämnas det, som projektet innehöll om 
»inclusion ausswertiger estats», så framt ej detta bragtes å bane af kur- 
fursten eller hertigen själf K. M:t gick vidare in på att inträda i för- 
bundet i egenskap af tysk riksfurste. Skulle däremot kurfursten mot 
förmodan önska, att K. M:t förband sig i sin egenskap af konung, 
måste frågan om hjälpen behandlas på annat sätt. Bjelke erinras vi- 
dare så sköta sitt uppdrag i fråga om förbundet, att K. M:t däri kunde 
erhålla en god säkerhet eller åtminstone ha kurfursten bunden, så att 
han ej skadade Sverige. Därför vore af vikt att få reda på, i hvilket 
förhållande kurfursten stod till det kejserliga hofvet, så ock till Frank- 
rike och i synnerhet hvad som förhandlats med sista franska sändebu- 
det i Sachsen m. m. Afvenså vore nödigt erfara, huruvida »unter dem 
faveur der heyrath dess Cuhr princen mit dem däniscJien fräulein» nå- 
got förbund ingåtts och hvart detta syftade, och vidare hvad den öf- 
verenskommelse innehöll, som kurfursten enligt administratorns förme- 
nande a part ingått med KHr-Mai7iz i fråga om P>furt. Så ock 
hade Bjelke att göra sig underkunnig, om kurfurste?! och /lans bröder 
voro fullständigt försonade samt om administratorns inflytande. 

Xär Bjelke kom till tals med kurfursten om Erfurt^ kunde han be- 
klaga den förlust, den evangeliska saken lidit, därigenom att denna 
stad förlorat sin frihet, samt i k. m:ts namn uttrycka den förhoppning, 
att kurfursten ej måtte öfvergifva den, utan skydda staden, så att den 
ej lede intrång i fråga om utöfningen af sin religion. 

^ Se det föregående. 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 363 

Härefter går regeringen att (i punkt 11) behandla sitt mellanhaf- 
vande med staden Bremen} Bjelke borde inför kurfursten utveckla 
det rättmätiga i Sveriges fordringar gent emot Bremen samt söka bringa 
det därhän, att kurfursten hos de andra kurfurstarna och hos kejsaren 
understödde Sveriges sak, så att hvad som till Bremens förmån dekla- 
rerats blefve kasseradt. 

Framför allt annat vore dock af vikt att, i fall Sverige behöfde 
gripa till våld mot staden, ingenting behöfde befaras från Sachsen, utan 
att i stället kurfursten och hans bröder gynnade Sveriges sak och 
hjälpte till att afvända tilläfventyrs uppkommande anslag mot den- 
samma. 

Vidare berördes (p. 12) frågor, som förevoro vid riksdagen, och 
skulle Bjelke söka stämma kurfursten för att verka till gagn för de 
evangeliska ständerna, särskildt i fråga om fri religionsutöfning vid kej- 
serliga hofvet för, de evangeliska ständernas där residerande tjänare 
med mera. 

Så framt administratorn till skydd för sitt land och sina rättigheter, 
som han enligt sin faders testamente innehade eller med rätta kunde 
göra anspråk på, skulle önska någon förbindelse med Sverige utöfver 
det med hela »Cuhrhauss Sachsen» upprättade förbundet, så var det 
ej svenska regeringen emot att med honom ingå ett liknande defensiv- 
förbund. Dock måste allt ske med stor försiktighet och sekretesse, så 
att kurfursten ej erfore något och däraf toge anstöt.^ 

Så framt äfven de öfriga sachsiska husen, Weimar, Gotha och Al- 
tenburg, skulle visa sig hågade att ingå i förbundet och kurfursten och 
hans bröder ej hyste några betänkligheter däremot, sä vore detta »I. 
K. M:tt nicht unangenehm, sondern viel mehr lieb ...» 

Slutligen erhöll Bjelke befallning att, så framt vid kursachsiska hof- 

^ Se det föregående. 

- I punkt 14 säger sig regeringen gätt in på administratorns önskningar rörande 
ötVerlämnande af en del kanoner och krut till visst pris; däremot erhöll han som be- 
vis på k. m:ts affection »die beide halbe canonen» till skänks. För det öfriga önska- 
des i betalning spannmål att levereras i hertigdömet Bremen, detta hellre än en for- 
dran hos hert. Kristian, hvilket blott torde väcka »allerhand wiedrige gedancken«. 



364 K. G. LUNDQVIST 



vet några kejserlige eller spanska ministrar samtidigt uppehölle sig och 
man därvid skulle komma till ett samtal rörande den förut från spansk 
sida »durch den Episcopum Stephaniae geschehenen anwurfs zu einem 
nähern verständnuss zvvischen I. K. M:tt undt dem hause Österreich» 
uttala sig med stor försiktighet. 

Utöfver detta sitt uppdrag erhöll emellertid Bjelke ytterligare ett, 
och detta gällde Danmark.^ Såsom vi i det föregående nämnt, hade 
det 1665 kommit till ett krig mellan Holland och England, med hvilket 
senare land Sverige var förbundet, vidare slöt Danmark (febr. 1666} 
förbund med Holland, och Frankrike förklarade (febr. 1666) England 
krig. Danmark var förut i förbund med Frankrike. Detta ledde till 
krigiska uttalanden af rikskansleren mot Danmark, och regeringen be- 
slöt att låta Bjelke, då han afreste i och för det sachsiska förbundet, 
göra en del föreställningar i Köpenhamn. Rikskanslerens krigsifver 
hade dock hastigt svalnat, och denna fredligare stämning framträ- 
der i den instruktion, som i och för den danska missionen utfärdades 
för Bjelke 17 mars.^ Härtill hade flera omständigheter bidragit; i 
någon mån äfven önskan att ej genom krigiskt uppträdande mot Dan- 
mark störa de inledda underhandlingarna med Sachsen, då' nämligen 
giftermålsförbindelse ingåtts mellan en kursachsisk prins och en dansk 
prinsessa. Härom skref regeringen 7 april till fältherren Wrangel.'' 

Sten Bjelke, hvilken af den franske ministern Pomponne kallas en 
af de mest erfarne och aktade bland rådsherrarna, ankom i början af 
april 1666 till Köpenhamn, och sedan han där fullgjort sitt särskilda 
uppdrag, afreste han i slutet af april till Gottorp för att vidare fort- 
sätta i och för det sachsiska förbundet. 



* Se härom vidare K. G. Lundclvist, Sveriges neutralitetsförklaring år 1666. 

- Instruktion för Bjelke 17 mars, R. R.; kreditiv samt fullmakt för Sten Bjelke 
till kurf. af Sachsen, daterade 19 mars 1666, R R. och //. A. — Handbref från änke- 
drottningan Hedvig Hleonora till kurf. af Sachsen, dat. Stockholm 19 mars 1666 (ori- 
ginal) H. A. 

' På samma sätt uttalar sig regeringen i maj i bref till Wrangel, hvilken borde 
korrespondera med administratorn härom och framhålla Sveriges fredliga afsiktcr. R. R. 
1666. 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 365 

Till Wrangel hade emellertid ankommit bref (dat. i6:de mars) från 
administratorn, som säger sig hafva, sedan han af rikskansleren och 
Bjelke underrättats om Sveriges benägenhet för förbundet, lämnat kur- 
fursten meddelande och erhållit fullmakt att förhandla med Sverige. 
Med detta administratorns bref till Wrangel följde ett projekt till för- 
bund, hvilket fältherren insände till regeringen såsom bilaga till sitt 
bref från Bremervörde 9 april. ^ 

Såsom förbundets ändamål anges bibehållandet af lugn och trygg- 
het i tyska riket samt vidare bevarandet af »der im Reiche so theur 
erworbenen libertet und religionsfreyheit». Sverige förbinder sig (i) att 
bistå och försvara kurfursten och hans bröder samt, om de önskade 
inträda i alliansen, äfven de andra sachsiska hertigarna, nämligen Al- 
tenburg, Gotha och Weimar, och afsåge förbundet deras länder, folk, 
rättigheter m. m. och gällde mot hvar och en, som ville angripa dem. 
A andra sidan förband sig (2) kurfursten och de sachsiska furstarna att 
bistå Sverige vid försvaret af dess genom Miinsterska freden erhållna 
tyska länder. Gemensamt skulle man (3) skydda den evangeliska religio- 
nen i öfverensstämmelse med Westfaliska fredens innehåll. Sverige 
och Sachsen skulle gemensamt stödja hvarandra (4) vid rådslag och planer, 
som rörde »des H. Reichs teutscher nation» kurfurstar, furstar och 
ständer. Sverige skulle (5) bistå, då så påfordrades, Sachsen med 12,000 
man till häst och fots och underhålla dem med ordinarie sold; antalet 
kunde efter öfverenskommelse ökas eller minskas. A andra sidan skulle 
de sachsiska furstarna bistå Sverige med 6,000 man till häst och fots 
under kurfurstens ledning och kommando samt besolda denna armé. 
Krigsmateriel, kanoner och ammunition åter liksom proviant och under- 
håll hade den makt att svara för, som mottoge hjälpen, dock stode det 
hvarje part fritt att förse sina trupper med ett lätt fältartilleri. 

Till att vaka öfver detta förbund skulle (6) ett särskildt »consilium 
status von woUaffectionirten vertrauten ministris» tillsättas. I detta 



* Se bilaga I denna afhandling. 

— 13 — 



\66 K. G. LUNDQVIST 



ägde kurfurstens tre bröder nämna en medlem och de öfriga sachsiska 
furstarna, om de inträdde i förbundet, en. Detta consiHum hade att 
behandla frågor, som sammanhängde med förbundet, och andra frågor, 
som skulle behandlas pä riks- och kretsdagar. 

Direktorium i rådet (7) tillhörde omväxlande Sverige och Kursach- 
sen. Vid krigstillfällen tillkomme ledningen i rådet Sverige, som dock 
hade att fästa afseende vid kurfursten och hans generalitet. I för- 
hållande till de öfriga sachsiska furstarna tillkomme direktionen kurfur- 
sten ensam. 

Förbundet skulle (8) gälla för en tid af 6 år. 

Då dess uppgift endast var att skydda freden och religionen (9) så 
stode det ej blott andra evangeliska furstar, utan ock konungen af 
Danmark fritt att biträda detsamma. 

Om några misshäUigheter (10) uppstode mellan kurfursten och andra 
furstar eller inom sachsiska huset, hade Sverige att söka medla, liksom 
kurfursten hade att erbjuda sina tjänster vid behof ät Sverige. 

Detta förbund (ii) gällde ej kejsaren, så länge denne ej handlade 
mot religionen, Mijnsterska freden och den kejserliga kapitulationen, ej 
heller kurfurstarnas förening eller Sverige i dess konflikter med furstar 
utom Tyskland. 

Genom bref (dat. Halle 20 april) frän administratorn^ underrättades 
Wrangel af denne, att kurfursten gillat det nyligen kommunicerade 
projektet med ett par undantag," h vilka dock ej skulle utgöra hinder 
för hufvudsaken, och hade han därjämte sändt administratorn en un- 
derskrifven fullmakt. Nu väntade administratorn från Wrangel under- 
rättelse om Bjclkes ankomst, och vore meningen att med honom 
incognito afhandla allt antingen i Weissenfels eller Helldrungen. 

Emellertid anlände Bjelke till Wrangel och hade med honom en 
öfverläggning, hvarom han 18 maj tillskref regeringen.^ När Bjelke 



' IV. t. A'., Stadc 5 maj, bilaga I. 

' H. A. Kurfurstens bref till hcrt. August, Dresden, Ostermontag 1666. 

« B. t. A'., Stade 18 maj 1666. 

— 14 — 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-S ACHSEN ÅR 1 666 36/ 

ankom till fältherren, visade denne honom det utkast till allians, som 
administratorn gjort och som Wrangel förut hemsändt till Sverige. 
Då nu Bjelke förmodade, att samma projekt skulle föreläggas honom, 
så företogs om detsamma en rådplägning. I fråga om ingressen samt 
artiklarna i — 4 vore intet att påminna, men i fråga om art. 5 önskade 
Bjelke veta, om K. M:t önskade inträda i alliansen i egenskap af konung 
(och ej blott som tysk furste), ty skulle förbundet blott beträffa Sveri- 
ges tyska besittningar, skulle det ej betyda så mycket och äfven ge 
anledning till tvist om kommandot, då nämligen kurfursten var krets- 
öfverste; vidare önskade han utlåtande om »numerum auxilii» samt om 
villkoren, hvarjämte Wrangel ansåg, att om man komme i aktion och 
»den Högste välsignade vapnen», man efter proportionen af hjälpen 
borde njuta kvarter i de länder, man komme i. I fråga om art. 7 
tycktes någon betänklighet, och vid art. 9 uttalade Wrangel sina far- 
hågor, om Danmark inneslötes i alliansen. Häremot ansåg Bjelke, hvil- 
ken ju var fullt inne i regeringens planer i fråga om Danmark att, då 
denna traktat endast afsåge att upprätthälla lugn och enighet i romer- 
ska riket och då Sverige icke hade för afsikt att uti någon måtto »in- 
kommodera» Danmark, så skulle motstånd från svenska regeringens 
sida i fråga om Danmarks inneslutande i förbundet endast orsaka, att 
det kommer att heta, det Sverige »allaredan resolverat hade att bryta 
med Danmark». 

Ej långt efteråt blef Bjelke under resan angripen af en sjukdom, 
hvarigenom förhandlingarna fördröjdes. Den 26 juni skrifver han^ 
till regeringen, att krafterna ändtligen återvändt så mycket, att han 
kunnat konferera med administratorns president Dietrich von Rondeck, 
genom hvilken i Weissenfels ett projekt lämnats honom. Tillika utta- 
lar han sig för lämpHgheten af att anställa en resident vid de sachsiska 
hofven, hvarigenom blefve lättare att intränga i deras planer. 

Förhandlingarna om förbundet synas ha försiggått utan större svå- 



1 B. t. R., Halle 26 juni 1666. 

— 15 — 



368 K. G. LUNDQVIST 



righeter, och i bref från Torgau i6 juli^ underrättar Bjelke regeringen 
om desammas resultat och huru han i tvistigt fall, där han ej erhållit 
kännedom om regeringens åsikt, förhållit sig. I ingressen till förbundet 
infördes efter orden: »Alss haben höchstgemehlte Königl. M:t zu Schwe- 
den» följande tillägg: »alss König und Principalis Compaciscens dess 
Westpfalischen friedenss» etc. Såsom förut anförts, innehöll det sach- 
siska projektet, (punkt l) att förbundet skulle gälla försvar af de sach- 
siska furstarnes länder, folk och rättigheter m. m. (»Churland und 
leuthen und dazu gehörigen compactaten, juribus, praeminentiis et digni- 
tatibus» etc). Bjelke fann nu nödvändigt att söka utforska, hvad här- 
med menades, och säger därom, att han »ändtligen fått reda på», att 
man härmed åsyftade kejsaren med anledning af de afträdelser, denne 
förut gjort till Sachsen, nämligen Ober- och Nieder-Lausitz. A sach- 
sisk sida söktes nu ett stöd mot möjliga ingrepp från kejsarens sida. 
Under sådana förhållanden ansåg Bjelke, att man ej borde hysa några 
betänkligheter mot dessa ordalag. (Undantag gjordes för en annan 
affär; se det ratificerade förbundet.) 

I fråga om art. 5, som handlade om hjälptrupper, hade Bjelke hyst 
någon ovisshet om huru han borde handla, men funnit sig böra ingå 
på den bestämmelsen, att Sverige skulle med 3,000 man bistå Sachsen, 
som hade att lämna lika stor hjälp till Sverige. De ursprungligen 
tänkta summorna hade sålunda ändrats, men Bjelke skrifver att, om K. M:t 
önskade större antal, trodde han detta lätteligen skulle gå för sig. 

I art. 6 insattes i öfverensstämmelse med kurfurstens och admini- 
stratorns önskan att, om någon af dem ville någon tid gå i fält, så 
skulle »die praecedenz im kriegsrath und die gebung des worts frey 
verbleiben», dock »ist in denen realibus es dergestalt abgefasset worden 
dass ohne vorwissen undt genehmhaltung der Schwedischen Genera- 
litett sie nichts vornehmen konnen». 



' B. t. R., Torgau 16 juli 1666. Så.som bilagor följde a) fullmakt, dat. Dresden 
30 mars 1666, för administratorn att afsluta förbundet, b) kopia af förbundet, c) en 
redan nu utfärdad ratifikation, dat. Pleissenburg zu Leipzig '7»» juli 1666 på det ""/le juli 
i Halle afslutade förbundet. 

- 16 — 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1666 369 

Artikeln 10 i den af Bjelke såsom bilaga till detta hans bref hem- 
sända kopian af fördraget innehöll bestämmelser rörande Danmarks och 
Frankrikes rätt att tillträda förbundet. Bjelke säger sig ha velat afböja 
detta, men då kurfursten, som förut var i förbund med Frankrike och 
nyligen kommit i släktskapsförbindelse med danska konungahuset, ur- 
gerat därpå, så hade han ej velat göra motstånd, men förmedlat saken 
så, »dass die zu diesem foedere treten woUen sich zuvor bey Ew. 
Konigl. M:t und Chur-Sachsen zugleich angeben und durch diss expe- 
dient Ew. Konigl. M:t die conditiones darnach zu moderiren die freye 
handt jederzeitt gelassen werden möge». 

Beträffande det förut ifrågasatta ministerrådet, som skulle vaka 
öfver fördraget, heter det i Bjelkes bref: »Mit dem consilio status wor- 
aufif anfangs die Sachsischen heuser sehr gedrungen, ist Ew. Konigl. 
M:t allergnäd. gutbefinden zu folge, es in die wege gerichtett worden, 
dass Ew. Konigl. M:t hienechst an den Chur-Sachsischen hoff einen 
Residenten öder andern Ministrum, so auff die vorkommende affaires 
achtung zu geben hat nach dero belieben abordnen undt hingegen Ihr 
Churfurstl. Durchl. nacher Schweden an dero Konigl. hoff gleichfalss 
einem von dero bedienten hinschicken möge». 

Bjelke säger sig i detta bref hafva slutfört förhandlingarna och med- 
sände en kopia af traktaten liksom ock en kopia af en af kurfursten i 
förväg utfärdad ratifikation. Svenska regeringen hade nu att bestämma 
på hvad plats och genom hvilken ratifikationerna skulle utväxlas. Bjelke 
undrar, om uppdraget ej kunde lämnas åt den i svensk tjänst varande 
residenten Johan Hartwig, som för tillfället vistades i Magdeburg. Hvad 
i öfrigt under förhandlingarna förekomniit, därom ämnade Bjelke vid 
hemkomsten lämna utförlig relation. För det närvarande yttrade han 
blott, att kurfursten lutade mera åt Frankrike än åt Österrike. Hvad 
hans ministrar beträffade, voro de delade i två partier, af hvilka det 
österrikiska tycktes starkast. Administratorn hertig August hade mot 
Sverige visat stor vänskap och förhållit sig såsom en uppriktig vän. 

Hist. Shxd. 24 

— 17 — 



370 K. G. LUNDQVIST 



Det dröjde emellertid ej länge, förr än fråga blef om ett par änd- 
ringar i fördraget. Dessa gällde de punkter i traktaten, som handlade 
om Danmark och Frankrike (p. lo) samt kejsaren (p. 12). I bref (3 aug.) 
till regeringen * säger Bjelke, att under hans vistelse vid sachsiska hofvet 
kurfursten jämte honom något närmare granskat fördraget och därvid 
funnit, att hvad som i p. 10 yttrades om konungarnas i Frankrike och 
Danmark rätt att tillträda förbundet lätteligen kunde misstydas. Så 
kunde en illasinnad tolkning däri se en fara för lugnet i riket, därför 
borde blott nämnas rätt för furstarna i romerska riket att sluta sig till 
förbundet. Bjelke hyste ej någon betänklighet att vara med om denna 
ändring, liksom han ock gick in på hvad kurfursten önskade om ute- 
lämnandet af det i punkt 12 mot kejsaren gjorda uttalandet. Bjelke 
önskade sålunda ändring af dessa artiklar i den af honom 16 juli hem- 
sända kopian eller, om ratifikationen redan var utfärdad, att ett nytt 
instrument måtte affattas. Ändring af de två artiklarna skedde ock, 
såsom af den ratificerade traktaten framgår. 

Här ofvan anförda bref är Bjelkes sista från Sachsen, och han 
anträdde sedan sin hemresa. I Hamburg mottog han regeringens bref 
(dat. 13 sept.) med gillande af hvad han i Sachsen uträttat.^ Rege- 
ringen hade varit beredd att sända ratifikationen, men då Bjelkes bref 
med begäran om ändring i de omnämnda båda artiklarna kommit, 
och då många riksråd voro frånvarande från Stockholm, orsakades 
något dröjsmål. Härom underrättade Bjelke kurfursten och medde- 



* B. t. R.y Meissen 3 aug. 1666, pres. 23 aug. 

I arkivet i Dresden finnes ock bref från Bjelke (Meissen 4 aug.) till presidenten 
v. Burckersrode rörande dessa tvennc artiklar, hvilka sändes i kopior, på det att presi- 
denten däraf skulle kunna begagna sig. 

Det hette ursprungligen i p. 12, att Sverige och Sachsen hade »von diescm 

foedere ausgezogen die Röm. Kaiserl. M:t» så länge han ej handlade mot religionen, 

Munsterska freden, sin kejserl. kapitulation samt äfven andra med Kursachsen upprät- 
tade fördrag — — — . Rekreditiv för Bjelke till drottningen i Sverige, Dresden 

29 aug. 1666. H. A. 

' B. t. /?., Hamburg 28 sept. Från Leipzig sände Bjelke 9 sept. ett tacksägelse- 
bref till kurfursten för den heder, som bevi.sats honom. Den 21 sept. befann han sig 
i Merseburg. H. A. 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 371 

lade vidare en del politiska nyheter, bl. a. om Sveriges affär med 
Bremen.^ 

Kort därefter anlände ratifikationen (dat. 2 sept. och sändes af 
Bjelke till administratorn, hvilken å sin sida genom bref 12 okt. därom 
underrättar kurfursten,^ hvars ratifikation på den i Halle mellan Sverige 
och Kur-Sachsen ingångna alliansen är dat. Dresden 29 oktober 1666. 

I Wien väckte traktaten en viss uppmärksamhet och knappast någon 
belåtenhet; kännedom härom torde medverkat till kurfurstens önskan 
att ändra punkt 12, hvarom i det föregående talats. Enligt bref (i 
okt. 1666) från svenska sändebudet i Wien Palbitzki skulle grefve Ru- 
dolf v. Sinzendorf resa till Halle för att få reda pä, hvad alliansen inne- 
höll,^ och Bjelke skref till kurfursten {13 okt.), att pater Rocca (med 
hvilken Palbitzki fört en del underhandlingar i Wien) sades med det 
första skola infinna sig i Dresden, antagligen i syfte att arbeta i strid 
mot det ingångna förbundet, hvadan Bjelke anhöll att af kurfursten 
blifva underrättad om hans proposition och förehafvande.* Det är an- 
tagligen på detta bref kurfursten 23 okt. svarar, då han i bref till Bjelke 
säger sig ännu ej vetat något om den person, hvarom denne skrifvit, 
men skulle han infinna sig och arbeta emot förbundets syften, skulle 
kurfursten nog veta bringa honom på andra tankar samt äfven låta 
Bjelke få kännedom om, hvad som förehades.^ Sina vänskapliga käns- 
lor för Sverige visade kurfursten ock däruti, att han ej såsom flera 
andra tyska stater lät sitt ombud (v. Strauch) uppträda mot Sveriges 



^ Bjelke till kurfursten, Hamburg 28 sept. 1666. H. A. 

" Bjelke till kurfursten, Hamburg 30 sept. Hertig August till kurfursten 12 okto- 
ber. H. A. 

Vid möte med kurfursten i Leipzig föreslogs af administratorn till resident i Sve- 
rige Siegfried Christoph. v. Bonn, och i bref till administratorn (dat. Dresden 29 aug.) 
säger sig kurfursten finna hans affärdande nödigt samt beder hertigen sända honom 
till Dresden för att få instruktion. H. A. 

^ Palbitzkis bref till regeringen i och 13 okt. 1666, riksarkivets Germanica (Cce- 
sareana). 

* Bjelkes bref om pater Rocca finnes inlagdt i ett bref från Bj. till kurfursten, 
Hamburg 13 okt., och äger samma datum som detta. H. A. 

^ Kurfurstens bref (23 okt ) är en kopia utan underskrift. H. A. 

— 19 — 



372 K. G. LUNDQVIST 



intressen i den bremiska affären, då denna nu behandlades på riksdagen 
i Regensburg. ^ 

Såsom vi förut anfört, ville den svenska regeringen genom denna 
allians dels skapa ett stöd för sin politik ifråga om staden Bremen, dels 
bilda en grundval för ett större evangeliskt förbund. Beträffande dessa 
planer vilja vi här anföra några uttalanden från den tidpunkt, då för- 
bundet kommit till stånd. I Paris vistades sedan våren 1666 Otto Vil- 
helm Königsmark såsom svensk ambassadör för att söka Frankrikes 
hjälp i företaget mot staden Bremen. I en audiens, som denne i slutet 
af augusti hade hos Ludvig XIV, fram.höll han, att fransk hjälp i Bre- 
miska affären nog ej skulle stöta protestanterna på grund af Sveriges 
förbund med det ansedda sachsiska huset, till hvilket nog flere stater 
skulle ansluta sig, och vid ett annat tillfälle, när franske utrikesministern 
Lionne uttryckte farhågor för att den bremiska affären torde drifva de 
protestantiska staterna till Österrike, anförde Königsmark Sachsens mot 
Sverige gynnsamma hållning på riksdagen i Regensburg.^ Skälen be- 
funnos emellertid ej tillräckligt starka för att förmå Frankrike till ett 
afvikande frän sina planer i fråga om Sverige. 

Beträffande den evangeliska alliansen upptog regeringen åter efter 
förbundets afslutande denna fråga och skref därom 16 okt. till VVrangel. 
Den sachsiska alliansen borde tjäna såsom grundval för det evangeliska 
väsendet och för fredens upprätthållande i riket. Den rhenska alliansen 
skulle visserligen syfta åt samma håll, men där hade man att räkna 
med olikhet i religion och däraf härflytande olika intressen, det katolska 
partiet var ock det starkaste och begagnade sig däraf för att i ett och 
annat skada de evangeliske. Ehuru nu regeringen visserligen ej gärna 
\ ille offentligen råda att uj)phäfva den rhenska alliansen, så ville den 
ej heller stort bemöda sig om dess förlängning.^ Wrangel trodde emel- 
lertid ej mycket på möjligheten af att åstadkomma en koalition af an- 



' Bjelke till kurfursten, Merscburg 21 scpt. //. A. 

' O. \V. Königsniarks bref till regeringen 31 aug. och j okt. 1666. 

^ Reger. till Wrangel 16 okt. 1666. A". A*. 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÄR 1 666 373 

tydd art och svarade den i nov. på regeringens bref. Denna samman- 
slutning vore nog ej att hoppas på; Kur-Sachsen läte spåra föga ifver 
för det evangeliska väsendet, Wurtemberg, Baden-Durlach och Darm- 
stadt vore för långt borta, och Liineburg visade just nu föga tillmötes- 
gående mot Sverige i bremiska kriget, trots det att furstarna dels själfva, 
dels genom sina ministrar gifvit så många försäkringar, att man slutligen 
ej visste, »hvem eller hvad man skulle tro.»^ 

Då Ludvig XIV efter Filip IV:s död angrep spanska Nederlän- 
derna 1667 och man i Tyskland hyste oro för krigets utbredning, sände 
kurfursten hertig Johan Adolf af Holstein-PIön till Sverige för att be- 
fästa det ingångna förbundet och utforska Sveriges politik i fråga om 
Frankrike. Hertig Johan Adolfs instruktion^ är dat. 29 juli 1667, och 
28 nov. 1667 antogos i Stockholm vissa tilläggsartiklar till 1666 års 
defensivallians. 



' PV. t. R. Habenhausen i nov. 1666. 

' Instruktion för hertig Johan Adolf, Dresden 29 juli 1667. H. A. 



Bilaga I. 
Sachsens projekt till allians. 

Wiewoll die Königl. M:t zu Schweden und Churfiirstl. Durchl, zu Sachsen 
etc. vermittelst des zu Miinster den 23 octob. anno 1648 geschlossenen und 
publicirten friedens sich schuldig erkennen, untereinander gutes verständnus 
zu pflegen, und allés das jenige zu beobachten, wozu solcher friedenschluss 
in den theil verbindet. Nachdem aber gleichwoll fiir itzo fast aller ohrten sehr 
gefährliche motus sich herfiirthun, so gar, das bereit im H. Reich ein nicht 
geringes feuer zu entspringen beginnet, alss haben höchstgemelte Königl. 
M:t zu Schweden und Churfiirstl. Durchl. zu Sachsen hochnötig ermessen, 
zu conservation des Heil. Reichs sicherheit und ruhestandes, zumahlen aber 
auch zu beybehaltung der im Reiche so theur erworbenen libertet und reli- 
gionsfreyheit sich folgender articuln untereinander festiglich und beständig 
zu vereinigen. 

I. 

Soll zwischen der Königl. M:t und Churfurstl. Durchl. eine wahre be- 
ständige gute freundschafft gestifftet seyn und versprechen S. Königl. M:t 
auff Königl. wohrt und glauben Ihrer Churfurstl. Durchl. und dero Chur- 
hauss, worunter dero freundlich geliebte herren gebriider mit begriffen, so 
denn alle andere Herzogen zu Sachsen, Altenburg; Gotha und Weymarischer 
lini, als welchen samt und sonders dero guten belieben nach in dieser alliance 
frey und vorstehet einzutreten, bey einhabenden respective Churland und 
leuthen, und dazu gehörigen compactaten, juribus, praeminentijs et dignita- 
tibus, auch allén rechten und gerechtigkeiten, gegen männiglich, welcher Sic 
samt öder sonders anzugreiffen, zu belästigen öder zu beschweren sich unter- 
stehen, wolte, beyzustehen, zu verthätigen und zu vertreten. 



Ebenfals verspricht Ihre Churfurstl. Durchl. zu Sachsen bey Churfiirstl. 
wohrt treu und glauben, das Sie mit und neben dero herren gebriidere und 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN AR 1 666 375 

allén andern herzogen des hochlöblichen hauses zu Sachsen, welche in diese 
biindnuss treten wollen, der Königl. M:t zu Schweden beyzustehen und zu 
helffen, fals dieselbe in ruhiger beherschung dero im Röm. Reich situirter 
und durch den Miinstrischen friedenschluss iiberkommenen provincien, her- 
zogthiimer und landen angefochten und turbiret werden solte. 

3- 

SoU die evangelische religion und deren libertet nach einhalt des frie- 
denschlusses allerseits auffrechts erhalten, und gegen alle machinationes und 
gewalt conjunctis viribus auffs kräfftigste geschutzet und nicht zugegeben 
werden, das dieselbe an einigen ohrte, wo das exercitium religionis in anno 
1624 im schwange gewesen, solle geendert, gekränket öder bekiimmert 
werden. 

4- 
Wolten die Königl. M:t zu Schweden und Churfiirstl. Durchl. zu Sach- 
sen bey allén rahtschlägen und desseinen, welche zu des H. Reichs teut- 
cher nation, auch Churfiirsten, Fursten und Stände rechten und freyheit 
anziehlen und gemeinet seyn, nach vermögen einander befodern und secun- 
diren. 

5- 
Die assistentz und wirkliche hiilffe verspricht die Königl. M:t zu Schwe- 
den an das Chur- und Fiirstl. haus Sachsen aufif bedurffenden nothfall, und 
Avere Sie dazu erfodert werden mit zwölfF tausend mann zu ross und fuss, 
weniger öder mehr, nach dem man sich jedesmahl vergleichen, und es der 
casus necessitatis erfodern wird, zu leisten und solche armee mit den ordinär 
sold zu unterhalten, wie im gleichen das Chur- und Fiirstl. hauss zu Sachsen 
unter der Direction und commando Churfiirstl. Durchl. der Königl. M:t zu 
Schweden mit sechs tausend mann zu ross und fuss hinwiederum auff den 
erforderungsfall zuzuziehen, und den ordentlichen sold aufif solche armee zu 
reichen sich verbindet. Die kriegsmaterialien aber an stiicken und ammu- 
nition, wie im gleichen die provision an vivres und fourage schaffet der 
jenige theil, welchem der zuzug beschiehet, doch stehet jedem theile frey seine 
armee mit einer leichten feldartollerie nach befindung zu versehen. 

6. 

Zu establirung und aufifrechter beobachtung dieses foederis soll ein 
absonderlich consilium status von wollafifectionirten vertrauten ministris zu 
deroselben niedergesetzet werden, und soll bey solchem consilio denen 
Churfiirstl. dreyen herren gebriidern einen Rath, wie im gleichen denen 
iibrigen fiirstl. hausern welche sich zu dieser bundnus begeben wollen, einen 
Raht beyzuordnen frey stehen, und sollen in diesem conseil alle vorkom- 

— 23 — 



376 K. G. LUNDQVIST 



mende affairen, welche so woll diese confoederation principaliter angehen, 
als auch andere dinge, so aufif Reichs- und Creyssversamlungen tractiret 
werden, und wobey man sich allerseits interessiret zu seyn erachten mag, 
beobachtet und deliberiret werden. 

7- 
Das directorium bey diesem consilio status soll unter der Königl. M:t 
7,u Schweden und Churf. Durchl. zu Sachsen per sessiones alterniren, wenn 
aber im felde eine action öder sonst der zuzug wirklich geschiehet, ver- 
bleibet der vorzug und directorium der Konigl. M:t zu Schweden, welche 
aber in allén sich dermassen gegen die Churfiirstl. Durchl. und deren Ge- 
neralitet comportiren und bezeigen werden, das deren vorschläge und kriegs- 
raison nicht verworffen, sondern beobachtet, und wegen des commando keine 
irrung öder saumnus entstehen möge. Was aber die direction bey dem 
Chur- und Fiirstl. hause Sachsen angehet, solches bleibet der Churfiirstl. 
Durchl. billig allein, doch das bey allén flirkommenden Avichtigen dingen 
fideliter communiciret, und der herren gebrddere und vettern raht und 
fiirschläge in gebiirende obacht gezogen werden. 

8. 

Diese confoederation soll auff sechs jahr von dato an der ratification 
verbindlich gehalten werden und keinem theil erlaubet seyn ohne des andern 
vorwissen und consens sich in anderwertigen tractat so diesem foederi 
zu wieder, einzulassen öder einseitig zu renuncyren. Nach verfiiessung der 
sechs jahre aber, stehet jedem theile frey diese bundnus zu continuiren, öder 
eine neue auffzurichten, öder sich auch deren gäntzlich zu begeben. 

9- 
Weil diese bundnus keinen andern zweg hat, als die befestigung des 
H. Reichs sicherheit, Munstrischen friedens, und handhabung der religion, 
so stehet nicht nur allén andern Evangelischen Chur- und Fursten, sondern 
auch zu mahlen der Königl. M:t zu Dennemark frey und bevor sich dieser 
alliance theilhafft zu machen. 

lO. 

Im fall auch Ihrer Churfiirstl. Durchl. zu Sachsen einige irrung mit 
andern Chur- und Fursten des Reichs iiberkommen wtirde, öder sonst etwas 
vorfiele, welches in dem Chur- und Fiirstl. hause zu Sachsen selbst in giite 
abzuhandeln, woUen Ihr Kon. M:t dero vermittelung jederzeit auffrecht und 
treulich anwenden, aufif das dieser bundnus keine hinderung entstehe, der- 
gleichen Churfiirstl. Durchl. zu thun erbietig ist, wenn Ihrer Königl. M:t 
etwas dergleichen zukommen solte. 

— 24 - 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1666 377 



Von diesem foedere haben die Churfiirstl. Durchl. zu Sachsen ausge- 
zogen die Rom. Keyserl. M:t, so länge dieselbe wieder die religion, Miln- 
strischen friedenschluss, und der Keyserl. capitulation nichts thätliches han- 
deln, wie imgleichen die Churfiirstl. vorein, und wenn die Königl. M:t zu 
Schweden mit andern potentaten ausserhalb Reichs einige fehde, so nicht 
occasione dieses foederis herriihret, iiberkommen werden. 

Alle vorgesetzte puncta sollen treulich, stet und fest in auffrechten 
glauben beobachtet "werden, und weil die Deputirte diesen tractat auff rati- 
fication geschlossen, lass wird versprochen von Königl. M:t zu Schweden 
und Churfiirstl. Durchl. zu Sachsen innerhalb zwey monaten dieselbe einzu- 
bringen und gegen einander auszuwechseln etc. 

Geschehen etc. 



Bilaga II. 
Den ratificerade alliansen mellan Sverige och Kur-Sachsen. 

Von Gottes gnaden, Wir Johann Georg der Änder, Hertzog zu Sachs- 
sen, Jiilich, Cleve und Bergk, des Heyligen Römischen Reichs Ertz-Mar- 
schalch und Churftirst, Landgraff in Thiiringen, Marggrafif zu Meissen, auch 
Ober- und NiederLaussiz, Burggraff zu Magdeburgk, Grafif zu der Margk 
und Ravensbergk, Herr zu Ravenstein etc. Thun kund und bekennen hier- 
mit, dass nachdem zwischen dem Durchleuchtigsten, Grossmächtigsten Fiir- 
sten, Herrn Carin, der Schweden Gothen und Wenden Könige und Erh- 
fiirsten, Grossfursten in Finnlandt, Herzogen zu Schonen, Ehisten, Liefflandt, 
Carelen, Brehmen, Vehrden, Stettin, Pommern, der Cassuben und Wenden, 
Fursten zu Riigen, Herrn iiber Ingermanlandt, und Wissmar, auch Pfalz- 
graffen beijm Rhein, Herzogen in Beijern etc. Unserm freundlich vielge- 
liebten Herrn Vetter und Uns gut befunden undt beliebet worden, zu auf- 
richtung eines nähern guten vertrauens, auch desto mehrern befestigung des 
auff dem Westphälischen Friedenschluss gegriindeten Ruhestandes im Rö- 
mischen Reich ein gewisses Foedus defeiisivum zu schliessen, und Wir zu 
dem ende den Hochwiirdigsten, Durchleuchtigen, Hochgebohrnen Fiirsten, 
Unsern freundlich vielgeliebten Bruder und Gevatter, Herrn Augustum, 
postulirten Administratorn des Primat: und ErzStiffts Magdeburgk, Herzogen 
zu Sachssen, Jiilich, Cleve und Bergk, Landgraffen in ThUringen, Marggraf- 
fen zu Meissen, auch Ober: und Nieder Laussiz, Graffen zu der Margk, 
Ravensbergk und Barby, Herm zu Ravenstein etc. mit gnugsamer VoUmacht 

_ 25 — 



378 K. G. LUNDQVIST 



und Plenipotenz versehen, dies heylsame "Wergk zu verrichten, Ihre Ld. 
auch mit Ihrer Königl. Maijt etc. Reiche Rath und Canzley Rath, dem 
Wohlgebohrnen, herrn Steno Bielken, Freyherrn zu Korpo, Herrn zu Gedde- 
holm, Gräsöen und Tanga, alss von hochgedachter Ihrer Königl. Mayt. etc. 
darzu bevollmächtigst, sich zusammen gethan, und bis zu Unserer ratifica- 
lion und genehmhaltung in nachfolgenden Articuln sich vergHchen: 

Zu wissen sey hiermit, Nachdem der Durchleuchtigste Grossmächtigste 
Fiirst und Herr, Herr Carohis, der Schweden, Gothen und Wenden König 
und Erbherr, Gross Fiirst in Finnlandt, Herzogk in Schonen, Ehesten, 
Liefflandt und Carelen, Brehmen, Vehrden, Stettin, Pommern, der Cassuben 
und Wenden, Fiirst zu Riigen, Herr in Ingermanlandt, und Wissmar, auch 
Pfalzgraff beym Rhein, Herzog in Ober- und Niederbeyern etc. Wie in- 
gleichen der Durchleuchtigste Fiirst und Herr, Herr Johann Georg der Än- 
der, Hertzogk zu Sachssen, des heyligen Römischen Reichs ErzMarschall 
und Churfiirst, Landgraff in Thiiringen, Marggraff zu Meissen, auch Ober- 
und Nieder Laussiz, Burggraff zu Magdeburgk etc. bey sich allerseits wohl- 
bedachtiglich betrachtet, welchergestalt durch Gottes verhängniiss sich aller 
ohrten, sowohl in-alss auserhalb dess Heil. Röm. Reiches, fast gefährliche 
motus ereignen, also dass bey solchen weit aussehenden conjuncturen, die 
höchste notturflft sein wolle, in zeiten zu vigiliren, und negst Gottes hiilff 
auff conservation und beybehaltung des im heyligen Reich so theuer er- 
worbenen Friedens, wie ingleichen zu maintenirung eines jedweden theils 
im Heijl. Reich habender Landen und competirenden gerechtsamkeiten, ver- 
mittelst aufFrichtung eines nähern Verständniisses, bedacht zu seyn, Alss 
haben höchstgemelte Königl. M:t zu Schweden, alss König unndt Principalis 
Compaciscens des Westphälischen Friedenss und Churf. Durchl. zu Sachssen 
etc. im nahmen des höchsten Gottes zu obigem Zweck, nach anleitung des 
Instrumenti Pacis, zu beobachtung fried und ruhe, auch conservation einem 
jeden theile inn dem Miinsterischem Friedenschluss zugeeigneter, und sonst 
wohl gegriindeter Rechten, zumaln aber auch zu beybehaltung der im Reich 
so theuer erworbenen Religions freijheit, ohne jemandes nachlheil, offension 
eder praejuditz, sich folgender Articul unter einander festiglich und bestän- 
dig vereiniget und verglichen. 



Soll zwischen Ihrer Königl. Mayt etc. und Churf. Durchl. eine wahre, 
beständige, gute freundtschafft gestififtet sein, und versprechen S:e Königl. 
Mayt etc. auff Königl. Wort und glauben, Ihrer Churf. Durchl. und dero 
Churhause, worunter dero freundtlich gelicbte herren Gebriiderc mit begrif- 
fen, sodann alle andere Hertzoge zu Sachssen, Altenburgk-Goth und Weij- 
marischcr Linien, alss welchen sambt und sonders, wann Sie bey der Kö- 
nigl. Mayt etc. zu Schweden, und Churf Durchl. zu Sachssen, alss Capiti 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 379 

Familiae gebiihrende ansuchung werden gethan haben, dero guten belieben 
nach in diese Alliance einzutreten, frey und vor stehet, bey einhabenden 
respective Chur- und Furstenthiimern, Land und Leuten, Compactaten Juri- 
bus prseeminentijs et dignitatibus, auch allén anderen Rechten undt gerech- 
tigkeiten, gegen männiglich, so Sie sambt öder sonders anzugreiffen, zu be- 
lastigen öder zu beschweren sich unterstehen wolte, beyzustehen, zu ver- 
teihdigen undt zu vertreten, auch dem Chur- undt Fiirstl. hause zu erlangung 
habender Rechtlichen prsetentionen und anwarttungen auffrecht zu verhelffen, 
jedoch wird die Jiilichische Sach hierunter änders nicht verstanden, alss 
dass dieselbe nach ausweisung des Instrument! Pacis amicabiliter tractiret werde. 



Ebenfalls verspricht Ihre Churfurstl. Durchl. zu Sachssen etc. bey Chur- 
furstl. Wort Treu undt glauben, mit und neben dero Herren Gebrudern und 
allén anderen Herzogen zu Sachssen, welche in diese Biindniiss tretten wol- 
len, der Königl. Mayt etc. beyzustehen und zu helffen, falls dieselbe in 
ruhiger beherrschung dero im Röm. Reich situirter und nach anweisung des 
Miinsterischen Frieden schlusses iiberkommener Provincien, Hertzogthumer 
und Landen, und deren Rechten undt gerechtigkeitten, angefochten und 
turbiret werden solten. 

3- 

Soll die Ewangelische Religion nach inhalt des Friedenschlusses in der 
Königl. Mayt etc. zu Schweden, S:r Chur- undt FUrstl. Durchl. zu Sachssen 
Landen, und derer hiernegst diesem Foederi zutrettenden, im Heil. Reich 
habenden und zustehenden Provincien, allerseits auffrecht erhållen, und ge- 
gen alle machinationes und gewalt, conjunctis viribus auffs kräfftigste ge- 
schuzet werden. 

4- 
Wollen die Königl. Mayt etc. zu Schweden und Churf. Durchl. zu 
Sachssen etc. bey allén Rathschlägen und Desseigni, welche zu des Heil. 
Reichs Teuzscher nation, auch Chur-Fiirsten und Stände Rechten und Frei- 
heit anzielen und gemeinet sein, nach vermögen einander befördern und 
secondiren. 

5- 
Die Assistenz undt wurckliche Hiilffe verspricht die Königl. M:t zu 
Schweden an das Chur- undt Fiirstl. Hauss zu Sachssen auff bediirffenden 
nothfall, und wann Sie darzu bey Zeiten erfordert werden, mit Drey Tau- 
sent zu Ross und Fuss zu leisten, und solche Armee mit dem ordinär Soldt 
zu unterhalten, Wie ingleichen das Chur- und Fiirstl. Hauss zu Sachssen 
ingesambt unter der Direction und Commando S:r Churf. Durchl. der Kö- 



380 K. G. LUNDQVIST 



nigl. Mayt etc. zu Schweden mit Drey Tausent Man zu Ross undt Fuss 
hinwiederumb auff den Erforderungsfall zuzuziehen, und den ordentlichen 
Soldt auff solche Armee zureichen, sich verbindet, doch soll diese hinc inde 
gesetzte hulffe auff zutragende fälle ergrössert, und sich desswegen nach 
beschaffenheit der zeiten jedesmahl verglichen werden, auch jeder theil 
schuldig seijn, auff beschehene nachricht mit solcher hulffe nicht zu säumen, 
sondern parat zu seijn, Die Kriegesmaterialien aber an Stucken und ammu- 
nition, wie ingleichen die provision und fourage schaffet derjenige theil, 
welchem der Zuzug geschiehet, doch stehet jedem theile frey, Seine Armee 
mit einer leichten Feldtartiglerie nach befinden zuversehen. 

6. 
Bey der Armade im felde behält die Königl. Mayt etc. zu Schweden 
die Direction, doch der gestalt, dass mit der ChurSächssischen Generalität 
allas getreulich communiciret, und deren vorschläge und gut befinden nicht 
verworffen, auch von der Königl. Mayt etc. zu Schweden, was im Krieges 
Rath der gewonheit nach beschlossen worden, dergestalt dirigiret werden 
solle, wie es die Krieges raison allemahl erfordern wirdt, wofern aber die 
Churf. Durchl. zu Sachssen, öder aber auff dero bewilligung Herrn Herzogs 
Augusti zu Sachssen Fiirstl. Durchl. auff eine Zeit zu felde seijn wolten. So 
bleibet deroselben die praecedenz im KriegzRath und fiirfallender action, 
also dass von deroselben das Wortt gegeben und alles mit vorwissen und 
genehmbhaltung der Schwedischen Generalität gedirigiret wirdt. 

7- 
Das KriegesRecht bleibet jedem theil å part, und wird jedwedere Ge- 
neralität die bestraffung und execution der excessen frey gelassen, wofern 
aber ein hoher Officirer etwas delinquiren wiirde, wann beijde Armeen con- 
jungiret im felde stehen, So soll desswegen generalkriegsRecht gehalten, 
und die execution communi nomine voUstrecket werden. 



Solte Ihre Königl. Mayt etc. mit Ihrer Churf. Durchl. und Alliirten 
Force gezwungen werden, offencive zu gehen, und der höchste Gott die 
Waffen dem wunsch nach segnen wurde, dass die Armee in Feindes Land 
einzuquartiren. So sollen die Quartiren aller orthen nach proportion der 
hulffe eingetheilet und genossen werden. 

9- 
Diese Confoederation soll auff Zehen Jahr von dato an verbiindlich 
gehalten werden, und keinem theile inzwischen erlaubet seijn, ohne des 
andern vorwissen und Consens sich in anderweitigem tractat, so diesem 

— 28 — 



SVERIGES FÖRBUND MED KUR-SACHSEN ÅR 1 666 38 1 

Foederi zuwieder einzulassen, Nach verfliessung der zehen Jahr aber stehet 
jedem theile frey, diese Biindniis zu continuiren, öder eine neue auffzurich- 
ten, öder auch davon sich gänzlich zu begeben, jedoch dass der jenige 
theil, so bey verfliessung der Jahre renunciren will, solches dem andern 
theil Ein halb Jahr zuvor notificire. 



Weil diese Biindniiss keinen andern Zwegk hat, alss die befestigung des 
heil. Reichs sicherheit, Westphälischen Friedens und Handthabung der Re- 
ligion, So stehet allén anderen Chur- und Fursten im Römischen Reich frey 
und bevor, sich dieser Alliance theilhafftig zu machen, jedoch dass von 
Ihnen bey Ihrer Königl. Mayt etc. zu Schweden und Churf. Durchl. zu 
Sachssen desswegen zeitige und gebiihrende anmeldung beschehe, auch sich 
der Hiilffe und andern conditionen, welche mit diesem Foedere beysammen 
stehen können gemäss bezeiget werde. 



II. 

Im fall auch Ihre Churf. Durchl, zu Sachssen einige irrung mit ande- 
ren Chur- und Fursten des Reichs iiberkommen wiirden, öder sonsten etwas 
vorfiele, welches in dem Chur- und Fiirstl. Hause zu Sachssen selbst in 
giite abzuhandeln, Wollen Ihre Königl. Mayt etc. dero Vermittelung jeder- 
zeit auffrecht und treulich anwenden, aufif dass dieser Biindniiss keine Hin- 
derniis entstehe, dergleichen Churf. Durchl. zu thun erböthig ist, wann Ihrer 
Königl. Mayt etc. etwas dergleichen zukommen solten. 



12. 

Es haben ingleichen S:r Churf, Durchl. zu Sachssen hiermit vorbehalten, 
dass Sie, so viel die voranbedeutete wiirckliche Hiilffe betrifift, nicht gebun- 
den seijn wollen, wann die Königl, Mayt etc. zu Schweden mit anderen 
Potentaten auserhalb Reichs einige Fehde iiberkommen wUrden. Alle vor- 
gesetzte Puncta sollen treulich, stet und fest in aufifrechten glauben beobach- 
tet werden, und weiln dieser Tractat von Ihrer Königl. Mayt etc. zu Schwe- 
den und Churf, Durchl, zu Sachssen hierzu geordneten Bevollmächtigten 
auff ratification geschlossen, alss soll dieselbe innerhalb dreijen Monaten 
eingebracht, und gegen einander ausgewechsselt werden, Geschehen zu 
Hälla den Sechsten Julii Anno 1666. 

Von wegen Ihrer Königl. Mayt etc. Von wegen Ihrer 

meines gnädigsten Königs und Herrn Ld. des Herrn Churfiirstens 

Sten Bielke Augustus 

L. s. L. s. 

— 29 — 



382 K. G. LUNDQVIST 



Diesem nach nun haben Wir hiermit und in krafft dieses obgedachte 
zwischen Ihrer Königl. Mayt etc. und Uns geschlossene Verbiindnus, so wie 
dasselbe in allén seinen Articuln und Clausulen von wortt zu wortt lautet 
und obbeschrieben, in bester form ratificiren, genehmb halten und appro- 
biren wollen, Darbeneben vor Uns und Unsere Successoren gelobend und 
versprechend, dass Wir demselben allerdings und aufF guten glauben nach- 
kommen, und geleben, auch alle dasjenige zu thun und zu leisten pflichtig 
sein wollen, worzu Wir in krafft desselben verbunden, Uhrkundlich haben 
Wir diese ratification eigenhändig unterschrieben und Unser Chur Secret 
wissentlich däran hangen lassen, So geschehen und geben zu Dressden am 
29 Octobris des Ein Tausent, Sechs Hundert, und Sechs und Sechzigsten 
Jahres. 

Johann Georg Churfiirst. 



Ludvig XIV:s bref af den 20 mars 1676 till Marquis 

de Feuquiéres. 

Af Otto Varenius. 

Den tid, som förflöt mellan det första egentliga angreppet på råds- 
aristokratien år 1675 under kröningsriksdagen i Uppsala och dennas slut- 
liga störtande år 1680, är en brytningsperiod, fylld af allehanda rykten 
och hvarandra korsande intriger, hvilka utvisa, hurusom de kämpande 
partierna sökte i förkänsla af en stundande kraftmätning begagna alla 
tillfällen, som bjödos, till att genom manövrar af olika slag befästa sina 
egna och undergräfva motståndarens positioner. 

Ett af gammalt uppmärksammadt ehuru hittills icke närmare belyst 
moment i detta dunkla virrvarr bildar den episod,^ hvars sakliga under- 
lag utgöres af innehållet i ett uppsnappadt och det svenska rådet på 
egendomliga vägar tillhandakommet bref från Ludvig XIV till Frank- 
rikes sändebud i Sverige, Isac de Pas, Marquis de Feuquiéres. Själfva 
upptäckten däraf skedde på följande sätt. 

Måndagen den 20 november 1676 erhöll biskopen i Linköping, Jo- 
hannes Elai Terserus, därstädes ett besök af två personer, af hvilka den 



' Det densamma rörande materialet finnes till största delen i riksarkivet, Ada 
Jiistorica till Karl XI:s tid, den afdelning, som rubricerats Rättegångar och tvister, och 
den som innehåller rådets bref till K. M. För den del af konflikten, som afspelas inför 
Svea hofrätt, utgör dennas i riksarkivet förvarade handlingar hufvudkällan. Spridda bi- 
drag ha hämtats äfven från en del andra håll, på sätt källhänvisningarna i noterna när- 
mare angifva. Den näst riksarkivet betvdelsefullaste fyndorten är en i Uppsala univer- 
sitetsbiblioteks handskriftsamling befinthg foliovolym signerad ^j^^y //, förut tillhörande 
Falkenbergska arkivet på Brokind och där signerad fol. n:o 9. Om dess innehåll se 
katalogen i Histor. handl. Ill, 394. — Slutligen må med hänsyn till de upplysningar, 
som vunnits ur Feuquiéres' i franska utrikesministeriets arkiv befintliga brefväxling, hän- 
visas till den redogörelse för denna källa, som finnes intagen i mitt arbete: Räfsten 
med Karl XI. s förmyndarstyrelse II, s. X. 



>84 OTTO VARENIUS 



ene, en borgare från Eksjö, till honom öfverlämnade tre brefpaket, som 
han uppgaf sig hafva för vidare befordran emottagit af en »fogde vid 
gränsen». Då biskopen frågade, hvilkens fogde, svarade budbäraren, att 
han icke visste det. ^ Af paketerna var ett adresseradt till Terserus, 
det andra till borgmästaren i Stockholm, Olaus Thegner, det tredje till 
samma stads postmästare. Biskopen bröt den försändelse, som var ställd 
till honom, hvarvid den befanns innehålla dels en kopia af ett på franska 
skrifvet aktstycke, stiliseradt som ett bref från Ludvig XIV till hans 
sändebud i Sverige, Marquis de Feuquiéres, dels en omslagsskrifvelse, 
i hvilken den anonyme författaren uppmanade adressaten till vaksamhet 
i anledning af de för fäderneslandet farliga planer, som på detta sätt 
bragtes till hans kännedom. ^ 

Terseri första och enligt hans egen uppgift omedelbart vidtagna åt- 
gärd var att nedskrifva ett bref till landshöfdingen i länet, riksrådet 
Gustaf Kurk, hvari han, med bifogande af handlingarna i fråga, redo- 
gjorde för, huru de kommit i hans händer. Men innan han skickade af 
denna sin försändelse, ansåg han sig böra äfven sätta sig i förbindelse 
med postmästaren i Linköping. Det till dennes kollega i Stockholm 
ställda brefvet föreföll honom nämligen på goda grunder lika misstänkt 
som det, han själf erhållit, då stilen på kuvertet var densamma. Han 
gick därföre med det till posthuset, hvarest det blef öppnadt och be- 
fanns innehålla samma slags försändelser, ställda till riksråden Sten 
Bjelke, Knut Kurk, Clas Rålamb, Nils Brahe och Johan Gyllenstierna. 

Nu föranstaltade han om ett förhör i landskansliet med de båda 
personer, som i och för paketernas öfverlämnande besökt honom. Den 
egentlige budbäraren gjorde visserligen svårigheter, men därå fästes 
intet afseende. Förhöret ägde rum och leddes i landshöfdingens från- 
varo af landsbokhållaren Samuel Franc. ^ Intet af vikt blef emellertid 



' Så enligt Terseri egen uppgift i rådet i januari 1677. Jfr f. ö. ss. 20, 23 i det 
följande. 

' Man borde »obstare principiis». Jfr bil. 3. 

' Broder till hofrådet Sven Franc — om hvilken se Varenius, Räfsten ined Karl 
X I :s förmyndarstyrelse II, 7 — och stamfader för den gren af släkten, som ännu lefver kvar. 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1 676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 385 

utrönt, och då postmästaren förklarade sig personligen känna de båda 
förhörda, blefvo de på hans borgen lössläppta. -^ 

Emellertid afgick Terseri bref till Kurk. Denne delade på akt- 
styckena så, att de till Johan Gyllenstierna, Terserus och Thegner ställda 
brefven sändes till den förstnämnde för att bevaras i kansliet hos ko- 
nungen; de öfriga ^ åter skickade han jämte eget bref i ämnet^ till 
rådet i Stockholm. ■* 

I rådet blef uppståndelsen stor. Det är ju möjligt, att myndighe- 
terna i Östergötland blifvit lika bestörta öfver brefvens innehåll, men 
hvarken Terseri eller Kurks skrifvelser utsäga något därom. De be- 
gränsa sig till de verba formalia, som berätta, hvad som händt, och hvad 
i saken åtgjorts. De i Stockholm varande rådsherrarnas känslor kan 
man däremot se afspeglade i ett par till eftervärldens kännedom beva- 
rade aktstycken af mera privat och förtrolig natur. Samma dag, som 
försändelsen ankom från Kurk, d. 29 no v., skref sålunda Gustaf Adolf 
De la Gardie ^ ett bref till sin fader rikskanslern, hvari han, med bifo- 
gande af handlingarna i afskrift, i lifliga ordalag beskärmade sig öfver 
de svåra tider, i hvilka man på detta sätt blifvit försatt. ^ Han läm- 
nade därhän, huruvida det fransyska brefvet var en förfalskares produkt 
eller ett äkta, som uppsnappats, men i hvarje fall var han öfvertygad 



^ Det arkivaliska underlaget för nu i texten lämnade framställning återfinnes i 
Terseri bref till Kurk af '"/u 1676 (kopia i Uppsala univ. bibi. E 5^5, h) och i rådets 
skrifvelse till K. M. af ^Vi 1677 (orig. i Ada hist., Rådets bref till K. M.) med där- 
till fogadt extrakt ur ett rådsprotokoll, som visserligen i sin extraherade form är odate- 
radt, ej heller återfinnes i den bevarade protokollsserien, men af skäl, som finnas an- 
förda s. 20 not 5, kan hänföras till d. 18 jan. 

- Således äfven Terseri bref till honom själf. 

' Kurks skrifvelse, dat. Allonö den 26 nov. 1676, finns i afskrift i Upps. univ. bibi. 
E 545 h. 

* Sannohkt har äfven remissen till Johan Gyllenstierna åtföljts af ett bref från 
Kurk, men något arkivaliskt spår däraf har icke kunnat uppdrifvas. 

* Denne synes, af uppgifterna i hans bref att döma, såsom kansliråd hafva i första 
hand emottagit den Kurkska försändelsen till rådet och dragit försorg om att de däri 
inneslutna brefven blefvo sina adressater tillstälda, försåvidt de voro i staden. Detta 
var fallet med Nils Brahe, Clas Rålamb och Sten Bjelke men däremot icke med 
Knut Kurk. 

" »O Bone Deus, in quae nos reservasti tempora!» Egenhändig originalskrifvelse 
i UJ)ps. U7iiv. bibi. E 54.5 h. 

Hist. Stud. — 3 — 25 



386 OTTO VARENIUS 



om, att det hela måste uppfattas som ett resultat af en illviljares anstiftan. 
Och att rådet måste upptaga frågan till behandling, höll han för otvifvel- 
aktigt. I samma anda skref en af adressaterna, Nils Brahe, ^ några 
dagar senare, den 6 december, till sin farbroder riksdrotsen, gamle grefve 
Per, hvilken då för tiden vistades i Göteborg på den grund, att riksens 
ständer blifvit inkallade till möte där. Nils Brahe betecknade sålunda 
i en kort men kraftig sats upphofsmannen till »sådana skälmstycken > 
som »en bof» och meddelade därefter, att rådet tillsändt konungen en 
»uti mycket vackra terminis» affattad skrifvelse i ämnet. 

Hvad innehöll då detta fransyska bref, ^ som åstadkom en sådan 
fruktan och förbittring? Att döma af det sätt, hvarpå dessa rådsher- 
rarnas känsloyttringar och i samband därmed stående åtgöranden blifvit 
uppfattade och utlagda i den öfversiktliga historiska litteraturen, väntar 
man att här finna en fuUfärdig plan till enväldets genomförande och 
rådsaristokratiens krossande, jämförlig med den, som fyra år senare, med 
bättre bevarande af hemligheten, verkligen gick af stapeln och förde till 
målet. ^ Bekräftar eller jäfvar aktstycket själft en sådan tolkning af sitt 
innehåll.^ Och vidare, är det att anse som äkta eller som understucket? 

Båda dessa frågor ha det gemensamt, att de för sitt rätta besva- 
rande kräfva en undersökning af hithörande franskt arkivmaterial. Förr 
än detta bref blifvit insatt i sitt sammanhang med den diplomatiska 
skriftväxlingskedja, hvarur det framträdde som en utbruten länk, kan 



' Egenhändig originalskrifvelse i SkoklosteisaDiIingcn, fol. n:o 14 afd. II. 

" Upps. univ. bibi. E 34^ h, fol. 699; kopia. 

=* Fryxell förser (XVI, 118 ff.) det kapitel, som behandlar denna angelägenhet, 
med den braskande rubriken: »Konungens med Frankrike förehafda envåldsplaner blifva 
röjda», och själfva redogörelsen går i samma stil. Enligt F. skulle sålunda af ifrågavarande 
bref framgå, att »Karl låtit med bestämda ord för Feuquieres tillkännagifva sin afsikt 
att taga cnvåldsmakten och nedsätta rådet, och att franska konungen gillade och gyn- 
nade förslaget», och från denna sin utgångspunkt leder han sig efter åtskilligt tal om 
källornas osäkerhet fram till följande påstående: »att Karl redan nu ocii på fullt allvar 
ämnade vid lägligt tillfälle taga enväldet är säkert.» Troligt, ehuru icke med säkra 
grunder bevisligt, anser han vidare vara, »att hösten 1676 var den för en sådan 
statshvälfning först tillämnade tidpunkten». — Försiktigare uttrycker sig Cari.sok, 
men hans framställning (II, 507, $25) präglas dock i det stora hela af samma uppfattning 
som den, för hvilken Fryxell gjort sig till tolk, om han än undviker att sätta 1676 års riks- 
dag i sådant samband med det fransyska brefvcts upptäckt och innehåll, som Fryxell gjort. 

— 4 — 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 387 

hvarken dess äkthet eller dess innebörd med någon säkerhet bedömas. 
Det förstnämnda spörsmålet är jämförelsevis lätt att utreda. Det be- 
höfs föga mer än en flyktig blick på den del af Feuquiéres' korrespon- 
dens, hvarå ifrågavarande skrifvelse är afsedd att utgöra ett svar, för 
att man skall inse, att till grund för densamma ligger ett autentiskt 
original, själfva det till våra dagar bevarade aktstycket må sedan vara 
afskrift i hur många led som helst. Feuquiéres brukade nämligen vid 
afifattandet af sina rapporter hem ibland använda dagboksformen, upp- 
sätta en dag för dag fortlöpande »journal», som han kallade det. Nu 
inleder Ludvig XIV sitt bref med ett erkännande af, att han emottagit 
just en sådan journal, och han uttalar därjämte sitt gillande af detta 
redogörelsesätt. Men icke nog därmed. Han angifver äfven den tid- 
rymd — från den 13 till den 19 februari (n. st.) — journalen omfattar. 
Och faktiskt innesluter Feuquiéres korrespondens en journal med denna 
tidsbegränsning ^ 

Till detta mera formella kriterium på brefvets äkthet kan vidare 
läggas det minst lika viktiga reella, som framgår däraf, att öfverens- 
stämmelsen i innehåll mellan Feuquiéres' journal och brefvet af den 20 
mars är så påtaglig, att ingen kan tänkas ha skrifvit det senare utan 
tillgång till den förra. Och då Feuquiéres' depesch ostridigt kommit 
riktigt fram till sin bestämmelseort, torde möjligheten, att här skulle 
föreligga en förfalskning af svaret därå, få anses utesluten. 

Att i alla detaljer påvisa denna öfverensstämmelse skulle leda för 
långt och är äfven obehöfligt, då en jämförelse emellan de båda do- 
kumenten^ begränsad till de delar däraf, som direkt hänföra sig till här 



^ Den börjar med öfverskriften journal du jeudi 12 fevrier 1676, och den sista 
anteckning därur, som mina excerpter innehålla, bär datum du mardi 18 fevrier. Nästa 
utdrag är ur en »memoire» af ^"^/a. I Lettres médites des FEuauiÉRES (III, 403 ft'.) är 
ett utdrag ur samma journal tryckt, men i en mycket otillfredsställande form. Det 
hela återgifves nämligen så, som om det vore en enda sammanhängande framställning, 
ehuru på flera ställen stora stycken af originalets text äro utelämnade utan någon som 
helst typografisk markering af luckorna. För att underlätta en jämförelse mellan ifråga- 
varande parti af journalen och konung Ludvigs bref aftryckes det förra som bil. i, det 
senare som bil. 2. 



388 OTTO VARENIUS 



behandlade ämne, lämnar fullt tillräckliga beläggställen för nyss an- 
förda sats. Feuquiéres skrifver sålunda under den 13 februari, att Lind- 
sköld gifvit honom en med hans egen redan förut fattade tanke sam- 
manfallande framställning af det styrelsesätt, som Karl XI hade för af- 
sikt att upprätta. Han tänkte icke bry sig allt för mycket om partierna 
utan trodde, att han lättare skulle kunna upprätta sin myndighet, om 
han gent emot dem iakttoge en reserverad hållning och höUe såväl de 
ena som de andra på afstånd/ Feuquiéres finner företaget vågadt i 
betraktande af konungens ungdom men å andra sidan betingadt af nöd- 
vändigheten att komma ur den anarki, till hvilken han sedan tre år var 
vittne. Han hade under sådana omständigheter icke sagt något, som 
vore ägnadt att afhålla Lindsköld från ett tillstyrkande af konungens 
envåldsplaner, utan tvärtom uppmuntrat honom, dock med bifogande af 
några goda råd. Han borde sålunda hålla planen väl dold och låta sig 
uppfordras till dess verkställande af undersåtarna. För att undvika miss- 
nöje borde man låta dem komma till orda, som hade rätt därtill, men 
framför allt skulle konungen i småsaker göra sig åtlydd utan invänd- 
ning, ty de största ting uträttades just med små medel. Och framför 
allt hade han med hänvisande till rikets farliga belägenhet påyrkat ett 
begagnande af den dåvarande konjunkturen.^ I Lindsköld ser Feuquiéres 
en uppåtgående stjärna, om hvars vänskap han måste lägga sig vinn. 
Han vore visserligen ej säker på dennes franska sympatier men hade 
intet val och trodde f. ö., att Lindsköld i hvarje fall skulle blifva fransk- 
vänlig, ty med den begåfning, som han syntes äga, måste han inse, att 
detta utgjorde bästa medlet att vinna hans herres bevågenhet. 

Dessa Feuquiéres' meddelanden besvaras nu i skrifvelsen af d. 20 mars 
{n. st.) på följande sätt. Konung Ludvig ansåg desamma förtjäna det 
största afseende. Han fann sålunda, att styrelsesättet i Sverige vore 



' Med partierna (divisions) menas tvdligcn de sinsemellan kämpande rådspartierna; 
de skulle utestängas från det kungliga förtroendet. Den underförstådda konsekvensen 
är tydligen den, att detta i stället skulle tillfalla Lindsköld och konserter inom sekrete- 
rarverlden. 

' Ur samma journal har Carlson gjort sitt II, 475 befintliga utdrag. 

— 6 — 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1 676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 389 

på väg att taga en annan form, att konungen lämnade sitt hufvudsak- 
liga förtroende åt de hans person omgifvande sekreterarna, undandra- 
gande detsamma från dem, som förut varit i besittning däraf, och att 
han föresatte sig att regera med en absolut och af rådet oberoende 
myndighet, men framförallt, att han vore i hög grad fästad vid allian- 
sen med Frankrike. Efter att i korthet ha ägnat Karl XI:s ifver sitt 
beröm uttryckte Ludvig XIV sitt gillande af hans plan att göra sig till 
envåldsherre (maitre absolu) öfver sitt rikes ledning, som hittils delats 
med alla rådsherrar, som funnes i Sverige. Han ville därvid uttala alle- 
nast den önskan, att Karl XI, när han begränsade sitt förtroende till ett 
fåtal personer, dock alltjämt bibehölle rikskanslern i åtnjutande af det- 
samma. Han föranleddes härtill af sin goda tanke om De la Gardies både 
förmåga och nit för Frankrikes sak. Men på samma gång inskärpte 
han Feuquiéres' plikt att ställa sig väl med sekreterarna och framför allt 
med Lindsköld. 

Huru böra nu dessa konung Ludvigs uttalanden förstås.?' Pressar 
man ordalagen, kunna de ju onekligen synas — åtminstone vid första 
ögonkastet — gifva ett visst stöd åt Fryxells teori om redan nu före- 
liggande statshvälfningsplaner. Och i dennes antagande, att meningen 
varit att låta det bryta löst på det till Göteborg under hösten 1676 
församlade allmänna riksmötet, men att upptäckten af Ludvig XIV:s 
bref dragit ett streck öfver denna beräkning, ligger rent kronologiskt 
sedt ingen orimlighet. Remissen från Gustaf Kurk till den hos konun- 
gen sig uppehållande Johan Gyllenstierna kan, enligt hvad ofvan visats,^ 
icke ha afgått senare än den 26 nov. och bör således ha kommit fram 
i tillräckligt god tid för att kunna framkalla planens uppgifvande för till- 
fället och den bekanta strax efter slaget vid Lund gifna befallningen 
till de i Göteborg församlade ständerna att åtskiljas. 

En annan fråga är, huruvida detta möjliga kausalsammanhang också 
förelegat i verkligheten. Det synes just icke sannolikt, att Karl XI, om 
han redan nu velat genomföra en statshvälfning, skulle, sedan hans per- 

* Se sid. 3 not 3. 

— 7 — 



390 OTTO VAREMUS 



sonliga auktoritet så väsentligt ökats genom segern vid Lund, låtit 
genom upptäckten af det fransyska brefvet afskräcka sig från att full- 
följa sin plan. Dessutom hölls ju riksdagen i Göteborg fjärran från 
hufvudstaden, där rådets flertal vistades. Vida rimligare förefaller i 
stället hans handlingssätt, om man utgår ifrån, att han aldrig haft för 
afsikt att med ett revolutionärt äfventyr öka de risker och svårigheter, 
som det hans rikes yttersta krafter spännande kriget redan medfört, och 
om man godtager det skäl, han själf angifvit för riksdagsupplösningen, 
nämligen behofvet af hans personliga närvaro på krigsskådeplatsen med 
däraf följande hinder för honom att deltaga i ständernas arbete. ^ Slut- 
ligen kan mot Fryxells uppskofstes anmärkas, att dess osannolikhet ökas, 
om den sammanställes med det faktum, att 1680 års riksdag icke var 
den första Karl XI höll efter upplösningsdekretet af år 1676. 1678 
mötte han sitt rikes ständer i Halmstad, och om han redan före slaget 
vid Lund kunde umgås med sådana planer, som Fryxell tillskrifver 
honom, hvarför lät han det icke bryta löst nu, då redskapet var till 
hands och han själf efter tvenne års segerrika fälttåg satt säker i riks- 
styrelsens sadel? Tyder icke detta pä, att Karl XI tänkt sig hela saken 
annorlunda, än Fryxell vill göra troligt? 

Hvad hittills lämnats är emellertid blott en negativ kritik på grund- 
valen af Fryxells egna premisser. Det fransyska brefvet kvarstår lika 
ofbrklaradt som förut. För att vinna ett positivt resultat måste man 



• Den sannolikaste förklaringen till att denna 1676 års riksdag blifvit inkallad är 
väl den, att konungen önskade hafva ständerna till hands för att at dem eriiålla ytter- 
ligare bevillning af manskap och medel, därest hvad han redan förfogade öfver skulle, 
t. ex. i fall af nederlag, visa sig otillräckligt. Kom så segern vid Lund, och därmed 
upphäfdes för tillfället behofvet af ständernas medverkan i berörda hänseende eller 
blef åtminstone icke så trängande, som det skulle varit i händelse af en motsatt utgång 
af slaget. Karl XI kunde fortfarande låta de rent militära bestyren träda i förgrunden. 
Fryxell söker visserligen (XVI, 117) med stöd af en af Nils Brahe uttalad misstanke 
jföra troligt, att ett misslyckande af det skånska fälttåget skulle användts till att fram- 
tvinga adelns underkastelse under en statshvälfning, men nederlaget på det ena området 
torde knappast ha underlättat segern på det andra, och omsorgen om rikets försvar 
hade säkerligen fått gå före den om dess författningsform och sociala gestaltning. Nils 
Hrahes ord behöfva icke anses utvisa något annat än de farhågor, som hystes i den 
skuggrädda rådskretsen. 

- 8 — 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 39I 

söka bedöma frågan mer förutsättningslöst än Fryxell. Han går tyd- 
ligen ut från 1680 års statshvälfning, söker efter dess förberedelser och 
finner då i planerna från 1676 en antecipation däraf Detta sätt att 
läsa historien baklänges leder emellertid lätt till ett förbiseende af den 
förändring i miljö, som en fråga genom tidens utveckling kan ha under- 
kastats. Med andra ord, äfven om mellan de planer, som uppgjordes 1676, 
och dem, som genomfördes 1680, en viss likhet i allmän tendens och sam- 
tida rubricering kan spåras, är det alls icke säkert, att de voro till sin 
omfattning och natur identiska. 

1680, efter vunnen fred, var rikets konsolidering genom ordnande 
af dess förvaltning och — framför allt — dess drätsel hufvuduppgiften. 
Karl XI:s statshvälfning — om man nu skall använda detta ord — har 
därföre en öfvervägande statsfinansiell och socialekonomisk prägel, och 
den politiska maktförskjutningen framträder mera som något sekundärt, 
som en följd af den förändring i ställning, adeln undergick, då den, efter 
att hafva beröfvats det finansiella underlaget för sin forna själfständighet, 
förvandlades från en kring kollegier och råd grupperad jordadel till en 
af konungen helt och hållet beroende ämbets- och tjänsteadel. 

Förbinder man åter med begreppet statshvälfning ett brytande af 
författningsutvecklingens rättsliga kontinuitet och en därigenom åstad- 
kommen omgestaltning af ett genom positiv lag bestämdt författnings- 
innehåll, kan det verkligen vara fråga om, huruvida och i hvad mån 
besluten på 1680 års riksdag förtjäna en dylik benämning. Den enda 
punkt, som möjligen skulle kunna anses böra så karakteriseras, vore 
den, som rörde konungadömets och rådets inbördes förhållande, ^ men 



^ För den händelse att man skulle vilja i det formliga proklamerandet af konungens 
oansvarighet finna ännu etc exempel härpå, må framhållas, att denna princip framträder 
i motsatsförhållande snarare till äldre tiders politiska åskådningssätt, än till hvad som 
på 1600-talet kunde anses som lefvande lag. Författningens i landslagens konunga- 
balk uppdragna konturer voro vida nog att inom sig bereda utrymme för såväl Gustaf 
Vasas personligt ansvariga regemente som Karl XLs suveräna, endast inför Gud an- 
svariga konungadöme. Det finnes visserligen en bestämmelse i landslagen, som kan 
synas strida häremot, nämligen den punkt i rådseden, som inskärper rådets plikt att 
styrka konungen till rikets rätt, men dess med stöd häraf utöfvade skiljedomarskap 
mellan konung och folk hvilade på medeltida förutsättningar, såsom val- och unions- 

— 9 — 



392 



OTTO VARENIUS 



äfven om man här skulle finna ett revolutionärt inslag i Karl XI:s re- 
formarbete, måste dock betonas, att detta icke framträder som produkt 
af någon på förhand uppgjord målmedveten planering. Det är tydligen 
en ren tillfällighet — det sätt, på hvilket rådet upptog den detsamma till- 
ställda stämningen inför 1680 års dömande kommission ^ — som fram- 
kallade det aktstycke, hvarigenom man velat se det Karolinska enväldet 
konstitueradt, nämligen ständernas d. 10 dec. 1680 af konungen stad- 
fästade betänkande öfver »några riksens styrelse angående viktiga ären- 
den».^ Hvad som där upptages till behandling, utgöres framför allt 
af frågan om konungens och rådets inbördes ställning, och den formu- 
lering däraf, som nu gafs, kan knappast med fog hallstämplas som en 
revolutionär nyhet. Att fullmyndig konung förklarades obunden af re- 
geringsformen och dess stadganden om rådets andel i styrelsen, stämmer 
fullkomligt öfverens med 1660 års additament § 19, och landslagens be- 
stämmelse om konungens plikt att regera med råds rade innebar ingalunda 
en ovillkorlig, alla regeringsärenden gällande regel, jämförlig med den 
i nu gällande grundlag nedlagda föreskriften om den föredragande mi- 
nisterns kontrasignatur som villkor för det kungliga beslutets giltighet. 
Den hade i stället karaktären af en allmän politisk maxim, afsedd att 
gälla viktigare ärenden, och till ett sådant betraktelsesätt står ständernas 
förklaring, att konungen ensam äger afgöranderätten i de mål, han be- 
hagar och pröfvar nödigt att delgifva rådet, icke i någon olöslig mot- 
sats. 

Tyngdpunkten däri har man ^ — sannolikt med stöd af den senare 
utvecklingen af det Karolinska enväldet, som ledde till rådets nästan 
fullständiga undanskjutande — velat finna i de ord, som beröra ko- 

konungadöme å ena sidan, rådets makt öfver de stora slottslänen å den andra, hvilka 
ej längre voro förhanden. I full samklang med den nva tidens kraf fastslås äfven i 
1602 års riksdagsbeslut, att rådets uppgift är allenast att råda men icke att regera, och 
då denna fixering af dess kompetens sker under uttryckligt åberopande af berörda mo- 
ment i rådseden, är därmed äfven dettas bärvidd tydligt nog begränsadt till själfva råd- 
gifvandet. 

* Se Adehprot.^ s. 226. 

' SrjERNMAN II, 1873; Adelsfirot.^ s. 374. 

» Se t ex. Carlson III, 181. 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20MARS 1 676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 393 

nungens rätt att pröfva, hvad som skall underställas rådet, och hvilka 
tolkats såsom innebärande frihet för honom att, om han så ville, helt 
och hållet gå rådet förbi. Hvarken det ena eller det andra torde kunna 
anses som riktigt och välgrundadt. Ständerna ha i detta aktstycke icke 
utsagt, ej heller med detsamma åsyftat en sådan statsrättslig nyhet, som 
att konungen skulle kunna efter eget godtfinnande frikalla sig själf från 
sin i landslagen stadgade plikt att regera med råds rade. De ha allenast 
afgifvit en förklaring öfver innebörden af berörda lagrum. Och hvad de då 
framför allt betona är, att konungens ensamma beslutanderätt icke rubbas 
af detsamma. Den äger — enligt deras mening — sin fulla giltighet 
äfven i de fall, som konungen finner för godt delgifva rådet. Hans rätt 
till en urskiljande pröfning härvidlag beröres blott indirekt och i förbi- 
gående. Den förutsattes såsom gifven men regleras icke närmare. 

I intet af dessa sina uttalanden ha ständerna öfvergifvit landslagens 
grund. ^ Men väl hafva de genom desamma ställt sig i direkt öfver- 
ensstämmelse med hela det styrelsesätt, som Karl XI grundlagt under 
kriget och alltsedan dess häfdat. Här påträffas, hvad den politik, som 
1676 afslöjades, har gemensamt med den, som 1680 genomfördes, men 
förefintligheten af en sådan gemensamhet berättigar icke till att med 
Fryxell sätta likhetstecken mellan planerna från 1676 och 1680 års 
hvälfning, ej heller till att i de förra se en misslyckad antecipation af 
hvad som senare verkligen realiserades. Tvärtom, jämförda med be- 
sluten på 1680 års riksdag hade projekten från 1676 en vida trängre bärvidd, 
men de genomfördes också redan då inom sin af tidsförhållanden gifna 
ram trots upptäckten af det fransyska brefvet. I detta hänseende återstod 
för 1680 års ständer intet annat att prestera än den verbala bekräftelsen 
på ett långt förut fullbordadt politiskt faktum, hvilken af dem begäres, 
icke därföre att Karl XI känner sig hafva gjort något, som behöfver 

* Något annat är, att Karl XI sedermera drifver denna urskiljningsrätt ända till 
ett upphäfvande af rådets politiska betydelse. Härutinnan har han otvifvelaktigt gått 
utöfver landslagen, men denna utveckling beror på en samverkan af en mängd olika 
politiska faktorer och kan icke anses som någct genom betänkandet af *"/i2 1680 direkt 
auktoriseradt. 



394 OTTO VARENIUS 



legaliseras genom ständerna, utan emedan han på särskild förekommen 
anledning finner en solidaritetsförklaring i detta stycke mellan dem och 
sig önskvärd. 

Den uppgift, som år 1676 midt under brinnande krig kräfde sin lös- 
ning, var icke en social omhvälfning sådan som den, hvilken fyra år se- 
nare lyckligen genomfördes. Då gällde det i stället att samla alla 
krafter till gemensamt arbete för rikets värn. Första förutsättningen 
för att härutinnan lyckas, en enhetlig och handlingskraftig regering, fat- 
tades ännu. Under förmyndartiden hade maktens tyngdpunkt legat 
hos rådet, som därjämte genom sina i kollegierna sittande ledamöter be- 
härskade hela den centrala förvaltningen. I åratal hade det genom sin 
votering afgjort icke blott den svenska politikens allmänna riktning utan 
äfven alla regeringsärenden af nämnvärd betydelse och hade svårt att 
finna sig i någon förändring däri. De gamla i rikets tjänst grånade 
rådsherrarna ansågo sig, äfven sedan Karl XI som fuUmyndig 
regent öfvertagit styret, äga rätt att fordra både att själfkrafde få gifva 
sin mening tillkänna, och att en afgörande vikt fästes vid deras ord. 
Kriget hade afslöjat haltlösheten i deras regeringssystem, men äfven in- 
för denna rikets vådliga belägenhet fortfor partisplitet i rådet, slapp- 
heten och förvirringen i hela dess förvaltningsmaskineri. För Karl XI, 
som var handlingens, icke de många ordens man, återstod intet annat 
än att taga verket i egna händer, hålla rådet på vederbörligt afstånd 
och genom honom obetingadt hörsamma redskap sörja för, att hans 
vilja åtlyddes och rikets nödtorft tillgodosåges. 

Helt naturligt är, att Ludvig XIV, som väl mindes, hur han måst 
utströ det franska guldet för att vinna röstöfvervikt i den svenska råds- 
församlingen, och för hvilken det framför allt låg makt uppå, att en 
kraftig regering, i stånd att bringa hjälp på den tyska kontinenten, snarast 
möjligt återupprättades i Sverige, med glädje skulle hälsa dylika planer 
hos sin unge bundsförvandt. Hans skildring af deras innebörd är också 
i det stora hela träffande och riktig, äfven om ett eller annat uttryck, 
som kan misstydas, råkat insmyga sig, såsom då han säger: J'approuve 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 395 

méme, qu'il se rend maitre absolu de la conduite de son état, 
qui jusques ici était partagé avec tout ce qu'il y a en Suéde 
de senateurs. Enväldig i den senare Karolinska tidens mening gjorde 
Karl XI sig icke nu. Han blott upprättade en stark, af konungen och hans 
förtrogne män förd regering, sådan som hans faders var en gång i tiden. 
Den mängd af skrifvelser, som under krigsåren växlades mellan honom 
och rådet, visar tillfyllest, att Karl XI icke underlät att gifva det del 
af sin politik. Men med dess dominerande inflytande däröfver var det 
oåterkalleligen förbi. 

I hvarje fall var det tydligt, att detta konung Ludvigs bref innehöll 
tillräckligt med orosämnen för att förklara uppståndelsen och förbittringen 
i det svenska rådet. En fullständig nyhet torde det dock icke utgjort. 
Feuquiéres kan nämligen i sin journal af ^^/ae sept. 1676 berätta, att han 
från sin i Stockholm kvarlämnade underordnade, de la Picquetiére, fått 
meddelande om, att man därstädes med honom talat om ett visst utdrao- 
ur ett bref från konung Ludvig till Feuquiéres, som man påstod, att han 
skulle ha öfverlämnat till Karl XI och i hvilket denne senare, under löfte 
om den franske konungens bistånd, uppmanades att taga envåldsmakten. 
Och samtidigt säger Feuquiéres sig genom en från Stockholm kom- 
mande person hafva fått veta, att där cirkulerade ett utdrag af nästan 
samma innehåll, likaledes ur ett bref från konung Ludvig till hans 
svenske gesandt. Det enda från innehållssynpunkt nya, som tillkommer, 
är uppgiften, att Feuquiéres skulle fått uttrycklig befallning att nära 
ansluta sig till rikskanslern och Lindsköld samt understödja dem i 
deras planer. Om sättet för hemlighetens uppdagande meddelas där- 
emot en upplysning, hvars framkomst redan på detta tidiga stadium 
af frågans utveckling förtjänar uppmärksammas. Feuquiéres' sistnämnde 
sagesman har nämligen att förmäla, att utdraget gjorts ur bref, som 
uppsnappats af danskarna. 

Feuquiéres anser möjligt, att båda dessa notiser i själfva verket 
sammanfalla, en förmodan, som säkerligen så till vida är riktig, att de 
ytterst hänföra sig till en och samma urkund. Vidare undrar han, om 



396 OTTO VARENIUS 



det är hemliga eller uppenbara fienders ^ verk, som här spåras. För 
att kunna bilda sig ett omdöme härom behöfde han se själfva akt- 
stycket, som emellertid vore mycket sällsynt. Dessutom funnes ingen 
datering för detsamma uppgifven. Därjämte säger han sig hela som- 
maren hafva förnummit, att rådets afvoghet mot den kungliga myndig- 
heten vore i tilltagande, och han finner häri en enligt hans mening icke 
osannolik förklaring till den kyla, som den svenska konungen visat 
honom. Karl XI skulle nämligen på detta sätt vilja omintetgöra den 
tanke, som möjligen kunde uppstå, att det existerade en särskild och 
hemlig öfverenskommelse mellan honom och konung Ludvig. 

Det var dock icke första gången Feuquiéres uttalade sig i denna 
riktning. Redan d. 4 mars (n. st.) 1676 skref han från Stockholm till sin 
monark följande: »Splittringen fortfar alltjämt här, men det sker i sanning 
med en sådan förblindelse hos medlemmarna af kabalen (= det Kurk- 
Rålambska partiet), att det är sannolikt, att de snart skola fördärfva 
sig själfva. De hafva haft djärfheten att låta sondera riksdrotsen och 
till och med rikskanslern för att vinna en sammanslutning med dem i 
planen att reformera staten, hvarmed ingenting annat åsyftas än ett 
nedsättande af den kungliga myndigheten.» " 

Med sådana tänkesätt å ömse sidor måste spänningen blifva stor, 
och än mer torde den ha ökats efter upptäckten i augusti 1676 af det 
i första hand mot öfverståthållaren riksrådet Clas Rålamb riktade upp- 
viglingsförsök, som den beryktade grefve G. A. Baner ställt till,^ och 
bakom hvilket rådet synes hafva vädrat mera vidtgående planer på in- 
skränkande af dess myndighet. Det var sålunda i en väl förberedd 
jordmån som den anonyme brefskrifvarens och breföfversändarens ut- 
säde föll. Men hur högt än harmen svällde inom den högadliga råds- 
församlingen, när den ställdes inför det framtidsperspektiv, hvars grund- 
linjer uppdrogos i ofvanberörda fransyska bref, och när den fick så att 



' Med de förra åsyftar han sannolikt den franskficntliga fraktionen i rådet (brö- 
derna Kurk, Clas Rålamb m. fl.), med de senare troligen danskarna. 
' FEUQ.UIÉRES, Lettrcs ined., III, 426. 
' Härom se Fryxell, XVI, no ff. 

— 14 — 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 397 

säga se svart och hvitt på, att det var med full föresats som konungen 
höll den aflägsnad från sin person, var dock dess egen ställning alltför 
osäker, för att den skulle kunna våga direkt utsäga sin innersta mening 
och gripa sig an med sakens kärnpunkt, frågan om maktfördelningen 
mellan konung och råd. Detta senares bref^ till konungen i ärendet 
är äfven, för att tala med Nils Brahe i hans skrifvelse till riksdrotsen, 
afifattadt »i mycket vackra terminis», och det fordras en på andra källor 
stödd kännedom om rådets verkliga ståndpunkt för att bakom de hala 
orden spåra de sidohugg, som på ett par ställen i brefvet återfinnas, 
insvepta i vördnads- och tacksamhetsbetygelsens former. 

Inledningsvis betona rådsherrarna sålunda, att »den underdånigste 
huldhet och kärlek», med hvilken de vore K. M. och riket förbundne, 
hindrade dem att »vid sådana högst förargliga, oroliga stämplingar», 
som de ifrågavarande, »tiga stilla», hvadan de funnit »högnödigt» att 
till konungen öfversända det brefpaket, som från riksrådet Gustaf Kurk 
kommit dem tillhanda. Visserligen kunde det hela icke anses för »annat 
än en stor fåkunnighet af den arge anstiftaren», »helst emedan det så- 
dana saker djärfves röra, som aldrig uti någon rättsinnig E. K. M:s 
undersåtares tankar böra komma, mycket mindre till en sådan dårskap 
utbrista, utan fast mera äro vi alla förorsakade att tacka den allrahögste 
Gud, som oss en så nådig och rättrådig konung hafver förlänt, hvars 
höga konungsliga åhuga sig städse spörja låter dess rike och trogne 
undersåtare efter dess höglofligste förfäders exempel och efterdöme vid 
Sveriges lag, privilegier och stadgar att handhafva». Men icke desto mindre 
förelåge här »en alltför eftertänklig arghet gemiitherna till att irra och 
hvarjehanda misstroende att stifta och uppväcka», för att rådsher- 
rarna skulle kunna annat än låta det gå sig på det högsta till hjärtat. 
Därtill komme den synnerliga illfundighet, som låge däri, att somliga 
af dem blifvit genom den till dem särskildt ställda adresseringen framför 
andra utsatta för misstankar, ett försök, som dock »K. M:s höga 
konungsliga rättvisa» och de »välmenta prof af en underdånig huldhet, 

1 Dagtecknadt den 2 december 1676, orig. i Ac/. hist., Bref till K. M. från rådet. 

— 15 - 



398 OTTO VARENIUS 



trohet och nit», h varom de »alla i gemen och hvar och en för sig» 
städse vinnlagt sig, skulle »till intet göra». För att emellertid »sådana 
högstfördärfliga stämplingar» måtte fattas vid roten, anhöllo rådsherrarna 
och enkannerligen de, som besvärats »med den förargliga adressen», un- 
derdånigst »om en konungslig rättvisa och handräckning, [så] att ursprunget 
af denna olofligaste handeln måtte komma i ljuset och efter sin för- 
skyllan, hvad rätten fordrar, umgälla». ^ 

Rådsherrarna hade således valt den taktiken att framställa det mo- 
ment i brefhistorien, som utgjorde deras egentliga orosämne, nämligen 
konungens plan på en i förhållande till rådet själfständig maktutöfning 
som någonting så orimligt, att den, hvilken kunde förutsätta, att de 
voro tillgängliga för sådana farhågor, måste efterspanas och straffas som 
en orostiftare. 

Karl XI såg emellertid tvärs igenom de uppstyltade fraserna till 
sakens kärna och lät äfven rådet få tydlig känning däraf. Hans svar, 
afgifvet från högkvarteret i Belteberg den 25 dec, är i detta hänseende 
märkligt nog. Bland det honom tillsända materialet upptager han så- 
lunda först till behandling den anonyme brefskrifvarens varning »att 
obstare principiis». Detta vore enligt hans mening en eftertänklig sak, 
oaktadt att man icke visste, om konung Ludvigs bref vore äkta eller ej. 
I förbigående gifver han rådet en fingervisning om gränsen för dess be- 
hörighet, då han förklarar sig lämna »uti sitt värde», huru »med brefven 
egentligen förevetter», och »huruledes konungen i Frankrike sig emot 
sin ambassadör hafver velat utlåta uti sitt omdöme om tillståndet hos 
oss». Men i hvarje fall förelåge brefskrifvarens arga uppsåt »att upp- 
hetsa gemiithcrna till sedition och sätta dem, som» konungen dagligen 
måste hafva hos sig, »uti ett allmänt hat», äfvensom hans straffvärda 
djärfhet att dels söka uppväcka ömsesidig misstänksamhet mellan ko- 
nungen och de herrar af rådet, till hvilka han ställt sina skrifvelser, 
dels på upproriskt vis angripa konungens egen person genom att till- 



* Brefvet är undcrskrifvet af 7 rådslierrar, bland hvilka adressaterna företrädas af 
Sten Bjelke och Clas Rålanib. 

— 16 — 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 399 

skrifva honom sträfvanden, som vore alldeles oförenliga med den kärlek, 
han hyste till sitt rike, och tillråda vidtagandet af försiktighetsåtgärder 
däremot. »Ty — fortsätter Karl XI — såsom vi allenast utaf den 
högste Gud dependere, igenom hvilkens nåd vi riksens styrelse efter 
vare förfäder, Sveriges konungar, företräda, alltså hålla vi den säkraste 
och tryggaste suveräniteten bestå uti [den] tro och hörsamhet, med 
hvilken oss våra undersåtare gå tillhanda, och att lag och rätt måtte 
handhafvas och hvar och en därvid samt deras privilegier och stadgar 
oförkränkt mainteneras och beskyddas.» Fördenskull gifver konungen 
rådet i uppdrag att låta »noga och granneligen» forska efter den, som 
utspridt ifrågavarande bref, på det att han må »blifva exemplariter så- 
som en seditiös afstraffad». Brefvet afslutas med några vänliga ord om, 
att liksom de adresser, som åsatts de omförmälda kuverten, icke hos 
honom åstadkommit »någon irring», så vore han å sin sida försäkrad 
om rådets trohet och nit om hans och rikets bästa. ^ 

Genom hela skrifvelsen klingar en ton af egen maktfullkomlighet, 
naturlig nog hos den, som nyss sett sina ansträngningar till rikets rädd- 
ning krönas af segern vid Lund. Lika litet som denna härskarmyn- 
dighet, hvilken rådet befarade hägra för konungen som ett framtidsmål, 
och mot hvilken det uppkallat lag och privilegier till skydd, innebure 
något mot lag och privilegier stridande, lika litet utgjorde den något, 
som han behöfde sträfva efter. Han ägde den redan i kraft af sin 
ärfda rätt såsom en suverän endast inför Gud ansvarig monark, vore 
icke heller förpliktad att dela den med rådet, och han låter detsamma 
ganska tydligt förstå, att han skulle veta hålla dem om ryggen, som 
voro hans viljas närmaste redskap. ^ Lika visst som konungen kände 
sin plikt att hålla sina undersåtare vid lag och rätt, räknade han på tro- 
het och hörsamhet från deras sida. 



' Riksreg. Finns äfven fast i mindre nöjaktig afskrift i Ups. univ. bibi. E. j^j h 
fol. 705 ff. 

- D. v. s. Johan Gyllenstjerna och sekreterarne. Bland dessa torde särskildt Lind- 
sköld på grund af konung Ludvigs uttalanden i det uppsnappade brefvet hafva varit 
föremål för rådets misstankar. 

— 17 — 



400 OTTO VARENIUS 



Ungefär så skulle man kunna återgifva andemeningen i konungens 
uttalanden. På rättsfrågan såg rådet säkerligen med helt andra ögon 
än Karl XI, men att det förstått tillrättavisningen, därtill torde möjligen 
kunna slutas af ett yttrande, fälldt af svarets öfverbringare Lindsköld ' 
i bref till konungen af den 6 jan. 1677: »E. M:s skrifvelse om det fran- 
syska brefvet har tillstoppat mången orolig sälles mun.» 

Äfven Feuquiéres' depescher vittna om den utveckling, Karl XI denna 
tid genomgår till allt större själftillit och bestämdhet. Den 4 jan. (n. st.) 
1677 skrifver han sålunda från Halmstad i sin dagbok, att konungen 
efter sin seger uppträder synnerligen själfständigt och gärna ser, att det 
blir bekant. Feuquiéres säger sig skola längre fram anföra exempel^ på 
myndigheten i hans uppträdande. Ett sådant återfinnes redan under 
samma datum.. Feuquiéres erinrar här om sin redan förut lämnade upp- 
gift, att danskarna hade uppsnappat ett bref till honom från konung 
Ludvig, hvari denne med användande af kanske något starka uttryck 
förklarat sig gilla Karl XI:s beslut att regera med själf härskaremakt. 
Rikskanslern och Lindsköld, som äfven berörts i brefvet, hade hittills 
icke velat säga något direkt därom, utan begränsat sig till att lämna 
frågan om dess autenticitet öppen, i afvaktan på verificering. Men efter 
slaget vid Lund, och sedan Lindsköld träffat konungen, hade denne 
öppet uttalat sitt gillande af brefvet,^ vidhållande, att om det än ej 
vore äkta, så vore det dock skrifvet förståndigt och i öfveren.sstämmelse 
med rikets författning, och hvad honom själf beträffade kände han sig 
förbunden såväl H. M. konung Ludvig för den vänskap, med hvilken 
denne hedrade honom, som Feuquiéres, hvilken förskaffat honom den.* 



* Citeras efter Carlson II, 525 not. i. 

* En effet, Sire, depuis sa victoire, je ne sais si c"est par un conseil prémcdité ou 
autrement, il (le roi de Su6de) agit trés-absolumcnt et veut bien, qu'on le sache. Je 
remarquerai ci-aprés quelques traits de son autoritc. 

^ Carlson öfvcrsätter (II, 525) avouer med '»erkänna», ehuru det är tydligt, att 
det var endast Ludvig XIV, som kunde afgifva ett sådant erkännande som det, hvarom 
här var fråga. Avouer betyder här tydligen »gilla». 

* V. M. aura vu aussi dans mon journal, comme quoi les Danois avaient public 
une lettre interceptée de V. M. å nioi, qui contenait, que V. M. approuve, que le roi 
de Suéde veuille désormais gouverner avec une autorité absolue et quelques autres 

— 18 — 



I 



LUDVIG X1V:S BREF AF D. 20 MARS 1 676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 4OI 

Af hela denna berättelse framgår med tillräcklig tydlighet, att om 
Karl XI denna tid verkligen umgåtts med statshvälfningsplaner, på sätt 
Fryxell velat göra troligt, icke skulle upptäckten af det fransyska brefvet 
hafva afskräckt honom från deras fullföljande. 

Fyra dagar senare återkommer Feuquiéres i sin dagbok till ämnet. 
Det sker med anledning af Lindskölds beskickning till rådet i Stock- 
holm. Denne hade — säger Feuquiéres — fått uttrycklig befallning att 
låta anställa forskningar efter upphofsmannen till brefkopiornas kring- 
spridande utan att fästa afseende vid eller göra sig underrättad om, 
huruvida själfva brefvet vore äkta eller understucket, ett drag som vitt- 
nade om regeringens kraft och vållade oro hos många. Han hade vis- 
serligen icke mottagit något dublettexemplar af brefvet, ^ hvilket skulle 
kunna göra det misstänkt i hans ögon, men han måste å andra sidan 
tillstå, att konung Ludvig icke gärna kunde vid denna tidpunkt gifva 
honom andra order än de däri inneslutna. ^ Det vore sant, att brefvet 
måste läsas med förstånd, och att folk, som vore intagna i sina förut- 
fattade meningar, kunde åt detsamma gifva en annan tydning än den 
af H. M. åsyftade, men det vore rikskanslern och Lindsköld, som hade 
att tolka det, och — heter det till sist spetsigt nog — slaget vid Lund 
gör dem begripliga. ^ 



termes, touchant le Grand Chancelier et Linschuld, qui étaient un peu forts pour la 
saison; jusque lå, Sire, ces deux personnages n'en disaient rien ouvertement, et se con- 
tentaient de laisser douter les autres de la vérité ou fausseté de la lettre, appréhendant 
la vérification. Mais depuis la bataille, et que Linschuld a vu le roi, son maitre, il a 
avoué hautement la lettre, soutenant, que, si elle n'est pas véritable, du moins elle est 
raisonnable, conforme aux constitutions du Royaume, etque, quant ålui, il se tient obligé 
ä V. M. de Testime, dont elle rhonore, et a moi de la lui avoir procurée. 

• Det ser således ut, som om flera originalexemplar brukade skickas af samma 
skrifvelse i hopp, att åtminstone något af dem skulle komma adressaten tillhanda. 

* Jfr Carlson II, 508 not i. Det är tydligen ifrågavarande ställe, som det Carl- 
soN'ska citatet afser, ehuru det både är väl fritt som sådant och har felaktig datering, 
den 23 i stället för den 29 dec. 

^ J'oubliais ä dire, que Linschuld porte des ordres exprés pour faire perquisition 
de celui, qui a distribué des copies de la lettre interceptée du Roi å moi, afin de le 
chåtier pour sa mauvaise intention, sans avoir égard ni s'informer autrement, si elle est 
véritable ou supposée, ce qui marque pourtant de la force dans le Gouvernement, et 
cela met en peine bien des gens. Je n'ai pas besoin de dire, que dans les démélés de 
[la] cour, je ne prends de part que celle, que je dois prendre pour demeurer en éta: 

Hist Stud. — 19 -— 26 



402 OTTO VARENIUS 



Rådet begrep också, att den storpolitiska sidan af saken nu var 
utagerad, och att ingenting annat återstod för det att göra än att öd- 
mjukligen tacka H. K. M. för de »nogsamma, ofelbara och evidenta prof» 
på hans »högstberömliga och rätt konungsliga intentioner», som det 
fatt röna, och att utlofva all möjlig flit på den långt anspråkslösare upp- 
giften att afslöja den anonyme brefutspridaren. * 

Den första åtgärd rådet i detta syfte vidtog var att gifva lands- 
höfding Gustaf Kurk i uppdraga att af Terserus söka honom »själf 
oförmärkt» taga reda på, hvilka de personer voro, som han i sitt bref 
till Kurk berörde. Man stannade dock icke härvid utan anmodade 
äfven Terserus själf att infinna sig i Stockholm för att meddela upplys- 
ningar i ärendet. Denne kom också tillstädes, förhördes den 1 8 januari 
i rådet, men hade intet af vikt att förmäla, utöfver hvad som redan var 
kändt genom hans bref till G. Kurk. ^ Rådet insåg ock, att klarhet i 



de faire mes fonctions. Pour ce qui est de la lettre interceptée j'en parle ingénument, 
je n'en ai point re^u de duplicata, ce qui me la rendrait suspecte. Mais aussi j'avoue, 
que S. M. ne pourrait pas alors me commander autre chose que ce, qui y est contenu. 
Il est vrai, qu'il la faut bien entendre, et que des gens, prcvenus de leurs fantaisies, 
n'y peuvent donner un sens, auquel S. M. n'a pas pensé; mais c'est ce que le G<i Chan- 
celier, Linschuld et les gens d'esprit expliquent, et la bataille de Londin (= Lund) 
les rend intelligibles. 

* Rådets bref till K. M. d. *'/i 1677. Orig. i Ad. hist. 

* Rådet till Kurk; Riksreg. ^/i 1677. 

' Tidpunkten för detta Terseri förhör infaller mellan den 17 januari, då rådet 
skrifver till konungen, att det inkallat biskopen, och den 24 januari, då det med bi- 
fogande af ett odateradt extrakt ur rådsprotokollet i bref till konungen meddelar re- 
sultatet af förhöret. Tidsbegränsningen kan dock uppdragas ännu skarpare. Detta för- 
hör måste nämligen ha ägt rum mellan den 17 och den 19 januari, ty sistnämnda 
dag äro både konstitutorial och instruktion utfärdade för två särskilda undersöknings- 
kommissarier i målet, och det senare aktstycket är formuleradt på ett sätt, som utvisar, 
att Terserus blifvit förhörd, innan det uppsattes. Till samma resultat kommer man 
äfven på en annan väg. När Terserus fick det bekanta brefvet i handom af Eksjö- 
borgaren, tillkallade han, som icke måtte varit kunnig i franska språket, den i staden 
varande riddarhusfiskalen Nortman till hjälp vid öfversättningen. Denne blef också 
omedelbart efter Terserus förhörd i rådet, men kunde endast bekräfta biskopens upp- 
gifter. Af detta protokoll finnes i den egentliga serien af rådsprotokoll endast ett ofull- 
ständigt koncept bevaradt. Ett eller flera blad i dess begynnelse fattas, och dess 
första i behåll varande sida börjar med en stafvclse »gen», som således hänvisar till 
näst föregående men nu felande sidas sista rad för sitt förstående. Allt, som af detta 
brottstycke finnes kvar, rör förhöret med Nortman, hvarmed också protokollet för dagen 
afslutas så högt på sidan, att begynnelsen af protokollet för den 19 jan. har kunnat 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 405 

saken icke kunde vinnas, utan att några personer förordnades med sär- 
skildt uppdrag att på ort och ställe företaga spaningar och följa bref- 
paketernas befordran de olika stadierna igenom från person till person 
så långt tillbaka, som möjligt var. Det val af undersökningskommissa- 
rier som skedde var märkligt nog. Clas Fleming, undersökningskom- 
missionens främste man, var den ene. Rådet ryggade således icke till- 
baka för att draga honom från det maktpåliggande värf konung och 
ständer tilldelat honom. Andre man i undersökningen blef genom en 
egendomlig ödets lek assessorn i Svea hofrätt Jakob Parmander, seder- 
mera ledamot i den 1680 öfver förmyndarstyrelsen nedsatta dömande 
kommissionen. Af rådets båda förtroendemän i nu föreliggande jäm- 
förelsevis obetydliga men dock rätt delikata affär skulle således den ene 
efter blott några få års förlopp sitta med och fälla dom öfver de flesta 
af dess medlemmar på grundvalen af det material, som insamlats under 
den andres ledning. 

De båda herrarna blefvo ganska snabbt utrustade för sin expedition. 
Redan den 19 januari utfärdade rådet icke blott konstitutorial och in- 
struktion^ för dem utan ock öppna bref, hvarigenom landshöfdingarne 
samt ständernas borgmästare och rådmän ålades att på allt sätt gå 
dem tillhanda, i skrifvelse af den 22 jan. anmodades kammaren att skaffa 
dem respengar, och den 24 januari gåfvo de sig i största hemlighet i 
väg. När de kommo till Linköping, hade Terserus ännu icke hunnit 



skrifvas därunder. Trots denna lakun i protokollsserien kan dock hela förhörsproto- 
kollet med tillhjälp af andra arkivalier framkonstrueras. I rikssenatens registratur ^^i 
1677 finns ett aktstycke rubriceradt »extrakt för Clas Fleming» och i begynnelsen sti- 
liseradt som ett utdrag ur ett bref till K. M. Men fortsättningen återger ett rådsproto- 
koll, som börjar med N ortmans förekallande och sträcker sig jämt upp så långt öfver 
skarfven mellan den förlorade och den bevarade delen af konceptprotokollet i den 
egentliga serien, som fordras, för att sammanhanget skall bhfva klart. Häraf framgår, 
att »gen» är sista stafvelsen af »söndagen». Nortman hade nämligen söndagen före den 
måndag, då brefvet lämnades till Terserus, varit bjuden hos denne »till måltid». I 
detta extrakt uppgifves protokollets datum vara den 18 jan., och sammanställer man 
bilagan till rådets skrifvelse af '*/i 1677 som n:o i, extraktet af ^7i '677 i rådets regi- 
stratur som n:o 2 och brottstycket i rådsprotokoUsserien som n:o 5, får man fram för- 
hörsprotokollet fullständigt. 

' Finnes bilagd rådets skrifv. till K. M. af "/i, Aa. hist. ; för öfriga aktstycken 
se Riks re O". 



404 OTTO VAREXIUS 



tillbaka dit från Stockholm. Af honom kunde de således icke få någon 
som helst fingervisning, och äfven på kansliet blef utbytet ringa. Det 
enda nya, som utröntes, var ett egendomligt öfvergrepp af postmästaren 
på platsen. Denne hade nämligen uppbrutit äfven det till borgmästar 
Thegner ställda paketet, uttagit det fransyska brefvet och dels själf 
dels genom sin son afskrifvit det. Denna sin afskrift lade han sedan 
in i det för Thegner afsedda konvolutet och behöll själf den ursprung- 
liga skriften. Men icke nog härmed. Det hade äfven försports, att 
han spridt denna vidare i åtskilliga exemplar,^ »hvaröfver Hr Riks- och 
Krigsrådets Gustaf Kurks Excellens har ärnat noga reinkvirera, så framt 
bemälte postmästare hade funnits vid handen».^ 

Att något sådant kunde få passera midt för ögonen på myndighe- 
terna i Linköping, ställer onekligen dessa, och särskildt Terserus, hvil- 
ken var den, som öfverlämnat brefven till postmästaren, i en tämligen 
tvetydig dager. Så som saken nu stod, fanns för Fleming och Parmander 
intet annat att göra än att söka få reda på Eksjöborgarens värd i Lin- 
köping vid berörda tillfälle. Detta lyckades omsider och af honom fingo 
de veta, att personen i fråga hette Erik Axelsson och för närvarande 
befunne sig i Eksjö. 

Kommissarierna fortsatte då resan dit, och omedelbart efter sin an- 
komst fordrade de Erik Axelsson inför sig. Denne erkände genast och 
utan omsvep, att det var han, som öfverlämnat brefven till biskopen i 
Linköping. Postmästaren i Eksjö hade nämligen icke velat för den 
ringa ersättning af 3 mark, som bjöds honom, åtaga sig deras vidare be- 
fordran. Erik Axelsson hade i sin tur fått brefven jämte medel till 
postpengar på Hvetlanda marknad af en bonde Zakris Trulsson från 
Skärshults by i Konga härad. Själf kände han, som hvarken kunde 



* Flemings och Parmanders till konungen ställda reseberättelse af februari 1677. 
I handlingen är ett mellanrum, som icke ifyllts, lämnadt öppet för datum. Orii^;. i Al/. 
hist.. Rätteg. o. tvister. Detta aktstycke ligger till grund för hela den närmast följande 
framställningen i texten. 

' Det uppgifves sedermera under förhandlingarna inför Svea hofrätt, att ifråga- 
varande postmästare rest bort till armén. Hans namn var Gudmund Röding. Se fiskalens 
inlaga af '"/a 1677, Libri causarum. 

— 22 — 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 JNIARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 405 

läsa eller skrifva, intet mer om saken, men hade icke haft någon an- 
ledning att tänka annat än att allt var i sin ordning, helst han af gam- 
malt brukat handla med och gästa hos ifrågavarande bonde. 

Nu tyckte Fleming och Parmander sig hafva fått fatt »i härfve- 
tråden, den ytterligare följas borde», och skyndade till Växjö, medta- 
gande Erik Axelsson, för att han skulle i fall af behof kunna utvisa 
sin fångesman. De kommo till Växjö den 9 februari, och några dagar 
efteråt blefvo Zakris Trulsson och hans broder förda inför dem. Den 
förre bekräftade i allo riktigheten af Erik Axelssons uppgifter. Han 
hade lämnat honom brefpaketen för vidare befordran till »posthuset» i 
Eksjö. Själf hade han fått dem »öfver gamla gränsen» af en bonde i 
Blekinge, Per Nilsson i Kohlhult. Denne åter hade bekommit dem af 
en borgare i Ronneby, som anmodat honom att söka få dem befordrade 
uppåt landet och åt Stockholm till under uppgift, att de rörde en hans 
skuldfordran, som eljest kunde blifva ogiltig. Härom borde emellertid 
Per Nilsson kunna lämna bättre besked, ty då Skärshultsborna vägrade 
att åtaga sig brefvens vidare befordran, innan de blefve försäkrade om, 
»att därunder ingen falskhet vore», hade han ånyo talat med Ronneby- 
borgaren, och när han efter åtta dagar återkom, så hade han lofvat att 
»stå för allt eftertal», hvarpå Zakris hade mottagit brefpaketen och 
därför fått »4 d. s. m., något tobak och 7 mark till postpenningar.» 

Per Nilsson i Kohlhult var emellertid icke lika lätt tillgänglig så- 
som boende i Blekinge, hvarest »stor otro och osäkerhet med snapp- 
hanarna förspordes». Landshöfdingen i Växjö Lilliecrona lyckades dock 
så »varsamt» bedrifva saken, att bemälde Per Nilsson »för kommissionen 
utan något bruit sisterades». Han erkände frivilligt, att det förhöll sig 
så, som Skärshultsborna uppgifvit. Köpmannen i Ronneby, för hvilken 
han ibland brukade ha arbete, hette Wilhelm Sluter ^ och hade en dag 
tagit honom afsides i sin skrifkammare på löftet med enträgen begäran, 
att han skulle skaffa brefven »öfver gränsen in i Sverige», enär detta 



* Namnet stafvas rätt olika i handlingarna, Sluter, Slutter, Schliiter etc. För- 
namnet skrifves än Wellam, än Wilhelm. Själf tecknar S. sitt namn Wilhelm Slutter. 



406 OTTO VARENIUS 



vore af synnerlig vikt för bevarandet af en hans skuldfordran. Han 
hade därvid gifvit honom »så många penningar» och försäkrat sig skola 
hålla honom skadeslös samt lofvat honom att han skulle efter väl uträttadt 
värf erhålla en skeppa salt. ^ 

Med anledning af dessa upplysningar »blef borgaren Wellam Sluter 
med lika lämpa i tyst- och säkerhet hämtad från Ronneby utan att veta, 
hvarföre han till Växjö komma borde», och ställd inför kommissionen. 
Han var icke lika villig att bekänna som de föregående utan nekade i 
början till alltsammans. Tillhållen att tala sanning och erinrad om, att 
personer funnes, som kunde vittna mot honom, skyllde han på minnes- 
slöhet. Men sedan han konfronterats med Per Nilsson, måste han med- 
gifva, att han öfverlämnat brefven till honom på sätt denne berättat. 
Han hade emellertid icke vetat af vare sig deras innehåll, eller frän 
hvem de härrörde, utan mottagit dem af en för honom okänd löjtnant, 
om hvilken han icke ens visste, huruvida han var dansk eller tysk. Då 
han emellertid beträddes med tvetalan och diverse svängningsförsök, 
tillhöllo honom kommissarierna att på ett uppriktigare sätt umgås med 
sanningen, hvarpå han anhöll om något uppskof och rådrum till att 
samla sina tankar. Detta beviljades honom öfver natten, och togs han 
under tiden i noga förvar samt afstängdes från hvarje förbindelse med 
de sina. 

Dagen därpå aflade han följande bekännelse. När danskarna som- 
maren 1676 gjorde sitt infall i Sveriges sydliga landskap bemäktigade 
de sig äfven Ronneby. Sluter kom då i ett svårt dilemma, enär 
han hade inneliggande hos sig ett parti viktualier och salt, som 
han upphandlat för det svenska amiralitetets räkning. Det blef nu 
konfiskeradt af fienden. Sluter begaf sig då till den danske ko- 
nungen vid hans armé för att söka utverka ett upphäfvande af be- 
slaget och sammanträffade därvid med det »danska riksrådet» Corfitz 



' Af Sluters svaromål inför Svea hofrätt framgår, att han lämnat Per Nilsson 18 d. 
s. m. genast och 6 eller 7 (uppgifterna variera mellan dessa två siffror) mark efter väl för- 

rättadt värf. 

— 24 — 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 407 

TroUe. ^ Denne lofvade att främja hans sak hos konungen, mot att Sluter 
åtog sig att till nästa riksdag skaffa in i Sverige några bref, som »vore af 
den conteniie», att de skulle inom en månad åvägabringa fred mellan båda 
rikena, därest de i rätt tid komme sina adressater till hända. Dessa bref 
vore emellertid ännu icke färdiga, men de skulle inom fyra dagar tillställas 
honom, något som också skedde, i det att de öfverlämnades till honom 
af en löjtnant, hvarefter Sluter skaffade dem vidare genom bonden från 
Kohlhult på redan kändt sätt. 

Det finnes knappast någon anledning att betvifla riktigheten af 
denna Sluters redogörelse. Saksammanhanget blir således följande. 
Sedan konung Ludvigs bref råkat falla i danskarnas händer, begagnar 
sig en af konung Kristians högst betrodde män däraf på så sätt, att 
han med dess tillhjälp och under den antagna masken af en svensk 
patriot söker uppväcka tvedräkt, för att icke säga uppror inom sven- 
skarnes led. Hans tankegång och förhoppning är tydligen den, att råds- 
aristokratien skall på den riksdag, som vid tidpunkten för brefvens af- 
sändande var utlyst till Stockholm, resa sig mot konungen i anledning 
af dennes enväldestendenser. Under den villervalla, som därvid beräk- 
nades uppstå, skulle Danmark kunna föreskrifva Sverige fredsvillkoren. 
Den snygga planen misslyckades som bekant fullständigt. Hvilken 
åsikt man än må hafva om möjligheterna för dess realisering, vittnar 
den i hvarje fall om en bra låg tanke hos anstiftaren om svenskarnes 
patriotism, då han beräknar, att de skulle midt under brinnande krig 
på detta sätt och på så lösa grunder låta hetsa sig till inbördes stridig- 
heter. Terseri och Gustaf Kurks åtgöranden i Östergötland, rådets i 
Stockholm synas ju — särskildt i betraktande däraf, att de infalla före 
slaget vid Lund — ägnade att höja dem öfver dylika misstankar, då 
ju hvad .som passerat genast inberättas till konungen. 



* Berättelsens uttryck riksråd är ju vilseledande. Corfitz TroUe var (sedan 1669) 
danskt geheimeråd och synes ha bHfvit brukad just i sådana värf som det ifrågavarande. 
Han utöfvade nämligen en särskild verksamhet som den där skulle skaflfa konungen 
hemliga ukundskaber». Danskt biografiskt lexikon XVII, 532; Kbvn. 1903. 



408 OTTO VARENIUS 



De innersta motiven till denna redobogenhet hos vederbörande un- 
dandraga sig emellertid ett säkert bedömande; och det må lämnas därhän, 
huruvida här förelåg något annat och mera än en tillämpning af den 
gamla klokhetsregel, som bjuder att göra en dygd af nödvändigheten. 
I alla händelser är tydligt, att rådets auktoritet efter 1675 års händelser 
icke längre var sådan, att några utsikter funnos att kunna entusiasmera 
ständerna till att taga dess parti emot konungen. Här förelåg en gifven 
felräkning hos den ränksmidande TroUe. Han har — af adresseringarna 
att döma — trott, att de element, som på kröningsriksdagen i Uppsala 
sammanslöto sig mot den forna högadliga förmyndarregeringen och dess 
främste man, den under den unge Karl XI:s första regeringsår allrådande 
ministern, Magnus Gabriel De la Gardie, också skulle ställa sig lika eniga 
gent emot konungen själf. Han förbisåg skiljaktigheten i bevekelse- 
grunder mellan frondörerna i rådet å ena sidan, de ofrälse ständernas 
ledare å den andra. Hvad Sten Bjelke, Clas Rålamb, bröderna Kurk 
och Johan Gyllenstierna åsyftade med attacken på rikskanslern, torde 
framför allt hafva varit att åt den institution, som de tillhörde, ät rådet, 
vindicera dess gamla inflytande. Terserus och Thegner åter sågo i till- 
dragelserna på 1675 års riksdag blott en förpostfäktning till den stora 
strid mot högadelns öfvermakt, för hvilken de räknade på konungen som 
sin bundsförvant. Så snart intrigen vände sin spets mot honom måste 
de forne allierade blifva hvarandras motståndare. 

Om rådet haft för afsikt att slå mynt af det fransyska brefvet till 
fromma för sin egen makt, föll det sig således rätt olägligt, att detta 
först råkade i Terseri händer. Men härmed är icke sagdt, att rådet 
på den grund skulle ha afstått från alla planer i nu antydd riktning. 
Den öfversikt af sakernas verkliga läge, som eftervärlden, stödd på sin 
kännedom om händelsernas senare förlopp, äger, stod säkerligen icke 
det midt upp i kraftmätningen lefvande rådet tillbuds. Det finnes ock, 
enligt hvad ofvan visats, åtskilligt i rådets skrifvclse till konungen af den 
2 dec. 1676, som tyder på ett oppositionellt maktbegär hos dess un- 
dertecknare. Att detta icke omsattes i handling, kan mycket väl ha 

— 26 — 



LUDVIG XIV:S BREF AF D. 20 MARS 1676 TILL MARQUIS DE FEUQUIÉRES 409 

berott på omständigheter, öfver hvilket rådet icke var herre. Ett 
streck i den danska räkningen var sålunda riksdagens förflyttning från 
Stockhoh-n till Göteborg, innan brefven kommo sina adressater tillhanda, 
och dess upplösning där utan att ha fått träda i någon nämnvärd verk- 
samhet; ett annat och af vida mer afgörande betydelse var den svenska 
segern vid Lund. Det är icke godt att veta, hvad rådet, stödt på bl. a. 
upplysningarna i konung Ludvigs bref, skulle kunna ha tagit sig före, 
därest detta slag hade gått Karl XI emot. 

Det återstår nu att se, hvilken vedergällning som drabbade Corfitz 
TroUes verktyg. Jämlikt sin instruktion togo Fleming och Parmander 
Sluter omedelbart efter hans bekännelse i fängsligt förvar och läto 
föra honom till Stockholm. Rådet beslöt efter någon tvekan att ställa 
honom till svars inför Svea hofrätt.* Konungen, som underrättades om 
åtgärden ungefär samtidigt med att den beslöts, uttalade sedermera sitt 
gillande af densamma.^ 

Inför hofrätten fördes förhandlingarna till en början ganska raskt. 
Den 27 mars inlämnade åklagaren, advokatfiskalen Jonas Hassel, sin 
anklagelselibell, uppdelad i en mängd punkter, den 3 april »exciperade» 
den anklagade, d. v. s. afgaf sitt första svaromål, den 10 april »repli- 
kerade» Hassel, och glen 2 maj »duplicerade» Sluter, hvarmed den 
egentliga skriftväxlingen var afslutad.^ Densamma bestyrker till fullo 
riktigheten af Sluters till kommissarierna lämnade uppgift, att det var 
Corfitz Trolle, som genom sitt löfte att hjälpa honom i konfiskations- 
frågan fått honom att åtasa sigf brefvens vidare befordran. Sliiter be- 



^ Skrifvelse till Svea hofrätt af "/;! 1677 i Rikssetiatens registi'. 

' Rådet till K. M. ~'lz 1677: orig. i Act. hist. Konungens svar är af '^/a 1677, 
Riksreg. 

^ Gången var således enligt den tidens hofrättsprocessuella terminologi föl- 
jande: ]) kärandens libellus, 2) svarandens exceptio, 3) kärandens replik, 4) svarandens 
duplik. Af dessa tinnas n:o i, 5 och 4 kvar i original, n:o 2 fattas helt och hållet, men 
man kan af referaten i n.-o 5 och 4 sluta till det väsentligaste af dess innehåll. Dessa 
aktstycken jämte en del andra till det Sliiterska målet hörande handlingar finnas i Svea 
hofrätts libri caiisnrian 1677 pars III. Öfriga upplvsningar om målet äro hämtade dels 
ur hoirattens ciuilprotokoll för året, dels ur Codcx ratiotium 1677, dels ur hofrättens 
registratiir. Sjalfva domen finnes i Svea hofrätts »dombok pro anno 1677 >. Samtliga 
serierna förvaras i riksarkivet. 



4IO OTTO VARENIUS 



dyrar vid sin själs salighet, att så förhåller sig, och ingenting kommer 
under rättegången i dagen, som ger anledning att i detta hänseende 
betvifla sanningen af hans ord. Han erinrar om, att det var hans 
och svenska krona7is varor, han genom sina åtgöranden sökt rädda från 
beslaget^ och betonar vidare, att han med stöd af Trolles försäkran, att 
brefvens öfversändande till adressaterna skulle medföra freden, i sin 
enfald trott sig göra en god gärning. Denna senare del af hans fram- 
ställning låter emellertid högeligen misstänkt. Visserligen företer han 
en mängd intyg från borgare i Ronneby^ och i Eksjö om sin hedrande 
vandel och bl. a. äfven om sitt nit för »den svenska nationen» i 
Ronneby.^ Men en af dessa attester bevisar nästan litet för mycket, 
då den vitsordar, att Sliiter, när danskarna efter att hafva bemäktigat 
sig Ronneby tänkte bortföra till Hven stadens rent svenska befolkning 
(= den svenska nationen), trädt emellan med sin borgen. För att 
denne skulle kunnat utöfva någon inverkan på danskarna, måste Sluter 
ha varit en hos dem någorlunda betrodd man. 

Hufvudfrågan är emellertid den, om Sluter, när han åtog sig bref- 
ven och befordrade dem vidare, handlade i god tro, eller om han kände 
till deras innehåll. Sluter påstod oupphörligt, att det förra var fallet, 
men dessa hans försäkringar motsägas af många omständigheter, som 
han visserligen söker men ej lyckas bortförklara. Som bevis på, att 
det i detta hänse